Allsvenska guldhjälten ser rött i alla väder

Kalmar Artikeln publicerades

Solen skiner från klarblå himmel och strör glitter i Kalmarsund. Bakom sina mörka glasögon drömmer Lasse Johansson om en röd höst. För Kalmar FF i allsvenskan, för sonen Charlie och lagkompisarna i P7-laget och inte minst för sig själv och partikamraterna i valet.

Hjärtat till vänster. Öster, Kalmar FF och Liverpool – rött går som röd tråd genom karriären och hos favoritlaget, men också inom politiken. Lasse Johansson har varit rätt konsekvent genom åren.
Foto: Per Ohlsson
Hjärtat till vänster. Öster, Kalmar FF och Liverpool – rött går som röd tråd genom karriären och hos favoritlaget, men också inom politiken. Lasse Johansson har varit rätt konsekvent genom åren.

Han är trotjänaren som tog allsvenskt guld en oförglömlig kväll på Örjans vall i Halmstad. Där och då blev den Virestadfostrade mittfältaren definitivt av med loserstämpeln.

Tio år senare filar Lasse Johansson på en insändare om utbildningssituationen hemma i Kalmar. Han har Öland och Ölandsbron som fond och trots att himlen är molnfri skymtar han orostecken i horisonten. Det handlar om att Moderaterna satt sig på tvären för ett nytt skolbygge. Här kan bli strul på lokal nivå.

– Vi vill använda befintliga lokaler som blir tomma när Linnéuniversitetet flyttar. Det kommer att spara pengar men nu tycker de att det blir för många elever under samma tak och vill plötsligt bromsa. Själv tror jag det handlar om att Moderaterna inte vill att ungar från norr och söder ska blandas.

Det är i sin roll som S-märkt ordförande i barn- och ungdomsnämnden som Lasse Johansson tar till orda. Halvtidspolitikern och fullmäktigeledamoten ser rött och fäller upp locket på sin laptop, redo att tycka till.

Den blå sidan skulle förmodligen formulera problematiken annorlunda. Men här, på femte våningen i gamla ångkvarnen i Kalmar, regerar Socialdemokraterna. Åtminstone några månader till. Med en mittfältare, som tagit steget ut på den politiska vänsterkanten, som ankare.

Hur hamnade du i maktens korridorer?

– Vi var några stycken i laget som började diskutera lite samhällsfrågor och sånt nån gång inför EU-valet 2004. Det var rätt sansat men ett par av oss blev engagerade. Henrik (Rydström), vår lagkapten, var på samma sida och har ju till och med hållit första maj-tal. Kommunalrådet här, Johan Persson, frågade mig om jag ville jobba politiskt och så kom jag med på Socialdemokraternas lista inför kommunalvalet 2006.... och fick näst flest kryss. Mycket berodde förstås på att folk kände igen mig. Den första perioden, då jag fortfarande var allsvensk fotbollsspelare, hamnade jag i kultur- och fritidsnämnden. Men efter hand, speciellt som jag fått egna barn, har det känts naturligt att skifta fokus. Nu är jag ordförande i barn- och ungdomsnämnden med en budget på 1,1 miljarder. Det är en tredjedel av de totala pengarna inom kommunens förvaltning och den största nämnden.

Hur ser strategin ut inför septembervalet?

– För oss i styret handlar mycket om att nå ut med vad vi faktiskt gör bra i dag. Helt enkelt berätta att vi är en av landets bästa skolkommuner och att vi är på väg att bli en av de bästa inom omsorg också. Kalmar växer, vi blir snart 70 000 invånare. Det tillkommer 1 500, kanske 1 600 nya barn under de närmaste tio åren och det behöver byggas – inte minst skolor. Det är en spännande utveckling och jag fortsätter gärna minst en mandatperiod till.

Var det en politisk uppväxt hemma i Älmhult?

– Det kan man inte säga. Men jag har fått veta senare att farmor satt i fullmäktige i Emmaboda och var med och startade Unga Örnar där. Och visst, jag kommer ihåg att det var mycket rosor och röda klistermärken hemma hos dem. Det gick inte att ta miste på partifärgen.

Du är född i Emmaboda men hamnade snart i Virestad. Hur var uppväxten?

– Farsan blev värvad till Åtvidaberg och vi bodde där till jag var sex år. Sedan fortsatte vi till Älmhult när han blev spelande tränare där. Jag började i lekskola som det hette på den tiden och hann gå en termin i Gemöskolan innan vi flyttade ut till Virestad. Vad ska man säga? Det var på många sätt annorlunda. Jag brukar driva lite med morsan, när hon tycker att vi släpper ungarna vind för våg här hemma i våra lugna kvarter. Men när jag var liten gick man själv till skolan i ettan och samma sak när jag skulle till min första fotbollsträning som sjuåring. Kvarnavallen ligger ju ett par kilometer utanför byn, ändå tog kompisarna och jag oss dit själva. Och så sprang man i skogen och letade saker och ingen var orolig. Jag kan tycka att det finns en skapad och ogrundad rädsla i dag. Någonstans har jag läst att elvaåringens personliga radie har minskat drastiskt på två generationer – från flera kilometer till bara några hundra meter. Det kan göra mig förbannad, och den där obefogade oron gör att vi ibland bryr oss om fel saker. Vi borde satsa mer på skolan och ge bra förutsättningar i stället för att prata om tuffare straff, fler poliser och stängda gränser.

Hur var Virestad annars?

– Det var ett samhälle som verkligen präglades av föreningsliv. Själv höll jag på med massor av olika saker – fotboll, orientering, volleyboll, skytte, innebandy och till och med handboll. Jag hade så små händer att jag inte kunde greppa bollen och var nog den sämste handbollsspelaren genom tiderna. Sedan var jag med som strövare och lufsare i Friluftsfrämjandet och så dansade jag folkdans under en period. Men, det minns jag, eftersom ingen av mina föräldrar jobbade på Ikea så kände man sig lite utanför ibland. Som när det var Ikea-dagen och annat som kompisarna alltid fick gå på. I sjuan började vi i Linnéskolan inne i Älmhult och sedan gick jag ekonomiprogrammet på Haganässkolan och så flyttade jag till Kungsmad i Växjö när jag var 17 och hamnade i Öster.

Länge var han stämplad som loser. Killen som trillade ur allsvenskan på löpande band. Eller i alla fall tre säsongen i rad – 1998 med Öster, 1999 med Kalmar och 2000 med Gais. Motståndarfansen var inte sena att påminna honom om det men det fanns fortfarande klubbar som vågade satsa på en mittfältare skolad i Virested.

– Jag var tillbaka i Kalmar och superettan 2001 och fick revansch eftersom vi tog steget upp i allsvenskan igen. Men när vi trillade ur direkt året efter, alltså fjärde gången på fem år för mig, kände jag bara för att lägga av. Fast Kalmar satsade och fick ihop ett bra lag och jag fick vara med och ta upp dem en gång till.

Lasse Johansson, före detta fotbollsspelare i Virestad, Älmhult, Öster, Kalmar, Gais, Kalmar, Emmaboda och en mycket kort sejour i Virestad igen. Här under sin största stund som aktiv – efter säkrat guld i allsvenskan 2008 med Kalmar FF.
Foto: Arkiv
Lasse Johansson, före detta fotbollsspelare i Virestad, Älmhult, Öster, Kalmar, Gais, Kalmar, Emmaboda och en mycket kort sejour i Virestad igen. Här under sin största stund som aktiv – efter säkrat guld i allsvenskan 2008 med Kalmar FF.

Det var tur att han höll ut. För sedan fortsatte det uppåt, för att kulminera säsongen 2008 då Kalmar FF blev svenska mästare för första och hittills enda gången i föreningens historia. Lasse Johansson fortsatte ytterligare en allsvensk säsong efter guldet, men sedan fick det räcka med elitsatsning.

Varför?

– Jag levde nog lite på lånad tid mot slutet. Det var roligt att spela men så kom man på sig själv att tänka typ; ”är det träning nu igen?”

Men du släppte inte fotbollen helt?

– Min farfar hade varit med när Emmaboda IS grundades en gång i tiden och så fick jag frågan om jag inte ville spela där. Jag tyckte det lät kul och tackade ja trots att jag var rätt sliten. Ja, jag fick bristningar i vaden och på baksidan, och det blev väl bara tre, fyra matcher 2010. Samma sak när Kristoffer Åström hörde av sig från Virestad året efter och undrade om jag inte skulle komma hem och sluta cirkeln. Jag kollade med killarna i laget och det var okej att jag bara hoppade rakt in och spelade matcherna, för det var ju för långt att åka och träna. Men tyvärr, det blev bara ett par matcher och inget ordentligt med det heller.

...och tränarkarriär har inte heller lockat?

– Jag var med i organisationen i Kalmar FF och ansvarig för en spetsgrupp och coach för U21-laget direkt efter jag slutat spela, och jag gick tränarutbildningarna man skulle gå. Men så lades den där spetsgruppen ner och 2013 hade jag inget uppdrag. När jag fick lite frågor från olika håll året efter så hade jag vant mig vid lediga helger med familjen och kände inte för att sätta mig och åka buss till bortamatcher igen.

Hur stort är ditt fotbollsintresse i dag?

– Jag är ledare för Charlies pojklag ett par dagar i veckan och ser någon allsvensk hemmamatch när det passar. På tv blir det mest barnprogram och fotboll bara när det är något speciellt. Som när Sverige spelar i VM, eller Liverpool i Champions League och så. Jämfört med många andra blir det faktiskt väldigt lite fotboll. Man kan väl säga att jag blev överdoserad under många år. Och om det finns två sorters spelare – en som älskar och tar till sig allt och lever med det från morgon till kväll och sedan en som tycker det är kul att lira och inte mycket mer... ja, då tillhör jag den senare.

Hur är kopplingen till Älmhult i dag?

– Jag har föräldrarna i Virestad men det blir oftare att de kommer hit nu sedan vi fått barn. Sedan är vi några olika kompisgäng som tippar och spelar på hästar och träffas ibland. Vi i Älmhultsgänget håller på Liverpool och har varit iväg på några fotbollsresor.

Jag har sett att du har sex företag registrerade på dig. Känns ju nästan storkapitalistiskt.

– Oj, är det så många? Men det är faktiskt bara ett som är aktivt i dag. Jag har läst media och management och har en magisterexamen i entreprenörskap. Examensarbetet handlade om att lägga upp implementeringsstrategier för företag som satsade mot Tyskland. Sedan har det där utvecklats så att jag har kvar ett bolag som heter Creare Consulting och som jag driver vid sidan om politikerjobbet.

Det är mycket nu kan jag tänka, trots att du släppt seniorfotbollen?

–  Jo, det räcker till. Jag var uppe fem i morse och målade huset innan fyra- och sexåringen vaknade och skulle iväg till förskolan.

Inte bara glädje. Andreas Ottosson, Christer Thor, Lasse Johansson, Anders Blomqvist och Daniel Pettersson lämnar Värendsvallen och allsvenskan 1998 och vandrar ner i division 1.
Foto: Per-Erik Sandebäck
Inte bara glädje. Andreas Ottosson, Christer Thor, Lasse Johansson, Anders Blomqvist och Daniel Pettersson lämnar Värendsvallen och allsvenskan 1998 och vandrar ner i division 1.
Ordföranden i barn- och ungdomsnämnden, Lasse Johansson, framför sin arbetsplats i gamla ångkvarnen på Kvarnholmen i Kalmar.
Foto: Per Ohlsson
Ordföranden i barn- och ungdomsnämnden, Lasse Johansson, framför sin arbetsplats i gamla ångkvarnen på Kvarnholmen i Kalmar.

Kort om

Lasse Johansson

Ålder: 43.

Bor: Kalmar.

Familj: Hustrun Helena och barnen Charlie och Nike, 6 respektive 4 år. Föräldrar i Virestad. Lillasystern, modejournalisten och bloggaren Nina Campioni med familj i Stockholm.

Gör: Socialdemokratisk halvtidspolitiker, ordförande i barn- och ungdomsnämnden och fullmäktigeledamot. Driver dessutom eget företag.

Förhållande till fotboll i dag: Tränare för Kalmar FF:s P7-lag. ”Nuförtiden håller jag själv igång med padelspel och tennis.”

Visa mer...