Blind över en natt – Angelika vaknade till ett liv i ständigt mörker

Örsjön Brännhult Artikeln publicerades

Hon läste ett par kapitel, slog igen boken och gick och la sig. På morgonen var allt svart. ”Att bli blind kom som en tidig 60-årspresent”, säger Angelika Tordenfeldt. Det har gått tio år sedan hon klev in i evigt mörker.

Livet från den ljusa sidan. ”Det är så skönt och sätta sig på trappan och ta en morgonfika och lyssna på fågelkvitter”, säger Angelika Tordenfeldt, som är ordförande i Synskadades förening i Älmhult och tillhör styrelsen i SRF (Synskadades riksförbund) Kronoberg.
Foto: Per Ohlsson
Livet från den ljusa sidan. ”Det är så skönt och sätta sig på trappan och ta en morgonfika och lyssna på fågelkvitter”, säger Angelika Tordenfeldt, som är ordförande i Synskadades förening i Älmhult och tillhör styrelsen i SRF (Synskadades riksförbund) Kronoberg.

Visst, hon hade lite dålig syn på vänster öga som barn. Men det högra var helt okej, och glasögonen skippade hon redan i tonåren.

Långt senare fick hon veta att hon hade grön starr. Inga större bekymmer, bara nya rutiner och lite svårare att se framåt kvällen. Angelika Tordenfeldt anpassade sig och lät bilen stå i skymning och efter mörkrets inbrott. För det var ju faktiskt under en kvällstur allt uppdagagdes.

– Hösten 2007 gnistrade plötsligt strålkastarna som stjärnor i ögonen. Det var inte normalt och jag gick till läkare och fick remiss till lasarettet i Borås. Där konstaterade de att jag hade grön starr och att det mest akuta var att få ner trycket i ögonen. Jag fick ögondroppar och var inte speciellt orolig, för det skulle ju dröja länge innan synen riskerade att bli riktigt dålig, berättar hon.

På den tiden bodde Angelika i Herrljunga. Hon är född i skånska Vinslöv, men göteborgskan bryter igenom efter många år i landets andra stad. Hon har jobbat som löneadministratör, som projektledare för Trafikverkets nollvision, inom hemtjänsten och sista tiden som personlig assistent.

– Det var svärsonen som föreslog att jag skulle flytta in i stugan här på gården, för att jag skulle komma närmare barnbarnen. Men jag hade bara bott i Brännhult i en och en halv månad när det hände. Jag satt och läste en bok på kvällen, det var i april 2008, och så gick jag och la mig. När jag vaknade och slog upp ögonen var det svart – jag såg ingenting. Tösen (dottern Camilla) ringde till lasarettet och vi fick komma till Växjö direkt. De konstaterade att jag fått en propp som först tagit synen på det friska ögat, sedan otroligt nog det som fanns kvar på det vänstra också.

– Jag förstod ju att det var allvar när jag fick remiss till syncentralen för att hämta ut vit käpp och andra hjälpmedel. De första månaderna kunde jag förnimma ljuset och se lite kontraster. Jag kommer ihåg att jag satt alldeles intill tv-skärmen när det var friidrott den sommaren. Men, det var bara suddiga konturer och sedan, efter ett tag, inte ens det.

Med extrakänsligt äggur, nivåindikator och andra hjälpmedel fungerar vardagen. ”Men visst tar det lite tid och kräver en del tålamod”, säger Angelika Tordenfeldt.
Med extrakänsligt äggur, nivåindikator och andra hjälpmedel fungerar vardagen. ”Men visst tar det lite tid och kräver en del tålamod”, säger Angelika Tordenfeldt.

Blev du inte helt knäckt?

– Jag vet inte, det var så mycket att tänka på att jag inte hann bli deprimerad och jag ville ju klara mig utan en massa hjälp utifrån. Det gäller bara att ha tålamod och inse att allt tar lite längre tid. Pojkarna var ett och två år och jag var barnvakt när deras föräldrar jobbade, och det gick bra fast många undrade hur jag fixade det när jag inte såg. Men det viktiga är ju att finnas till, att vara en närvarande mormor.

– Ibland blir jag hjärntrött, men det finns de som har det värre. Min gamla mor var nog den som tog det hårdast. Jag ville inte berätta att jag blivit blind på telefon, så vi åkte till Göteborg och sa som det var. Hon undrade om jag inte var bitter, men det finns så mycket hjälpmedel och färdtjänsten hämtar och lämnar och man tvingas inte stå och vänta på varken spårvagn eller buss i dåligt väder. Det jag framför allt behöver hjälp med är att handla, eftersom det är svårt med priser och det kan vara trångt och bökigt i affären med kundvagnar och så. Men man kommer ut och jag kan gå på både syntolkad bio och teater med ledsagare när jag känner för det.

Är det så att du lärt dig utveckla de andra sinnena mer?

— Ja, det kan man nog säga. När jag kom in i vår föreningslokal inför vårfesten så hade de börjat förbereda maten. ”Jaså, ni skär gurka?”, sa jag och folk undrade hur jag visste det. Det är svårt att förklara, men jag känner dofterna och använder andra sinnen automatiskt. När någon berättar att det är mycket vitsippor kommer jag ihåg hur de ser ut och kan glädjas. Fast det är klart, ibland när jag hör en rovfågel eller så, då kan jag bli nyfiken. Och jag minns hur barnbarnen såg ut när de var små för tio år sedan, och känner fortfarande igen dem på dragen och håret och så.

Hur funkar det i hemmet?

– Jag lagar mat och klarar mig själv. Nu ska du få se...

Angelika Tordenfeldt, som har förberett kaffe i bryggaren, plockar fram en blå plastmanick med metalliska känslospröt. Hon placerar nivåindikatorn på koppens kant och hämtar kannan.

– Den här larmar när koppen håller på att bli full, säger hon och demonstrerar.

Hon har en read scanner som läser av hela A4-sidor och förmedlar texten med monoton röst och hon har en voiceover, som är en berättarröst som talar om vilka appar som är vilka på hennes smartphone. Och så ljudböcker och varningsapparater, och annat smått och gott.

– Radion är en kär vän också, som står på för det mesta.

Men det går väl inte helt att undvika missöden?

– Nej, det är klart. En gång i början, när jag gick upp till brevlådorna för att hämta post, så tog jag ut färdriktningen alldeles galet. I stället för att följa grusvägen hem så snurrade jag till det och började gå längs Osbyvägen. Efter ett tag märkte jag hur intensiv trafiken var. Är jag lite trött i huvudet så kan det bli tokigt alldeles här hemma runt huset också, men jag har fått en apparat som jag kan hänga på dörren. Den ger signaler som jag hör och kan följa.

Angelika Tordenfeldt påpekar att det är viktigt att komma ut och träffa folk, men också att hon tycker att det på många sätt är enklare ute på landet än i tätorter. Hon är ordförande i Synskadades förening i Älmhult och sitter i styrelsen i Kronobergsavdelningen för Synskadades riksförbund.

– Vi träffas i vår lokal i Älmhult en gång i veckan. Många medlemmar är äldre och ensamstående. Vi måste undvika så att de sitter hemma och blir isolerade, säger hon.

Själv väljer hon att se livet från den ljusa sidan, och konstaterar krasst:

– Egentligen är det mest fördelar med att jag lever ensam. Annars hade jag kanske bett om hjälp med allt och blivit passiv. Det går inte att tänka på vad man kunde göra innan, som handarbete. Jag kan fortfarande sticka och virka men jag kan kanske inte göra de mest avancerade sakerna. Det är synen det är fel på, huvudet och resten av kroppen fungerar.

Det finns gott om hjälpmedel, som voiceover-funktionen som gör den smarta telefonen ännu smartare. Och på skåpväggen i bakgrunden hänger en talande termometer, som meddelar inne- och utetemperatur.
Foto: Per Ohlsson
Det finns gott om hjälpmedel, som voiceover-funktionen som gör den smarta telefonen ännu smartare. Och på skåpväggen i bakgrunden hänger en talande termometer, som meddelar inne- och utetemperatur.