”Det viktigaste är att hålla sig frisk”
Vasaloppsveteranen Lars Persson, 75, laddar för en ny utmaning. I fäders spår för framtids segrar, står det på dekalen vid klockstapeln i Mora. Snart passerar han devisen i målfållan för 48:e gången.
Han är sannerligen ingen nybörjare, Älmhultsbon som stakar sig fram för Treby IF och som har byggt upp ett eget museum av rutin och envishet.
Men hur började det?
– Jag arbetade som snickare på den tiden och vi höll på att bygga Haganässkolan. Två jobbarkompisar, som hade åkt innan, snackade om det och jag blev sugen att prova.
Alltså ställde han sig på startlinjen i Berga by utanför Sälen 1970, med 90 snövita kilometer framför sig.
– Vi var upp mot 9 000 redan på den tiden. Jag hade åkt en del skidor och var väl inte helt bortkommen och tog mig i mål på åtta timmar. Det var värre andra året, med snöbrist och minimala förberedelser, minns han.
Hittills har det blivit 47 lopp. Alltid fulldistans (nio mil) första söndagen i mars. Dessutom har Lars Persson kört Kortvasan (tre mil) några gånger tidigare under Vasaloppets vintervecka, mer som uppvärmning. Brorsan Roland Persson stakar förresten mellan Sälen och Mora för 23:e gången i vinter, och än värre är sonen Roger Persson, som nu tar steget in i Veteranklubben med sitt 30:e lopp.
– Jag har lyckats hamna lite längre fram i leden och sluppit de värsta köerna i Vasaloppet. Jag har inte missat ett enda lopp, mer än när det var inställt förstås. Det viktigaste är att hålla sig frisk och det har jag lyckats med. Som bäst har jag kört på 5 timmar och 20 minuter, men förhållandena kan skifta rätt ordentligt. Ibland har det varit tungt där ute i spåret, men jag har faktiskt aldrig ens funderat på att bryta, säger Lars.
Bortskämd med snö har han sällan varit. Men i vinter har det blivit en hel del skidträning på hemmaplan och så lite mer koncentrerad åkning i samband med en träningsresa till Orsa.
– Vi brukar försöka sticka iväg till fjällen en veckan varje vinter, men självklart blir det mycket rullskidor när man bor här nere, berättar han.
Förutom Vasaloppet har Lars Persson sprungit Lidingöloppet ett tiotal gånger och så har han tagit sig igenom Stockholm Marathon vid ett tillfälle. Dessutom har det blivit En svensk klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan på cykel, Vansbrosimningen och Lidingöloppet inom tolv månader).
– Det fick räcka med en gång, 1982. Simningen var helt klart värst för mig. Jag simmade bröstsim i strömt vatten och låg på rygg och vilade mig när det behövdes. Flera gånger höll jag på att bli upplockad ur vattnet men jag låtsades inte höra funktionärerna på slutet och klarade mig. Men de som var efter mig slapp inte undan, så jag tog mig i mål som siste man.
I ett förråd i Fornahässle, alldeles intill gränsen mellan Skåne och Småland, har han samlat alla sina skidor, diplom och nummerlappar. Plus vallningsutrustning, träningsredskap och tidningsurklipp. Här finns också lagerkransarna som han belönats med – först när han körde sitt 30:e lopp och kvalificerade sig för Vasaloppets veteranklubb och sedan när han tog sig i mål för 40:e gången. Nu är det 50:e loppet inom räckhåll och på vägen mot sin 48:e niomilare skickar nestorn en hälsning till alla nybörjare.
– Förhasta er inte, utan anpassa åkningen efter er egen förmåga. Det går inte att bli stressad. Sedan är det förstås viktigt att äta bra och komma utvilad till loppet.
