En mångsysslare hittar hem för att hålla regnbågstal

Han är arkitekten som efter vissa kringelkrokar hamnade i Rom. Det var kärleken som tog honom dit, och fick honom att stanna. Nu jobbar han med stora projekt på ett mindre kontor och skapar sina egna kläder och accessoarer vid sidan om. Hela tiden med sin tekniska kompetens som röd tråd. Men det finns en sak Erik Ingvert inte gärna missar, och vänder hem till.

– Jag är stolt över min lilla by som ställer till med sån fest, säger 30-åringen som kommer till Älmhult Pride för att tåga och tala.

Och vad ska du förmedla från scenen när marschen nått fram till Stortorget?

– Jag ska berätta vad prideparader betyder för mig och vad jag tycker om dem. Det finns ju en del kritik i vissa kretsar mot att det är för mycket spektakel. Det syns rätt tydligt vad jag anser, och jag kommer inte precis dit i skjorta och slips.

Du går snarare all-in?

– Det kan man lugnt säga.

Fast det finns allvar bakom också. Eller hur?

– Det är klart att det finns. Det har verkligen öppnat upp sig på många håll. Här i Rom också, även om hatbrotten existerar och är fler än i Sverige. Förr var det ju bara storstäder som arrangerade något liknande och det är häftigt att det gått så långt att Älmhult fått en egen prideparad. Även om det är en ganska naturlig utveckling i stort så var det knappast något jag kunde ana under uppväxten.

Nå, hur var det att växa upp som hbtq-person i Älmhult?

– Det dröjde innan jag erkände, även för mig själv. Jag var väl 20 någonting och jag påstod att jag inte visste. Men, ja... När jag väl kom ut blev ingen överraskad. På något sätt hade jag väl varit rädd för reaktionerna och grävt ner tankarna. Jag var iväg ett år i Frankrike som au-pair och jag behövde nog komma bort och ruskas om och hamna i nytt sammanhang. Även om det var en tillfällig grej så var det att kasta sig ut i något som inte kändes säkert. Den där tiden, då jag flyttade till en ny plats och fick tala ett nytt språk, har format mig rätt mycket. Sedan ville jag vänta att komma ut tills jag hade pojkvän, så att det liksom var bekräftat. Men det är klart jag kan känna att jag nog skulle pratat om det tidigare. Det hade varit bra för utvecklingen och besparat mig några år.

Så, hur var Älmhult rent allmänt?

– Jag är uppvuxen i en villa i Klöxhult och hade 500 meter till skolan där jag gick upp till nian. Det var bra och tryggt och jag var tidigt inställd på att bli arkitekt och valde nv-programmet på Haganäs. Arkitektyrket har alltid funnits i botten, även om jag hoppat på lite andra saker.

Som vad?

– Ja, jag jobbade tre år som konditor exempelvis. Jag började hos en kusin nere i Ystad och flyttade vidare till Stockholm. Man kan väl säga att det hänger ihop på något sätt. Att göra avancerade bröllopstårtor kräver en del strukturkunskaper. Samma sak när jag gör kläder. Mitt examensarbete på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm kombinerade kläddesign och arkitektur. Sedan har jag fortsatt att sy och sälja halsdukar och annat på mitt eget märke Wearing Architecture. Jag gillar att ta fram nya produkter – att gå från idé till handling och renodla.

Det sägs att alla vägar bär till Rom, men hur hittade just du dit?

– Först hamnade jag på universitetet i Bologna i norra Italien. Det var genom utbytesprogrammet Ersamus. Sedan sökte jag och fick praktik i Rom, och då träffade jag Francesco. Ja, så det blev att jag flyttade och nu har jag bott här i tre år. Vi har en liten etta i centrala Rom. Med Ikea-kök, just det vägrade jag kompromissa om. Det är förstås skillnad mot att bo i en villa med trädgård i Älmhult.

Vad gör du just nu?

– Rätt mycket faktiskt. Arkitektkontoret jag jobbar på håller precis på att förbereda en utställning i Venedig i slutet av maj. Vi ska presentera ett stort projekt som ingår i ombyggnaden av ett bostadsområde i Rom. Det är ett av världens längsta hyreshus där vi rustat upp de publika ytorna. Sedan har jag varit engagerad i visningen av nästan alla Ingmar Bergmans filmer, som svenska ambassaden arrangerat här tillsammans med ett museum. Jag har jobbat lite som grafiker på ett bokförlag innan och jag var framför allt inblandad i två böcker – en om just Bergman och en om Italiens hbtq-historia. Film är ett av mina stora intressen och jag väntar precis på premiären av Paolo Sorrentinos nya film Loro, som handlar om Silvio Berlusconi. Jag kom i kontakt med chefskostymören och har varit med och gjort kläderna. Ja, så det händer en del.

Men du hinner besöka Älmhult?

– Ja, absolut. Jag blev överraskad för två år sedan när jag var hemma och det plötsligt dök upp en pridefestival som jag inte kände till. Det är häftigt. Jag har varit runt på många festivaler. Den i Madrid var förstås speciell med miljontals deltagare, men Älmhult var känslomässigt något alldeles extra.

Hur kommer det sig att du fått äran att hålla tal nu?

— Det var i minglet efter Stockholm Pride förra sommaren som jag såg en tjej med Älmhultstryck på tröjan. Så jag var bara tvungen att gå fram och prata med henne, och det var Jenny (Herz) från studieförbundet som är med och arrangerar. Sedan hörde hon av sig och frågade om jag inte ville kliva upp på scenen och säga något nu i år. Och ja, jag sa väl ja nästan direkt. Klart man vill vara med och stötta. Min mamma har varit med och gått i pridetågen i Stockholm och Rom och kommer att gå med nu också, och resten av familjen finns säkert i närheten.