Från Haganässkolan till Hasselblad Center

Älmhult Artikeln publicerades

Annett Reimers stora fotointresse började på medieprogrammet på Haganässkolan. Nu är hon utbildad konstfotograf och aktuell på utställningen Ny nordisk fotografi på Hasselblad Center i Göteborg.

– När jag började gymnasiet kände jag nästan att medieprogrammet var det enda jag skulle kunna tänka mig att läsa. Det var en väldigt viktig början, annars så hade jag aldrig hamnat här.
Annett Reimer berättar på en lite sprakig telefonlinje från London om hur allting började. Hon har precis avslutat tre års studier på University College for the Creative Arts utanför London och har nu en examen som Bachelor of Arts in Photography and Video.


I sommar är honmed på utställningen Ny nordisk fotografi 2008 - Common Grounds, på Hasselblad Center i Göteborg. Som en av nio unga fotografer är hon utvald för kvaliteten i sina bilder och styrkan i hennes projekt.
– Det är absolut en otrolig chans att få vara med där och en jätteviktig start på min karriär överhuvudtaget. Så det är väldigt stort. Det är ju ett av de största fotogallerierna i Sverige.
Det är förmiddag och Annett och hennes sambo har precis flyttat. Hon försöker leta reda på sin portfolio någonstans bland flyttlådorna, för att kunna titta på bilderna och förklara vad de betyder och var idéerna kommer ifrån.


– Alltså, börjanpå allting har alltid en jättepersonlig bakgrund. Och inspirationen kommer ofta från själva platsen. Jag ser platsen och sedan kommer allting till efter hand. En av mina serier utgår från min farmor och är tagen hemma hos henne. För mig själv kallade jag den, när jag jobbade med den, för farmors ben. Det är egentligen inte titeln, men det var min titel i alla fall.
Hennes bilder är enkla och rena. På några av dem sticker olika kroppsdelar fram ur möblemanget i ett i övrigt avskalat rum. Två ben viker fram från var sin sida av en soffa, en kropp utan huvud slingrar sig fast vid ett träbord och ett par ben sticker ut från en hoprullad matta.
– Jag jobbar mycket med förhållandet mellan kropp, plats och minne. Jag gillar att använda mig av ett något surrealistiskt språk.


Annett tänker en stund innan hon fortsätter.
– Det handlar mycket om femininitet, sexualitet och loss, vad heter loss på svenska? Ah, en personlig förlust.
Hon förklarar att hon inte är riktigt van att berätta om sin fotokonst på svenska, och tar hjälp av sambon i bakgrunden för att få fram det hon menar. Men inspirationen hittar hon nästan alltid hemma i Sverige.
– Eftersom jag har bott här i tre år nu så börjar jag få lite mer personlig anknytning till ställen och så, men ofta har det behövt bli Sverige för det har inte varit tillräckligt personligt annars, helt enkelt.
Annett berättar att hon ofta ser bilden framför sig när hon får en idé och sedan planerar mycket innan hon genomför den. Hon ser vad platsen kan ge henne och sedan går hon hem och skissar. Det kan ta lång tid innan det blir en färdig bild.


– Jag har haftidéer i flera månader nu, men jag behöver åka till Sverige. Så jag sitter här och skissar och har mig och behöver åka dit säkert två gånger. Man åker dit och så tar man om och så kommer man på något nytt.
I gymnasiet på Haganässkolan jobbade hon mycket med porträtt. Konstfoto var ingenting hon hade tänkt syssla med.
– Det bara hände helt enkelt. Jag tror inte att man vill bli konstfotograf egentligen. Det är alldeles för svårt att lyckas överleva.
Sitt fotografiska språk menar Annett att hon hittade först när hon kom till England och började på University College for the Creative Arts.


– I och medatt det är en renodlad konstskola så var det en ganska naturlig väg att gå. Det var under tiden här som det hände någonting. Och så var det distansen hemifrån. Hade jag inte varit så långt hemifrån hade jag nog inte börjat se sådana småsaker som man inte tänker på annars. Mycket familjerelaterat o speciella omgivningar som man inte tänkt på innan.
Nu skickar Annett in bilder till olika tävlingar för att få mer utställningar. I november kommer hon till fotomässan i Stockholm och till nästa höst har hon tänkt söka en magisterutbildning på Royal College of Art i London.
– Det är en väldigt välkänd konstskola. Så det är vad jag hoppas på för att kunna utvecklas vidare.