Från Klöxhult till världshändelsernas centrum

Rod Stewart var en tuff utmaning – sur och tillknäppt. Åtminstone inledningsvis.

Jesse Huges, sångaren som såg döden i vitögat på Bataclan i Paris, skapade känslostorm i morgonstudion.

Ingvar Kamprad var svårflirtad, men Jesper Börjesson hittade insexnyckeln till Ikea-grundarens själ och hjärta.

– Vi skrev brev till varandra – gamla, hederliga brev med prydlig handstil och han fick förtroende för mig. Det har blivit några möten genom åren från 2003 och framåt och det kändes naturligt att jag fick göra intervjun till dokumentären i samband med hans 90-årsdag. Den gången träffades vi hemma hos honom i Bölsö och han bjöd på korvmacka, kaffe och juice och berättade att han faktiskt oroade sig för Ikeas framtid i Älmhult.

En gång körde Jesper själv truck i möbeljättens lager, och hans mamma jobbade också i Kamprad-sfären.

– Vi flyttade till Älmhult när jag var i fem-, sexårsåldern – från Kvidinge i Skåne. Pappa började som personalansvarig på AB Gotthard Nilsson, det som är Stena i dag. Mamma jobbade på Ikea men också i Hartmans bokhandel.

På tal om det – är det hemifrån du fått dit bokintresse?

– Ja, det kan man nog säga. Vi läste och diskuterade alltid mycket hemma och det har fortsatt. Nu blir det en hel del inför intervjuer och aktuella boksläpp med folk som kommer till studion, men också privat på fritiden. Just nu håller jag på med Det svenska hatet av Gellert Tamas.

När fick du din senaste litterära aha-upplevelse?

– Det var nog när jag läste Hanya Yanagiharas Ett litet liv – en tegelsten på närmare 800 sidor om fyra killar som växer upp i New York.

Nå, hur var det att växa upp i det lite mindre Älmhult?

– Det är ett speciellt samhälle, givetvis präglat av Ikea. Jag började i Blohméskolan och flyttade till Klöxhultsskolan när den var nybyggd. Sedan gick jag på Linnéskolan i högstadiet och så blev det samhällsvetenskap, som det hette på den tiden, på gymnasiet i Haganäs. Jag spelade en del fotboll och framför allt handboll, men det var musiken som det mesta kretsade kring. Putte (Patrick Olsson), som var trummis i The Creeps, var en av mina bästa vänner. Vi startade en musikklubb där Per Faeltenborg var drivande och vi träffades i olika lokaler på industriområdena. Det var riktigt häftigt med folk från hela världen som möttes och spelade.

Var journalistspåret givet?

– Nja, en av mina lite äldre kompisar jobbade på Smålänningen och jag blev intresserad. Så när jag gick arbetslös mellan gymnasiet och lumpen fick jag ungdomspraktik i sex månader. Jag var lite i Ljungby, lite på sporten men mest på Älmhultsredaktionen och så fixade chefredaktören så att jag fick en praktiktjänst lokalt på TV4 i Malmö. Jag gillade tv – och gick igång på att det är så direkt. Sedan sökte jag till journalistutbildningen på Södra Vätternbygdens folkhögskola i Jönköping och det blev ännu mer tv-fokus och efter skolan började jag på TV4 Jönköping. Året efter, 1996, fortsatte jag till Stockholm.

Har du haft några förebilder?

– Jag har nog plockat lite här och där, som Letterman exempelvis. Man behöver inte vara skjutjärn och pressa folk för att göra bra intervjuer.

Hur har #metoo-debatten och anklagade och avslöjade kollegor påverkat TV4-vardagen?

– Klart det varit chockerande men oerhört viktigt. Förhoppningsvis rannsakar många män sig själva. Det är första gången som gammelmedia tappat taktpinnen och blivit rejält omsprunget av sociala media. Tyvärr finns det mycket hat ute på nätet och allt är så polariserat. Förr skrev man brev, nu är vägen ut i offentligheten mycket kortare. Vanlig media är under hård press med fejk news och allt, men om inte vi går till botten med saker, vem gör det då?

Har du blivit drabbad?

– Det blir alltid mycket åsikter men jag har inte blivit direkt hotad. Om jag intervjuar Stefan Löfven tycker en del att jag varit för flat, andra anklagar mig för att gå moderaternas ärende.

Du började som praktikant på TV4 i Malmö, träffade din fru i receptionen på TV4 i Stockholm och har blivit kvar. Hur tänker du om framtiden?

– Jag får göra så mycket olika saker – långa reportage, dokumentärer och så Nyhetsmorgon. Jag gillar variationen, som att gå från bakning i studion direkt till en hård intervju. Det har varit mycket kring partiledarduellerna och nu håller jag på med en dokumentär om Tomas Ledin och så är det ett projekt på gång med kungafamiljen. Men det är klart, något eget program, där folk får tala till punkt, hade varit kul att prova på. Eller varför inte kasta sig ut i poddvärlden. Just nu ser jag fram mot bevakningen av en historisk valrörelse. Vart går Alliansen, blir det mer klassisk högerpolitik med ny moderatledare, blir det några blocköverskridande förändringar? Vård och lag och ordning kommer säkert att få stort utrymme. Det kommer att bli hårda tag och inte likna något vi varit med om.

Har du någon skräckintervju i bagaget?

– Världsstjärnor kan vara både fantastiska och mindre fantastiska, och jag kan väl säga att Rod Stewart inte precis var lättintervjuad.

Något favoritobjekt?

– Det var lite speciellt med Keith Richard. Det finns alltid en risk att man får ett tråkigt intryck när man träffar en idol, men det fungerade bra. Jag tog med min äldste son och såg dem på Friends nu i oktober. Då hade jag inte varit på en Stones-spelning sedan Cirkus 2003. Det var intimt och magiskt den gången, så nu var jag skeptisk till hur det skulle fungera med en stor stadionkonsert och jag var väl egentligen inte så sugen på att gå. Men det blev ascoolt, och min son var till och med lite imponerad över att hans pappa intervjuat en av gubbarna på scenen.

Vem skulle du vilja slå dig ner med?

– Flera, jag är ständigt nyfiken på folk och det finns många utmaningar och drömmar. Zlatan, Bob Dylan, Barack Obama...

Den där väldigt känslosamma stunden med Jesse Huges är något annat Jesper Börjesson återkommer till. Medan tårarna rann pratade sångaren i Eagle of Death Metal i detalj om kvällen då terrorspöket klev in på en klubbscen i Paris och tog 89 konsertbesökare med sig i döden. Det blev några magiska tv-minuter inramade av småmysigt studiokockande med avsmakningsmeny och glädjetjut runt en trisslott.

– Jo, kontrasterna tilltalar mig. Och när det gäller Jesse Huges så var det ju första framträdandet efter attacken i Paris och vi visste inte var det skulle landa, men det blev otroligt starkt.

Nå, hur rullar det på annars?

– Jag jobbar inte varje lördag numera och det känns skönt att få mer tid med familjen. Yngste sonen spelar fotboll, äldste har börjat med friidrott. Du förstås, det finns att göra.