Avliva myten om humaniora

Replik Artikeln publicerades

I en artikel på Smålandspostens ledarsida 4 januari, som hänvisar till en amerikansk undersökning om det sjunkande söktrycket till studier i humanistiska ämnen, redovisar Anna Victoria Hallberg en utveckling som behöver kommenteras.

Det är förvisso riktigt att antalet studenter som söker sig till dessa utbildningar sjunker också i Sverige. Men att humanistiska ämnen inte kan leda till välbetalda jobb eller höga positioner är en myt som av någon anledning upprätthålls av vissa aktörer i samhället.

Det är helt onödigt att gå på den myten och man frågar sig varför den ständigt upprepas, trots att utredningar ofta visar en annan bild. Redan Lunds universitets utredning 2008 om humanisters arbetsmarknad och Uppsala universitets utredning gällande språkutbildningar 2016 visar att det inte förhåller sig så. Språkstudenter fick till exempel jobb på utrikesdepartementet eller arbetade med medicinsk terminologi och informatik. Det är få som vet att möjligheterna är många. Sveriges universitets tankesmedja för humaniora (Humtank) gjorde 2017 en studie i ämnet just mot bakgrund av de amerikanska förhållandena, där den så kallade Liberal-Arts-utbildningen förmedlar humanistisk kunskap:

”I en artikel i Forbes från den 12 oktober 2016 skrivs det under rubriken ”Good news: your Liberal Arts degree might make you famous” om att förvånansvärt många Nobelpristagare har en Liberal Artsutbildning och man nämner även en framgångsrik kanadensisk företagsledare som har en master i filosofi och vetenskapsteori. Kritiskt tänkande, argumentativ förmåga och insikter om de existentiella dimensionerna i livet lyfts fram som styrkor han förvärvat genom sin utbildning. En artikel från Wall Street Journal från ungefär samma period (25/10 2016) stärker denna uppfattning med ännu mer stöd i siffror – artikeln visar att ingångslönerna för Liberal Arts och humaniorautbildade hade stigit kraftigt från 2014 till 2015 och menar att dessa studenter är heta på arbetsmarknaden.”

Det visade sig också att det till exempel endast fanns 37 procent ingenjörer i tekniktäta Silicon Valley, resten var utbildade inom humaniora och till och med vårdvetenskap. Just dagens smarta teknik eller företagens kundanpassade marknadsföring behöver allt fler humanister som förstår sig på mänskligt beteende, språk, historiska skeenden och olika kulturyttringar. Med tanke på att Sverige har en utpräglad tjänstemannakultur i både privat och offentlig sektor behövs många kompetenser med humanistisk bakgrund för att få vårt samhälle att fungera. Det behövs chefer för våra myndigheter, välutbildade diplomater och företagsledare som förstår sig på interkulturell kommunikation och språk.

Humaniora är alltså inte bara ”bildning” utan står i högsta grad för reell utbildning som ger viktiga kompetenser inom de flesta områden på arbetsmarknaden. Att ”kvinnor inte längre vill bilda sig utan göra karriär och nå höga samhällspositioner” som Hallberg uttrycker det, är ett anmärkningsvärt uttalande, men speglar mytens kraft. Företeelsen ”bildning för kvinnor” gällde möjligen en liten grupp under tidigare sekel, men gäller knappast för 2010-talets kvinnor i Sverige. Därför bör myten om humanioras lägre status och relevans avlivas så att studerande återigen söker sig till dessa utbildningar och det gäller både män och kvinnor. Däremot kan man ju hålla med om att det fortfarande finns förbättringspotential när det gäller kvinnor i högre positioner på alla områden – och även humanistisk utbildning kan leda dit.

Bärbel Westphal, docent i tyska vid Linnéuniversitetet och medlem i Humtank