Kronoberg har få skogar kvar med höga naturvärden

Replik Artikeln publicerades

Vi kan inte annat än förundras över Katarina Brännströms tendentiösa debattartikel i Smålandsposten den 31 december 2018 om skogsägare och skogsbruk. Utöver ett antal betydande sakfel ger den uttryck för perspektivlöshet. Vi vill därför ta tillfället i akt att återföra diskussionen till en sansad nivå.

”Omvandlingen av landskapet har de senaste decennierna varit monumental. Artrika skogar med lång kontinuitet avverkas och ersätts med monokulturer”, skriver Naturskyddsföreningen Kronoberg.
Foto: ROBERT GRANSTR÷M / TT
”Omvandlingen av landskapet har de senaste decennierna varit monumental. Artrika skogar med lång kontinuitet avverkas och ersätts med monokulturer”, skriver Naturskyddsföreningen Kronoberg.

Förlusten av biologisk mångfald är, utöver andra etiska aspekter, ett gigantiskt hot också mot människans långsiktiga fortlevnad. Endast i Sverige är nu flera tusen arter upptagna på den nationella rödlistan över hotade arter. Artdatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet har identifierat avverkning som den enskilt största faktorn bakom artutrotningen i vårt land, jämte igenväxning av tidigare öppna och hävdade miljöer. Omvandlingen av landskapet har de senaste decennierna varit monumental. Artrika skogar med lång kontinuitet avverkas och ersätts med monokulturer. Livsmiljöer försvinner, liksom arterna som behöver dem.

I Kronoberg finns nu mycket få skogar kvar med höga naturvärden. Några av dem åtnjuter formellt skydd från skogsbruk, andra inte. Andelen nyckelbiotoper antas understiga två procent av produktiv skogsareal. Nog är det rimligt att man tar reda på var dessa naturvärden finns, innan även de är avverkade?

Nyckelbiotopsinventeringen är en kunskapsinhämtning, just med syfte att identifiera områden av mycket stor betydelse för skogens växter och djur. Utan kunskapsunderlag går det inte att leva upp till nationella och internationella åtaganden om skydd av biologisk mångfald. I vilken annan krisande sektor skulle ett stopp mot kunskapsinhämtning vara en rimlig åtgärd? Att enskilda näringsidkare känner sig kringskurna är tråkigt, men att stoppa inhämtningen av kunskap kan knappast betraktas som klok krishantering. Alla kriser behöver kunskap för att lösas. Ett vetenskapligt förhållningssätt bör råda, där alla fakta lyfts fram och perspektiven vägs mot varandra.

Naturskyddsföreningen instämmer i att ett fungerande system för ersättning till enskilda markägare är angeläget. Redan idag ersätts markägare med 125 procent av marknadsvärdet vid bildande av biotopskydd, men administrationen av detta har fått kritik för att vara långsam. Mot avverkning av nyckelbiotoper finns inget förbud. Om man däremot som markägare frivilligt valt att certifiera sig som hållbar, för att kunna sälja till högre kubikmeterpris, följer naturligtvis åtaganden. Då ingår skyldighet att identifiera nyckelbiotoper och förbud mot avverkning av dessa. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Katarina Brännström skriver att Naturskyddsföreningen stoppat avverkningar. Det stämmer naturligtvis inte. Det är endast Skogsstyrelsen som beslutar om detta. Markägaren är skyldig både att anmäla planerade avverkningar och att identifiera skyddsvärd skog, det vill säga förse myndigheten med ett vederhäftigt beslutsunderlag. Hur ska myndigheten annars kunna göra sitt jobb? Att certifierade skogar med mycket höga naturvärden fortfarande avverkas är endera ett tecken på att markägare inte förmår identifiera naturvärden eller inte förmår rapportera dessa till Skogsstyrelsen. Parollen "frihet under ansvar" ekar här dessvärre tom.

Privat äganderätt står inte heller i andra sammanhang oinskränkt. Det ska vi vara glada för. Med ägande följer alltid krav på hänsyn till andra intressen, som ibland måste vara överordnade. När det gäller fortsatta förutsättningar för fungerande ekosystem och våra hotade arters allt snabbare försvinnande, tillkommer dessutom etiska aspekter, som man kan välja att se eller inte se.

Martin Andersson, Per Darell, Naturskyddsföreningen Kronoberg, Mångfaldsgruppen