Utveckla länets kultur i stället för att skära ner
Jag vill närma mig den debatten utifrån ett delvis personligt perspektiv. Klassperspektivet. Men också mitt arbetsperspektiv. Mitt kulturintresse började spira relativt sent. Jag hade hela tiden haft ett sug efter något. Något annat. Så småningom började det klarna vad det var jag ville in i, och ner i: gräva lite djupare i, möta något som kunde ge genklang i mig, lära mig ett nytt sätt att se, överraska mitt eget begränsade synsätt. Jag började hitta rätt i konst, litteratur, teater och andra spännande uttryck. Men Växjö var då begränsat och räckte inte för det jag ville. Jag sökte mig till Göteborg för att studera litteratur.
Där fanns teatrarna också, där fanns det etablerade och det platsspecifika: arenorna för verksamheterna tycktes motsvara behoven. Jag lärde mig enormt mycket under den tiden. Och det var inte givet att de viktigaste lärdomarna gavs i föreläsningssalen på universitetet. Ovärderliga erfarenheter gavs, förutom via litteraturstudier, i teaterbänkarna, tillsammans med andra studenter. Det gavs på Konsthallen och Konstmuseet, och på krogen efteråt, för all del.
En av de äckligaste, mest berörande konstupplevelserna hade jag under den tiden. Det är inte alltid det vackra som stannar kvar. Tvärtom. Det gällde även teatern. Det gäller i hög grad litteraturen också. Mina år utanför Växjö danade mig faktiskt en hel del. Mer av en slump än av bra planering kom jag tillbaka till Växjö. Jag visste vad jag ville: bli poet, bli författare, testa scener. Det är svårt, pendeln mellan hybris och svart tvivel kan växla snabbt! Växjö var sig ganska likt. Men under kommande tider fick jag vara med om Växjös expansion.
Det var rikt att kunna jämföra med hur det såg ut tidigare. Visserligen hade vi förlorat två bra gallerier: Torben Krags och Bo Sverdéns. Men Italienska Palatset grundades, och konsthallen mitt emot stadsbiblioteket kom att bli en av de viktiga platserna för både samarbeten, utbildning och experimentscen. Universitetet växte så det knakade. Nätverken stärktes.
Och med det: bra pedagogiskt arbete i konsten: med universitetet, Kronobergs konstskola, Kulturskolan et cetera. När jag som vuxen fick besök av människor utifrån var några av de givna platserna att tipsa om: Konsthallen. Konserthuset. Kafé de Luxe.
När sedan pilotprojektet Det fria ordets hus invigdes 2015, tillsammans med Svenska PEN:s ordförande och författaren Ola Larsmo, kändes det stort. Verksamheten där har kanske inte alltid kunnat synliggöras på bästa sätt, av skäl jag inte känner, men jag gissar att det handlar om olika politiska direktiv. Idéerna saknas inte! och huset talas det om.
På senare år har den institution som ligger alldeles bakom Det fria ordets hus, Regionteatern, fått ett lyft. Är det något som behöver flyttas så är det teatern. Inte sedan jag för länge sedan flyttade hem från Göteborg har Växjö på allvar varit ett alternativ på riktigt: för teater som bränns och känns. Konst. Musiken. Kort sagt. Jag som återvände och blev kvar i regionen har glatt mig åt den kulturella utvecklingen. Det hade precis börjat kännas som att jag aldrig behöver ångra mig att jag en gång flyttade tillbaka. Nu är jag inte så säker längre. Var rädda om det som byggts upp, det är mitt råd. Utveckla i stället för att skära ner. På sikt kommer pengarna igen och människor vill bo kvar alternativt flytta in.
Tina K Persson, skribent och poet. Medverkar regelbundet på Smålandspostens kultur- och nöjessidor
