Vad är det vi ska ha våra bibliotek till?
Bokbålen behövs inte längre, åtminstone inte i vårt land och i synnerhet inte på stadsbiblioteket i Växjö, där man nyligen genomförde en större ombyggnad med radikal rensning av bokbeståndet enligt efterfrågeprincipen: Den bok som inte hade lånats ut (så ofta) åkte ut på magasinet eller på tippen eller till förvaring i Umeå. Självklart gjordes undantag av kloka bibliotekarier. Men huvudintrycket efter ombyggnaden är stora tomma golv och lite böcker, stora data(spel)hallar och ödsliga rum för barn. Ett undantag är tidskriftsrummet till vänster om entrén där man fortfarande kan ana en intim miljö för läsning och koncentration. I gengäld har man förlorat ett fint samlingsrum.
Alla förstår att en stor offentlig samling böcker behöver omsättas. Nyskrivet måste ersätta gammalt eftersom utrymme och ekonomi begränsar.
Den aktuella nyordningen i Växjö påminner dock mer om slakt än gallring och den övergripande principen tycks ha haft mer med varumarknad än medveten kulturpolitik att göra. Själv håller jag hygglig koll på två ”sällanköpsavdelningar” – poesi och filosofi. Uppskattningsvis har antalet böcker på dessa hyllor halverats med ombyggnaden.
Växjö är långt ifrån enda platsen i landet där detta händer. De enskilda biblioteken följer direktiv från högre ort, där digitalisering till varje pris tycks vara ledstjärnan.
Boken och det skrivna ordet är centrala i vår kultur allt sedan boktryckarkonsten uppfanns i mitten av 1400-talet. Just nu är vi inne i en tid när digitala medier håller på att ersätta pappersboken. Detta är absolut inte enbart av ondo. Böcker i paddan kan läsas och lätt transporteras överallt. Men den digitala utvecklingen styrs av marknadens och teknikens logik, inte kulturens.
De kommersiella krafterna är så starka att de lätt lyckas förföra myndigheter och offentliga institutioner med uppblåsta visioner om den digitala framtiden. Allt måste digitaliseras nu, helst igår och helst utifrån den egna plattformen!
Felsatsningar och förluster på dyra datasystem blir följdriktigt stora, ibland gigantiska. Men det är som om den typen av förluster inte räknas. De tycks lika virtuella som den värld de representerar.
Nyordningen på Växjö stadsbibliotek är ingen katastrof, men en allvarlig tankeställare för framtiden, som ställer oss inför många frågor. Här är några:
• Hur bevara en kulturell och litterär kärna när ett bibliotek förnyas och digitaliseras?
• Hur vårdar man ett historiskt bildningsarv i en djupt demokratisk tradition, när många viktiga texter plötsligt försvinner eller blir väldigt svårtillgängliga? Svenska folkbibliotek är ganska unika i världen!
• Hur kan vi utnyttja och disciplinera digitaliseringen av samhället på ett bättre sätt än idag? Om biblioteken utvecklas till informationsteknologins förlängda arm riskerar vi att tappa många kvaliteter på vägen.
Boken inbjuder till tyst, långsam läsning som kräver tid, sammanhang och reflektion. Den kan inte ersättas av snuttifierad läsning på nätet. En omfattande forskning ger stöd åt den tesen. När höghastighet och effektivitet styr tänkandet på alltför många plan måste kulturen erbjuda platser för tid och eftertanke. Kulturen borde få vara ett alternativ till de ständiga kraven om att prestera, att spara tid, använda tiden eller rentav bromsa tiden. Den som träder in över golven i det nyrenoverade stadsbiblioteket i Växjö fylls inte självklart av den känslan.
För den här gången har tåget kanske gått, men verkligheten kommer att ställa nya krav och vår kulturnämnd har redan nu möjlighet att rehabilitera sig genom att fatta kloka beslut om framtiden för Det fria ordets hus och varför inte en acceptabel räddningsaktion för den hotade Konsthallen. Som medborgare skulle man gärna vilja få veta något om hur nämnden tänker i sina besparingsbeslut.
Christer Petersson, ordförande Bibliotekets Vänner Växjö
