Växjölöfte ett stort elevsvek
Kommunala skolor får mer pengar men inte i förhållande till ökande elevtal. Rektorers budgeter minskas. Elevstödjare, språkstödjare och kuratorer minskas och större heterogena klasser väntar där elever med behov finns.
Att elever med annat modersmål samtalar om vardagliga saker, ”vardagssvenska” innebär inte att de kan redogöra för begrepp som ”fotosyntes eller kommunalt styre” på svenska.
Bra studiehandledare finns under lektionstid och efter skoltid som tragglar begrepp och dess innebörd. De är behjälpliga vid prov där elever kan övergå till modersmål när svenskan brister. Bedömning av kunskaper och förmågor görs, oberoende språk.
Psykiska åkommor som neuropsykiatriska diagnoser mynnar ut i behov för några. Elevstödjare kan behövas, nödvändigtvis inte på 100 procent, de ska stärka och ge eleven redskap att lyckas men också att bli självgående.
Kategorin ”Hemmasittare” är en grupp av elever som ökat de senaste åren. Särskilda åtgärder för att få eleven till skolan måste ske annars börjar ”det sociala utanförskapet” i unga tonår.
Behov kostar temporärt men reducerar betyget F. Mindre stöd ger sämre möjligheter, ett logiskt utfall. Naivitetens final är att säga, ”man bryr sig” genom ett ”löfte” där sex elever under några få sommarveckor tvångsundervisas, när man sedan sonika grusar ner skolpliktens fundament!
Personal möter elever dagligen vars behov och förmågor inte hinner noteras. Besparingar innebär en större arbetsbörda och känslan av otillräcklighet. Nya arbetsuppgifter som slöjförbud medför är pricken över i:et. En sensationell final av en satir över lärarkårens arbetsuppgifter.
Det är akut lärarbrist, är ”Växjölöftet” en lösning? Nonsens, de flesta begriper, måtte ”Team Tenje” vakna upp ur dvalan. Det är dags att stödpartierna sätter sig på tvären innan ”Växjölöftet” är ett fulländat kommunalt haveri!
Jonas Aronsson, språklärare
