Vi ska tala om svenskhet
Att definiera svenskhet är inte matematik, utan svenskt är det som uppfattas som svenskt av svenskar och omgivning. Det innebär ofta kulturdrag som svenskarna delar med andra nordvästeuropeer, till exempel att man inte påbjuder att ett visst kön skall gå maskerade i det offentliga rummet, eller att man inte tillgriper grovt våld för ”kränkt heder”.
Som alla levande kulturer förändras också den svenska kulturen över tid och efter influenser från omvärlden, vilka man tagit till sig.
Endast döda kulturer förblir helt opåverkade. Poängen är att en fri och öppen kultur ändras när, om, och hur medlemmarna av kulturen själva väljer att göra.
När ett folk eller ett samhälle uppger sin kultur sker det ofta genom hot eller våld, till exempel ockupation. Kulturer har genom historien uppstått, förändrats och tillintetgjorts. Det senare ibland genom omfattande migration. Sålunda har de indianska kulturerna i Amerika närmast utplånats genom ett väldigt inflöde av europeisk migration.
Självklart skall politiker och alla övriga medborgare tala om begreppet svenskhet! Vi talar ju om andra kulturer, så varför inte om vår egen?
Nu finns det i det svenska samhället några aktörer som menar att det inte finns något svenskt. Det är en per definition rasistisk hållning, eftersom Internationell folkrätt agerar utifrån sakläget att det finns en svensk stat. Även FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna fastslår att alla har rätt till nationell och kulturell tillhörighet. Samma FN-text nämner också om flyktingar som fått asyl, att de skall respektera värdlandets lagar och sedvänjor. Några undantag för just Sverige finns inte.
Relativiserandet av svenskheten är möjligen något typiskt svenskt. De flesta andra folk och nationer är stolta över sin tillhörighet – och därmed också trygga att på jämbördig fot möta andra som har en tydlig uppfattning om sin kultur och nationella tillhörighet. Ett exempel från verkligheten är skolan i Sverige, där OECD i sin senaste PISA-rapport påpekar, att den svenska skolan i sitt kunskapsförmedlande uppdrag i högre grad än nu, bör framhålla en tydlig västerländsk och humanistisk världsbild!
Att som en riksdagspolitiker mena att det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm för att räknas som svensk, eller att påstå att ”det inte finns något svenskt” för att man också kan få en maträtt som heter pizza i Sverige, är att infantilisera debatten. Den sortens värderelativistiska nationella undfallenhet får ingen internationell respekt.
Johan Nilsson
