Michael SohnUsain Bolt. En man med fint löpsteg.

De mest överlägsna idrottarna i modern tid (plats 6-10)

Fredag 14 jun 2013, 22:58

10.
Namn: Jelena Isinbajeva, Ryssland, född 1982
Sport: Stavhopp
Regenttid: 2004-

När alla andra rivit ut sig ställer sig superkvinnan från Volgograd på ansatsbanan. Hon justerar staven, accelererar som ett Aeroflotplan på startbanan och lyfter mot skyn. Sedan är allt över. Guldet redan säkrat. Och sedan går superkvinnan bort till arrangören och begär upp ribban på ny världsrekordhöjd. Ibland seglar hon över och skriver ny historia. Ibland river hon. Så på ett ungefär brukar det se ut när Jelena Isinbajeva tävlar. Det måste vara förödande för en sån som vår egen Angelica Bengtsson att veta att man är bra men ändå ett halvt ljusår från den bästa. 28 världsrekord, två OS-guld, två VM-guld och många år kvar att tävla om kroppen vill och motivationen finns där. Isinbajevas hittills enda plump kom i London-OS (brons).

9.
Namn: Steffi Graf, Tyskland, född 1969
Sport: Tennis
Regenttid: 1988-89

Martina Navratilova och Chris Evert sjöng på sista versen som tennisens superstars. Någon ny upcoming världsstjärna fanns inte på himlen och ännu återstod många år innan Kournikova skulle förvandla damtennis till fashionbusiness. Visserligen hade USA drillat supertalanger som Andrea Jaeger och Tracy Austin, men båda tränade för hårt, körde slut på sina kroppar och tvingades lägga av vid ung ålder. Vid den här tiden hade inte ens Nick Bollettieris tenniscamp börjat prutta ur sig världsklass och damtennisen såg ut att vara på rejäl nedgång. Svaret på den kulturella nedgången kom från Västtyskland där en oglamorös och tyst men extrembegåvad och klok Stefanie Graf klev fram och ryckte åt sig drottningutstyrseln. I en tid då nämna superstjärnor var i slocknande och Capriati och Seles ännu inte sett centrecourternas ljus var den atletiska och elakt backhandslicande Graf helt ostoppbar. Hennes samtida konkurrenter som Sabatini och Sanchez-Vicario hade alldeles för begränsad talang för att mer än då Graf hade en riktigt dålig dag kunna störa henne. Hon vann en äkta Grand Slam 1988 och följde upp med tre nya GS-titlar 1989 (bara Paris saknades). Super-Steffi vann totalt 22 GS-titlar, två OS-guld, 109 singeltitlar och spöade 1999 Martina Hingis i Parisfinalen (Steffis sista GS-titel) i en av de galnaste och bästa dammatcher vi sett. Titta och njut av grym tennis här. Efter sju minuter börjar dessutom cirkus Hingis och den elaka franska mobbningspubliken går i spinn på Roland Garros.

8.
Namn: Mike Tyson, USA, född 1966
Sport: Boxning
Regenttid: 1986-1990

Ali var en sak. Foreman också. Patterson, Liston, Holmes. Men när jag tittar på gamla bilder på på dessa ser de ut som mysfarbröder i jämförelse med den bäste och mest fruktansvärde boxare vi sett genom alla tider. Det är möjligt att Alis fantastiska teknik räckt till för att sänka Mike Tyson om de fått mötas i samma tidsålder, men jag tvivlar starkt på det. Att se Mike Tyson boxas var inte sport. Det var våld, raseri och rent hat. Han som enligt egen utsago gick upp i ringen för att trycka in näsbenet i hjärnan på sina motståndare var världens mest omskrivne idrottsman från mitten av 1980-talet och en bra bit framåt. Som 20-åring erövrade han världsmästarbältet den 6 mars 1986 som den yngste världsmästaren någonsin. Han behöll bältet ända till den ödesdigra Tokyomatchen mot Buster Douglas den 11 februari 1990, vilket måste vara någon sorts boxningens Miracle on ice. Fram tills dess hade Tyson boxats 37 matcher och vunnit samtliga varav 33 på KO. Om tränaren Cus D´Amato fått leva ytterligare tio år (dog 1985) är det fullt möjligt att Tysons karriär blomstrat ett bra tag till. Istället hamnade han i Don Kings klor, ballade ur även utanför ringen, fick ett långt fängelsestraff för våldtäkt och anklagades för ett flertal misshandelsbrott.

7.
Namn: Michael Johnson, USA
Sport: 200 och 400 meter löpning
Regenttid: 1991-2000

Humlan kan inte flyga, men ingen har talat om de för honom.
Det gamla talesättet brukade appliceras på den briljante Michael Johnson, som med sin kroppshållning och sitt egendomliga löpsteg egentligen inte borde kunnat konkurrera om titeln snabbast i världen. Men Johnson var en gränssprängare och formligen ostoppbar. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Trots en löpsträcka på bara 200 meter fanns det aldrig någon som ens var nära att slå Johnson. Han vann alla stora tävlingar på 200 och 400 han någonsin ställde upp i, vilket inkluderar nio VM-guld och fyra OS-guld. Världsrekordet på 400 meter (43,18) står sig än i dag.

6.
Namn: Usain Bolt, Jamaica
Sport: 100 och 200 meter löpning
Regenttid: 2008-

Allt under tio sekunder är rent övermänskligt. Så minns jag att jag tänkte när Carl Lewis och Calvin Smith kutade i mål på tider kring 9,97 i början av 1980-talet. Att nästan 30 år senare, en het kväll i Berlin, få se en människa passera mållinjen på 9,58 framstod just då som ett rent mirakel. Speciellt som den spexande jamaicanen inte heller framstod som typen som proppar i sig skumma preparat utan helt enkelt bara tycktes ha uppfunnit en helt nytt sätt att accelerera med benen. Blixten slog ner för andra gången under det tyskarrangerade mästerskapet när Bolt krossade 200-metersrekordet genom lika fantastiska 19,19. Sedan OS i Peking 2008 har det egentligen bara handlat om Usain Bolt mot eventuella skador. Några andra motståndare har han inte haft.

• PERMALÄNK

Klyschgiljotinen: Magnus Samuelsson - världens starkaste man

Tisdag 11 jun 2013, 23:10

Misstänkt klyscha: Magnus Samuelsson – världens starkaste man
Förekomst: Lite varstans i skrivna och talade medier.
Dom: Skyldig.
Domskäl: 1998 gick det franska fotbollslandslaget hela vägen fram till VM-guldet som värdnation. Lagets obestridde härförare var den grandiose bollvirtuosen Zidedine Zidane som utsågs till turneringens bäste spelare. När Frankrike två år senare även vann EM blev "Zizou" för andra gången utsedd till världens bäste fotbollsspelare.
Det är snart 15 år sedan den fantastiska 3–0-triumfen i finalen mot brassarna på Stade de France nu. Zidane har inte spelat en professionell match sedan VM-finalen 2006 då han utdelade den berömda skallningen mot Marco Materazzi. Zidane är en före detta stjärna. En före detta fotbollsspelare. Skulle någon människa i dag, sju år efter hans avsked, presentera Zinedine Zidane som världens bäste fotbollsspelare skulle vederbörande betraktas som mindre värd och vetande. Hört talas om Messi liksom?
Det tycks inte fungera på samma sätt när det gäller strongman-gebitet. Åtminstone inte när det gäller bonden Magnus Samuelsson från Östergötland. Ett par månader efter det att Zidane och Les Bleus gled fram längs vägen mot VM-guldet lyckades Samuelsson vinna strongmantävlingen Världens starkaste man. Det blev hans enda seger i tävlingen (han tog silver 2001 och brons 1997 och 2004) och efter Samuelsson har åtta olika kraftkarlar turats om att ta hem titeln. Till skillnad från Zidane och andra som var bäst för 15 år sedan presenteras däremot Magnus Samuelsson som världens starkaste man även i dag, ett och ett halvt decennium efter triumfen i Marocko 1998.
Världens starkaste man.
Det är som att han köpt titeln för evigt.
Jag är ingen expert i ämnet men jag vet att du inte kan uppnå världsklass om du inte underkastar dig hård träning många timmar om dagen. Mot bakgrund av att han de senaste åren mest ägnat sig åt tv-sänd dans och att gestalta Arne Dahl-karaktären Gunnar Nyberg skulle inte Samuelsson ha en chans mot amerikanen Brian Shaw, litauern Zydrunas Savickas eller polacken Mariusz Pudzianowski som tillsammans med isländska löftet Hafþór Júlíus Björnsson dominerar världseliten i dag. Den svensk som är närmast att bli klotets starkaste i dag är Johannes Årsjö, som blivit Sveriges starkaste man de tre senaste åren och förra året slutade nia i Världens starkaste man. Ändå är det Magnus Samuelsson som liksom äger titeln än i dag. Det är lika konstigt som att presentera Göran Persson som Sveriges statsminister.
Dom: Vi rullar tillbaka giljotinen i dag och nöjer oss med en skärpning och rättning i leden. Magnus Samuelsson är en före detta vinnare av tävlingen Världens starkaste man och ingenting annat. Detta fastslås här och nu. Kom ihåg det. Och håll en tumme för Johannes Årsjö i september.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

 Tobias RËstlundBjörn Dählie. En gigant. Bara att erkänna.

Onsdagskrönikan: De mest överlägsna idrottarna i modern tid (plats 11-15)

Tisdag 11 jun 2013, 21:17

Här följer plats 11-15 på listan över de mest överlägsna idrottarna genom historien. Mitt grundkriterium när jag gjort min rankning är känslan man hade framför teven eller på läktaren när dessa idrottare intog sina arenor. Känslan av att tävlingen redan är avgjord innan den ens börjat. Vi pratar om de idrottare som berövade oss all spänning men istället skänkte oss beundran.

Några förtydliganden:

1) Det här är MIN supersubjektiva lista över de mest överlägsna idrottarna. Ni kommer knappast hålla med.
2) Inga lagidrottare är med.
3) Inga idrottare vars karriärer var över innan 1980 är med. 1980 och framåt är "modern tid" enligt mitt sätt att definiera begreppet.
4) Jag har med all säkerhet glömt några idrottare som skulle ha varit med.
5) Sportgrenens tekniska svårighet har i vissa fall påverkat listplaceringen.

Det är dags de fem första på min lista.
Här börjar nedräkningen:

15.
Namn: Marit Björgen, Norge, född 1980.
Sport: Längdåkning.
Regenttid: 2010-

Har 59 världscupsegrar, vilket är fler än någon annan skiddam någonsin tagit. Lika otäckt bra i konkurrensen, men till skillnad från Dählie har Björgen gått igenom en del tunga perioder där sjukdomar, skador och oväntade formsvackor öppnat upp för andra åkare att dela upp medaljerna. Annars är det fullt möjligt att hennes regeringstid pågått även åren 06-09.

14.
Namn: Carolina Klüft, Sverige, född 1983
Sport: Sjukamp.
Regenttid: 2003-2007

Drog sig tillbaka obesegrad efter säsongen 2007 när kroppen sa ifrån, genom att specialisera sig enbart på längdhopp. Carros dominans var total och enda anledningen till att hon inte hamnar högre upp på listan är att sjukamp nu liksom då saknar bredd i världstoppen. Inte ens som svensk kände man sig det minsta nervös framför teven, förutom under längdhoppet då fröken Klüft (ogift som hon var på den tiden) hade en benägenhet att trampa över även på säkerhetshoppen. Men spänningen skapade som sagt Carro själv, ingen av hennes konkurrenter.

13.
Namn: Ingemar Stenmark, Sverige, född 1956
Sport: Slalom och storslalom.
Regenttid: 1975-1980

Hade hamnat betydligt högre upp på den här listan om han inte varit så överlägsen att hans bittre fiende, den franske journalisten och världscupgrundaren Jean-Jacques "Serge" Lang, gjort allt i sin makt för att ändra reglerna till Stenis nackdel. Langs käppar i hjulen bestod i att uppfinna och införa kombinationstävlingar, super-g och fåniga poängbegränsningar i slalomcuperna, där Ingemar dominerade fullständigt. Med tanke på hur extremt små marginalerna är i alpint och på det regelverk han som störtloppsvägrare tvingades kämpa emot är Stenmarks facit fortfarande helt förbryllande. Totalsegrare i världscupen 1975, 1976 och 1977, dubbla OS-guld 1980 och inalles makalösa 86 vinster i världscupen.

12.
Namn: Björn Dählie, Norge, född 1967
Sport: Längskidor.
Regenttid: 1990-talet

För oss som alltid avskydde när Norge svepte rent på prisbordet i skidspåren var synen av en totalt utpumpad Björn Dählie som faller som en döende svan efter målgång något av det värsta som fanns. Motvilligt erkände vi att den rödhårige gutten inte hade tur utan var en alldeles enastående skidlöpare. Åtta OS-guld och nio VM-guld säger allt om hur brutal Dählie var under 90-talet.

11.
Namn: Jan Zelezny, Tjeckien, född 1966,
Sport: Spjutkastning.
Regenttid: 1992-2001

Imposant idrottsman som bara gick in och levererade. År efter år. Mästerskap efter mästerskap. Finländarna lär ha önskat att både voodoonålar och besvärjelser skulle ha bitit bättre än vad de uppenbart gjorde mot den fantastiske tjecken som snodde ett helt decenniums guldfirande av sisufolket. Tre raka OS-guld 92, 96, 00 och ett silver från OS 88 gör honom till en av den olympiska rörelsens mest framgångsrika. Zelezny vann även tre VM-guld 93, 95 och 01 (skadad 97).

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Efter DDR-Sverige kommer Don Quijote-Sverige

Onsdag 29 maj 2013, 18:15

Den 14 augusti nästa år är det 200 år sedan Konventionen i Moss. Sverige, under ledning av kronprins Jean Baptiste Bernadotte, hade då utklassat den norska hären. Bernadotte, allmänt ansedd som en av Napoleons skickligaste generaler, gick till attack den 26 juli 1814 och mindre än tre veckor senare slöts eldupphöravtal, vilket i praktiken innebar ett fredsavtal och ett unionsbildande mellan Sverige och Norge.
Sedan dess har Sverige aldrig varit i krig. Inte ett skott har avlossats, inte en order har utdelats av ett Sverige som krigförande nation.
200 år av fred är en så otroligt lång tidsrymd att vi för generationer sedan förlorade vår sista länk till en levande människa med minnen från hur detta land såg ut i krig.

Vi saknar en modern krigshistoria. Fred, neutralitet, rädsla för tysken, skräck för ryssen och en livrädsla för att en reaktor i Oskarshamn ska haverera är exempel på begrepp som präglat och präglar vår tid. Inte krig.
Vi firar halvhjärtat vår nationaldag, eftersom den saknar egentlig betydelse. Vi har, till skillnad från norrmännen, ingenting att jubla över och verkligen fira.
Vilka är de andra konsekvenserna, eller ska vi säga följderna, av en av världens längsta fredstider?

Att Sverige är ett världssamvete är ett påstående som inte helt saknar täckning. Vårt land har alltid tillhört världens mest generösa när det gäller bistånd och migration och det finns alltid någon TV4-gala väntandes bakom hörnet som samlar in och skänker miljoner och åter miljoner till behövande. Det avslöjar ett stort stänk av medlidande med dem som är sjuka och svaga.
Gott.
Gott så.
Finns det ett samband med icke-krigstiden?
Kanske. Eventuellt rentav sannolikt. Många svenskar ansåg och anser att vårt land agerade svekfullt mot våra grannar när Nazityskland härjade och kanske försöker vi bedöva detta dåliga samvete med goda gärningar enligt tesen Sent ska syndarn vakna.

Vad är det egentligen för hemska saker som skett i vårt land de senaste decennierna? Palmemordet på 80-talet. Estonia på 90-talet. Anna Lindh på 00-talet. Fruktansvärda händelser, men att påstå att vi är en nation som upplevt särdeles många nationella tragedier är att ta i.
Jag menar: ett folk som uthärdat krigets fasor, till exempel jugoslaver, finnar, israeler, kurder, låter sig inte störas av oväsentligheter. Ett sådant folk skapar en kultur, mer stryktålig, mer självständig, stolt och individuellt fritänkande än motsatsen. De har ju krig i färskt eller relativt färskt minne. Vad kan hända som är värre?

Det är lite av motsatsen till detta vi landar i Sverige av i dag. Vi har aldrig genomgått några STORA kriser. Det moderna Sverige. Det land där vi…ja, vadå? Vad gör vi? Vilka är vi? Hur tänker vi? Vilka åsikter har vi? Kan vi tycka och tänka som vi vill?
Om det beror på två seklers fred, frid och fröjd ska jag låta vara osagt, men jag upplever vårt land i dag som en nation som alltför ofta missar målet.
Har vi haft det FÖR bra FÖR länge och blivit FÖR bortskämda med fredlighet att vi inte längre tål någonting, att vi inte orkar stå ut med att andra tycker, tänker och gör annorlunda?

Det finns en smärtgräns som ibland är extremt låg, det finns en tolerans vars tröskel hyvlats ned till ett intet och det finns framför allt en elak vilja att medvetet missförstå som jag har svårt att förlika mig med. Den svenska krigslusten synliggörs lyckligtvis inte i vår militär. Istället är det med verb, adjektiv och substantiv vi drar ut i strid i dag. En strid där vi sällan drar oss för att använda kulspruta för att döda myggor.
Slutsatserna är fyra.

1) Vi är inte tillräckligt "stryktåliga".
2) Vi vill bestämma vad andra får tycka.
3) Medvetna missförstånd och minimal åsiktstolerans har förvandlat svensken till en modern variant av Cervantes romanklassiker Don Quijote. Vi startar egna "krig" mot oliktänkare, trots att de inte begått något brott, och slåss mot imaginära väderkvarnar i tron att de är Fienden.
4) Denna vingklippning av åsiktfriheten gör oss ofria, otrygga och rädda för att vi, utan att tänka på, det ska tycka, tänka eller säga "fel" saker.
5) Vår kulturella kvalitet urholkas eftersom "eliten" bestämmer vad som är rätt och fel.

Låt mig ta några politiska exempel, både från vänster och höger.

1.
I februari förra året konstaterade Fredrik Reinfeldt det vi alla haft på känn i åratal: vårt pensionssystem brakar ihop om svensken inte jobbar betydligt längre än i dag och vill vi inte efterlikna grekerna alltför mycket bör något snart göras. Reinfeldt såg det inte som någon omöjlighet att den som vill kan fortsätta jobba så pass länge som till 75 års ålder. En valfrihet jag personligen tycker är en bra åsikt.
Viljan att missförstå statsministern var total. Plötsligt hette det att Reinfeldt vill HÖJA pensionsåldern till 75. Istället för en intressant debatt över hela riket fick vi en hätsk häxjakt på en enskild makthavare med fokus enbart på siffran 75. Ett obegripligt intellektuellt och politiskt självmål.

2.
Stefan Löfven riktade tidigt i vintras kritik mot den svenska arbetskraftinvandringen. Han ansåg att det redan finns människor här som genom rätt utbildning skulle kunna utföra jobbet.
En relevant politisk åsikt och tillika en halvbitsk kritik mot sittande regering.
Detta utlöste en "kritikstorm" mot Löfven, som mer eller mindre beskylldes för att gå i Sverigedemokraternas fotspår. Rasistkortet plockades fram och feta rubriker basunerade ut "skandalen". Invandring är ett minerat ord. Ingen tillåts egentligen ha en åsikt om det i dag. Toleransen finns uppenbart inte, ens om det handlar om arbetskraftinvandring och orden sägs av en S-ledare. Och sedan undrar samma medier varför det Åkessonledda partiet i riksdagen går framåt?

3.
Eller den moderna krigsklassikern från 90-talet. Medan det slaktas och våldtas och begås andra fruktansvärda brott mot mänskligheten nere i Jugoslavien handlar Mona Sahlin Toblerone och blöjor på ett statligt kreditkort i Sverige. En mänsklig handling som när drevet går översätts till omänsklig och Sahlin själv blir förvandlad från Ingvar Carlssons utvalda efterträdare till en brännbar häxa. Vad är väl ett blodigt inbördeskrig på Balkan mot att dra ut i krig mot en slarvig kronprinsessa?
Två förundersökningar mot Sahlin inleds och läggs ned eftersom brott ej kan styrkas. Sahlin har inte begått några brottsliga handlingar men förlorar det krig hon är osmart nog att dra ut i, inklusive en framtid som statsminister. Don Quijotarna är utan nåd.

4.
Apropå Fredrik Reinfeldt satte han sig för övrigt nyligen till häst, drog på sig en Don Quijote-mask och kallade till presskonferens. Sedan, med knapphändig källinformation, gick han till skoningslös attack mot dem som via påstådda hot fått Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson att avgå. Vi talar om en statsminister här, som verkligen måste ha drabbats av Don Quijotepanik på riktigt. "Alla" skribenter följde dock i Don Qui-Reinfeldts spår och turades om att i de grövsta ordalag fördöma dem som hotat Pehrsson. Givetvis lades förundersökningen ner innan den ens inletts och den som noggrant sökte svar på vad som egentligen skett och sagts framstod det ganska tydligt att det Magnus Pehrsson fick utstå ingår i normaljobbet hos en storstadstränare (det är å andra sidan inte vem som helst som klarar det, men sådana är förutsättningarna).
Efter dag 1 har jag knappt läst ett enda fördömande ord om icke-hoten och har heller inte hört någon kritik från Regeringskansliet. Tvärtom framkommer det mellan raderna att Magnus Pehrsson körde fast i Dif med sin impopulära toppstyrning och att det nu – efter Pehrssons avgång och ordförande Jacobssons fega sätt att lämna det sjunkande skeppet – råder en helt annan harmoni än tidigare i Djurgården. Större spektakel än Reinfeldts presskonferens är svårt att finna.

Vi lämnar politiken. De groteska proportionerna, de hårda vinklarna och de märkliga krigsladdade orden storm, attack och rasa återkommer i samtliga lager av nyhetsflödet. I den märkliga värld som skapats blir folk blir "kränkta" av allt möjligt som inte har det minsta med riktiga kränkningar att göra.
En av kvällstidningarna gjorde nyligen en sensation av en skylt inne i en Coopbutik med texten:

VILKEN KORV VILL DU HA MELLAN "BRÖNA"?

Denna text "kränkte" nämligen stackars Mattias som inte visste vad han skulle säga när hans tioåriga dotter frågade vad texten betydde.
– Det är rätt smaklöst, tyckte Mattias och drog ut i en Don Quixoteattack med Coop som väderkvarn.
Vad exakt är det som är smaklöst?
Tror Mattias att Coop menar något annat med sin korvtext än att man just ska välja sin favoritkorv mellan korvbröden?
Insinuerar han att Coop avser att snuska till det? Coop – statens gamla konkurrent till Ica?
Grejen, Mattias: Det är inget som helst fel med texten. Den är helt korrekt. Till och med ordet "BRÖNA" är rätt stavat eftersom det är försett med citationstecken. Hur svårt kan det vara?
Men ni vet alla hur krig av den här typen slutar. Den "kränkte" vinner. Coop i Jakobsberg tvingades plocka ner skylten, som suttit uppe i ett halvår utan att någon annan enda människa känt sig "kränkt" eller funnit skylten "smaklös".

Någon stackare i Bohuslän blev förresten "kränkt" – av att en dåligt tecknad pinuppa sedan urminnes tider funnits och finns kvar på en turistkarta. Alltså, det är en liten fjantig tumnagelstor tecknad bild vi pratar om här, ingen bild ur en hårdporrfilm. Men som vanligt ingen nåd i krigsspalterna, där Don Quijote raskt drar ut med sin lans och korsförhör en kommunal tjänsteman som snabbt förvandlats till väderkvarn, misstänkt för att vara "kränkande" och "sexistisk".

Sen kan man göra en omvänd Don Quijote också. En Sancho Panza, för att likna det vid den lika klassiske vapendragaren.
Här kommer en sån som Andy in i bilden.
Andy, som hade jobbat på Liseberg i fem år.
Andy, som sedan tyckte att chefen var så dum att han loggade in sig på Facebook, flyttade markören till statusraden och skrev att han önskade att chefen skulle gå "på permanent pappaledighet".
Permanent pappaledighet, Andy?
Ingen lysande formulering det där, att offentligt bita den hand som föder dig. Absolut skäl nog att få fetsparken, vilket blev fallet för Andy. Dock kände sig Andy så "kränkt" att han valde att dra på sig Panzatröjan och gråta ut i en av väderkvarnsblaskorna.
– Dessutom skrev jag inga grovt nedsättande ord. Jag skrev att min chef inte var lämpad för det jobbet han har och att han borde vara pappaledig på heltid, snyftade Andy till sitt försvar.
Inga skämskuddar. Bara "kränkt". Här ska det krigas trots att spelet är förlorat.

Så här fortsätter det, dag efter dag. Det är som att vi bedriver ett krig där man letar efter minsta möjliga lågvattensnämnare för att motivera ett nytt meningslöst frontalangrepp på väderkvarnarna.
Sportens värld är som bekant inget undantag.
Mediehånen mot Pär Mårts lär säkerligen fortsätta ett antal vändor till, VM-guldet till trots. För inte får man som svensk hockeyförbundskapten uttala den allmänt kända sanningen att fotbollslandslaget – som aldrig kommer att ha chansen att vinna något mästerskap – får för mycket mediautrymme i jämförelse med Tre Kronor, hockeylandslaget som alltid är med och slåss om medaljer. Nej, varför ska vi föra sansade diskussioner och borra ner oss i de båda sporternas historia när vi kan använda allt som hånfullt och billigt bränsle i jakten på snabba poänger?

Och, apropå fotboll/hockey-kopplingar: När det gäller svensk fotboll har vi i Jonas Thern en av dess klokaste kritiker, som verkligen på alla sätt vet vad han talar om och som jag tycker vore en tänkbar efterträdare till Erik Hamrén. När Thern äntligen hittar en översättning av hockeyns ryggsäckshockey och uppfinner det briljanta "brottarfotboll" ska givetvis de flesta välja att missförstå och håna honom.
Så här sa han:
– Tittar man på matchen mellan Elfsborg och IFK så är det brottarfotbollen som får vinna just nu, och den tokhyllas av de som kallar sig experter, vilket jag har svårt att förstå. Jag tycker att man ska jobba mer på att utveckla det som är fotboll.
Thern har en poäng, eftersom Malmö FF kan jämföras med hockeyns Skellefteå och IFK Göteborg är på väg att bli fotbollens svar på Luleå Hockey. Debatten överlever dock inte kriget eftersom den rätta viljan och seriositeten saknas. Tyvärr gick vi miste om en värdefull diskussion på grund av den Don Quijotiska viljan att missförstå.

Budskapet i det nya Don Quijote-Sverige är: tänk ingenting, gör ingenting, var ingenting, ha ingen åsikt om någonting, stå bara mitt i mängden och håll med oss som reglerar yttrandefriheten. Annars blir vi "kränkta" och kommer och tar dig!

Själv känner jag en isande otäck känsla längs ryggraden. En känsla av att vårt land håller på att förvandlas från demokrati till demokratur.
Tänk om vi kunde höja tröskeln lite. Tänk om vi kunde inse att den som är med i leken inte bara har rättigheter utan även måste tåla ganska omild behandling. Tänk om vi kunde sluta med att brista ut i imaginära tårar och starta meningslösa krig om oväsentligheter. Tänk om vi kunde bejaka yttrandefriheten och ta debatten istället för att på volley håna människor som intar en annan hållning. Tänk om vi kunde tåla lite istället för att sticka knivar i andras ryggar.
Skrota Don Quijote-lansen och lägg ner de grundlösa krigsrubrikerna, som en hyllning till en nation som inte varit i krig på snart 200 år.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Topp 3: De mest ödesdigra skadorna i svensk idrott

Tisdag 28 maj 2013, 17:51

Med rubriken ovan menas de enskilda skador som fått störst konsekvenser för den fortsatta karriären. Hit räknar jag inte dödsfall som Pelle Lindbergh eller invalidiserande olyckor som Thomas Fogdö som eliminerade karriären i ett svep. Här har jag fokuserat på idrottarens betydelse för den idrott han utövade (det råkar nämligen vara tre män på topp 3) och för vilka framtida framgångar han troligen gick miste om på grund av skadan.

Plats 3
Armand Kranjc.
Född: Den 7 augusti 1973.
Idrott: Boxning.

Kom från ingenstans och snodde WBO:s världsmästarbälte i mellanvikt då han i november 1999 besegrade Jason Matthews på poäng. Därefter försvarade Kranjc sin titel vid tre tillfällen innan han föll mot den topprankade Harry Simon i Köpenhamn i april 2002. Dessförinnan hade han poängbesegrat Paolo Roberto i tysk gala, vilken hajpats extremt mycket i Sverige. Den 14 september 2002 var olyckan framme då Armand Kranjc förlorade på teknisk knockout mot ryssen Sergej Tatevosjan. Han ådrog sin här, vid blott 29 års ålder, en hjärnblödning som vid framtida läkarundersökningar ledde till att Kranjc fråntogs sin boxarslicens. Med tanke på hur tunnsått det varit med bra svenska proffsboxare genom åren blev fallet Kranjc en tung uppercut, både mot Kranjc själv och mot svensk boxnings varumärke.
Jag träffade själv Armand i samband med en boxningsgala i Ljungby 2009. Han var då fylld av revanschlust och vanmakt.
– Jag fick en hjärnskakning, inte en hjärnblödning. De ville statuera ett exempel, sa de. Det är skitsnack. Det var mig personligen de ville åt. Det handlar om personer som ogillat mig sen jag var så här stor, sa Armand och höll handen en meter upp i luften.

Plats 2
Tomas Brolin.
Född: Den 29 november 1969.
Idrott: Fotboll.

Den 16 november 1994 beseglas ödet för en av våra största fotbollsspelare genom tiderna. Han fastnar med vänsterfoten på Råsundas gräs i samband med en målgivande passning till Martin Dahlins 2–0-mål och sedan är benbrottet ett faktum.
Brolin har ett otroligt år bakom sig både i klubblaget Parma, där han avancerat till final i cupvinnarcupen och framför allt i landslaget där han fixat brons till Sverige och blivit uttagen i världslaget. Sverige har dessutom inlett stundande EM-kval på bästa sätt och allt talar för att det blir blågult deltagande i England 1996. Brolin är vid tillfället inte ens 25 år fyllda och har sannolikt sina bästa år framför sig.
Skadan förändrar allt, både för landslaget och för Brolin. Sverige missar två raka mästerskap och efter en lång och seg konvalescens åker Brolins karriär utför i en rasande fart. Han hamnar på kollisionskurs med Leeds, lånas ut till Parma, kommer tillbaka till England, sparkas av Leeds och avslutar med några misarabla föreställningar i Crystal Palace. Han blev aldrig vad han varit före skadan och blott 28 år gammal tackar en överviktig Brolin för sig. Saknad av en fotbollsnation som med undantag för Zlatan Ibrahimovic inte direkt varit bortskämd med världsstjärnor sedan dess.

Plats 1
Bengt Gustafson
Född: Den 17 maj 1963
Idrott: Volleyboll

Vi glömmer det aldrig. Inte sedan 1963 hade Sovjetunionen tagit något annat än guld i volleyboll-EM, men under drygt två genommagiska timmar 1989 års semifinal i den nybyggda Globen hade volleybollens svar på Miracle on ice blivit verklighet. Ett sällsynt talangfullt svensk landslag hade skapats under ledning av en sällsynt skicklig och "osvenskt" odiplomatisk förbundskapten i Anders Kristiansson.
Körsbäret på toppen av den kompromisslöse Kristianssons skapelse var en extrem multitalang från Mölnlycke vid namn Bengt Gustafson. Först vid 13 års ålder prövade han volleyboll, sporten där han skulle bli en av världens bästa spelare genom tiderna. Spjuvern Bengan var den perfekte tvåvägsspelaren. Han kunde allt. Ett enastående försvarsspel varvades med en brutalt bra smashteknik ingen kunde matcha. Typiskt för Bengt Gustafson var när han smög upp på högerspikerplatsen och, efter en fjäderlätt bollvickning från elegante passaren Janne Hedengård, med full kraft så gott som alltid lyckades antingen döda bollen eller slå den så hårt att motståndarna misslyckades i blocket.
Fram till 1991 hade Bengan radat upp sju fantastiska år som välbetalt proffs i Italien (Turin, Parma och Treviso), vilket inkluderade ligasegrar, cupsegrar och cupvinnarcupsegrar. Han spelade alltid nonstop, blev aldrig någonsin utbytt och tvingades 1990 till en operation i knät som blivit slitet av all hård träning och matchning.
Efter att han rehabat sig tillbaka under åtta månader kommer det som ska förstöra allt.
Oktober 1991. Bengt Gustafson har investerat i en motorcykel för att lättare ta sig till träningen i Treviso. Han ligger bakom en lastbil och har dålig sikt när lastbilen svänger och en bilist från en sidoväg väljer att köra ut. Bilens kofångare krossar Bengans vänsterben. Redan där är karriären över. Bengt Gustafson kan aldrig mer komma tillbaka till den traditionella volleybollen. Även efter lång vård och rehab gör det för ont att hoppa på hårda trä- och laminatgolv. Längre än till en halvhjärtad satsning på beachvolleyboll i mjuk sand tillsammans med Ljungbys Per Magnusson kommer han inte. 1996 är det definitivt över och med tanke på att 30+ inte är någon ålder för en volleybollspelare blir olyckan en ofattbar förlust för både Bengan och svensk volleyboll, som snabbt vittrade sönder efter de där fantastiska glädjescenerna i Globen.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Kannibaler, huliganer och Husby

Torsdag 23 maj 2013, 22:52

Det finns, enligt mitt tycke, ingen bra svensk ståuppkomiker. Varför vi, år 2013, ännu inte fått fram en enda riktigt begåvad och humorintelligent gränssprängare borde vi sätta forskningen på att analysera.
Ståuppkomik är ju inte direkt något nytt i världen.
I USA har det funnits i över ett halvt sekel och för att uttrycka lite vad jag känner i dag hämtar jag ett citat från den som en gång skapade ståuppkomiken. Lenny Bruce (1925-1966) var en man som kunde uttrycka sig, slå ett retoriskt huvud på spiken och skapa ett bevingat uttryck. Lenny Bruces kanske bästa citat för eftervärlden är när han uttrycker sin sympati för kannibaler.

Det är ingen som tycker illa om kannibaler. De erkänner åtminstone öppet vad de har för sig: "Vi äter upp folk, för det tycker vi är gott".

Citatets vidare andemening är: Vi gillar inte hycklare.
Folk som säger en sak, men vars handlingar en helt annan har vi alltid svårare att förlåta än andra. Våldtäktsmannen och polisen Göran Lindberg, som otroligt nog föreläste om könsdiskriminering, är det bästa/värsta exemplet på en oförlåten hycklare jag kan komma på just nu.

Hyckleriet existerar i alla former, i alla skikt. Inom idrotten finns många hycklare, till exempel folk som gärna fördömer andra klubbars agerande och sedan inte tvekar att agera likadant själva.
Politiken är – som vi vet – ett enda stort majsfält av hycklare från höger till vänster. Alliansministrarna som inte betalade tv-licens. Maria Wetterstrand som predikade klimat som rena prästen men samtidigt flygpendlade till och från Stockholm i åratal. Hela Saudiaffären med allt vad den innebär.

Eller Lars Ohly, mannen som är värd ett helt kapitel i ämnet svenskt politiskt hyckleri. Han som vill förstatliga vården men samtidigt gladeligen lät sig opereras på Sophiahemmet. Han som vill förbjuda friskolor men har haft sin dotter i friskola. Han som vill reglera bostadsmarknaden men gjorde sig en 700 000-kronorshacka när han sålde sin egen bostadsrätt.
Och så vidare.
Det är intressant att se hur annorlunda politikerna hanterar och värderar situationer olika.

När det inte längre än päron på Stadion som kastas utan stenar i Husby borde väl åtminstone Fredrik Reinfeldt kalla till presskonferens och tala till nationen enligt Lex Magnus Pehrsson, eller? Lars Ohly borde väl, precis som efter Djurgårdsincidenterna, uppmana till kamp mot idioterna? Nya lagförslag, kanske – som ju brukar vara populärt när nån överberusad person lyckats forcera en mur av slappa ordningsvakter kring en fotbollsplan?
Nej, det som främst sker på den politiska scenen är ännu ett varv i det tröttsamma eviga kretsloppet av att plocka billiga poänger på andras bekostnad. Samtidigt – och detta är ännu värre än politikerkäbblet – romantiseras det hej vilt på kultursidorna där det skyndar folk till stenkastarnas försvar. De försöker "tolka" våldet, försöker förklara våldets språk och syfte och snyft, snyft, plötsligt låter det som att de unga arga män som kommit på idén att utsätta andra för livsfara är offerlamm.
Med anledning av att både huliganism och förortsstenare/mordbrännare varit på den politiska tapeten nyligen ska jag förklara hur jag ser skillnaden mellan de båda.

Huliganer är i mina ögon ungefär som kannibaler var för Lenny Bruce. Jag gillar inte vad det gör, men de är åtminstone ärliga. De säger ungefär: "Vi anser att våld och fotboll hör ihop och det förblir vår åsikt".
Om huliganer kan man tycka mycket, men hycklare är de lika lite som kannibalerna. De bara kör, och det mesta av vad det gör är lagligt (för inte kan det vara brottsligt att bestämma träff på en åker och på egen begäran puckla på varandra?).

Men vad säger en stenkastare till sitt försvar? Hur motiverar han (det är ju nästan alltid en han) sitt handlande? Säkert något i stil med Johan Ulveson i den klassiska förorts-Lorrysketchen: "Vafan, vi har ju ingen lokal?!". Bortförklaringar. Allt är någon annans fel. Samhällets. Polisens. Politikernas. Morsans. Buhuu. Snyft. Jag vill bara synas och för att synas kastar jag en sten och tänder på en bil.
Och somliga kulturskribenterna och debattörer köper det. Här är ett skräckexempel.
De som resonerar så här resonerar som smygrasister, men istället för "Jag är inte rasist, MEN…" är det meningsmallar av typen "Jag tar avstånd från stenkastning och brända bilar, MEN…" som gäller.
Skippa det lilla fula ordet men, tack.

Det hela är egentligen väldigt enkelt, tycker jag.
Den som tar upp en sten och kastar den mot en annan människa är en idiot och brottsling. Punkt. Slut.
Den som sätter eld på en bil är en idiot och brottsling. Punkt. Slut.
Istället för att "tolka" våldets språk bör vi rikta våra ögon mot den förkrossande majoriteten Husbyungdomar som med sitt intellekt och goda omdöme valt att inte kasta sten eller tutta på bilar. Analysera dem istället. Inled en studie och ta reda på varför de inte utsatte andra för fara.
Det är den fria viljan det handlar om.
Du har alltid ett val.
Du kan alltid välja bort dåliga och skadliga saker.
Du kan alltid protestera men det finns och kommer alltid att finnas ett fredligt alternativ att protestera.
Jag önskar att det skrevs mer uppmuntrande om detta: konsten att välja rätt eller i alla fall konsten att välja bort skadliga saker.
Lagen är bara till för den som följer den, glöm inte det. Brottsligt beteende hos folk som inte är intresserade av att följa lagen förtjänar inte att "tolkas", ens på kultursidorna.

Det kan – till sist – vara värt att notera att ibland har våldet inget språk, ingen logik, ingenting. Ibland gör folk idiotiska saker bara för att de vill. Inget annan anledning.
Som Alfred Pennyworth säger till Bruce Wayne i masterpiecet The Dark Night (2008):

They can't be bought, bullied, reasoned, or negotiated with. Some men just want to watch the world burn.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Regel 460, paragraf E

Onsdag 22 maj 2013, 17:01

Med några dagars distans till söndagens VM-triumf bläddrar och surfar jag runt och läser diverse analyser. Det görs både intressanta (Aftonbladet) och tämligen intetsägande (Expressen) bakom kulisserna-dokument om Sveriges väg från uträknade till världsmästare.
Framför allt läser jag en massa om förbundskapten Pär Mårts.
Om hur hans ledarskap och filosofi "inte höll" och att han var tvungen att anpassa den till rådande omständigheter. Om hur han fått sin revansch, hur han valde att skippa firandet och ta det lugnt istället för att festa loss rejält.
Den fråga många kanske ställer sig, mig själv inkluderad, är denna:
Hur stor del i VM-guldet har Pär Mårts?

Vi kan å ena sidan slå fast följande:
• Utan Sedins hade det aldrig gått. Aldrig tidigare har två spelare betytt så otroligt mycket för ett landslag som Henrik och Daniel från Övik. Den analysen är lika självklar som enkel att göra.
Men likväl: det var ett lag som vann. Ett lag som formats av Pär Mårts och hans stab. En stab som dragit plågsamma lärdomar både från fjolårets magplask då NHL-spelarna invaderade Stockholm och från utfallet under den gångna säsongens träningslandskamper, eller som det även kallas: Euro Hockey Tour.
Under årets VM-turnering var vi många som såg det gamla goda Tre Kronor-DNA:t: pressen inte lika högt upp i banan, antalet giveaways gick från hårresande många till nästan inga alls från kvarten och framåt, backarna värderade sina lägen och valde i 50/50-lägen att sejfa framför att pincha (offensiven och de långa anfallen sköttes ju ändå uteselutande av tvillingarna).
Kort sagt: klassiskt klok svensk puckvård blev, tillsammans med en toppad målvakt och extrem offensiv spetskompetens, segervapnen i Globen 2013.

Utöver detta finns en liten men – anser jag – extremt avgörande detalj som jag helt och hållet tillskriver Pär Mårts och hans ledarskap. Mårts visade sig vara en prestigelös herre som gav Sedinarna fältherrars beslutsrätt på isen. Han gjorde avkall och avbön på flera punkter, speciellt i defensiven, i det heliga styrdokumentet som trycktes 2010. Men när det gäller en uppenbar detalj i spelet har Mårts varit stenhård och orubblig.
Jag citerar från tävlingsbestämmelsernas regel 460, paragraf e:
Om spelet stoppas till följd av att ett lag spelat pucken till icing, får felande lag inte byta några spelare förrän spelet återupptagits.

Det här älskar jag hos Tre Kronor. Nästan oavsett hur trängda lägena är har den värsta synden varit att panikrensa ut pucken. Det är ett förbud Mårts införde redan under sin tid som småkronorkapten. Spela alltid klart situationen! Rensa aldrig! Inte ens vid en uddamålsledning i slutminuterna.
Tre Kronors melodi har blivit att laget spelar sig ur alla möjliga lägen, inte sällan med ett anfall som följd. Back-back-uppspel eller back-back-avlastning har varit de två till buds stående alternativen. Mantrat att aldrig slå i väg en puck i panik har skapat en trygghet, som lagom till årets VM slog ut i full blom eftersom Mårts haft en kärna av spelare som fått spela ihop under en längre tid.
Resultatet: inget extra slitage på spelarna, ingen obalans i bytena, nästan inga tekningar i defensiv zon till följd av omotiverade rensningar. Ett och annat baklängesmål har fått offras på vägen, visst, men ingenting är gratis i hockeyvärlden. I år har fördelarna med rensningsförbud övervägt och ändamålet har i allt väsenligt helgat medlen.

Hissen
Pär Mårts går in som högerforward i dag med Henrik Sedin som center och Daniel på andra kanten. Tre herrar. Tre hattar. Jag lyfter på samtliga.

Dissen
Husbykravallerna. Nej, hur mycket ni än skyller på polisen, övervåld och politiken kan ni aldrig få mig att tycka att det är annat är genomruttet korkat att kasta sten och tutta på bilar.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Den bortglömda revanschen

Måndag 20 maj 2013, 22:49

Jag är född 1972. Jag började följa hockey med stort intresse som sjuåring under Lake Placid-OS 1980. Sedan dess har jag följt det vi kan kalla för den moderna svenska ishockeyn. Pelle Lindbergh, Håkan Loob och Tomas Sandström. Pekka Lindmark, Thomas Steen och Kenta Nilsson. Och så vidare fram till i dag.

Visst har jag även vetat vem Sven Tumba är, hört klassiska smeknamn som Honken, Klimpen och Krobbe. Men det är som med allt annat antikt: det går inte att föreställa sig hur det var förr. Det är svårt att relatera till något man inte själv upplevt. Jag vet bara att intresset för ishockey i det här landet varit vansinnigt stort under en vansinnigt lång tid. Det är ibland lätt att glömma bort att den äldre generationens hockeyälskare fortfarande är minst lika passionerade och insatta i hockeyns underbara värld som vi som just befinner oss i vår prime. Jag har ett par äldre läsare som mellan varven ringer mig för att analysera hockey. När det sker lägger jag gladeligen en kvart eller halvtimme för att lyssna till deras åsikter,delge dem mina och även bjudas på glimtar från en svunnen tid.

Därför blev jag tidigare i dag väldigt glad när en läsare vid namn Roland Lindholm hörde av sig via e-post och inledningsvis gav mig generöst beröm för, som han tyckte, "välformulerade och insiktsfulla texter". Roland delade även med sig av en lång spaning som är ett perfekt exempel på att passionerade hockeyälskare är något som funkar både i går, i dag och i morgon. Hans text har en vinkel jag och alla andra verksamma hockeyjournalister nog inte ens visste fanns och den är alldeles för underbar och välskriven för att inte dela med sig av.

Varsågoda:

Det har talats en hel del om att det är 27 år sedan ett hemmalag lyckades vinna VM. Den gången var det Sovjetunionen, som med viss möda lyckades hålla ett superdefensivt Tre Kronor lett av "nödlösningen" Curre Lindström, bakom sig. Som tack för den succén fick ändå Curre ta ett steg bakåt och bli assisterande till Tommy Sandlin i VM 1987. Men det gick ju, som alla vet, ännu bättre den gången.

Men, anledningen till dessa rader är det bortglömda 1963. Då, för precis 50 år sedan, anordnades nämligen VM i Stockholm. Man spelade på Johanneshovs isstadion som väl fortfarande (?) var en utomhusarena. Året innan hade Tre Kronor blivit världsmästare i Colorado Springs och hyllats för sin hjältemodiga insats mot framför allt det kanadensiska laget. Men, sa man, alla var inte med. Sovjetunionen och Tjeckoslovakien saknades p g a politiska skäl.

1963 var alla med och Tre Kronor stupade på målsnöret när man var på väg mot ett välförtjänt guld. Jag minns inte alla detaljer men jag tror att USA besegrades först. Därefter kom två hjältematcher. 2-1 mot ett, som så ofta, ganska överlägset Sovjetunionen. Nisse Nilsson, center i ungdomskedjan, hann före den omdömeslöst utrusande ryska målvakten Konovalenko vid sargkanten, rundade honom och la in segermålet i en övergiven kasse. Sen kom matchen mot Canada, representerade av Trail Smoke Eaters, flerfaldiga världsmästare sen tidigare. Ännu in på 1960-talet kunde alltså Canada skicka över lag från lägre serier än NHL och ändå hävda sig väl i konkurrensen. 4-1 till Sverige efter tre mål av Ulf Sterner och ett av Sven Tumba! Efter matchen klättrade dessa två hjältar upp på läktaren och fick skaka hand med kung Gustaf VI. Så gick det till på den tiden. Våra DC-hjältar Janne Lundqvist och Uffe Schmidt vederfors samma ära efter bragdsegern i dubbeln mot Italien i Båstad sommaren 1962.

Den sista matchen i enkelserien spelades mot Tjeckoslovakien. Jag tror att Tre Kronor programenligt ledde med 1-0. De flesta var ju ganska övertygade om att tjeckerna, som sågs som sämre än ryssar och kanadicker (som min mamma brukade kalla dem), skulle bli en ganska enkel munsbit. Men så blev det inte. Tjeckerna vände till 3-1. Tre Kronor reducerade till 2-3 efter hård press i sista perioden men närmare kom man inte. En tjeckisk spelare, en duktig sådan som var med i många år, Jaroslav Jirik, blev hjärtligt avskydd efter att ha blockerat bort mycken värdefull tid för Tre Kronor. Efteråt var besvikelsen enorm. Sovjetunionen hade vunnit titeln på målskillnad. Året därefter ändrades reglerna till att inbördes match skulle avgöra vid likaläge. Men det var så dags.

1969 och 1970 hade Sverige chansen på nytt men det blev åter silvermedaljer efter Sovjetunionen. Resultaten 1969 var intressanta. Tjeckerna slog ryssarna i två hatmatcher (som tack för invasionen i augusti 1968). Tre Kronor slog tjeckerna i två matcher men förlorade också, fast knappt, mot Sovjetunionen två gånger.

Igår blev det alltså revansch för 1963. Då spelade legendarer som Rolle Stoltz, Gert Blomé, Sura-Pelle, Lasse Lundwall, Sterner, Tumba m fl. Kjell Svensson, SSK, stod i mål och gjorde en insats i paritet med den som Klimpen Häggroth stod för 1962. Dessa lag var troligen, jämförelsevis, bättre än 2013 års lag eftersom alla de bästa spelarna på den tiden spelade i Sverige och därmed var tillgängliga för Tre Kronor.

Slutligen, hälsningar från en som på allvar blev intresserad och biten av Tre Kronors öden framför radiogrammofonen i vardagsrummet när Hyland på raspig ledning refererade slutperioden i Moskva 1957. Jag kan fortfarande känna den rysning och fruktan som Hylands välmodulerade röst ingav: "och ryssarna kommer igen, nu på vänsterkanten, aj aj aj". Som du kanske vet anlitades Lennart Hyland även som uppläsare i radion av Åshöjden BK. Det säger också något om vilken utomordentligt passande röst han hade för att referera idrott i radion. Ingen av dagens referenter har den klassen. Stora känslor för dem är ofta liktydigt med hög volym och tillgjorda ordvändningar. Hyland var en mästare.

Revansch som sagt!

Roland Lindholm

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

GE HOCKEYN EN GALA. Datumet är den 7 april 2004 när Hockeynews krönikör Niclas Andersson kräver en hockeygala. Den 2 maj 2013 bönhörs han.

Krönika: Ge oss INTE en "riktig" hockeygala

Tisdag 07 maj 2013, 14:16

Niclas Andersson i lite mer närbild. En lysande och orädd stilist.

För 18 år sedan startades – som en smart uppsamlande åtgärd efter den gångna sommarens succébrons i USA – Fotbollsgalan, som sedan dess varit ett givet och för många uppskattat inslag.
Fem år senare svarade Riksidrottsförbundet med att införa Idrottsgalan, också det en årligen återkommande publiksuccé där jurygrupper, artister och komiker trängs om uppmärksamheten.

Vän av hockey har inte kunnat undgå att notera en två saker.
1) Hockeyn har ingen egen gala.
2) Hockeyn vinner inga priser på Idrottsgalan och blir ärligt talat knappt ens nominerad trots att vi tillhör sportens stormakter.

Vad göra?
Först hände ingenting, sedan ingenting, följt av ytterligare ingenting.
Sedan, under våren 2012, föddes ett litet embryo i form av Sanny Lindströms briljanta Twitterinitiativ där han helt sonika körde igång en egen digital gala.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Hockeyvännerna på Twitter, jag själv inräknad, stod sig i kö för att applådera Lindströms initiativ.

Våren 2013, mer än 18 år efter den första fotbollsgalan, gick så äntligen ridån upp. Då hade Hockeysverige och CSports gjort gemensam sak, klätt upp den hockeynördiga personalen i frack och tagit plats i en av C Mores lokaler på Gärdet i Stockholm. Därifrån utgick den allra första tv-producerade ishockeygalan. En unik gala, gjord av folk som går i bräschen för hockeyns bästa.

Reaktionerna?
Även här förkrossade positiva. De som hittat till webben eller knappat in rätt kanal på teven fick en gala som varade lika länge som en fotbollsmatch med några extra stopptidsminuter. Succén var ett faktum, priserna utdelade och historia skriven.
Fem dagar har gått sedan Björn Oldéen, Sanny, Uffe Bodin och Thomas Johansson satt som fyra musketörer och nördade ner sig i hockeyns innersta väsen. Jag har sedan dess både hört och läst åsikter av typen Hockeyn förtjänar en 'riktig' gala.

Vadå en "riktig" gala? tänker jag.
En ny Idrottsgalan eller en ny Fotbollsgalan?
Aldrig, säger jag.
Helt fel.
Ge oss vad som helst, men ge aldrig ishockeyn en "riktig" gala. Det vi såg den 2 maj var nämligen den mest riktiga och den mest värdiga galan jag sett någonsin, alla kategorier.

För vad var det egentligen vi slapp, tack vare den skönt avskalade produktionen från Tegeluddsvägen?
Jo, vi slapp det här:

• Vi slapp alla töntiga "jag vill tacka mina lagkamrater, tränare, mamma, pappa, faster, moster och alla jag känner"-tacktal som får oss att vilja kasta upp de grillchips vi just tryckt i oss.

• Artistuppträden, ofta bombastiskt marknadsförda med ord som "VÄRLDSPREMIÄR för Ulrik Munthers nya singel" (som om svenska popartister har releaser i Uzbekistan, eller vadå?).

• Alla ooooootroligt utdragna verbala intron av random minister/kändis/gammal lirare som ska hålla en totalt intetsägande monolog i tre minuter följt av "Och de nominerade är…", följt av tystnad…kandidat 1…tystnad…kandidat 2….tystnad….kandidat 3 och så vidare.

• Alla hemska komikeruppträdanden och feltajmade/för dåliga skämt om kungen/Reinfeldt/Göran Persson/Lagrell/Zlatan/Lagerbäck/Hamrén. Varför det inte existerar några bra svenska komiker är en helt annan fråga.

• Alla plågsamma nedräkningar av typen Jerringpriset där tio ska bli en och där hockeykandidaten åker ut först och Charlotte Kalla eller likasinnad skidlöpare ändå vinner hela skiten.

Tack vare att hockeyn inte hade en "riktig" gala slapp vi allt ovanstående. Björn Oldéens fantastiska osentimentalitet i samband med varje prisutdelning saknar för mig motstycke. Att det sedan bjöds på noggrant utvald humor även i hockeygalan skedde utan inslag av proffskomiker men med original, som Svullolookaliken i Skellefteå som snackade om SIIIIMBORGARMÄRKET! och det fullkomligt makalösa unikumet Johan Forsberg från samma stad.

Tack vare att hockeyn inte hade en "riktig" gala fick vi mer för vår dyrbara tid under 90 minuter än vad en hel idrottsgala kan uppbringa, på grund av allt ovanstående elände. Det var ett bevis på när kvaliteten krossade kvantiteten. Det fanns helt enkelt ingenting att störa sig på, och ändå kändes allting intressant och diskutabelt.

Så snälla alla: låt hockeygalan förbli lika anspråkslös och avskalat enkel i sin framtoning även kommande år. Fortsätt förbjud tacktal, reklam, artister och prisutdelarkändisar av typen Howlin Pelle "Jag kan ingenting om fotboll men jag ska visst dela ut ett fotbollspris" Almgren.

Vet ni förresten vem som var först ut på banan med att kräva en hockeygala till folket?
Vi får gå tillbaka ända till 2004 och nummer 13 av Hockeynews, den enda "riktiga" hockeytidningen detta land haft. Jag hade förmånen att tillsammans med bland andra Henrik Leman, Robert Pettersson och Göran Bolin ingå i redaktionen för denna veckotidning som täckte in allt från NHL till svenska division 2.
Som krönikör hade vi Expressens gamla yrväder Niclas Andersson. Med sin masochist-stilistiska framtoning gav han oräddheten och elakheten ett ansikte och i en av sina mildare krönikör krävde han att hockeyn ges respekt i form av en hockeygala.
Datumet var den 7 april 2004.
Drygt nio år senare gick Niclas dröm i uppfyllelse.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Klyschgiljotinens återkomst

Onsdag 01 maj 2013, 18:55

I denna veckas onsdagskrönika tar vi oss tillbaka till den språkliga Franska Revolutionen där jag själv ikläder mig rollen som enväldig Robespierre. På förekommen anledning är det åter tvunget att rulla ut klyschgiljotinen på en imaginär Place de la Condorde.
Det är dags att döma ännu en brottsling.

Misstänkt klyscha: "…sista tredjedelen".
Förekomst: Bland en stor majoritet av Sveriges fotbollstränarkår.
Dom: Skyldig.
Domskäl: Flummiga farsoter måste bekämpas varhelst de förekommer. Vad som är källan och vad som är värddjuret till åtalad klyscha är jag inte hundraprocentigt säker på men en kvalificerad gissning är att Nanne Bergstrand kan spela rollen som båda. Få älskar likt Nanne att, efter en 0–1-torsk, förklara det hela med att "vi spelar inte bra på sista tredjedelen" eller, ännu värre: "vi är bra fram till sista tredjedelen".
Att hänvisa till "den sista tredjedelen" som om det vore en liten detalj att finslipa på är en klicheernas tillflykt som förbluffande ofta får passera utan direkt kritiska motfrågor. Det är att göra det löjligt lätt för sig. Den sista tredjedelen har fått en närmast helig prägel och eftersom elever tar efter sina lärare är det inte sällan vi, i flashintervjuerna på C More, även hör diverse spelare mumla något om att "vi måste bli bättre på sista tredjedelen".
Vad den sista tredjedelen är i fotboll är ett område, stort som en ordinär Supermarket. Vi talar om en gräsyta på upp till 3500 kvadrat. En yta där dessutom allt avgörs, åtminstone för de fotbollstränare och lag som är så pass offensivt lagda att de har målsättningen att bollen då och då ska in i motståndarmålet. Att bara ta ordet "sista tredjedelen" i sin mun blottar ett så enormt problem att det blir snudd på omöjligt att hantera.
Att ett lag inte lyckas med spelet "på sista tredjedelen" är någon den minsta av lekmän med den minsta av analysförmåga kan upptäcka med blotta ögat. Därför borde kloka och erfarna tränare inte bruka detta uttryck utan istället förklara vad som inte fungerar på ytan, stor som en Supermarket.
Att mer detaljerat prata om vad som händer och sker inom detta jätteområde är berömvärt hos en tränare. Att dela in planen i tre tredjedelar och blott och bart konstatera att vi inte fixar spelet på den viktigaste av dem är bara fånigt, fegt och flummigt.
Dom: Avrättning medelst giljotinering och lämpligen med Nanne Bergstrand som vittne. Med domen följer en uppmaning till alla som, trots verkställt domslut, får höra de förbjudna orden yttras ytterligare. I de fall uttrycket förekommer, ställ motfrågor av typen Vad menar du?, Hur då? eller Hur tänker du där?

• PERMALÄNK

Därför kan Timrå inte flyttas ner i ettan

Måndag 29 apr 2013, 14:34

Timrå IK har i dag inlett en företagsrekonstruktion. Det betyder i förlängningen att klubbens fordringsägare får ta ställning till följande:
Vill ni ha 25 procent – eller ingenting alls?
Givetvis vill man ha något om alternativet är ingenting. Därmed kan det redan nu hoppas högt i Medelpad. Skulder på 44 miljoner kronor trollas bort, leverantörerna får betala priset och klubben raderas inte bort från hockeykartan.
Men elitlicensen då?
En klubb får inte vara på obestånd per den 30/4 eller vid samma datum ha ett negativt eget kapital under två på varandra följande räkenskapsår.
Och så vidare.
Vad händer om Timrå inte uppfyller dessa krav, precis som fallet var i Borås i fjol? I Västergötland slutade det med tvångsdegradering och en säsong som med nöd och näppe överlevde division 1.
Kan Timrå hamna där och öppna upp för en gratisplats för Tingsryd? Ni är en del som hört av er och undrar vad som gäller i denna fråga.
Svaret är nej.
Ett lag som kommer från elitserien kan inte ramla rakt ner i division 1. Detta står reglerat i Reglementet för hockeyallsvenska nämnden, utfärdad av Svenska Ishockeyförbundet.
Paragraf 4.5 avslutas så här:
Förening som både hamnat på nedflyttningsplats och ska flyttas ner som en konsekvens av kraven rörande elitlicensen ska dock endast flyttas ner en serie.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Talenterna och tio tusen timmar

Onsdag 24 apr 2013, 15:51

Jag har varit med tillräckligt länge i sportjournalistiken för att veta hur onyanserad den kan vara när en enskild ung spelare i random sport hajpas intill groteska proportioner och ges närmast utommänskliga egenskaper. Jag minns geniförklarandet av Johan Elmander vid den här tiden år 2000. Det var liksom inget snack. Lars-Tommy skulle ta ut honom i EM-truppen trots att Elmander var lika ofärdig som en nybruten diamant.
Jag minns hissningen av Andreas Vinciguerra på tenniscourten vid ungefär samma tidpunkt. Han skulle vinna titlar och föra svensk tennis in i framtiden (trots att han såväl då som nu saknade ett killerslag).
Jag minns häxjakten och idiotförklarandet av U21-förbundskaptenen Göran Göransson som satte den frispråkige Bojan Djordjic på bänken i början av 00-talet. Bojan, som ju var Guds gåva till fotbollen och detta lands frälsare, och som i dag knappt platsar i BP.
Jag minns krönikor av den här typen (om Sebastian Rajalakso) för att ta ytterligare ett konkret exempel på unga killar vars egenskaper höjts till skyarna på ett sätt som är mig helt främmande.

Förstår ni vart jag är på väg?
Kanske inte.
För att svetsa ihop budskapet ska jag nu återge en passus ur den heliga skrift. I Matteus evangelium berättas om den rike mannen med talenterna. Så här står det:

Det kommer att bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och lämnade sin förmögenhet åt dem. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent – var och en efter hans förmåga. Sedan gav han sig i väg. Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.

En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom då och lämnade fram fem talenter till och sade: Herre, fem talenter överlämnade du åt mig. Nu har jag tjänat fem till. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, två talenter överlämnade du åt mig. Här är två till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt honom som har tio talenter. Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har

Min poäng i dag är denna:
Varför ska vi överösa unga duktiga idrottare med reservationslösa hyllningar när det enda de fått är en talang?
Allt de har gjort för att förtjäna dessa superlativer är att ha dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet. Att Andreas Vinciguerra begåvades med en bländande tennisteknik är egentligen samma sak som att Rune Nobody från Ingenstans skapar fram en miljon på ett turspel. Vi skriver ingenting om Rune, eftersom vi vet att det inte är något speciellt med det han gjort. Vi kommer knappt ens att skriva något om den färske 237-miljonersvinnarens skicklighet heller. Vi är alla en del av den bibliska liknelsen ovan. Vi har alla varit med när talenterna delades ut. Vissa – exempelvis de nämnda idrottarna – har fått väldigt mycket gratis redan från begynnelsen. Andra har inte fått någonting alls.

Vi skulle kunna säga så här: Det genetiska lotteriet ger oss antingen ett startkapital eller en skuld vid vår födelse. Det blir vår utgångspunkt för det liv som väntar. En del har fått gåvan att hantera en boll, en puck, ett piano eller en pensel: massor av talenter. Andra har helt orättvist hamnat så långt bak att de måste lägga ner en massa tid och energi för att bara kunna spara ihop till en enda talent på kontot.
För vad betyder ordet talent?
Enligt den gamla men alltjämt briljanta Svensk etymologisk ordbok står att berätta följande:

Talent, av lat talentum (av ä tálantom), av grek. talanton, vikt pänningsumma; med betyd. -utvecklingen till 'goda naturgåvor, skicklighet'.

Talent är inte bara en gammal myntenhet utan även ursprunget till vårt svenska ord talang och engelskans talent. Naturliga talanger är med andra ord människor som fötts med silversked i mun. Vad som sällan eller aldrig framgår i hyllningskörer till unga talanger är att talangen i sig är lika värdelös som en svavelsticka om den inte får något plån att gnida sig emot och uppnå gnistbildning. Den som hyllas i alltför unga år blir lätt bortskämd och bekväm när det gäller den andra beståndsdelen: träningen. Utan en passionerad inställning till de ofta fullkomligt plågsamma fyspassen är talangen verkningslös, åtminstone när det gäller att uppnå några högre höjder. Vad det, mellan superlativerna, borde skrivas om och präntas in unga talangers hjärnor redan innan de slagit igenom är vilken som är deras viktigaste livsregel att följa: 10 000-timmarsregeln.

För att ha chansen att bli riktigt riktigt überbra – har forskarna nämligen kommit på och funnit belägg för – behöver en människa träna på sin talang i 10 000 timmar. För att sätta det i ett större sammanhang kan vi säga att om du tränar åtta timmar om dagen i ett år landar du på 2920 timmar. Det är när talangen sätts på prov och går ut i närstrid med träningen det hela avgörs. Det är en kamp som mer ofta än sällan vinns av träningen, dvs den aktive är i grunden så bekväm på grund av talangen att han lägger av med den idrott han skulle kunna bli så bra på. Precis som i liknelsen går han i väg och gräver ner den talent han anförtrotts i jorden istället för att utveckla och fördubbla den.

– Ser du den där killen därborta på uteserveringen? Ja, han den kraftige som käkar ett wienerbröd. Oj, oj, oj. Man kan inte tro det nu, men du skulle sett vilken fantastisk spelare han var. Han kunde gått hur långt som helst, men han var för lat.

Om du inte någon gång hört en kommentar som är snarlik ovanstående tror jag dig inte. Det vimlar nämligen av tappade sugar och nedgrävda talenter lite varstans i vårt avlånga land. Vi talar om de som slösade bort hela kapitalet och ansåg att priset för att lösa in den genetiska vinsten var för högt.

Jag tycker att kämpar som inte fått mycket gratis men som vägrat ge sig är de som förtjänar mest utrymme. Ta Jocke Björklund som exempel. Han kunde knappt trixa till tre, men kompenserade sin ringa talang med en snabbhet och seriositet som få kunde matcha.
Eller ett annat lokalt exempel: Trojas Johan Andersson. Egentligen rena humlan; kan inte flyga men ingen har talat om det för honom. Enormt lite gratis jämfört med sin yngsta lillebror Oscar, som föddes med en hel kista talenter invid vaggan men nu lirar i danska ligan. En vilja och ett svårtrumfat slit gav Johan en karriär som visserligen sladdat en del de senaste åren, delvis på grund av skador, men som också innehåller 45 landskamper och ett VM-brons (precis som Jocke Björklund). Skapligt för en som föddes med en gigantisk skuld, men som vägrade ge sig förrän den förvandlats till en förmögenhet.

Det är träningsviljan och erfarenheten som leder till de stora varaktiga rubrikerna och de stora återkommande sammanhangen. Och vill du bli en överlevare även på bergstoppen måste du också – som kronan på verket – vara extremt stark i psyket. Blandar vi in psyket får vi inte många kvar. Men då har vi å andra sidan pur världsklass.

Björn Borg.
Ingemar Stenmark.
J-O Waldner.
Zlatan Ibrahimovic.

Dessa är – tycker jag nog – de fyra största idrottarna vi fått fram genom alla tider alla kategorier. Med visst undantag för Waldner, som sägs uppvisa drag av träningslättja, har vi fyra extremt talangfulla tjurskallar som försakat otroligt mycket och tränat omänskligt mycket för att vinna otroligt mycket. De har alla mångdubblat de talenter de var givna från födelsen. Zlatans fall inkluderar dessutom en knockoutseger över Herr Jante, som under många år stack fram pekpinnen och barskt förklarade att "så här beter man sig minsann inte i Sverige!".

Senast i raden av hajpade kids är IFK Göteborgs Sam Larsson, född 1993. Han föddes alltså ett år efter J-O Waldners OS-guldfinal mot Gatien i Barcelona, tänk på det. Talang? Ja, i massor. Livserfarenhet och mognad? Nej, nästan ingen. Sam Larsson har ett antal maratonlopp framför sig innan vi vet om han har vad som krävs.
Då är jag å Sam Larssons och andra supertalangers vägnar rädd för en sak: att den mediala uppmärksamheten utraderar deras träningsvilja och får dem att tro på den enkla lösningen att det räcker att vara bra för att bli bäst. Sedan Aftonbladet blev Sportbladet nånstans kring millennieskiftet har en gradvis kapprustning skett skrivna medier emellan. Följden är att små saker får groteska proportioner – varje dag. Allt ska analyseras. Allt ska bedömas. Alla ska rankas. Och hur var det Al Pacino sa i rollen som Helvetes härskare i Djävulens advokat:

– Fåfänga? Definitivt min favoritsynd!

Fåfängan kan förgöra. Fåfängan kan få alla på fall. Fåfängan kan få vem som helst att tro att det räcker att träna mindre än de bästa och ändå bli bäst.
Därför var det skönt att se hur C Mores Jens Fjellström hanterade Sam Larssons insats i IFK-segern borta mot Åtvidaberg i söndags. För att visa hur oerfaren ynglingen från Kamratgården är plockade Fjellström fram inte bara Larssons framspelning till 2–0-målet utan även två matchsekvenser där Larsson gör sig skyldig till pinsamma pojklagsmisstag.

Slutpoäng: Vi behöver fokusera mer på brister och kommande motgångar hos våra talanger. Inte på Jantes avundsjuka vis utan helt baserat på det oändliga hav av livserfarenheter som finns att ösa ur. Det skulle hjälpa, snarare än stjälpa, talangerna på den smala långa knotiga stig de ska försöka vandra – och som nästan ingen lyckas fullfölja. Eller vad tror ni Jonny Rödlund skulle tycka om han läste den här texten?

• • •

Hissen

Hockeysveriges unika hockeygala
Fräscht initiativ vars embryo vi såg redan i fjol då Sanny Lindström tog ett eget berömvärt grepp på Twitter och genomförde den allra första hockeygalan i detta land. Nu har Hockeysverige hakat på, proffsat till evenemanget och har – vet jag – ett program som kommer att slå ut det mesta. Missa för allt i världen inte denna unika begivenhet. Sveriges första RIKTIGA hockeygala någonsin. Den 2 maj smäller det!

Dissen

Timrå IK
På väg att bli det första elitserieklubben sedan Västerås 2000 att gå i konken. Trots att man hängt mot repen i flera år har man uppenbarligen varken haft en plan B eller ens planerats för en.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Sportchefernas lexikon

Onsdag 17 apr 2013, 15:48

Har du, som trogen läsare av diverse sporttidningar, någon gång ögnat igenom en artikel där en sportchef uttalat sig och tänkt för dig själv: Vad menar han egentligen?
Eller du kanske är färsk reporter med ett lovande kontaktnät som undrar varför du får snömos som svar på dina initierade frågor?
Lugn. Här får du, helt exklusivt, ta del av sportchefernas lexikon. Här förklaras vad de säger och menar – egentligen.

Kommentar: Han är en av många spelare vi haft koll på.
Betyder egentligen: Han är vårt huvudspår

Kommentar: Jag förstår inte varför såna här rykten kan uppstå över huvud taget
Betyder: Jag förstår inte vilken idiot i den här organisationen som läcker

Kommentar: Vi har pratat lite löst med varandra
Betyder: Han är överst på min lista

Kommentar: Ingenting är påskrivet
Betyder: Han skrev nyss på

Kommentar: Det är lugnt
Betyder: Det är kaos

Kommentar: Kris? Nej, jag tycker inte att man kan använda ordet kris i idrottssammanhang
Betyder: Sju raka torsk. Cypernkollapsen är ingenting mot situationen här just nu

Kommentar: Inga kommentarer
Betyder: Håll käften!

Kommentarer: Som sagt, jag kan inte kommentera det
Betyder: Återigen: håll käft!

Kommentar: Jag kan varken dementera eller bekräfta
Betyder: Han är klar

Kommentar: Han är absolut inte klar
Betyder: Han är klar

Kommentar: Nej, det är inte klart
Betyder: Det är klart

Kommentar: Några detaljer återstår att lösa
Betyder: Han är helt klar

Kommentar: Vi stoppar ingen som vill pröva lyckan i högsta serien
Betyder: Jag önskar att jag kunde stoppa den här förbannade övergången eller åtminstone få mer än kaffepengar för den

Kommentar: Vi har alltid plats i truppen för en spelare som NN
Betyder: NN, snälla, stanna ett år till! Snääälla!

Kommentar: Vi tror att han kan hitta tillbaka till sin gamla form hos oss
Betyder: Vi har tyvärr inte pengar som räckte till en bättre spelare

Kommentar: Han är ganska allround
Betyder: Han är halvdålig på allt

Kommentar: Värvningen är externt finansierad
Betyder: Vi tvingades tigga fram ett förskott på nästa års sponsorpengar för att ro skiten i land

Kommentar: Han är en spelartyp vi letat efter
Betyder: Han är ett billigt långskott

Kommentar: Han passar in i vårt lagbygge
Betyder: Han får troligen en plats i fjärdekedjan eller i bästa fall tredje

Kommentar: Vi har en bra mix av gammalt och ungt
Betyder: Vi har en budgettrupp i år

Kommentar: Han är ung och utvecklingsbar
Betyder: Han spelar nästan gratis

Kommentar: En riktig energispelare
Betyder: Han saknar helt teknik

Kommentar: Han har erfarenhet från spel i många olika ligor
Betyder: Han spelar bara för pengarna

Kommentar: Han har enorm rutin
Betyder: Han är enoooormt gammal

Kommentar: Vi har scoutat honom väl
Betyder: Vi litar på hans agent

Kommentar: Han har fått goda vitsord
Betyder: Vi litar på hans agent

Kommentar: Han är en omtyckt lagkamrat
Betyder: Vi litar på hans agent

Kommentar: Han fastnade för den helhetslösning vi kunde erbjuda
Betyder: Vi betalade bäst av alla

Kommentar: Han kommer inte att spela för oss
Betyder: Vi förlorade dragkampen

Kommentar: Det handlar inte om några tusenlappar hit eller dit utan om andra saker
Betyder: Vi var generösa och erbjöd 35 i månaden på 12-månaderskontrakt. Tjockskallen kräver 37

Kommentar: Vi ska försöka ha två lag bakom oss i tabellen
Betyder: Vi åker ur i år

Kommentar: NN sitter säkert
Betyder: En förlust till, sen ryker han

Kommentar: Jag har det största förtroende för NN
Betyder: NN får sparken i morgon

• • •

Hissen
Hela Österlaget är ute och besöker skolor och visar upp sig över hela Växjö. Att jobba på PR, varumärke och synlighet har annars inte varit klubbens bästa gren. Nya varma vindar med en doft av ödmjukhet blåser dock över arenastadsområdet. Me like.

Dissen
Djurgårdens IF. Denna klubb är mesta mästarna i ishockey. Denna klubb är den senaste att försvara ett SM-guld i fotboll. Denna klubb i dag är en allians i spillror. Tragiskt att se.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Onsdagskrönikan: Öster gör allt rätt men straffas ändå

Onsdag 10 apr 2013, 18:15

Mitt bloggande har lindrigt uttryckt varit lika uselt som Jordan Smothermans sätt att spela kvalseriehockey. Jag vet. En stor anledning till att mina blogginlägg blivit färre stavas Twitter. Du som saknar korta inlägg på den har webbplatsen kan med fördel följa @enestubbe i twittosfären istället.
Onsdagskrönikan blir min nya grej här på bloggen, där jag såklart även kommer att skriva andra typer av inlägg.
Vad den kommer att handla om har jag ingen aning om. Jag vet inte heller hur ofta eller sällan den kommer att publiceras. Jag vet däremot att onsdagen är den enda av veckans sju dagar jag alltid är i tjänst och därför känns det smart att hänga upp en krönika kring lillördagarna. Här följer den första krönikan:

Minns ni alla mardrömmars Östersäsong?
Året var 2007, de rödblå hade åkt ur allsvenskan, avpolletterat Lasse Jacobsson och stänkt in Giles Stille som drillinstruktör och strategisk chef över en främlingslegion utan dess like.
De som följt Tingsryds AIF på nära håll den här säsongen vet ungefär vad jag menar. Det blev fel från start. Feg tränare, fegt spelsystem, loja ointresserade spelare och Öster sjönk som ett gäng blysänken i Helgasjön. Det gick så illa att Öster rasade två serier på två år.
Där stod klubben – med underpresterande spelare från jordens alla hörn – och fick rättmätig skit för sina insatser. Aldrig tidigare och aldrig sedan dess har Öster varit så föraktat bland folk som under detta lågvattenmärkenas 2007.

Mitt i all bedrövelse, alla förluster och degraderingens bittra eftertanke fanns det däremot ett gigantiskt utropstecken.
Fyra siffror: 2791.
Publiksnittet. Det femte bästa i superettan den säsongen, vilket innebär att Öster hade hela elva lag bakom sig i publikligan men bara ett, Sylvia, i serietabellen.
Trots allt gnäll och all välförtjänt kritik i talade och skrivna ord letade sig nästan 2800 personer i snitt till Värendsvallen. Faktiskt en helt otroligt bra siffra.
Nu har över fem år passerat sedan ödessäsongen 2007 slutspelades. Öster har vandrat i öknen, klätt om i gula plåtskjul på Tjörn, bytt ut ytterligare några tränare och hattat sig fram i tabellerna. Men Öster har också, sakta men säkert, befunnit sig i riktning mot vattenytan efter att ha bottnat under hösten 2007.
2010 sprängde man ytan, 2011 gjorde man om och gjorde rätt och 2012 blev man tidernas näst bästa superettanlag och överlägsen segrare. Där det tidigare fanns massor av nationaliteter och språkförbistringen härskade i omklädningsrummet är det nu svenska som talas bland samtliga i truppen. Den ambitiösa satsningen på Tipselit har gett frukt, återvändare som Bojent och Velic har förgyllt trupperna, Öster andas en fräschör och har nästan en bygdens lag-stämpel över sig.

Beviset för att Östers IF dessutom ställt en, även med allsvenska mått mätt, riktigt vass trupp på benen kom, om inte förr, när Helsingborgs lagkapten Mattias Lindström efter måndagens 1–1-match sa så här till SVT:
– Jag måste säga: Öster är ett bra lag för att vara nykomlingar. Med lite tur: övre halvan.
Öster har dessutom fått Myresjöhus Arena, rena drömmen för vilken människa som helst med de minsta av fotbollssympatier. Klubben har dessutom varit ytterst lyhörd gentemot sin potentiella publik när det gäller prissättningen. En allsvensk biljett kostar allt annat än skjortan i dag, vilket verkligen är lovvärt av klubben.

• Sportslig upprättelse - check.
• Arenaupprättelse – check.
• Biljettprisupprättelse – check.

Hmm.
Allt frid och fröjd därmed?
Knappast.
Senast jag kollade finns det plats för åtminstone 12 000 pers på Myran. Mot den bakgrunden och mot bakgrund av att Öster gjort om och gjort rätt på så många punkter:
Varför kom det då bara sjutusen pers till den första allsvenska matchen sedan 2006 och mot en publikdragare som Helsingborg?
Det går inte att förklara.
Öster har gjort allt rätt (att Ola Salo går och skriver en ripoff på Gläns över sjö och strand istället för att göra en RIKTIG fotbollslåt är knappast Kunos, Thomssons eller Robledos fel) men lär redan sitta i krismöten med anledning av publiksiffran och det snitt på 6800 man budgeterat med (och som egentligen borde klaras av med råge).
Jag kan inte förklara varför Öster blir straffat av sin publik nu när man äntligen gjort vad folk krävt: skapat hemkänsla och spelar en positiv attraktiv fotboll med spetsspelare.
Jag hade kunnat förstå för två år sedan, för fyra år sedan eller till och med för sex sju år sedan.
Nu kan jag inte förstå.
Nu är det upp till publiken att förstå. Utan bra publiksiffror kommer nämligen Östers ekonomi att rämna.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Hissen
Aleksandr Ovetjkin. För ett tag sedan lika uträknad som en mjukglass utanför helvetets portar. Nu är han helt plötsligt världens bäste spelare igen. Hoppas det inte är någon tillfällighet.

Dissen
Skellefteå och Luleå kör varsin 4–1-kross i semifinalerna och bäddar för den norrländska drömfinalen. Då kliver den svenska idrottsbyråkratin in och behåller spelschemat, vilket innebär en hel veckas paus mellan semi och final. Hockeyhaussen är redan över, mina vänner. På grund av brist på flexibilitet.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Krönika: Taif, Karlsson, Smotherman och den svåraste synden

Söndag 07 apr 2013, 23:38

Jag minns orden från en optimistisk men pressad Anders Gustavsson under Tingsryds årsmöte tidigt i somras:
– Jag kan lova att tävlingsinstinkten i truppen är bättre än någonsin.
Så sa han. Och så såg det säkert ut. Då. Tänk om Gustavsson kunnat ana vad som snart var på väg att hända.
Sett till den nyss avgjorda kvalserien är det en helt annan tävlingsinstinkt vi noterat på vissa håll. Då har det snarare handlat om att tävla om att inte vilja tävla. Missnöjet mot ledarskapet kring laget var stort redan i augusti. Därefter har så många krismöten, individuella såväl som i grupp, hållits att det knappt går att räkna dem.
Personkemi, lagsammanhållning och gruppdynamik har varit främmande begrepp i årets upplaga av det grönvita laget. Därav resultatet.

När jag stod utanför Tingsryds omklädningsrum i fredags kände jag stanken av krokodil. Visst fanns det en klick Taifspelare som satt där och var genuint deppade. Som kände för emblemet på bröstet. Några av dem kanske till och med skriver på nytt kontrakt vad det lider.
Men där fanns även ett stort antal spelare helt utan känsla för klubben. De satt där och låtsades. Vad de deppade över var inte att Tingsryd åkte ur utan att de själva tvingades spela tio extra matcher istället för att ta semester efter omgång 52.
Jag har sett både en och annan kvalupplaga spela hockey genom åren bland våra kronobergska hockeylag. Ingen av dem har varit i närheten av att visa upp en så genomrutten moral som fallet varit med Tingsryds AIF i kvalserien 2013.

Att kvala för att hålla sig kvar är normalt en hederssak, en fråga om inre stolthet. Det är då du bevisar var du hör hemma, visar uppkomlingarna från underliggande division vem som bestämmer och tar ett skott för laget om det krävs. Det finns en anledning till varför du hamnat i ett negativt kval och brukligt är att du då tar ditt ansvar och levererar.
Det vägrade Tingsryd att göra, trots att man kunde.
Detta – att inte göra sitt bästa – är den kanske svåraste och mest svårförlåtliga synd du kan begå som professionell idrottare. Det är illa nog att tanka som individuell idrottare men det är ännu värre då du deltar i en lagidrott, eftersom din inställning fungerar som ett ruttet ägg: om inte din tränare finns där och plockar bort dig förstör du hela resultatet.

Rolf Nilsson bänkade vad jag kunde se eller höra inte en enda spelare under kvalseriens gång. En tränare som orkat och velat någonting eller haft en spelidé som inte gått under benämningen "70-talshockey" internt hade naturligtvis använt sitt mandat till att inte bara bänka spelare utan även ställa dem utanför laget helt.
Jordan Smotherman borde inte ha spelat alls efter premiären hemma mot Vita Hästen. Han fyllde ingen funktion.
Samma sak med Kim Karlsson. Han borde ha kallats in till kvartssamtal i samma veva.

Jag tar dessa båda som exempel eftersom de är klasspelare och tillsammans förfogade över så mycket skicklighet att de ensamma skulle kunnat se till att Tingsryd var klart för allsvenskan redan efter omgång sju – om de bara velat.
De ville inte.
Varför de inte ville är naturligtvis också en intressant fråga att borra i, men ett riktigt proffs låter inga yttre omständigheter påverka framförandet, hur uselt läget än är.
Jordan Smotherman har, grovt gissat, kostat Taif mellan 70 000 och 80 000 euro den här säsongen. Han levererade stort under grundserien med sina 24 mål och sägs vara klar för en ny klubb sedan en tid tillbaka (kanske SSK?). I kvalserien slog han nytt rekord i visat ointresse men passade på att frisera poängsiffrorna lite i smyg hemma mot Huddinge. En spelare med Smothermans mål- och spelsinne borde ha kunnat snitta två poäng i kvalserien.

Och vad tror ni Kim Karlsson gjorde efter 2–5-förlusten borta mot Björklöven? Vad tror ni denne "trollgubbe" hade för sig strax efter slutsignalen efter kvalseriens suraste förlust? Deppade ihop? Surade? Var helt förstörd?
Nej, nej. Han plockade upp sin telefon, surfade in på Twitter och tyckte att följande inlägg var så kul att han valde att retweeta det vidare till alla sina följare:

Janne sandström gör 3–1 & alla kvinnor över 25 år i coop arena viftar med trosorna i vädret #kungjanne

Notera: detta sker direkt efter 2–5 mot Löven. Hans lag har förlorat möjligheten att ha avgörandet i egna händer och Karlsson sitter och flinar på Twitter.
Slutsumma: Smotherman och Karlsson är förödande exempel på och förklaringar till den karaktärslösa spetskompetens som präglat Tingsryd senaste veckorna.

Vad är egentligen grejen med Taif, rent sportsligt?
Ge ett positivt svar den som kan.
Jag kan det inte. Klubbens identitet har svepts bort och behöver återskapas.
Men jag vet vad problemet med årets Tingsryds AIF varit, rent sportsligt.
Genom åren har det alltid funnits ett kitt, en kärna, ett koppel av kulturbärare som stått upp för sin klubb även då de mörka molnen tornat upp sig på hockeyhimlen.
Det finns det inte längre. Med en Anders Åkesson, Larry Pilut eller annan stark äldre ledare med Taifhjärta i laget (Robin Jacobsson hade förmodligen räckt) hade nyss nämnda beteenden aldrig accepterats. Vem ledde Tingsryd den här säsongen?

Tingsryds värvarkarusell, dess ideliga tränarbyten och misslyckande med hur man bygger ett vinnande lag har antagit konturerna av en fars. Att, som supporterramsan lyder, "hela Sverige skrattar", har faktiskt varit en ganska träffande beskrivning av utomståendes syn på Tingsryds AIF.
Varumärket är svårare skadat än efter skatterazzian för drygt elva år sedan.
På den tiden var Taif ändå känt som en förädlare och utvecklare av god arbetskraft i sitt A-lag.
I dag är läget så illa att till och med spelaragenterna avråder sina talanger från att spela i Tingsryd, eftersom ytterst få spelare lämnar klubben i bättre skick än när de kom.
Den som bara tror att det är att vända blad och börja om på nytt tror fel.
Läget i Tingsryd är allvarligare än så.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Lite mer om Lakers 42 miljoner

Fredag 22 mar 2013, 15:51

Som ni kanske har kunnat läsa både här och här blir det en ganska blygsam ökning av lönerna i Växjö Lakers till nästa säsong.
40 miljoner kronor blir 42.
Storsatsning?
Nej.
Satsning?
Självklart.
Det finns dessutom ett antal faktorer som talar för att Henrik Evertsson kan få ut väldigt mycket med den här summan.

• I den gångna säsongens lönekostnad inrymdes även buyoutsumman för Robert Rosén på fem miljoner kronor. Alltså blir den reella ökningen sju miljoner kronor. Å andra sidan gick Rosén ner kraftigt i lön under år 1 för att affären med AIK skulle bli möjlighet. Så några fem extra miljoner utöver de två budgeterade handlar det inte om i praktiken.

• Brad Moran och Jonas Holös lämnar med elitseriemått mätt svindlande summor efter sig. I Morans fall skulle Evertsson kunna värva fyra spelare som skulle kunna skrapa ihop de fjantiga åtta poäng kanadicken gjorde tills han skeppades till Saipa. När det gäller Holös har hans defensiva förtjänster – i synnerhet närstriderna man mot man i egen zon – varit synnerligen värdefulla, men någon sprakande offensiv kraft har han knappast varit. Om bara ryktena om Holös lönekuvert är till 75 procent sanna kan detta frigjorda kapital användas för att byta upp sig till något mer effektivt eller kostnadseffektivt.

• Transatlanter har, med undantag för slyngeln Brandon Nolan, så gott som alltid attraherats av och trivts i Växjö Lakers. Med slopade EU-tullar och fri införsel av nordamerikanskt klass 2-gods borde Evertssons våta drömmar ha slagit in. Om det är någon som haft en nörds koll på AHL genom årens lopp är det han. Och hans trackrecord är gott (Moran var till och med poängbäst i fjol). Jag tippar på fem nya på plats-scoutade transor i laget. Minst.

Å andra sidan finns det en hel del som motsäger att Växjö Lakers 42 millar stora trupp skulle bli en stolt medlem af elitseriens öfvre halfva:

• Juniorverksamheten lider av grus i maskineriet och ger ingenting gratis. Och från J18-lägret vet alla vilket fiasko som nyss fullbordades. Med en egen talangfabrik underifrån hade de 42 millarna i praktiken lätt kunnat vara värda både 50 och 55 miljoner. Här kämpar lagbyggarna i motvind mot nästan alla övriga seriekonkurrenter.

• Ett antal i sammanhanget tämligen billiga kontrakt har redan löpt ut (Daggen, Urbas, Bois, Saviano) och fler är att vänta. Dessa kommer att ersättas av kontrakt som lär vara två- tre- eller fyrdubbelt dyrare. Eftersom laget ska trimmas och målfarlig spetskompetens ska in är enda alternativet att köpa förstklassiga råvaror till ordinarie pris. Något sådant hittar du i regel inte i allsvenskan, såvida det inte handlar om skills a lá Wille Karlsson eller Broc Little (och då blir det likväl upptrissad huggsexa bland ES-klubbarna).

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Mötas och skiljas är livets gång

Söndag 10 mar 2013, 20:41

Sedan det på fredagen stod klart att fyra spelare får lämna Växjö Lakers i den första omgången av silly season har det varit intressant att studera reaktionerna.
Bland de artikel- och forumkommentarer som finns att läsa och de spontana åsikter jag hört med egna öron är budskapet tydligt.
Att Steve Saviano och Johan Andersson lämnar klubben svider i mångas hjärtan.
Så är det.
Det finns nämligen en viss sorts kategori spelare som sätter extra stora avtryck i själen: de som stannat länge i klubben, fått särskild uppskattning för sin lojalitet och dekorerats med osynliga tapperhetsmedaljer av fansen.
Ni kan säkert räkna ut att även vi i media har känslor när det är dags för det oundvikliga. Det svider även i mitt hjärta att sådana som Saviano och Bois lämnar klubben.

För mig svider det, därför att det är spelare som förutom ovanstående även alltid varit tillgängliga, alltid tagit sig tid, alltid hälsat glatt oavsett om de dagen före åkt på en råsågning av oss i spalterna.
Det gör helt enkelt ont att skiljas från trevliga idrottare. Saviano och Bois hamnar i samma fack som Larry Pilut och Anders Åkesson i Tingsryd och som Morgan Grans och Daniel Håkansson i Troja (och även Lakers för Grans del).
Andra kulturbärare som aldrig någonsin vänt bort huvudet utan alltid uppträtt med sympatisk professionalism är, vid en snabb minnessökning, exempelvis Henric Jonasson, Peter Andersson, Torbjörn Persson, Henrik Andersson x 2, Fredrik Tideman, Olof Einarsson och Niklas Olausson.

Nu lämnar Saviano och Bois Växjö.
De har redan fått sällskap av den hypertrevlige Daggen Eriksson och den artige gentlemannen Jan Urbas.
Ingen av dem är för gammal. Ingen av dem är dålig. Problemet är att de inte levererat i tillräcklig utsträckning för att uppta en 30-poängforwards plats i ett elitserielag. De har alla långt kvar till pensionen och kommer att representera nya klubbar. Det är därför känslan tar överhanden i kampen mot förnuftet.

Vad händer om även Johan Markusson försvinner? är det nu många som undrar med bävan.
Ja, vad händer då?
I så fall blir det an end of an era för att citera ett klassiskt Vänner-avsnitt.
Markusson, ja. Som satt fotavtryck precis överallt. Mannen alla gillar, motståndare inkluderat. Som inte är rädd att bita ifrån. Som alltid uppträder med en statsmans värdighet och bär en lagspelares alla signum. Som inte bara hälsar utan ofta hälsar först. Som själv ställer nyfikna frågor och inte bara nöjer sig med genomtänkta svar.

Markusson är i mångt och mycket själva sinnebilden för det Växjö Lakers-A-lag som finns i dag. Han har i princip varit med från dess begynnelse; säsongen 2005/2006 när Jocke Fagervall var i färd med byggandet av det som i förlängningen blev Växjö Lakers version 2.0 (som Fagervall fick ofattbart mycket orättvist skit men aldrig rättvis upprättelse för).
Det var med män som Fagervall, Markusson och Martin Romö en karaktär skapades i Växjös numera elitserievärdiga förening. Det var med dem champagnehockeyn torkades bort, de festglada divorna sveptes iväg och hockeyn blev i Växjö blev något annat än ett förklätt jippo. Prata med random hockeyagent som har någon klient i Växjö och be dem beskriva den anda som präglar Växjös trupp i dag får ni se.

Nu har alla som följt Växjö Lakers blivit plågsamt medvetna om att det inte räcker med befintlig trupp. Ett lag med trevliga gentlemen är inte nödvändigtvis detsamma som en segermaskin. En makeover till 13/14 är oundviklig för den som ska se till föreningens fortlevnad som elitserielag. Nu är tiden inne för en lagbyggare att vara pragmatisk och inte romantisk.
Just därför förstår jag att vemodet och den själsliga plågan är stor bland många supportrar, ledare, funktionärer och andra kring klubben.
Eller som det gamla svenska tankesättet lyder:

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar
Nu säger vi farväl
Men vi hoppas att vi ses igen

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Dokument: Historien bakom Växjö Lakers skuld på 256 miljoner kronor

Onsdag 13 feb 2013, 14:35

För info: Det här är ett väldigt långt dokument som ger en bakgrund till hur det kom sig att Växjö kommun till slut kände sig tvingade att låna upp en halv miljard kronor till fyra föreningar. Den tar en stund att läsa, men förhoppningsvis finner du den intressant.

Tror du att Växjö kommun bara gödslat pengar över stadens idrottsföreningar bara för att man tycker det är skoj?
Anser du det vara ekonomisk dopning att kommunen är medfinansiär till de fyra arenor som i dag utgör Arenastaden?
Anar du att Janne Josefsson skulle hitta nedgrävda lik om Uppdrag Granskning skulle göra som många vill och ”granska Växjö Lakers ekonomi”?
Då tycker jag att du ska fortsätta läsa ett tag till.

Den 1 mars 2001 flyttade jag från Älmhult till Växjö. Det dröjde inte många dagar innan jag bekantade mig med ett helt nytt begrepp.
Vision Värendsvallen.
Just vision är ett negativt laddat ord för mig. Visioner är flummiga luftåtgärder som den som inte orkar kan ta till för att verka seriös. Att skriva ner en vision är lite som att drömma om att få en sån där lampa som Aladdin hade: det kostar ingenting att drömma, men drömmen blir aldrig verklighet. Lite som när IFK Arboga visionerade om en elitserieplats inför samma säsong som de framåt våren drog sig ur kvalet för att stanna kvar i allsvenskan.

Visioner alltså.
Kort efter att jag flyttat till Växjö blev jag utskickad på ett jobb som handlade om den storslagna Vision Värendsvallen. Jag har glömt var mötet hölls, men det var ett stormöte där man bjudit in företrädare för alla politiska partier såväl som från ett tiotal av de största idrottsföreningarna.

Alla var eniga om två saker:

1. Värendsvallens idrottsområde står och förfaller.
2. Åtgärder måste vidtas snarast.
Politikerna var även noga med att tillfoga ytterligare en punkt.
3. Vi har inga pengar. Finansieringslösning oklar.

Status så långt: Växjö är en småstad mitt ute i skogen. Den drömmer om nya arenor men kommunen vill inte vara med. Vem ska då vara villig att satsa slantar, om inte ens kommunen vill?

Tiden går. Medan Öster sakta men säkert tar sikte på en återkomst till fotbollsallsvenskan lyckas Växjö Lakers våren 2003 enkelt kvalificera sig för spel i södra allsvenskan. Det är två lag som drar bra med publik men två lag som tvingas spela på arenor som snart ska visa sig vara inte bara DDR-liknande utan även direkt livsfarliga.
Folk drar sig för att gå till Öststatsvallen, Betongvallen eller annat som Värendsvallen gärna kallas i elak folkmun. I den intilliggande Växjö ishall, hastigt uppförd 1970, finns åtskilligt som inte bytts ut sedan invigningen drygt 30 år tidigare. Plankor på tre meters höjd ger vika för publiktrycket och det är ett under att ingen människa skadas. Det låga plexit gör att minst en handfull puckar per match flyger ut i publiken. En gång minns jag att jag räknade till tvåsiffrigt. Under en kvalmatch mellan Växjö och Skellefteå våren 2004 är en liten pojke nära att mista synen på ena ögat när en stenhård rensning från Steve Potvin träffar honom med full kraft. Pojken klarar sig, som genom ett mirakel, utan allvarliga skador och jag och en fotograf var med och besökte honom på Växjö Centrallasarett dagen efter olyckan när han fick blommor, godis och ett hockeyspel av klubben.

Så här fortsätter det. Plåtlådan Växjö ishall är som en elakt rostangripen Lada, omöjlig att få snygg och fungerande. Kommunen gör inte mycket, ens för att restaurera arenorna man äger. Det är ofta först när vi i media lyfter upp problemen till ytan som det lappas och lagas lite i hallen. Jämförande undersökningar visar dessutom att de hyror Växjö Lakers betalar är oskäligt höga, medan Östers hyror ligger kvar på miniminivåer efter ett politiskt beslut som hängt med sedan krisåren.
Växjö Lakers och Öster gillar inte varandra, de har snabbt blivit bittra konkurrenter om delvis samma sponsorkaka. Men de bär på samma dröm: varsin ny arena. Växjö kommun är emellertid lindrigt uttryckt kallsinnigt inställd till att ens rusta upp de ruckel man hyr ut till klubbarna. Att få kommunen med på banan verkar dödfött, men Vision Värendsvallen lever vidare. Det är som sagt helt gratis att visionera och en helt annan sak att agera.

Den 15 januari 2004 sker något nytt under Växjösolen. Kommunen kallar till presskonferens kring Vision Värendsvallen. Politikerna är lyriska. Växjö kommun har tecknat ett avtal med företaget Allsportsbiz, som ska rusta upp området för över en miljard kronor, vilket inkluderar fotbollsarena för 20 000 åskådare, hockeyarena för 7 000 och en friidrottsarena med 5 000 publikplatser. Dessutom ska det byggas 500 nya bostäder i området.
Det fina i det hela: projektet kostar knappt kommunen ett öre. Allsportsbiz ska via ett danskt fåmansföretag, Mesibo Holding Aps, slussa massvis med cash in i Värendsvallsprojekten genom den amerikanska pensionsfonden CQZ Holding Corporation.

Trots frågetecknen i den märkliga ekvationen jublar Växjös politiker. Någon annan ska göra jobbet. Föreningarna ska få sina arenor. Kommunen behöver inte göra någonting.
På Smålandsposten är vi, till skillnad mot politikerna, skeptiska till projektets förmodade upplägg. Dåvarande sportchefen Johan Persson beskriver det i en krönika som att tro på jultomten och får mycket skit för denna åsikt.
Tre reportrar på Smålandsposten (Bosse Vikingson, Robert Owen och Annica Jönsson) väljer att gå ännu längre. De känner stanken av död kennel och bestämmer sig för att syna projektet ingående. Efter ett par månaders storstilat grävjobb avslöjas luftslottet. Den tänkta kassakon, den mystiska fonden CQZ, visar sig ha sitt säte i en bar på Manhattan och pengarna i bolaget visar sig vara tjuvgods från Paraguays centralbank.

Avslöjandet får stort genomslag. Medan Växjös politiker står med brallorna nere belönas Smp-reportrarna med varsin Guldspade för årets bästa gräv. Allt faller som ett korthus. Mesibo och Allsportsbiz går i konkurs. Pengarna i mystiska fonden CQZ (120 miljoner kronor) spärras på ett konto i New York.
Totalfiasko.
Hur kunde ni gå på det? tänker man om de lättlurade politikerna i Växjö.
Eftersom alla sätt är bra utom de dåliga är det bara för de inblandade att sätta sig på hästen igen. De söndervittrande arenorna gör föreningarna fortsatt besvikna och bekymrade och efter Allsportsbizfiaskot känner politikerna nog viss press.

Mot slutet av 2005 skrivs nästa kapitel: Norgebaserade köpcentrumbolaget Steen & Ström blir huvudfinansiär till det nya projekt som får namnet Arenastaden. Steen & Ström klargör att man satsar på ett totalkoncept som, förutom fotbolls- friidrotts- och hockeyarenor, ska inrymma 60 000 kvadratmeter kommersiella ytor och närmare 800 bostäder uppe på Värendsvallsområdet. Steen & Ström har nämligen för avsikt att investera totalt 285 miljoner kronor i arenor: 132 miljoner på en ny fotbollsarena, 116 miljoner på en ombyggd hockeyarena samt låta uppföra en friidrottshall för 27 millar.

Det låter lite som ett Globen City i lightversion och ännu en gång ser det ut som om Växjö kommun som medfinansiär kommer att göra en affär som låter för bra för att vara sann. 100 miljoner kronor ska ticka in på kommunkontot i köpeskilling för marken kring Värendsvallen som Steen & Ström ska förvärva. Kommunen avsäger sig i samma andetag allt engagemang när det gäller den framtida driften av arenorna.

Kort sammanfattat: kommunen ska sälja mark för dyra pengar. Steen & Ström ska uppföra och äga arenor, bostäder och köpcentrum. Växjö Lakers, Öster och IFK Växjö ska hyra in sig i arenorna och kommunpolitikerna bränna mer kraft på vård, skola, omsorg och andra viktiga frågor än att mala idrottsarenor i långbänk. Vinn-vinn-vinn.

Men även här mal kvarnarna oerhört långsamt. År läggs åter till år och både Växjö Lakers och Öster hamnar i oroväckande ekonomiska kriser, som dock reds ut genom stora kraftsamlingar, bolagsbildningar och anonyma mångmiljongåvor (som i Östers fall).
Den viktigaste framtidsfrågan för Lakers och Öster förblir obesvarad:
När byggs våra nya arenor?
Projektet drar ut på tiden. Skepsisen är stor i hela Växjö och politikerna lyckas inte göra Arenastaden till folkets sak. Tvärtom. Gemene man intar en negativ hållning till detta mastodontprojekt och farhågorna är många. Hela Arenastaden får dessutom ett knivhugg från oväntat håll i maj 2007 när Curt Persson, den mäktige före detta ordföranden i Öster, går ut på debattplats i Smålandsposten och skriver en lång text där han sågar hela projektet och inte längre förordar dess tillkomst. Tidigare har Persson klart och tydligt klargjort att Växjö kommun agerar naivt och måste vara beredda på betydligt större ekonomiska insatser än vad kommunen själv verkar tro.
Den 1 juli 2007 säger Curt Persson i en intervju med Smålandsposten:
– Jag har tappat tron på projektet och känner inte längre engagemang och entusiasm för Arenastaden.

Trots dessa bistra tecken i skyn drivs Arenastadsprojektet vidare, men de positiva tongångarna hörs med allt glesare mellanrum. Under 2008 är det många som tvivlar när Steen & Ström plötsligt säljs för 25 miljarder kronor till en nederländsk pensionsfond och ett franskt fastighetsbolag. Politikerna har fullt upp med att försvara Arenastaden och försäkrar att ingenting har förändrats.
Men hur ställer sig en fransk-nederländsk ägarduo till att toksatsa miljardtals kronor mitt i en liten stad omgiven av en massa sjöar och massor av skog nånstans långt upp det svenska landskapet Småland?
Säkert letar de efter en ursäkt att dra sig ur och ursäkten låter inte vänta på sig. Kort efter den världsomspännande finanskrisens utbrott kallar Växjö Kommun åter till presskonferens.
Till skillnad från presskonferensen fyra år tidigare – då det varit Maranatastämning – tvingas man nu blott och bart konstatera att Steen & Ström valt att kasta in handduken.

Fiasko nummer två under loppet av fyra år är fullbordat. Och nu handlar det lite om att upprätta hedern för Växjö kommun. Sedan Vision Värendsvallens tillkomst har det runnit otroliga mängder vatten under broarna i Madison County. Den boll som först var en skänk från jultomten och sedan togs över av tokoffensiva norrmän har missat målet två gånger om och är nu tillbaka där allt började vid det där mötet om Vision Värendsvallen. Hos kommunen.
Den här gången skyller kommunen inte på att det inte finns pengar. Den här gången ageras det. Och det ageras ganska fort. Kommunen och berörda föreningar (även innebandyklubben Växjö Vipers har tillkommit) för konstruktiva täta samtal om hur man bäst utformar Arenastaden: inget köpcentrum (ett nytt sådant ska redan byggas vid Samarkand), inga bostäder, bara fyra nya idrottsarenor. Eftersom kommunen fortfarande inte är särskilt intresserad av att vare sig äga eller driva arenorna finns det bara en sak kvar, eftersom ingen privatfinansiär finns som är villig att investera sådana summor: att låna ut pengar till föreningarna och bidra med pengar till delar av driften.

Där är vi nu och historien ger oss förklaringen till att hockeyarenan kostade Växjö Lakers 256 miljoner kommunlånade kronor. Det blev till slut en svindyr upplåningsnota för Växjö kommun. Det är också helt korrekt att de sitter på Svarte Petter om allt går åt smålandsskogen till slut.
Men det jag inte kan sluta att fundera på är:
Varför tänkte politikerna inte utanför boxen redan 2001? Varför inte se att arenorna redan då var utdömda och dra igång en liknande satsning? Prislappen, om man valt ett bygga om för tio år sedan, hade hamnat på en bråkdel av dagens men skapat goda förutsättningar för ett fungerande föreningsliv. Både Öster och Lakers – de publikdragande stora elefanterna – hade garanterat varit nöjda med det lilla eftersom de huserat i elitsveriges hemskaste arenor tidigare.
Om verkligheten ersatt visionen hade det kunnat bli en väldigt billig affär för Växjö kommun.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Stäng elitserien – eller nåt

Tisdag 12 feb 2013, 17:56

Tycker du att rubriken är provocerande eller bryr du dig inte alls?
Jag hoppas att du bryr dig.
Det gör jag.
Jag bryr mig om hockeyn i det här landet och känner krisens vinddrag i nacken. Elitserien har, genom idogt arbete inom intresseklubben Hockeyligan, byggt upp en imponerande miljardindustri genom åren. En industri som dock är i vacklande i takt med att spelet blir striktare och taktiskt bättre men förödande mycket tråkigare att se på.
Elitserien sitter på pengarna, elitserien skapar feststämning på läktarna, men en stämning som ofta – på grund av den låga underhållningen nere på isen – snabbt kommer av sig.
Därunder kämpar 14 lag i färd med att över huvud taget hålla huvudet över isytan för att inte falla längre ner i den mörka vak som redan slukat en handfull klubbar.

Om elitserien är den rike tråkmånsen är allsvenskan den fattige humoristen som knappt har pengar till att äta sig mätt om kvällen. Det är klart att den fattige som med sin förmåga att bjuda på sig själv kan underhålla så många ute i kylan tycker att den rike tråkmånsen åtminstone kan bjuda in honom in i värmen.
Men den rike tråkmånsen vill inte höra talas om något sällskap. Välgörenhet ligger inte för honom och några pengar delar han inte frivilligt med sig av.
Lite så här är det.
Två ligor, två problem. Två problem som i förlängningen leder till ännu större problem för svensk ishockey. Problemen kan faktiskt inte komma olägligare eftersom Sverige aldrig tidigare fått fram så mycket ung talang som nu.

För att skapa en fortsatt fungerande plattform för att dels säkra återväxten i svensk hockey, dels göra ishockeyn attraktivare, dels se till så att vår andraliga inte går under ekonomiskt bör någonting göras ganska fort. Det tror jag att de flesta av oss är överens om.
Vad vi inte är överens om är däremot svaret på frågan VAD?
Jag är av naturen en människa som gillar förändring och det känns lite som att vad som än görs med svensk hockey nu har jag min tumme helt, delvis eller åtminstone lite uppåtriktad.
Låt mig därför blicka in i Sveriges hockeyframtid genom att analysera några olika scenarier. Först de två som det tjatats mest om genom åren.

• Öka elitserien till 14 lag eller mer.
Fördelar: Två nya bekantskaper i Sveriges högsta serie med allt vad det kan tänkas innebära.
Nackdelar: Mindre pengar till varje klubb i form av tv-intäkter. Sämre kvalitet på serien. Knappast heller någon garanti för att spelet skulle bli mer underhållande. Framför allt vore det ännu mer förödande för allsvenskan att bli av med sina två bästa (och kanske två mest publikdragande) lag.

• Stäng elitserien.
Fördelar: Elitserien skulle kunna släppa loss och på allvar gå in för att underhålla publiken fullt ut, utan rädsla bland hälften av lagen att braka ner i en kvalserie. Dessutom skulle det innebära en anställningstrygghet för dem som arbetar administrativt i klubbarna.
Nackdelar: Hur reagerar en svensk publik – van vid uppflyttningar, nedflyttningar och kvalstreck – när allt bara handlar om att ta sig till slutspel? Klar risk för publiktapp på sina ställen och en sista uppercut mot det redan mot repen dinglande hockeyallsvenskan.

Analys: Det finns för- och nackdelar med båda förslagen, i utgångsläget känns det som om nackdelsskålen väger tyngst. Att helt cementera elitserien och döda ES-drömmarna bland en handfull allsvenska klubbar (fler är det inte som kan gå upp med hedern i behåll) känns som en lika felaktig avrättningsmetod som att beröva allsvenskan sina dragplåster. Det finns ingen vilja hos Hockeyallsvenskan AB för att utöka elitserien i dag om man säger så.

Så vad göra?
Frågan, tycker jag, är tudelad och innehåller å ena sidan regeländringar och å andra sidan lite meck i själva serieupplägget.
Här är mina konkreta förslag:

• Slut efter 60.
En av nycklarna till att främja ett mer offensivt spel tror jag är att fimpa förlängning och straffar. Låt en match vara 60 minuter. Punkt. Låt inte vissa lag tänka att "nu säkrar vi en poäng och vinner på straffar" utan gör ett oavgjort resultat kännbart jämfört med de ljuva tre pinnarna för seger.

• Regeländringar.
Jag är positiv till alla regeländringar i form av icing för boxplayspelande lag, avtjänande av mindre straffet trots att mål görs, ökning av anfallszon, ökning av målbur, reglering av mått på målvaktens skydd. Jag ser det så här: funkar det inte så lägg ner, men tveka aldrig att prova.

• Förändra kvalserien.
Nuvarande kvalserie infördes säsongen 1996/97 och jag förstår dem som tycker att den är orättvis mot elitserielagen. De har inte bara allt att förlora. De ställs dessutom mot fyra lag underifrån som de bara möter en gång hemma och en gång borta. Det handlar inte längre om att motivation slår klass när 70 personer i en ES-klubb varslas om uppsägning. Det handlar om att adrenalin med allt att vinna (lag från allsvenskan) slår ångest med allt att förlora (lag från elitserien). Tankarna på att införa ett mer rättvist playoff i bäst av sju matcher tycker jag inte bara borde införas mellan allsvenskan och elitserien utan även när det gäller mellan division 1 och allsvenskan. Dessutom MÅSTE nuvarande division 1:s playoffsystem göras om. I dag spelas det i bäst av tre matcher, vilket är helt sjukt orättvist och öppnar för att en dark horse slår ut en stor elefant.

• Beivra spelförstörande moment.
Hakningar och fasthållningar är hockeyns svar på Karius och Baktus. De måste borstas bort. Och i hockeyns fall har vi anställda personer för att sköta detta. De kallas domare och jag tycker inte längre att de klarar det särskilt bra. Klubban ska vara i isen. Inte runt en motspelares kropp. Hur svårt kan det vara?

• Inför slutspel i allsvenskan.
Stryk playoffstrecket. Fimpa förkvalstristessen (ja, jag vet att Rögle hade rätt kul där i fjol, men ändå). Om elitserien har ett slutspel – vad hindrar att allsvenskan inför ett eget? Klart att Jihde och de andra på Viasat ska kunna få fram en allsvensk mästare varje år. Enkelt klassisk upplägg: De åtta bästa går till slutspel, precis som i elitserien, och spelar kvarts-, semi- och final. Bäst av sju i samtliga fajter. Instifta en snygg pokal, kräng slutspelsnamnet till ett stort företag, typ Volvo, och gör en prisstege där det vinnande laget inte bara erhåller ett antal miljoner utan även får direktkvala mot ett lag från ES (bäst av sju, som sagt) om en biljett till finrummet.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Växjö Lakers hade Stamkos på gång

Onsdag 16 jan 2013, 18:50

Det blev en hel del godis över i påsen efter min drygt timslånga intervju med Anders Öman i skumbelysningen på Vida Arenas plan 4 under gårdagen.
När det gäller spelet bakom NHL-kulisserna stod det klart, förstod jag på Öman, att de hade fyra spelare på gång i händelse av en säsongslång konflikt.
När jag pressade honom på namn sa han, efter viss tvekan:
– Skyttekungen i NHL.
– Stamkos? sa jag.
– Ja, svarade Öman. Vi hade diskussioner om honom.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Därför bänkas Vampola men inte Rosén (tror jag)

Onsdag 09 jan 2013, 17:27

Här är min isolerade analys av petningen av Petr Vampola i dagens Smp. Den rymmer 3536 tecken, vilket är i längsta laget för att vara uthärdlig som matchtext i en papperstidning.
Det som är bra med det vänliga bloggformatet är att man kan skriva hur långt som helst, eftersom det inte finns sidhuvuden, sidfötter eller snygg layout att ta hänsyn till.
Därför kan jag här komplettera och lägga ut texten i ytterligare stickspår utan att bry mig om hur långt det blir. Läsningen är ju gratis och helt frivillig.

Jag har ända sedan säsongen var ung både hört, sett och läst krav på att även andra spelare i Växjö Lakers ska bänkas. Tomi Kallios namn har nämnts. Brad Morans. Men det är framför allt spelaren med nummer 87 på ryggen folk velat ge tjära, fjädrar och en plats på läktaren.
Ändå är det bara en stjärnspelare som såväl Janne Karlsson och Sam Hallam valt att bänka: Petr Vampola.
Varför peta Vampola om inte Robert Rosén ska utsättas för samma behandling?

Vi är alla olika och har olika åsikter och det här är ingen fråga där "rätt" och "fel" spelar särskilt stor roll. Här synar jag bara saken från min horisont. Du tycker säkert annorlunda och det är bara bra.
Men så här tycker jag:
Petr Vampola är från Tjeckien. Hans största idol är Jaromir Jagr. Jaromir Jagr är en av de 20 senaste årens allra bästa spelare i världen. Hans briljans och puckkärlek har dock, från tid till tid, haft en baksida. Jagr har bara varit top notch när han själv känt för det. När andan fallit på har han varit totalt ointresserad av att spela hockey (fråga exempelvis Washington Capitals supportrar) och surat och varit loj under matcher och träningar.

Petr Vampola är på ett sätt en Jagr light. Han varvar sin flerdimensionella elegans i spelet med basala brister och ett egotänk som, när det går för långt, är direkt skadligt för laget.
Förutom det rent speltekniska kan jag inte se en enda likhet mellan Robert Rosén och Petr Vampola.
Jag tror inte ens Rosén protesterar om jag kallar honom för en enkel bondgrabb från Alvesta. Så tror jag nämligen att han ser på sig själv och inte som en av elitseriens superstjärnor. Den valpige Robert Rosén jag intervjuade för första gången 2005 är till nästan 100 procent samma enkla människa än i dag. Extremt lyhörd, oerhört lättlärd, enormt flitig under varje träningspass i varje liten detalj i spelet. Han byter när han ska byta, följer lagets uppsatta grundprinciper till punkt och pricka och – fast det inte alltid syns – kämpar i varje enskilt moment ute på isen när det är match.

Alla kan dock se att det inte är samma produktive 87 på isen som den som i fjol vann hela poängligan i elitserien. Alla kan se att Robert Rosén befinner sig i svårigheter men alla kan också se att det inte finns någon Richard Gynge i Växjös laguppställning.
Alla kan kräva mer av Robert Rosén, men är jag helt fel ute om jag misstänker att alla monstermiljoner vilar som ett blytungt ok på hans tunna axlar?
Är då, i det läget han befinner sig, det rätta att förvägra honom istid och istället satsa på…vem då?
Tror någon att en spelare som redan är noggrann i varje detalj och ultraseriös i sin yrkesutövning blir en bättre spelare av att inte få vara med och fortsätta kämpa, i skift efter skift efter skift i hopp om att produktionen ska lossna?

Du tror det kanske.
Jag tror det inte.
Medveten lättja eller påtaget ointresse är däremot som syra för ögonen på alla som någonsin varit tränare i random sport. Inget är värre än att träna en utövare som kan bättre men väljer att inte göra sitt bästa. Och när det sker i en av världens bästa proffsligor i ishockey kan jag bara tänka mig vilken ilska lagledning och spelare känner. Därför bänkades Petr Vampola både mot AIK och Linköping i höstas. Därför bänkades han i går och jag tror att det blir en sportmedicinsk kur som vet var den tar.
Medicinen för Rosén?
Låt honom spela ännu mer. Att han blivit omkörd och halkat ner i en tredjekedja i konkurrensens spår borde redan det vara ett plågsamt straff för honom. Överdosera hockey på honom. Han måste komma igång och ju mer han spelar, desto större är chansen att det snart rasslar till i poängbörsen.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Årets sportbok. I konkurrens av fler än 40 andra titlar.

Conny och jag har gjort årets bästa sportbok!

Onsdag 12 dec 2012, 13:38

För tolfte året i rad listar kultur- och sportjournalisten Magnus Sjöholm, verksam vid Malmö Högskola, de bästa sportböckerna lagom till julhandeln. Så här såg exempelvis toppen av hans lista ut förra året.
Hans recensioner publiceras i en mängd större tidningar – i år åtta till antalet – och i dagarna är det dags för 2012 års lista.
Det är med stor stolthet och glädje jag inte bara konstaterar att mer än halva upplagan av En lirares bekännelser redan är förbeställd av många av er därute. Det är med med lika stor stolthet och glädje jag nu konstaterar att Conny Strömberg och jag tillsammans gjort årets sportbok, i konkurrens med uppemot 50 andra boktitlar. Tack, Conny, för ett otroligt bra samarbete och för att ingen, absolut ingen, är som du eller ens kommer att vara i närheten av att vara du.

Så här ser den text ut som skickas ut till samtliga tidningar:

Efter fjolårets bestseller har Zlatan också blivit synonymt med sportböcker. Zlatan finns med i säsongens hög av sportlitteratur men missar pallen. Utgivningen innehåller naturligtvis en massa glada, positiva böcker om framgång men ovanligt många behandlar olika sorters missbruk och ren bitterhet. Kanske spelar de ekonomiska tiderna in, kanske rädslan för att de som det jublades åt i går är arbetslösa i morgon. Men idag är de en bok, ett behov av att berätta och få upprättelse.

Årets sportbok är Daniel Enestubbes ”Conny Strömberg – en lirares bekännelser”. Den ger en splittrad, motsägelsefull men gripande bild av en människa som i 20 år levt som medioker hockeyspelare och missbrukare, i huvudsak av sportchefer. Conny bekänner det värsta brottet en elitidrottare kan göra sig skyldig till: att vara otrogen sin talang.

Conny är en 75:a. Lika lovande som Modojuniorernas alla blivande NHL-stjärnor men Conny gillade att festa. Klubben hjälpte inte junioren med problem utan skickade ensam iväg honom till Husum med 13 000 i månaden, svart. Nu är Conny 37, står på 1 mål i Elitserien men lovar snitta en poäng/match där bara någon vill ge honom chansen. Han skisserar en framtid som PP-coach i tre klubbar samtidigt, han döljer inte sin desperation. Det är en paradoxal, motsägelsefull bok med brister och som bisarr avslutning presenteras 24 myter vilka ska bekräftas eller förnekas. Som om sanningen, och syndaren, står inför domaren, läsaren. Att boken dessutom är bedrägligt dyr känns fullt logiskt, Conny needs cash! Säljs enbart i begränsad upplaga och kan bara beställas på nätet via tre sajter: hockeysverige.se, mrmadhawk.se samt dirtyconny.se

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Det fyndigaste/roligaste som hörts på en hockeyrink

Söndag 02 dec 2012, 22:13

Kastade ut en Twitterfråga tidigare i dag.
Den löd så här:
Fråga: Vad är det fyndigaste/roligaste ni hört en hockeyklack skrika/sjunga?
Många härliga vittnesmål inkom.
Här följer listornas lista (komplettera den gärna i kommentarfältet):

• taifare i Huddinge: "Ni har ingen tunnelbana". Skön självironi om inget annat.

• Dubbla löner o ingen skatt betald, ingen skatt betald, ingen skatt betald. Trojas klack i ett derby! Men den är nog välanvänd! ;)

• "alla har en ko i örebro" sjungs mot örebro och i då domaren missade nåt sjängs det "domarn har en ko i örebro"

• DIF sjöng "Mårtensson bajsar vatten" i semifinalserien när mårtensson hade missat en match med magsjuka

• Jag minns för några år sedan när AIK-klacken mot Nybro skrek "spela hockey bonnjävlar" på ren småländska.

• På tal om plakat. HV-fansen körde: "Vi har gud på våran sida, era jävlar.

• Inte sjunga, men gnagarnas plakat förra årets kvartsfinaler mot Luleå var lite kul: "Man kan inte vinna i schack med bara bönder"

• "Janne Huokko skjuter i krysset" blev ju snabbt lite tragi-komiskt

• Ingen spelar back i Olofström.

• Jag är lite smått kär i "Våga skjuta, det är tufft att göra mål!"

• vi har ju alltid Skövdes klack som skrek detta " heja di röde å inte di dära nu ska vi ta de å trampa di på tära sik sik" ?#magisk?

• eller så har vi denna. "dem skjuter hårt mot målet, dem träffar nästa alltid. Dem åker fort som satan å dem har tuffa skydd. VLH"

• Det finns en klassisk ramsa från HC Pinuten (en förening från Sävsjö som försvann 1974) - HC Pinuten, slå dom på Truten!

• En gång överröstade rögleklacken Lakejerna i Ishallen. Det blev tyst en stund, sedan hörde man TA DEN PÅ SVENSKA

• Ska vi jobba med bonnig, så fungerar Åsedaklackens, "Lenhovda är ett bottenlag, Åseda har systembolag, ÅIF" ruggigt bra också.

• "Slå Elo Slå", samma härad i tid. Inte bonnig (?) men kul

• "Vi har kommit över bron för att se på din kanon, Toye, Toye, Toye. Diö Karlssons personliga 4 persklack, Troja 87-88

• Jag gillar "Vi är ett köpelag" som KHK kör. Skön distans.

• Ludvika på 80 talet halva klacken "ägga, ägga" andra halvan "slå dom i vägga"

• diö klacken sjöng en gris en ko en kallinge bo med på 80 talet

• tycker vi i Borås drev bra med oss själva när vi sjöng inga pengar -bara hjärta i derbyt mot Nittorp

• spontanitet håller jag varmt om hjärtat. Ex "Ragnarsson håller på djurgårn" under DIF-Almtuna i årets HA premiär

• Å andra sidan var Ta Allt I Fickan! Rätt roligt när det begavs sig

• White Lions stämde in i sången när ngt motståndarlag sjöng om att LHC aldrig vunnit guld :)

• har du tänt grillen, grillfors!?

• tycker faktiskt Troja var rätt sköna när de skrek, köp en ny! När en Vlh spelare låg ner för oss som kan historiken om Växjö.

• bäst måste vara när motståndare sjunger "bara massa bönder" o ?#Gb? svarar med sång " här är alla bönderna idag"

• grekerna o borås e dom enda som behöver stödlån

• När vi var i Tingsryd matchen efter att de ertappats med svarta löner frågade en polare vakterna vart taxfreen låg.

• "Rör ni våra söner, ska vi göra saker så ni ber böner" Det var 8-åringar som spelade...;)

• Nu händer det sällan att Modo och Löven möts i dag, men Green Devils brukar köra "Ni har sämre klack än Husum" när tillfälle ges.

• Trojaklacken mot AIK "Spela hockey bonnjävlar". En ganska stor portion ironi där.

• VIK, tidigt 90-tal. Jag satt som 9-åring och sjöng " Nicklas Lidström skjut dom i röva" men klacken sa ju "..för att döda"

• VISA PATTARNA FÖR DU DÖMER SOM EN KÄRING! Om man bortser från den extremt omogna och opassande i det, så MÅSTE det ha varit skitkul FÖRSTA gången.

Tack till: Johan Blomster, Matts Frost, Oscar Stern, Eija, Tanja Karlsson, Coffe Mattiasson, Thomas Svensson, Magnus Arvidsson, Jonas Lindqvist, Victor Magnusson, Daniel Enberg, Jerry Andersson, Johan Jönsson, Lars Brandt, Walter Olsson, Jörgen Angesved, Linus Forsgren, Markus Korpinen, Morgan Ekskär, Jon Häggqvist, Christian Claesson, Richard Andersson, Elisabeth Anderberg, Olof Lindblad, Jesper Kindblad och Samuel Luttrén, Robert Pettersson.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Växjö elitseriens bästa lag i PP

Torsdag 29 nov 2012, 23:05

@Putte Andersson satte ord på det jag känt en stigande irritation över den senaste tiden, när han twittrade:
Ok match av Lakers. Men vad tråkigt att titta och lyssna på detta C-more. Sämst i PP, sämst i BP, Rosén har inte lyckats. #papegojor

Sannerligen: tv-kommentatorerna har drabbats av en sjuklig besatthet av att dra upp Växjö Lakers powerplayspel i negativa termer.
– Ja, Växjö är sämt i hela elitserien i powerplay, påade Marie Lehmann inslaget från Läkerolen i kväll.
En match där C Mores förutsägbare kommentator hummat om Lakers dåliga PP som ett återkommande mantra under tre perioder. Jag har självklart inget emot att statistik rabblas och dyrkas som vore de religiösa termer.
Statistik är underbart. Den håller oss vid liv. Men ibland måste man borra djupare. Ibland måste man googla lite, skaffa fram lite extra info och sedan trycka på refeshknappen.
Som med Lakers powerplay: vilket är egentligen det intressanta med siffrorna? Är det att Växjö ligger i botten av denna statskategori med de till synes svaga siffrorna 9,78 i utdelningsprocent? Eller är det följetongen från tidigare i höst då det dröjde till PP-försök nummer 55 innan Lakers gjorde sitt första mål?
Ingetdera, tycker jag.
Eftersom det skett ett tränarbyte som fått extrem effekt i poängkolumnen borde väl det mest intressanta vara att undersöka hur mycket bättre Växjös PP blivit sedan man äntligen spräckte nollan. Den typen av statistik är vi fullkomligt usla på i Sverige medan NHL:s statistiker och grafiker alltid sett till att bryta ner allt i relevanta termer och servera tv-tittarna.
Att slå ut allt över en säsong, som alltid görs i Sverige, skapar hummande fantasilösa återkommande statistiska "sanningar" och kommentarer som körs i varje sändning.
Tyvärr är Sverige ett statistiskt u-land.
Fakta om Växjös powerplay?
Tja, efter att ha haft noll och intet i utdelning på 54 PP-försök (helt obegripligt uselt, givetvis) har Växjö sedan dess fått in nio puckar i mål på i sammanhanget bara 38 PP-försök. Det ger en utdelningsprocent på 23,68, alltså mål på nästan vart fjärde försök. Inte ens Skellefteås totalsiffror slår den utdelningen. Jag vet, det är irrelevant av mig att göra den typen av jämförelse (med Skellefteås hela säsong, alltså) men den är ändå mer relevant än att humma om att Växjö har så stora problem i powerplay. Det har de inte. Så svårt är det inte att läsa på. Använd på detta sätt blir även statistiken mer av en färskvara.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Klokt beslut av politikerna i Leksand

Tisdag 27 nov 2012, 16:19

Beskedet är glasklart: Leksands kommun ställer upp när det krisar i Leksands IF och går in med en långsiktig stöttning om 33 miljoner kronor.
Lika glasklart var att en ström av höjda röster skulle förfasas över detta hemska tilltag från politikernas sida. Rädda en klubb som har misskött sig å det grövsta och istället lägga ner högstadieskolan i Insjön – hur korkad får man vara?
(Vad som även beslutades under kommunfullmäktiges redan berömda sammanträde var att bevilja nio extra miljoner till förkolan Källan. Märkligt nog nämns inte det. Bara nedläggningen av skolan i Insjön).

Så – ungefär – har det låtit i dag.
Själv säger jag: kloka beslut av makthavarna i den lilla hockeyorten. Ni som följt denna blogg genom åren vet att jag inte på något mikromillimeters sätt gillat Leksands IF. Tvärtom har jag, så fort tillfälle givits mig, tagit chansen att utrycka mig sarkastiskt om klubben. Det har jag mest gjort på skoj, liksom jag ofta gör när jag svingar högt och lågt mot klubbar, förbund och företeelser.
Mot den bakgrunden tror ni kanske att jag skulle sitta här och gnissla tänder och förbanna Leksands kommunpolitiker. Det gör jag inte.

Varför skulle jag?
Vilket är alternativet?
Att Leksand blir en klubb i mängden i division 1 och i bästa fall för en tynande tillvaro tills den dag konkursen blir ett ofrånkomligt faktum?
Är det vad vi vill?
Vill vi om tio år se någon känslofylld SVT-reporter vandra genom de gamla omklädningsrummen och dystert berätta att en snubbe vid namn Ed Belfour en gång satt här och tog igen sig mellan perioderna?
Det kanske somliga vill.
Inte jag.
Jag vill att klassiska Leksand ska förbi klassiska Leksand och vara med i de större sammanhangen. Detsamma vill politikerna. Detsamma vill en alldeles förkrossande del av det samlade svenska hockeyintresset i det här landet, vågar jag lova.

Själv twittrade jag följande ord som jag tyckte sammanfattar läget:
Angående läget i Leksand säger jag bara en sak: Vad hade Älmhult varit utan Ikea? Mer behöver inte sägas.
Efter denna tweet var det flera som reagerade.
En tyckte: Så otroligt jävla sjukt att kommuner får bidra med pengar.
Som sagt: jag tycker tvärtom. Jag tycker att det är friskt att kommuner inser sitt ansvar och bidrar med stålar till idrotten. Jag tycker det är bra att kommunen nu går in och ställer krav, öronmärker pengar till gjutning av nya plattor och ser sitt engagemang långsiktigt för att säkerställa verksamheten. Vad många alltid glömmer bort när de i affekt jämför äpplen och päron genom att dra fram skolnedläggningskortet är detta:
Varför betalar vi egentligen skatt?
Jo, vi betalar skatt därför att vi vill och har rätt till att få någonting tillbaka för skattekronorna.
Att kommunen nu ger Leksand externa medel – får man väl kalla det – är det så fel? Hur många miljoner kronor i rena skatteintäkter genererar Leksands IF till kommunen bara under ett år, tror ni? Klubben har ett 100-tal anställda vars pengar tickar in i kommunkassan varje månad. Tusen och åter tusen människor som varje vecka under halva året invaderar bygden för att äta, idka handel och lösa entré till Tegera – tror ni att kommunen vill hejda detta enorma flöde av pengar till sin egen kassa?
Ska då klubben ens ha rätt till hjälp i ett desperat krisläge som nu är fallet?

Jag hade givetvis känt mig kritisk och tveksam till beslutet om Leksands IF alltid stått och fallit med kommunen. Så är inte fallet. Precis som i Malmö – där den fantastiske Percy alltid stått för fiolerna och Malmö kommun kunnat åka snålskjuts i bakgrunden – har de privata aktörerna gödslat Leksands IF med pengar i decennium efter decennium.
Vanskötsel?
Ja, det är klart det blir när alla privata aktörers godhet och intressen ska tas hänsyn till. Det är just det privata kapitalet (det extremt stora kapitalet) som även i fallet Percy, Stenbeck och Malmö lett till att folk kommit, sparkats, kommit och sparkats igen.
Samma sak i Leksand där den stenrike P-O Ejendals vilja varit allenarådande vid ett antal tillsättningar på tunga poster.
Parallellfallet Malmö går just nu som tåget i allsvenskan och det gör klubben mycket på grund av att den i år inte haft råd att sparka tränare utan tvingats bjuda Ulf Taavola på en påse tålamod och se honom lyckas.
Även Leksand har skurit ned sin budget kraftigt sedan Belfourtiden och tycks i dag må mycket bättre och spela mer harmoniskt än på väldigt länge. Det som nu händer kommer, är jag övertygad om, att få Leksands IF att bli en bättre fungerande förening i framtiden. Något alla tjänar på.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Åtta onödiga stavningar av hockeyspelarnamn

Måndag 26 nov 2012, 16:36

Jag vet att det här kan liknas vid att språkpolisen i mig satt på blåljusen och ryckt ut och roat sig med att tråka ut bilister som kört 51 km/h på 50-väg genom att påpeka att de just gjort sig skyldiga till en lagöverträdelse. Men ibland måste jag ändå bryta ner saker till små beståndsdelar och lämna rapport om funna felaktigheter.
För att förstå nedanstående lista bör ni tänka så här: Bill Clinton känns bättre och renare på tungan än William Jefferson Clinton och James Scott Connors hade knappast passat in på tenniskämpen alla känner som the one and only Jimmy. Men jag lovar er: varken Clinton eller Connors hade gillat att studera sina namn i Svenska Ishockeyförbundets databaser.
Här följer de åtta av de onödigaste stavningarna på spelare i det svenska seriesystemen.

8. Nicholas Plastino
Ännu ett smaklöst val att kalla en spelare vid vad det står i passet. Nicholas Plastino är rena mardrömsnamnet; försök säga det fort sex gånger i rad. Varför inte bara nicket Nick?

7. Lawrence Pilut
Tingsrydikonen Larry Pilut II:s son Larry Pilut III kallas i sann amerikansk anda följdriktigt för…Lawrence???! Come on! Larry Pilut den äldre och Larry Pilut den yngre är att föredra om de tvunget måste ha olika namn.

6. Torsten Yngvesson
Mariestadskillen som även representerade Bofors och Växjö fick otroligt nog åka runt en hel karriär, som innefattade 18 säsonger och var långt ifrån betydelselös, där hans rätta efternamn, Yngveson med ett S, enbart fanns på ryggen. I samtliga databaser är och förblir (?) han ett dubbel-S.

5. Matthew Read
En stackare som enligt förbundet trycks ner i samma språkfack som Matthew Davidson, Matthew Fornataro och Mathew Robinson (notera exaktheten i Mathew Robinson för övrigt; han heter egentligen Mathew med ett t. Mer spelkänsliga databaser som EP skriver också fullt logiskt hans namn med bara tre bokstäver, Mat, till skillnad från alla Matt:s). Vad gäller Matt Read känns det som om någon haft svårt att släppa fram språkkänslan när man skrivit in hans förnamn. Matt Read är ju ett strålande kort och bra hockeynamn.

4. Cameron Fowler
Menkomigen. Cameron Diaz kan jag köpa, eftersom alla säger Cameron Diaz. Men Cam Fowler är ingen Cameron. Came (r)on, förbundet! Ändra i dag!

3. Oscar Ahlsenfelt
Jag tycker på allvar synd om den här killen. Han är för det första ett offer för Ulf Samuelssons uppfattning om att man kan styra ett elitserielag lika hårdhänt som en NHL-boss som skickar ner en tvåvägskeeper i farmarhelvetet. Han dras också med efternamnet Ahlsenfelt i lineupen. Trots att han alltid hetat Alsenfelt.

2. Nicklas Grossman
Direkt felstavning. Killen heter Grossmann och har under detta dopnamn skaffat sig hyfsat stark status i Nordamerika som den solida stay-at-homare han är. Men inte ens de två S:en på ryggen på SSK:s tröja kan få förbundet att lägga till ett S i sin databas.

1. George Holloway
Elitseriens bäste spelare just nu heter George. Eller??!! Möjligen kan jag tänka mig att Bud Holloways mamma i ett mycket irriterat ögonblick, exempelvis när Bud sörplar under släktmiddagen, kan haspla ur sig ett argsint "George!!!". Annars ingen. Ingen, förutom swehockey.se. Match penalty.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Välkomna till Kronobergs bokmässa på lördag mellan klockan 10 och 16.

Dags för bokmässa

Fredag 23 nov 2012, 11:21

Lördagen den 24 november är det Kronobergs bokmässa. Den pågår mellan 10 och 16 och äger rum på Växjö Stadsbibliotek.
För första gången är jag en av deltagarna eller utställarna eller vad man nu kallar de som tilldelas varsitt bord under en bokmässa. Vi är, om jag räknat rätt, över 60 författare/illustratörer som finns på plats.
Känn er hjärtligt välkomna att titta förbi, skaka tass, diskutera högt och lågt, inhandla någon läsvärt eller vadhelst ni känner för.
Min nya bok Guldhjälmen kommer att finnas till försäljning liksom de tidigare Svenskarna som vunnit Stanley Cup och Till sista droppen. Mitt bokprojekt tillsammans med Conny Strömberg, En lirares bekännelser, kan jag däremot inte erbjuda eftersom den ligger i en tryckpress någonstans långt borta just nu.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Klyschgiljotinen: Jag har slutat bry mig

Onsdag 21 nov 2012, 16:19

Misstänkt klyscha: Jag har slutat bry mig.
Förekomst: Varje gång Jerringjuryn och Bradguldsjuryn visar prov på sitt genuina förakt för sporten ishockey.
Dom: Skyldig.
Domskäl: Det här handlar egentligen mer om försvarsmekanismer än om klyschor, men jag vill på något sätt få in det här uttrycket i giljotinen eftersom jag själv, i åratal, intalat mig själv att jag faktiskt inte bryr mig om ovannämnda orättvisor. Det är för det första ett farligt synsätt att sluta bry sig; som att bara trycka en våt filt över besvikelsen fast utan att kväva den till döds. Där, under det klibbiga tyget, slumrar sedan något mörkt som sedan, mot slutet av varje år, vaknar till liv av det hopp som trots allt finns. Den här gången måste väl ändå det korkade svenska sportfolket kunna fatta att Henke Lundqvist ska få en Jerring? tänker man. Nog måste väl SvD-juryn inse att Henke, eller varför inte Erik Karlsson, också bör vara stekhet till att få den medalj alla vill ha? Sen händer det. Sen väller en ny flodvåg av grym besvikelse över en. Sen står ickehockeyexperten Bengt Skött där och hummar något om varför man inte ens NOMINERADE Henke till Farbror Svens töntiga pris. Det enorma agg och det förakt vi kollektivt känner utmynnar i det läget hos många av oss reflexmässigt i frasen "Jag har slutat bry mig". Det där är inte sant. Vi bryr oss nämligen om orättvisor. Vi kommer aldrig att acceptera mobbning. Varför skulle vi acceptera att sporten ishockey, som skänkt oss så ofantligt mycket världsklasspelare och eviga folksjälsminnen, blir utstött och mobbas? Jag accepterar det inte. Jag har slutat säga att jag inte bryr mig. Jag har börjat skriva såna här texter istället.
Påföljd: Villkorlig dom, med en stående uppmaning att alla alltid måste bry sig om mobbade sporter.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Topp 10: Pressläktare i hockeyarenor

Söndag 18 nov 2012, 22:46

För ett par dagar sedan hamnade jag i en kortare twitterdiskussion kring olika pressläktare i vårt avlånga hockeyland och hur de upplevs av oss som har vår arbetsplats där. Det fick mig att tänka tillbaka på snart 17 år som hockeybevakande journalist, på alla ställen jag besökt och på alla intryck jag fått. Baserat på vad jag upplevt hittills kommer här min topp 10-lista över Sveriges bästa pressläktare. Kriterierna varierar lite, men upplevelse, service och upplevd spelnärvaro är ledstjärnor.

10. Bredstorpshallen, Tranås
En av två verkliga outsiders på listan. Tranås är ett av Sveriges tråkigaste ishockeylag och egentligen tackar jag min lyckliga stjärna över att Kronobergslagens vägar inte längre korsas med gänget från Hylands, pingisbordens och pälsarnas stad. Men en sak saknar jag: den intima känslan av att sitta på den infravärmda presshyllan i annars svinkalla Bredstorpshallen och höra den pumpande trumman på andra sidan. Perfekt synfält och utmärkt service från rutinerad personal ger Tranås en välförtjänt tiondeplats på listan.

9. Scandinavium, Göteborg.
Ska egentligen inte vara med på listan eftersom du egentligen måste ha teaterkikare för att på allvar uppfatta vad som sker nere på isen. Trots de enorma avstånden mellan läktaren och isen måste göteborgarna in på listan. De satsar verkligen hårt på sin medieservice och du blir mycket väl omhändertagen från det första steg du tar efter att du kvitterat ut din ackrediteringsbricka på markplanet och tills dess du lämnar din skrivplats i klubbrummet, som ligger utanför arenan.

8. Coop Arena, Luleå.
Lägger ner oerhört mycket kraft på sin service gentemot media och jag kan tänka mig att ytterst få klagomål kommer in. Varm lagad mat i pauserna, snabb faktaservice i pappersform och så pass många sittplatser för media i arenan att det ska till något alldeles extra för att någon ska bli utan stol.

7. Rosenlundshallen, Jönköping.
Här snackar vi intimitet. Rosenlundshallen var en kokkittel och medialt sett tio gånger bättre än den provocerande usla fuck-you-placeringen av medieläktaren som Kinnarps Arena i dag erbjuder. Rosenlundsgrytan var trång och egentligen en absolut mardröm för tvångstänkande klaustrofobiker som jag, men med en känsla av att något stort var på gång.

6. Läkerol Arena, Gävle.
Mycket välplanerad och spatiös mediasektion där man, precis som i Luleå, får känslan av att här finns det plats åt alla. Dessutom stora pausutrymmen med ett imponerande utbud av mat och dryck att fylla på förråden med. Känslan du får är att du är viktig, du betyder något, vi respekterar att du är i tjänst och vill ge dig de bästa förutsättningar för att göra ett gott jobb. Bra sikt, även om mediaplanet är väldigt högt beläget.

5. Vida Arena, Växjö
Det bästa med Vida är ett den, till skillnad mot Löfbergs Lila och Cloetta, inte är överdrivet hög arkitektoniskt. Därmed har du full koll på spelet från plan 4 utan att få en tv-spelskänsla. Dessutom finns det fortfarande lite nyhetens behag-festkänsla hos publiken som stundtals levandegör matchen på ett sätt som höjer stämningen även på pressläktaren.

4. Lindab Arena, Ängelholm
Som gjord för journalister. Det sägs rentav att Bandyklubben före byggprojektets start konsulterade sportjournalisterna på HD för att media skulle få optimala förutsättningar att göra sitt jobb. Resultatet blev därefter: du sitter i pole position nedanför logerna på alldeles lagom avstånd ner till isen. Det är lite trångt, du får trycka in magen några gånger för att släppa igenom förbipasserande men servicen är förstklassig.

3. Stångebro ishall, Linköping
Under en kort period, läs: under hela senare delen av 1990-talet, fanns det få ställen i Sverige som kunde mäta sig med den kokande ladan som nu utgör annex till Cloetta Center. Stångebro ishall var Sveriges galnaste hockeylada och förmånen att få bevaka Troja och Tingsryd gjorde att jag ofta satt på den eminenta pressläktaren mitt bland rasande, överförfriskade och extremt enögda hemmafans. I pauserna gick vi iväg till ett litet pressrum med kaffe, dopp och diskussioner. Höjdpunkten: när en funktionär i gul jacka attackerar Leo Gudas på väg ut från isen efter att han tacklat Mike Helber medvetslös och fått matchstraff under några högdramatiska ögonblick.

2. Jössarinken, Mörrum
Skrällen på listan. Mörrum, tänker ni? Där luktar det väl bara skit från bruket och fångas laxar i ån? Nej, nej. Mörrum är så mycket mer än sulfat och fiskenäring. Bland annat har man Sveriges kanske bäst placerade pressläktare. Du sitter precis i mitten av mitten av mitten i arenan och kan höra allt som sägs, se allt som görs och känna öldoften från den alltid lika snudd på kriminellt enögda hemmaklacken. Du sitter så nära spelet att du faktiskt får känslan av att du själv är med i matchen. Att alla omkring dig är dessutom alltid är ilskna och tokirriterade på alla i motståndarlaget såväl som samtliga domare och att du – om du vill – skulle kunna kasta en banan på en utvisad spelare från din position ger en känsla en presslivet de luxe. Det var många år sedan jag var i Jössa nu. Saknar det något oerhört.

1. Sunnerbohov, Ljungby
En pressläktare som är omtalad av i stort sett alla hockeyjournalister i hela Sverige för sin förträfflighet. Rymlig som få, med hänsyn taget till stora mediefolkmassor och extra utrymme bakom sittplatserna. Presskonferensrummet ligger vägg-i-vägg och servicen har alltid gått utanför allt annat. Du kan be om vad som helst när som helst när du är i Ljungby och de pressansvariga fixar det. Sunnerbohov är egentligen ett hemskt och omodernt plåtskjul, men på något sätt har man ändå lyckats skapa en extrem närvarokänsla för publiken under match. Som journalist har du total koll från en optimal läktarposition och tempot i matchen ljuger därför aldrig. Du upplever hockeyn precis som hockey ska upplevas.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA