AIK:s fallskärm bär Peter Dalles signum

Söndag 11 maj 2014, 13:58

Ordet fallskärmsavtal har sedan 2001 en mycket negativ klang i Sverige, trots att den i många fall är något väldigt logiskt och naturligt. Att få en fallskärm är en förhandlingsfråga och att ABB förhandlat fram en fallskärm på 900 miljoner kronor till vd:n Percy Barnevik var det inget konstigt med.
Det ögonbrynshöjande var fallskärmens värde: 900 miljoner svenska kronor. Under några veckor "rasade" hela den svenska medieeliten och mejlsade fram en avsky mot förfarandet. Trots att Barnevik betalade tillbaka nästan 600 miljoner kronor betraktas han än i dag som girigheten personifierad. Han är som en spetälsk i mångas ögon.
Sedan dess har medierna sökt med ljus och lykta efter allehanda fallskärmar att avslöja och analysera och efter fler barnevikare att hänga ut som de skrupelfria girigbukar de förmodligen är.

Sensmoralen av detta torde vara: När du skapar ett fallskärmsavtal får ingenting gå fel. Du kan inte göra om och göra rätt, bara göra rätt från första början. Annars står du där med de retoriska brallorna nere och framstår som korkad och girig.

Så vad gör då SHL efter en säsong där ligans förtroendekapital nått nya bottennivåer och man unisont kallats hockeymördare av stora delar av supportersverige? Jo, inför ett fallskärmsavtal till det lag (AIK) som åker ut SHL. Det är en fullständigt logisk åtgärd att på detta sätt kasta iväg en livboj till klubben som nu ligger ute på öppet hav och trampar vatten för att hålla huvudet över ytan. Det finns säkert de som tycker det är "orättvist" att ett lag får sex millar som hyggliga plåster på såren för att anpassa sig till den nya allsvenska verkligheten. Jag tillhör inte dem. Dessutom har SHL på egen hand förhandlat fram sitt tv-avtal och äger rätten att disponera dessa pengar hur de vill.
Att kuddar delas ut till degraderade lag är knappast heller något ovanligt i internationella sportsammanhang. En klubb som halkar ur Premier League åtnjuter exempelvis upp till motsvarande en halv miljard kronor i omställningsstöd under maximalt en treårsperiod. Att på detta sätt säkra framtiden, eller åtminstone kraftigt minska risken för att en klubb går i konken, tycker jag bara är lovvärt.

Men vad man gjort i SHL är ingenting annat än ett Peter Dalle-avtal. Ni som sett Lorry vet precis vad jag menar. En entusiastisk uppfinnare går in och försöker sälja in idé efter idé till en skeptisk handläggare på Patent- och Registreringsverket. Efter långa snömosiga argumentationskedjor faller sedan alltid den av Peter Dalle spelade figurens resonemang platt till marken, följt av Dallekommentaren:
– Tänkte inte på det!
Symboliskt nog bär uppfinnaren en AIK-halsduk runt halsen. Samma AIK som nu, helt i rimlighetens namn, erhåller sex livsviktiga miljoner för att inte upphöra med sin existens (som vi vet är politikerna i Stockholm lika intresserade av att ge ekonomiskt stöd till hockeyklubbar som de är av att sponsra Revolutionära Fronten).
Så långt allt väl.
Det är sedan, när det står klart att Djurgården ensamt får betala AIK:s utträdesersättning, allt förvandlas till ett Peter Dalle-resonemang. Ni kan läsa hela Dalleresonemanget här, signerat SHL:s styrelse. Ett resonemang, lika hållbart som en såpbubbla, inför frågor av typen:

• Varför betalar inte alla SHL-klubbar solidariskt de sex miljonerna?
• Varför har ni inte, trots att ni haft massor av år på er, gemensamt och under lång tid byggt upp en krisfond där fallskärmen kan tas ifrån?

Svaret på båda dessa frågor är ett och samma:
– Tänkte inte på det!
Jag tror verkligen på fullt allvar att ingen SHL-klubb har tänkt i banor av långsiktigt gemensamt sparande och solidariskt ansvar till nödlidande klubbar förrän nu. Det finns ingen annan förklaring till den ersättningsmodell som nu klubbats. Den är helt enkelt för hastigt framkastad för att bygga på en djupare konsekvensanalys.
Fattiga Djurgården blir lite rikare, fattiga AIK blir också lite rikare – och det som skaver i skallen är att alltsammans tillkommit genom lika delar Peter Dalles brist på retorik som Percy Barneviks känsla för girighet.


Några tankar om Jerry Andersson – Trojas Sir Alex

Fredag 18 apr 2014, 13:21

Det finns ledare som kommer och går. Det finns ledare som ger upp, drar vidare och faller den skenbart grönare gräsmattans locktoner. Det finns ledare vars enda mål och mening i livet är att bli kända och att nå så långt som möjligt.
Och så finns det unikumen.
De man minns för alltid.
De som har det där speciella, som troget stannar på sin post och svartsjukt vakar över sin skapelse trots allehanda locktoner.
Sådana som Jerry Andersson.
Som Mr Troja.
1976 var jag fyra år gammal. Samma år skickade Troja i väg Jerry Andersson på hans första ledarutbildning. Där började en resa som, med undantag för tre år i Värnamo, först nu nått fram till sin slutdestination.

Det är svårt att säga var Troja slutar och var Jerry Andersson börjar. De är så intimt ihopkopplade med varandra att det första många tänker på när man hör Troja är Jerry och det alla tänker på när det hör Jerry är Troja.
Jag minns när jag, så tidigt som 1997, frågade ut Trojas dåvarande lagkapten Anders Johansson om varje spelare och ledare. När vi kom till Jerry gav Anders några berömmande ord om Jerry, som var med och fostrade honom, och avslutade med:
– Jerry är en hockeytok.
Det är ett bra namn. Hockeytok är i mina ögon ett positivt laddat ord och Jerry är en hockeytok. Han skulle aldrig någonsin få för sig att ge 99 procent av sig själv i sin passionerade yrkesutövning. Den där procenten upp till 100 hade han ansett vara syndigt slöseri. För Jerry har det alltid handlat om att ge allt och att ha koll på allt han ska ha koll på.

Att under mer än tre decennier hålla juniorverksamheten under sina vingars beskydd är unikt på den här nivån. Många junioransvariga blir utbrända efter en eller två säsonger på grund av det tuffa klimat som råder, där halsstarriga föräldrar ringer, skvallrar, sprider lögner och skäller om varför inte deras grabb får spela mer än grannens. Att hantera sådant kräver ett psyke utöver det vanliga och det är ett av Jerrys största förtjänster. Han mår säkert dåligt av kritik (det gör alla) men han hittar ett sätt att filtrera bort det och snabbt gå vidare. Annars hade han aldrig orkat.

Just vetskapen om att Jerry aldrig skulle få för sig att göra någon halvmesyr gjorde att skilsmässan mellan honom och Troja inte kom som någon överraskning för mig. Inte i onsdags i alla fall. Jag ringde honom nämligen även under tisdagen för att få en kommentar kring Trojas val att riva upp kontraktet med tränaren Paul Thompson.
– Jag vill egentligen inte kommentera, för jag är inte så insatt i ärendet, sa Jerry.
En sak har jag lärt mig under min 18 år långa yrkesrelation till Jerry. Han har alltid koll.
Alltid.
Han ser alltid till att vara insatt.
Alltid.
Det här var något nytt och jag förstod direkt att något inte stod rätt till. Jerry lät låg på rösten, något jag heller aldrig tidigare kan säga att jag upplevt hos honom. Och dagen efter förstod jag varför.

Nu verkar det som att vi sett slutet av ett 35-årigt äktenskap, där Troja under Jerry som å ena sidan benhård chefsideolog och å andra sidan uppmuntrande oneliner-psykolog fostrat fram åtskilliga generationer goda Trojaspelare. Direkt efter Trojas klumpiga tillkännagivande om att klubben och Jerry går skilda vägar strömmade lovorden in över Jerry på Twitter. Många var de som skrev att han varit deras bästa tränare någonsin och det är en kvitto i sig på hans kompetens och koll. Jag kan bara tänka mig hur många positiva tackmejl som just nu finns i Jerry Anderssons mejlkorg.

Jerry är en ledare med stark integritet men som ofta – för att inte säga alltid – hittar ett sätt att bjuda på sig själv. Det finns tillfällen då han varit rasande på mig, för någon text jag skrivit som han tyckt varit orättvist hård eller klumpigt skriven. Det finns gånger då han dragit en sportchefslögn för mig när jag frågat om något nyförvärv, som dagarna senare visat sig vara klar för Troja.
Men han ingår även i den fåtaliga skara tränare/sportchefer/ledare som också upprepade gånger hör av sig, såväl muntligen som skriftligen för att framhålla något de tyckt varit bra skrivet eller resonerat. Att på det här sättet få feedback, såväl positiv som negativ, är något jag uppskattat enormt genom åren, liksom det faktum att Jerry Anderssons långsinthet är lika obefintlig som snö i Florida. Han blir arg, sedan vänder han blad och går vidare direkt.

I sanning: Jerry Andersson är Trojas egen Sir Alex Ferguson. Likheten ligger i två saker:
1) De har verkat i en unikt lång tidsperiod i sina respektive sporter.
2) De har, nästan undantagslöst, haft förmågan att få ut så mycket som möjligt efter de vitt skilda förutsättningar de haft.
Medan Man United radat upp en sjuk dynasti i Premier League under Sir Alex ledning har Jerry Andersson sett till att ett ofta utdömt Troja så gott som alltid spelat på toppen av sin förmåga.
Ett bra lag är ett lag där den samlade gruppens kapacitet är större än summan av varje enskild spelares prestation. Det var Manchester United ett bra exempel på under hela Fergusons ledarskap. Under Moyes har det, till att börja med, blivit precis tvärtom. Jag hoppas inte att det är ett dåligt omen när det gäller Trojas omstart, men en åsikt kan jag delge här och nu: jag delar inte Trojaledningens optimism om att man i princip bara ska åka ner och vända i hockeyettan.


Därför är kvalserien osportslig och orättvis

Söndag 16 mar 2014, 15:07

Beslutet har äntligen fattats. Kvalserien kommer att försvinna. För gott. Att den kommer att ersättas med ett playoff i bäst av sju matcher får var och en ha sin personliga uppfattning om, men det viktigaste är att den orättvisa och osportsliga kvalserieutformningen snart drar sin sista suck (även om många kommer att bli snyftsentimentala nu när den sista upplagan kommer att bjuda på förmodad dramatik).

Kvalserien är politik. Den är hockeyns politik i dess mest explosiva form. Jag har full förståelse för att supportrar från främst allsvenskan tycker att kvalserien är "en extra krydda" likaväl som klubbledare i megastora SHL-klubbar rentav vill stänga ligan. Notera att jag har förståelse för deras argument, inte att jag håller med.
Vad som däremot börjar bli tröttsamt är alla de som regelmässigt ställer frågan: Vad är det egentligen som är orättvist och osportsligt med kvalserien?

Personligen trodde jag aldrig att kvalserieupplägget skulle ändras under överskådlig tid. Jag trodde att frågan om en SHL-expansion till 14 lag var och skulle förbli stendöd och därför har jag legat lågt i dessa frågor. Och som jag tidigare skrivit: alla journalister älskar att bevaka kvalserier. Det är ständig dramatik, omsvängningar och ett helt smörgåsbord av artikelvinklar att välja på.
Kort sagt: Journalisten i mig älskar kvalserien.
Rättviseförespråkaren i mig avskyr den.

Jag ska nu berätta varför kvalserien borde och kunde ha skrotats redan för tio år sedan.
Den var den 10 april 2004 som jag i mitt föga stilla sinne tänkte:
"Hey, vad hände där egentligen?".
I Billingehov spelades detta datum en match. Eller rättare sagt: Där spelades en ickehockeymatch mellan Skövde och Troja. En match som grovt missgynnade ett tredje lag: Örebro.
Förutsättningarna inför den sista omgången av den allsvenska kvalserien var nämligen sådana att Troja och Skövde stod på 21 poäng vardera medan Örebro hade 18.
Således räckte det att matchen var oavgjord vid full tid för att både Skövde och Troja skulle vara klara för allsvenskan.

Vad som hände?
Allt finns i förbundets gamla databas: Erik Andersson skjuter 0–1 för Troja, Eric Örnberg kvitterar för Skövde. Då har drygt halva matchen spelats. Efter det händer ingenting i drygt 24 minuter. Skottstatistiken i den tredje perioden slutar 2–3. Perioden tar 24 minuter att spelas av. Under matchen tas en enda tvåminutersutvisning. Det är givetvis en ren och skär skandal som sker. Men nu var det bara kvalserien till allsvenskan det gällde. En allsvenska som då var uppdelad i nord och syd och som inte ens var driven i AB-form. Därför brydde sig ingen utanför Örebros gränser, ett Örebro som dessutom var långt ifrån den Fahlanderdrivna stormakt klubben snart skulle komma att bli.

Mygel? Läggmatch? Tja, ett utnyttjande av systemet till max var vad det var frågan om. Ett system som journalister och fans älskar att lovsjunga som felfritt, rättvist och som "den lilla extra kryddan" som alla klubbar drivs av.
För något år sedan pratade jag med en Trojaspelare som var med i den där ickematchen uppe i Skövde.
Kan man kalla det läggmatch, undrade jag?
– Nej, sa han. Läggmatch var det inte. Men efter att det stod 1–1 ville varken vi eller Skövde gå till anfall. Och det gjorde ingen heller.

Ni som nu beklagar kvalseriens förestående död: vad säger ni om sportsligheten och rättvisan enligt Lex Skövde-Troja? Ni måste helt enkelt tycka att situationer av den här typen är acceptabla, sånt man får räkna med, att det krävs några knäckta ägg för att göra en omelett, att ändamålet helgar medlen? Nåt sånt.
Ni bör med andra ord försvara en identisk situation om den uppstår i omgång tio i år där Djurgården och AIK bestämmer sig för att stänga matchen vid 1-1 medan det inte spelar någon roll vad Västerås eller annan jagande klubb gör i sin match.

Min önskan är verkligen ingen stängd högstaliga. Personligen hade jag gärna sett 14 lag där sista laget åker ut och byter plats med den allsvenska segraren och där lag 13 playoffar mot förloraren i den allsvenska finalen.
Men mest av allt önskar jag mig detta: att om du spelar dåligt i ett slutspel ska det bara drabba dig och gynna din motståndare, inte drabba/gynna fler lag – som fallet varit under de 18 år vi haft kvalserien som uppflyttningssystem.


Den kronobergska Superslutspelsguiden

Måndag 10 mar 2014, 13:42

Jag får börja med att citera mig själv från en tweet från helgen:

Tack, kära kronobergsklubbar, för att ni gör mitt jobb så sjukt roligt.
År efter år.

Så känns det verkligen, i stort sett varje år, när man har äran att arbeta som sportjournalist med Kronoberg som fokusområde. Det händer alltid något. Någon kvalar upp. Någon kvalar ner. Playoff. Förkval. Slutspel. Allt är möjligt när det är vår och de svåra kvalens tid tar vid.
I år har vi nog satt någon sorts svenskt rekord känns det som.
Växjö Lakers spelar kvartsfinal.
Växjö Vipers spelar kvartsfinal.
Tingsryd ska försöka kvala sig upp.
Troja ska försöka kvala sig kvar.
All denna förmodat högdramatiska "snack-på-stan-idrotten" kommer att ske samtidigt under några stekheta veckor som lurar runt gathörnet.
Hur vi på Smp-sporten ska få ihop det, med utrymme och antal reportrar i tjänst, blir ett svårt men angenämt problem för oss att lösa.
Varsågod – det här är vad som väntar. Bara att lapa i er. Här följer det jag i brist på bättre döper till Den Kronobergska Superslutspelsguiden:

Onsdag 12 mars
Växjö Vipers–Falun

Torsdag 13 mars
Krif–Tingsryd
Troja–Björklöven

Fredag 14 mars
Falun–Växjö Vipers

Lördag 15 mars
Falun–Växjö Vipers

Söndag 16 mars
Växjö Lakers–Luleå
Vita Hästen-Troja
Tingsryd-Piteå

Måndag 17 mars
Växjö Vipers–Falun

Tisdag 18 mars
Luleå–Växjö Lakers
Troja–Piteå

Onsdag 19 mars
Björklöven–Tingsryd

Torsdag 20 mars
Falun–Växjö Vipers (ev)
Växjö Lakers–Luleå

Fredag 21 mars
Tingsryd–Troja

Lördag 22 mars
Luleå–Växjö Lakers
Växjö Vipers–Falun (ev)

Söndag 23 mars
Vita Hästen–Taif
Krif–Troja

Måndag 24 mars
Falun–Växjö Vipers (ev)
Växjö Lakers–Luleå (ev)

Tisdag 25 mars
Tingsryd–Vita Hästen
Troja–Krif

Onsdag 26 mars
Luleå–Växjö Lakers (ev)

Fredag 28 mars
Växjö Lakers–Luleå (ev)

Lördag 29 mars
Troja–Tingsryd

Tisdag 1 april
Piteå–Troja
Tingsryd-Björklöven

Torsdag 3 april
Piteå–Tingsryd
Troja–Vita Hästen

Både jag själv och vi på Smp-sporten kommer att köra hårt med Twitterrapporteringar under denna hektiska kvaltid. Jag kommer själv att använda hashtaggen #kronobergskval och jag hoppas att ni andra twittare också följer efter och gör samma sak.


Krönika: Fimpa hockey-VM, fimpa NHL-OS och lär av James Bond

Fredag 28 feb 2014, 10:19

Det vilar något symmetriskt och vackert över fotbollen. Något som får den hockeyälskande delen av mig att känna ren och pur avund.
Och nej, jag tänker inte på fotbollens ovilja att ta tag i störande moment som filmningar eller dubbelbestraffande frilägesutvisningar. När det gäller förändringsbenägenhet krossar hockeyn fotbollen veckans alla dagar.
Det är landslagstävlingarna jag tänker på.
EM vartannat år.
VM vartannat.
Kval däremellan.
Alltid något hett som pågår för att hålla intresset vid liv och alltid – utan undantag – är de bästa spelarna i varje nation med och kvalar och slutspelar.
Kvalen sker under rejäla serieuppehåll och mästerskapen läggs på säkert avstånd från sista omgången i respektive nations inhemska liga.
Kort sagt: fotbollen kan grejen. Hockeyn kan den inte.

Jag minns en tid då världen var indelad i två block – ett för vardera supermakt. Öst mot väst. Gott mot ont. Som det lilleputland vi var satt vi i Sverige klämda mellan USA:s stjärnbaner och CCCP-hammaren och skäran och hoppades – bad till Gud!! – att ingen galen president skulle få för sig att trycka på den röda knappen och släppa loss helvetet.
På den tiden i denna värld av rysskräck och ångest inför ett nytt kommande storkrig – låt oss säga under 70- och 80-talen – var även ishockeyn politiserad mellan öst och väst, till skillnad mot fotbollen som då liksom nu ägdes av Europa och Sydamerika.
Sovjetunionen satte sin ära och propagandamaskin i att, med metoder ingen egentligen vill veta, skapa en oslagbar ishockeyarmé som ren maktdemonstration.
Vi blev rädda vid blotta åsynen av en sovjetisk landslagsspelare i tv-rutan och när klapp-klapp-utskåpningarna sedan började satt vi där och fick uppleva förnedring på förnedring.

Ändå älskade vi det. Älskade att hoppas på första målet. Älskade att se andra matcher. Älskade Miracle On Ice. Älskade Canada Cup-bataljer mitt i natten. Älskade varje litet världsmästerskap. Klistrade satt vi, kväll efter kväll efter kväll och bara lapade i oss av vad som bjöds.
Den där tiden är förbi. Östblocket har fallit och alla nationer är sedan länge hopkokade i ett ganska ljumt NHL där många är du och tjenis med varandra mellan matcherna även över klubb- och nationsgränser.
Hockeyvärlden är inte vad den en gång varit, men ett fotbollsmästerskap är detsamma då som nu. I fotboll är rivaliteten minst lika stor som någonsin tidigare. Engelsmän och tyskar träter fortfarande. Brassar och argentinare firar inte många kräftskivor tillsammans och på den iberiska halvön skickas inte många julkort mellan de spanska och portugisiska landslagen.
Kval - mästerskap - kval - mästerskap.
Gruppspel med tre matcher som gäller livet föregår det sedvanliga slutspelet.
Vi älskar det, precis lika mycket i dag som när Zico, Socrates och Tardelli gjorde upp på de gröna fälten.

Vi älskar däremot inte ishockeyn på samma sätt. Det är bara att konstatera: hockeyn håller alltmer på att förvandlas till en nästan uteslutande klubblagsrelaterad företeelse. Åtminstone när det gäller publiklockande och spänningskittlande matcher. Åtminstone är det så jag känner.
Det spelas årliga alibiturneringar som har fräckheten att kallas världsmästerskap, men färre och färre intresserar sig för dem och två raka hemma-VM har dessutom försatt det svenska förbundet i rejält ekonomiskt trubbel. Sverige vann till och med det senaste mästerskapet men vem kommer att minnas finalen mot Schweiz över tid? Trots att jag satt där på plats på Globens mediatribunen i maj var jag just nu tvungen att googla fram om det blev 4–1 eller 5–1 i finalen (5–1 ser jag nu).

Det vi nyss fått oss till livs från Sotji torde vara åsynen av de sista NHL-spelarna som någonsin tilläts spela hockey i de olympiska spelen. Två månader före Stanley Cup inleds finns det alldeles för många spelare som för det första går in för att inte bli skadade. För det andra finns det otaliga spelare som helt enkelt inte är speciellt intresserade av att spela ett fungerande lagspel i landslag (Ryssland har till exempel svarat för två raka passionslösa OS, trots hemmaplan i ett av dem). Alla, även chanslösa blåbär, går vidare från gruppspelet. Och stor rink? Nej, det håller inte när alla spelare av betydelse lirar på mindre ytor.

Något måste ske och med hjälp av god vilja finns det lösningar på det mesta. Vi skulle exempelvis kunna prova att utföra HLR på World Cup och återuppliva den. Lägg cupen på den gamla vanliga tiden, augusti/september, lägg ALLA matcher i Nordamerika (ingen fjantig Europagrupp) och lira på liten rink. Använd russinplockning i urvalet, eftersom hockey är en globalt mycket smal sport, och ta bara ut de åtta bästa nationerna.
Låt fler matcher gälla mycket, precis som i fotboll. Varför inte två grupper där bara ettorna och tvåorna kvalificeras till semifinal?
Tänk en grupp med exempelvis Kanada, Finland, Sverige och Schweiz.
Tänk en grupp med USA, Slovakien, Ryssland och Tjeckien.
En kort cup där det nästan alltid gäller allt.
Mumma.

Eller vi kanske rentav ska göra som Ian Fleming-gänget gjorde några år efter att Berlinmurar och kommunistimperium ramlat ihop lika snabbt som en skicrossåkare i sista hoppet.
De avlivade James Bond. Klargjorde efter Timothy Daltons Tid för hämnd 1989 att sista 007-filmen hade spelats in.
Motiveringen var att Bond redan fajtats mot så många typer av skurkar ovh blivit hjälte i så många kalla krig att behovet av agentrollen inte längre fanns.
Samma gäng insåg några år senare att det faktiskt går alldeles utmärkt att återuppliva den fiktive brittiske agenten när man funnit en ny och bättre form och en mer genomtänkt intrig. Och vips hade Bond åter fått liv, hälsa och blodtörst lagom till 1995 när Pierce Brosnan spelade in Goldeneye och fick igång Bondrenässansen som till dags dato lett till ytterligare sex filmer.

Så det kanske är läge att skenbart avliva landslagshockeyn på seniornivå, och fundera på hur den skulle kunna återuppstå i en ljusare mer genomtänkt framtid.
Kanske borde vi fimpa VM helt och ersätta det med någon random sponsrad cup av typen LG Hockey Games. Istället söka ett intensifierat samarbete mellan IIHF och NHL, arrangera World Cup varannan augusti/september och låta det ersätta VM och OS.
Åtminstone i väntan på någonting bättre.


Pojken, vargen, regeln, Arlbrandt

Fredag 29 nov 2013, 15:52

Människan har en enastående förmåga att trigga igång sig själv över saker där hon ännu inte har alla korten framför sig på faktabordet. En liten koll i registret eller en granskning senare och vi står där med Birgitta Anderssons Hedvignäsa och Peter Dalles gnagarhalsduk och säger vindögt för oss själva:
– Tänkte inte på det.
Ta det här med Sveriges just nu mest utskällda lagparagraf, regel 520 i den officiella hockeyregelboken. Med hyfsat korta tidsmellanrum har två spelare (Kevin Kapstad och Joachim Rohdin) fallit till isen och tagits av planen misstänkt skadade medan deras förövare Andreas Jämtin och Jonas Ahnelöv tilldömts matchstraff.
Sedan, minuterna efter skadesmällarna, har båda offren återvänt till spel.

Twitter rasar.
Wikegård får ett bryt.
Vi andra i hockeymedia stämmer unisont in i den sång som proklamerar uppror och kräver omedelbart stopp för detta otyg. Vi hånar domarbasen Peter Andersson för hans lama förklaringar men vi hör samtidigt inte riktigt vad det är han säger till sitt försvar. Regeln är nämligen ingen nymodighet, vilket jag ärligt talat nu erkänner att jag trodde. Regeln har tydligen "alltid" funnits men har först nu nått upp till isytan.
Den relevanta frågan är således inte huruvida regeln måste strykas eller inte.
Den relevanta frågan är varför vi nu, helt plötsligt, diskuterar den.
Varför gör vi det?

Det är här Pär Arlbrandt kommer in i bilden.
Jag läser i dag att han rentav svär vid sina döttrar att han inte avsiktligt filmade när Ville Varakas hackade på honom med klubban, till synes mycket lätt.
Jag tror honom.
Jag är nu övertygad om att Arlbrandt inte filmade.
Icke desto mindre är jag glad över att Vinnerborg visade mod och patos och tog en tvåa. Ja, han dömde fel men ibland kan fel vara rätt.
Vad Arlbrandt och oroväckande många andra spelare i SHL och allsvenskan har gjort under en alltför lång tid är detta: de har lekt pojken och vargen med domarkåren.

Ni vet hur den sedelärande storyn går: Pojken ropar Vargen kommer, vargen kommer! och när hans mor, far, syskon och hela menigheten kommer till undsättning skrattar han bara triumferande och säger Haha, skojade bara!
Detta upprepas till den gång pojken en sista gång ropar efter varg. Den gången struntar folket i att skynda till hans hjälp, för "han skojar ju bara". Det är bara det att den här gången kommer vargen. På riktigt. Och dödar pojken.
Precis samma sak med Arlbrandt, som i åratal varit ett givet inslag när ämnet "Folk som faller lätt" kommit på tal. När han nu uppenbarligen inte filmar – svär man vid sina barn talar man sanning inbillar jag mig – åker han ändå ironiskt nog dit och någon sorts salomonisk rättvisa skipas.

Hockeyn har med kusliga stormsteg närmat sig den teaterkryddade fotbollen. Det är därför vi reagerar så instinktivt och magsurt och kräver regeländringar. Fuskare och filmare i hockeymundering är nämligen något av det värsta vi vet och den inställningen kommer att bestå.
Därför vore det på plats att göra en snabb översyn av reglementet och göra Vinnerborgs beslut till ett prejudikat. Och vad regel 520 beträffar: tja, har vi bara haft två eldiga fall de senaste 20-25 åren kanske vi inte går under om det blir kvar ett tag till. Däremot får regeln gärna modifieras en aning så att gärningens art ligger före dess följd i tolkningskedjan.


Världens sju idrottsunder

Fredag 08 nov 2013, 15:40

Skräll. Ett laddat ord. Ett ord som antyder att något som är en extrem sensation just inträffat. Eftersom det gått och går inflation i uttrycket skräll – ett ord jag själv försöker vara sparsam med att använda i mina egna texter – kan gemene man få för sig att skrällar sker väl någon gång i veckan eller så.
Så tänkte jag själv ganska länge. När jag för en tid sedan satte mig ner och försökte tänka på idrottshistoriens största skrällar trodde jag att den stora överraskningarna skulle poppa upp som popcorn i skallen.
Men hur många skrällar har egentligen fotbolls-VM bjudit på genom tiderna? Hur många skrällar har fotbollen bjudit på genom historien över huvud taget? Greklands EM-guld en av tidernas största skrällar? Nej. Grekerna platsar inte på min lista.
Min lista består av världens sju största idrottsunder. Det faktum att jag är svensk har till stor del format den här listan eftersom hela tre svenska prestationer kvalar in till den.
Här har ni min förteckning över idrottsvärldens sju största underverk.

7. James "Buster" Douglas, USA, boxning, 1990.
Boxningsvärldens utan jämförelse mest sensationella matchutgång ägde rum i Tokyo den 11 februari 1990 då historiens elakaste och förmodligen bästa boxare, Mike Tyson, skulle knocka ännu en stackare i golvet i den första ronden. Det gick inget vidare. Så här slutade det.

6. Emelie Öhrstig, Sverige, sprintskidor.
Det var historien om en halvdan cyklist som blev en halvdan skidåkare som fick feber och halsont och som sedan drog i sig ett gäng klunkar whisky och därefter, fullkomligt oväntat, knockade allt motstånd. Skådeplats: Obertsdorf, VM, 2005. Utan jämförelse den konstigaste skidtävling som någonsin avgjorts och med den mest sensationella utgången. Målgången, åtta minuter in i filmen, visar hur ohotad hon är, mot alla odds.
Öhrstig är en märklig idrottskvinna som även vunnit en av mina tidigare utmärkelser.

5. Vitrysslands ishockeylandslag, 2002.
Ett lag där Igor Matutjkin tillhörde de tyngsta korten mot ett svenskt hockeylag som spelat ut Kanada efter noter och slukat allt i dess dess väg på fram till en helt meningslös OS-kvartsfinal i Salt Lake City. "Vi är redan i semifinal" minns jag att en legendarisk kvällstidningsreporter skrev före matchen. Sedan skrevs det svartaste kapitlet i svensk idrottshistoria. Mer behöver inte sägas. Titta kan ni göra här.

4. Sveriges volleybollandslag, 1989.
Sovjet hade vunnit alla europamästerskap sedan 1963 och absolut ingenting talade för att traditionen skulle brytas i Globen när Anders Kristianssons blågulingar stod för motståndet. Det här var dessutom innan running score-reglerna då poäng enbart erövrades i egen serve, vilket helt raderade ut alla chanser till sensation. Men en Bengt Gustafson i högform, en handledskänslig Janne Hedengård och en otäck Lasse Nilsson senare var dunderskrällen ett faktum. Vi minns det så gärna än i dag.

3. USA:s ishockeylandslag, 1980.
Filmen med Kurt Russell i eminent huvudroll som legendariske förbundscoachen Herb Brooks hade framstått som orealistisk om det inte vore för det faktum att hela handlingen är manusstyrd av verkligheten. Hockeyhistoriens största skräll alla kategorier gör att Sudden & Salo åtminstone kan trösta sig med att Mysjkin, Charlamov, Petrov och grabbarna nog fick ännu syrligare kritik av sina landsmän. Gåshud tio. Än i dag är jag nervös för att 4-4 ska komma när jag ser det här.

2. Tom Watson, USA, golf, 2009.
1975 vann gentlemannen Watson sin första major och 1983 tog han hem den åttonde och sista. Om han sedan inte ballat ur på det allra sista hålet 27 år senare hade han varit given etta på den här listan. Nu får han nöja sig med en andraplats – samma placering som han, som 60-åring, nådde i British Open 2009.

1. Steven Bradbury, Australien, shorttrack, 2002.
Historiens största skräll alla tider, alla kategorier, alla kön, idrotter och grenar. Steven Bradbury är australiern som i OS 2002 skulle åkt ur i kvartsfinalheatet men åkte snålskjuts till semi efter en diskning. I semi låg han sist inför sista kurvan, då två åkare föll och han snubblade sig förbi till en finalplats. Redan där är skrällen total. Den fullbordas när Bradbury åter ligger toksist, men i sista kurvan före målgång händer det igen: tre åkare faller och Steven Bradbury glider öven linjen först av alla. Den mest komiska tävlingen genom tiderna fick också dess mest sensationelle segrare genom tiderna. Kolla här.


Den nya Österhymnen

Måndag 04 nov 2013, 19:30

Öster är ett superettanlag igen.
Varje degradering är unik, men varje degradering har samma surhetsgrad på så sätt att det är kvittot på det slutgiltiga misslyckandet sett över en säsong.
Jag har varit med och skrivit om ett antal nedflyttningar genom åren. Sett de tomma ansiktsuttrycken, hört de tunga orden, ställt de jobbiga frågorna ingen egentligen vill besvara.
Det tar ett tag för en klubb att ställa om efter en degradering. Tar ett tag att orka gå vidare efter allt slit som lagts ner. De första dagarna är som förlamade. Som om hela föreningen beskjuts med pilar av realism, dess kusin pessimism och den rena hopplösheten.
Jag har hittat en låt som på ett plågsamt träffade sätt beskriver detta icke önskvärda tillstånd. Låten är från 1986 och gjordes av Adolphson & Falk. Få svenska låtar uttrycker pessimism, realism och hopplös i en bättre mix än just detta alster av de gamla syntmästarna. Jag tycker dessutom att texten, lätt redigerad, passar alldeles plågsamt bra in på Östers historia av återkommande nederlag.
Jag har bytt ut en handfull ord. Dock inte pronomenet "Hon" som i texten nedan är en symbol för "allsvenskan".

Den nya Österhymnen
(Adolphson & Falk 1986)

Genom nattens djupa mörker
ser jag ljuset utanför
Är det dunket
emot rälsen
eller mitt hjärta
som jag hör?
Jag är långt från mig själv
och jag har inget givet mål
Jag reser inte till nånting
jag reser ifrån

Hon var vacker
som en morgon
Hon var lycklig
när jag kom
Men med tiden
växer tvivlen
som man inte
låtsas om

Tills man når
till en gräns
där bortförklaringens ord blir ett hån
Då man inte reser till nånting
då man reser ifrån

Varför måste tågen gå?
Jag undrar varför
Ett nytt år
En annan match
Men det är alltid samma resa jag gör

Men man får inte
sörja länge
över det omistliga man mist
Vi ska ändå
alltid förlora
våra största segrar till sist

För vad vi har
är ett liv
där allt som vi får är ett lån
Och där vi inte reser till nånting
där vi reser ifrån

Så man faller
utan nåd
men man värjer sig i någon mån
Genom att inte resa till nånting
Genom att resa ifrån


Här kan ni lyssna på det lika deppiga originalet.


Troja 2007 vs Tingsryd 2013 – en tidig jämförelse

Tisdag 15 okt 2013, 16:43

Ända sedan jag, kort efter hans förordnande i våras, genomförde mitt första telefonsnack med Tingsryds sportchef Patric Larsson har jag haft vissa omisskännliga vibbar kring Taifs lagbygge.
Jag har beskrivit mina vibbar både i officiellt och inofficiellt tal och i skrift på såväl sociala medier som i tryckta Smp.
Känslan jag får av likheter mellan Trojas upplaga 2007/2008 och Tingsryds AIF 2013/2014 bara ökar i styrka – och jag finner jämförelsen dem emellan hyperintressant.
Att Patric Larsson och hela den grönvita klubben hoppas på att göra om Trojas bravad krävs det inte ett raketforskarteam för att lista ut. Att man använder sig av slående lika metoder för att nå dit länsgrannen nådde är heller ingenting som förvånar.
Ett titt på de båda lagens trupper ger följande vid handen:

• Troja årgång 2007/2008 innehöll elva egna produkter och tre spelare från övriga Kronoberg. Alltså mer än halva laget var från länet. Snittåldern var 23,83 och snittvikten 86 kilo.

• Tingsryds profil i år ser ut så här: nio egna produkter och tre spelare från övriga länet. Tolv lokalproducerade spelare. Medelåldern ligger på 22,7 och snittvikten är 81 kilo.

Förutom att Taiftruppen ovan väger lite lätt finns det uppenbara paralleller. Även om det inte existerar några monsterlöner är spelarbudgetarna stora med division 1-mått mätt. Både Troja 2007 och Tingsryd 2013 har sett till att ge sina förmågor en ekonomisk trygghet i sin arbetssituation och därmed ett uttalat långsiktigt förtroende. Det är sådant som i sin förlängning ofta bildar en kärna av spelare som går i bräschen och som inte accepterar divalater eller taskig inställning under tränings- eller matchsituationer (tänk: Karlskoga).

Låt oss titta på läget fram till nu i serieinledningen:
Trojas första varv i grundserien 2007 (10 lag) såg ut så här:

Gislaved (h) 7–2
Mörrum (b) 2–4
Helsingborg (h) 8–1
Tingsryd (b) 1–2
Kungälv (h) 7–3
Olofström (h) 6–1
Kristianstad (b) 2–6
Pantern (h) 1–2
Göteborg (b) 17–0


Summa: 15 poäng på nio matcher.
Slutsats, med facit i hand: Troja hade något på gång här, men imponerade ännu inte.

Så här har Tingsryd klarat av sitt första varv (11 lag):

Nybro (h) 1–2
Nittorp (b) 6–2
Helsingborg (h) 4–1
Mörrum (b) 4–3
Halmstad (h) 5–4
Kristianstad (b) 5–1
Borås (b) 2–0
Pantern (h) 8–1
Olofström (b) 4–2
Krif (h) 5–1


Summa: 25 poäng på tio matcher.
Slutsats: Tingsryd har något på gång här, men hur långt det kommer att räcka när det blir allvar i allettan och eventuella slutkval går det inte att uttala sig om nu.

Tingsryd har så här långt imponerat mer än vad Troja gjorde inledningsvis 2007, men spelet har hackat från period till period och från match till match. Samtidigt är allsvenskan en bättre liga nu än vad den var 2007/2008.
Tingsryd har en treårsplan om jag fattat saken rätt. Om tre år ska ekonomin vara fixad och laget förhoppningsvis tillbaka i landets näst högsta ligadivision.
Vill klubben sejfa och bara köra igenom den här säsongen utan att Larsson gamblar vid pokerbordet: fine, det kan nog bli en ganska trevlig vår till slut ändå.
Men vad göra om man vill fullfölja hela situationen när det gäller att efterlikna Troja?
För med det facit som finns till hands i fallet Troja kan vi konstatera att klubben under division 1-serielunkens andra varv växlade upp rejält och så småningom blev en snudd på oslagbar segermaskin. Troja, under Martin Karlssons ledning, radade upp ofattbara 24 raka segrar. Tingsryd, under samme Martin Karlsson, är nu redan uppe i nio raka.

Men där det för Troja väntade kvalserielag som Mariestad, Väsby, Asplöven och Huddinge där två av fem lag gick upp väntar nu, vågar jag lova, betydligt vassare gäng i händelse av att Taif lyckas vandra hela den snåriga playoffvägen fram till slutkval.
I Troja insåg sportchefen Jerry Andersson, exakt vid den här tidpunkten, att någonting fattades och gick till styrelsen för att söka stöd för att värva den spetsspelare som skulle vara skillnaden mellan succé och fiasko. Styrelsen, med ordförande Jan-Ove Fredriksson i spetsen, gav honom sin välsignelse.
På torsdag är det sex år sedan Troja gjorde den värvning som nog betytt mest av alla signeringar under 2000-talet. Den 17 oktober skrev Jerry Andersson kontrakt med den rutinerade kanadicken Ron Pasco. Hans milda uppenbarelse utanför isen kontra hans hänsynslösa uppoffringar på isen som centergigant innebar nya lärdomar varje dag för den i många stycken unga truppen.
– Om man tappade hockey på flaska skulle man få Ron Pasco, minns jag att Växjö Lakers sportchef Henrik Evertsson uttryckte det.

Symptomatiskt för Pasco är denna anekdot: I en träningsmatch mot Kungälv strax före jul, med en minut kvar och trygg Trojaledning, kastade han sig och täckte ett slagskott med överkroppen. Pascos roll som föredöme och ledare (senare läxade han även, under spektakulära omtalade former, upp en mobbande legoknekt inne i Trojas omklädningsrum) fick följden att hela laget såg upp till Ron Pasco som till en god förälder.
Han hade varit där tidigare.
Nu gick han före.
När playoffet kom kunde Pasco till och med kosta på sig att bryta okbenet. Trojalaget var då så inspirerat att det förvandlats till ett självspelande piano.

Tingsryd av i dag har allt för att vara ett permanent topplag på division 1-nivå. För att ha chans på allsvenskan igen tror jag att det krävs en ledare av Ron Pascos kaliber. De stora ledarna i Taiflaget är nämligen ännu så länge för få till antalet.
En intressant frågeställning blir därmed: Har Patric Larsson, sportgruppen och klubbens styrelse någon kortsiktig värvarstrategi den här säsongen, trots skral ekonomi?


Är det för sent att få tillbaka storpubliken?

Tisdag 08 okt 2013, 11:36

Sitter och funderar på det som hela hockeysverige tycks tala om.
Publikkrisen.
Den märks i princip överallt, med undantag för Örebro där de höga siffrorna givetvis beror på SHL-uppgången (tror inte att ÖHK:s siffror över tid blir mycket att skryta med heller).
Kinnarps Arena – sämre än någonsin.
Löfbergs Arena – sämre än någonsin.
Vida Arena – tredje sämsta siffran någonsin när de beundrade svenska mästarna var på besök senast.
I Gävle har man satt halstabletterna i vrångstrupen, och i det fordom så inbjudande Scandinavium har man åter räknat fatalt fel i sin uppskattade besöksbudget.
Och så vidare.

Allt verkar hända på en gång. Ett kollektiv miniflykt från våra stora hockeyarenor iscensätts framför våra ögon och tolv direktörer kliar sig ängsligt i skallen och undrar: Hur i hela världen ska vi vända på det här?
Ja, den frågan är inte enkel att besvara. Däremot är det enkelt att kasta fram den ena idén efter den andra. Jag tycker att min gode vän och journalistkollega Henrik Leman gör det allra bäst här.
Jag kan skriva under på i stort sett varje åtgärd Leman föreslår och om jag förstod det rätt hade Frölunda valt att tona ner den skräniga musiken till förmån för publiken senast.
Gott så, men räcker det verkligen?
Nej.

Biljettpriserna är ett annat ständigt aktuellt kort som spelas ut i kampen om att behålla publiken. Men det är långt ifrån någon nyhet att det kostar multum att gå på hockey. Jag minns när jag, under lockoutsäsongen, åkte upp och skulle titta på hockey i Kinnarps att det redan då var feta prislappar satta på plåtarna. Och det är snart ett decennium sedan nu.
Priset påverkar. Svar ja. Men handlar det bara om det?
Det tror jag inte.
SHL har aviserat att en hel palett av förändringar för arenapubliken är att vänta under den här säsongen. På upptaktsträffen höll SHL:s vd Jörgen Lindgren ett inledande brandtal som just handlade om underhållning med stort U.

Men trots alla förändringar som skett och förändringar som ligger i pipelinen kan jag inte låta bli att tänka: har man för sent insett problemet? Borde inte förändringsarbetet börjat redan för fem sex år sedan? Kunde man inte ha kastat vatten på småbränderna 2008 eller ännu tidigare? Trots åratal av gnäll om lågt spelvärde, få mål och genomtrista matcher har den försiktiga taktiken fortsatta att prägla de flesta klubbarna. Det är bra att Skellefteå har ledartröjan och är svensk hockeys förebild nu, men är det för sent?
Jag menar: Att arenaupplevelsen förändras till det bättre NU hjälper ju bara dem som valt att stanna kvar i arenorna. Hur ska SHL nå de förlorade fåren?

För att hämta en bild som nästan vi alla kan relatera till: dra dig till minnes ett förhållande där du antingen dumpade eller blev dumpad.
Fortsätt tänk dubbelt här: Gjorde du något för att få en andra chans, i så fall vad? Gjorde ditt ex någon ansats till att få dig att ge hen en chans till, i så fall vad?
Och i de fall du fick eller gav en ny chans: visst var det med en känsla av att förhållandet gått in i en fas av bräcklighet ni sedan tillsammans gick vidare? I många fall, är min erfarenhet, avslutades relationen för gott efter minsta lilla bråk eller missnöje.

Det är, tror jag, i dessa termer SHL-topparna ska se på de tomma stolarna. Det är människor som av en eller annan anledning valt att göra slut, sätta punkt för kärleksrelationen till livehockeyn, som nu befinner sig någon helt annanstans.
Har det gjorts tidigare publikundersökningar? Har klubbarna varit smarta nog att inhämta mejladresser från sin publik? I så fall sitter man på en skatt. Annars: då blir det svårt.
Om flera tusen stolar gapar tomma kanske det är dags att som klubb helt enkelt krypa till korset. Det kanske är läge att be sina ex om ursäkt, gå ner på knä och be om en andra chans med löften om snar bättring.

Daniel, vi saknar dig.
Den texten, tillsammans med ett rabatterbjudande, har mött mig flera gånger i min mejlbox när jag fått ett brev från en marknadsaktör i den stenhårda kontaktlinsbranschen. Vid ett par tillfällen har detta lilla enkla fått mig att faktiskt ta upp kontakten och beställa nya produkter.
Ödmjukhet och mildhet, det är jag ganska svag för.
Det kanske finns fler som är det.


Samtal med Sam

Torsdag 03 okt 2013, 20:06

Jag besökte den ganska lugna Växjöträningen i dag för att kolla senaste nytt och skaffa intervjuinfo till vårt förhandsmaterial inför back-to-back-trippen.
Det blev ett bandat samtal med Sam Hallam på elva minuter och 40 sekunder. Hallam är en talför person och jag tänkte dela med mig av det material som inte går i tryck, som ett komplement till det ni hittar i tidningen. Inga sensationer. Mer hockeysnack.

En samtalsämne jag tog upp med Sam var detta:
Hockey handlar mycket om att få ihop små bitar till en helhet. Under inledningen i ligan har vi kunnat konstatera att någonting fallerat under i stort sett varje match. Det kändes som att ni fick ihop det ganska bra mot Skellefteå.
Hallam:
– Jag tycker att vi fick ihop det hyfsat. Rasmussenkedjan börjar hitta det verkliga jobbet. Dennis, lite i skymundan, gör en jättebra insats. Samtidigt ser vi att Rosénkedjan behöver bli mer anfallsorienterad. De hade väldigt lite spel mot mål i går vilket gör att de får jobba från utsidan väldigt mycket och får starta från utsidan i anfallszon. Då är det tufft för dem. De behöver dubbla sina spel mot mål för att hamna på en normal nivå. Då kan det snart börja se bättre ut för den kedjan också.
David (Åslin) kommer in och skapar ett driv ihop med Reddox och jag tycker även att Josefssonkedjan gör det bra. Bland backarna tycker jag under en längre tid att en sån som Varakas har landat; han är inte längre ute och jagar de stora tacklingarna och de svåra spelen utan fogar in sig och fullföljer sin roll på ett jättebra sätt.
– Speltiden var också jämnt fördelad, där inga spelare är uppe på höga minuter. Så ser det inte alltid ut men som i går, mot den typen av lag, är det viktigt med en jämn fördelning.

Vi pratade också en del om 3–2-målet där tre f d NHL-spelare (Kallio, Murphy, Armstrong) kliver upp och samarbetar fram till det matchavgörande målet. Min undran, efter att ha sett Murphy störta rakt på mål och sno åt sig Fredrik Lindgrens uppmärksamhet och därmed öppna väg för Armstrong, var om han (Murphy) har mandat att ligga högst upp av alla spelare i samband med vissa spelvändningar.
Hallam sa:
– Ja. Vid rätt lägen. Han är tillräckligt smart för att läsa när det är rätt läge. Anser han att han kan skapa ett överläge får han gärna följa med upp i anfallet. Alla är jäkligt bra på att försvara sig och ibland måste du ta den där lilla risken för att få belöning och Cory är en av de spelare som ska våga göra det.
– Backar du bandet lite längre börjar allt med att Scott gör en riktigt bra räddning. Sedan vinner vi pucken, vänder spelet och istället för 3–2 till Skellefteå är det 3–2 till Växjö. Det är många inblandade i det målet som gör mycket bra.

Om att Colby Armstrong för varje match som går ser ut att anpassa sig mer och mer till de större rinkarna och till spelet i SHL sa Hallam:
– Han har insett att mer yta innebär mer åkning.


Nu tror jag att SHL börjar på riktigt

Torsdag 03 okt 2013, 09:59

Är någon förvånad över att Växjö gör en skitmatch i Dalarna och följer upp det med en bragdmatch i Vida?
Är det inte i själva verket precis så här idrott funkar i praktiken?
Gå till er själva, ni som någon gång utövat idrott i organiserad form – skitsamma om det är individuellt eller i lagform.
Vad hände när du/ni mötte motståndare som ni redan före matchen visste att ni borde slå?
Ni lyckades med stor sannolikhet inte göra ert yttersta, eftersom utmaningen inte var tillräckligt hög och inte genererade tillräckligt med kickar från hjärnan.
Omvänt: vad hände när ni ställdes mot en favorit, någon spelare eller något lag ni såg upp till, beundrade, fruktade?
Jag skulle tippa på att ni, även om ni gick av planen med förlust, ofta kände att ni gjort ert yttersta och lite till.

Jag kan bara gå till de flera hundratals tennismatcher jag spelat genom åren. Det finns inte ett enda exempel på en match mot en klart sämre motståndare jag minns som speciellt väl genomförd, men jag minns genast tre, fyra förluster där jag – med borsten i hand rengjorde linjerna minuterna efter matchbollen – gick runt och kände mig riktigt stolt över min insats.
Alltså: hjärnan styr över och påverkar starkt all organiserad idrott. Mer än vi tror. Mer än vi någonsin kan ana. Det är därför det finns taktik. Det är en av anledningarna till att det finns begrepp som grundspel och styrspel. Därför att när hjärnan försöker sänka eller höja oss måste det finnas någonting att falla tillbaka på, några checkpoints att gå igenom när spelet inte funkar eller då du känner dig övertänd.
Med det tänket ter sig matchbilder och utgångar av Leksand-Växjö och Växjö-Skellefteå än mer logiska. Det var ingen skräll vi såg igår. Det var kanaliserad positiv energi, genererad mycket tack vare en mäktig motståndare. Det var inget fiasko vi såg i fredags heller. Bara negativa laddningar, orsakade av ett mindre skräckinjagande motstånd.

Det ska nu bli väldigt intressant att se hur Växjö hanterar back-to-back-upplägget fredag-lördag med bortafajter mot först Färjestad och sedan Frölunda.
Båda är lag som – precis som Växjö i andras ögon – inger respekt, men ingen överdriven respekt. De är lag som inte är tänkta att ligga i botten men heller inga utpekade guldkandidater. Att analysera dessa matcher kommer att bli mer intressant, eftersom de mentala laddningarna känns likartade och där mycket kommer att handla om hur spelarna hanterar disciplinen och hur hårt tränarna lyckas hålla i de taktiska gameplan-tyglarna.
Det känns lite som att det är nu SHL börjar på riktigt.


Onsdagskrönikan: Invigningstal hockeysäsongen 2013/2014

Onsdag 11 sep 2013, 16:38

Det är samma sak varje år. När sommaren går in på upploppet och någon vänlig själ startar aggregaten i närmaste ishall känner alla som gillar hockey: Äntligen!
Spelarna, som äntligen får byta den trååååkiga barmarksträningen mot sitt rätta element.
Supportrarna, som äntligen får anledning att bedöma spelarna en efter en.
Vi i hockeymedia, som tagit sommarledigt och marinerat fram nya reportage och andra idéer.
Vad ingen av oss riktigt tänker på att det fortfarande återstår nästan två månader till allvaret börjar. På riktigt.
Augusti blir september, träningsmatchandet går från charmigt sommarinslag till grådisig förhöstlunk.
Spelarna är nedtränade och irriterade.
Supportrarna är irriterade för att de nedtränade spelarna inte gör lika bra ifrån sig som de ska göra om en månad.
Vi reportrar är irriterade eftersom vi delar vår tid mellan planeringsmöten, informationsinhämtning, intervjuer, fotobokningar, bilageframställning parallellt med det övriga jobbet med de 68 andra idrotterna under RF:s paraply vi är satta att bevaka.

Till sist inser spelare, supportrar och media det oundvikliga: nyhetens årliga behag har övergått till en tid då tiden går för sakta men ändå så fort, en tid då längtan över att detta trista elände som kallas försäsong äntligen ska ta slut.
Vi vill ju se spelare göra upp om poäng.
Vi vill ju analysera plus/minusstatistik och kolla om den där Granqvist lyckats koka soppa av ännu en FBK-målvakt.
Vi vill rasa på disciplinnämnden och höra när Anders Öman får sitt första Twitterspel för säsongen.
Vi vill åka på derbyn, analysera flosklerna på presskonferenser, intervjua tremålsskyttar och höra någon dålig förlorare säga att straffar är ett lotteri.
Kort sagt: Vi vill gräva oss genom lager efter lager och landa i den kärna av underhållning ishockey skänker oss.

Nu stiger så slutligen hockeyn till luften i form av en trestegsraket.
Tingsryd i ettan i kväll.
Troja i allsvenskan i morgon.
Växjö Lakers i SHL på lördag.
Nu börjar världens bästa sport – och på Smp har jag, i säsongens första Powerplaymagasin, luftat mina motvilliga tips och de intervjuer med tränare, spelare, mediefolk och andra experter jag och fotograf Rydqvist gjorde på upptaktsträffen på Nalen i måndags. Den hittar ni här.
Härmed förklarar jag ishockeysäsongen 2013/2014 invigd.
Ni är hjärtligt välkomna att följa landets tre högsta serier här på Smålandsposten.


Onsdagskrönikan: Domarna får lida för att publiken lämnas utanför

Onsdag 28 aug 2013, 14:48

Två minuter och sju sekunder i i tredje perioden i träningsmatchen mellan Troja och Malmö förra onsdagen började den konservativa och mest gnälliga delen av sittplats tokjubla och klappa i händerna. Som vanligt i Sunnerbohov fick det samma effekt som om nämnda publiksegment hällt bensin runt hela arenan och sedan tänt på. Plötsligt "brann" det i hela arenan, där den rusiga publiken skapade en gemensam applådåska.
Gott så?
Eller?
Nja. Det finns en liten poäng i sammanhanget som svärtar ner publikens vilja att klappa i händerna. Nämligen det faktum att det högljudda jublet helt och hållet var ironiskt. Det skedde i samband med utvisningen av en Malmöspelare och var helt och hållet riktat mot domaren Peter Sabelström.

Anledningen till den unisona vreden var att Sabelström, före Malmöutvisningen, bestraffat sex raka Trojaspelare för brott mot regelboken. Under en hel andraperiod hade därför samma pöbel gnällt, busvisslat och skrikit glåpord mot den svartvitklädde mannen på isen.
Beteendet säger ganska mycket, tänkte jag och tänker fortfarande.
Sunnerbohov kan vara ett gnällställe men den här händelsen kunde lika gärna skett i Nobelhallen, Löfbergs Lila Arena eller Jössarinken såväl som i Vida, Nelson eller Kinnarps.
– Va? invänder genast några av er.
– Att gnälla på domaren är väl något som ingår i entrébiljetten? Det får de väl tåla?

Svar: ja. Självklart ska domarna tåla både ett och annat. Domare som heter Rönnmark, Vinnerborg och Lärking ska definitivt klara av att stå ut med det mesta och gör så också.
Men det borde även finnas ett "vett och etikett"-beteende hos en försäsongspublik. En kunnig publik borde veta basicfakta som följande:
• Matcher i augusti håller sämre kvalitet än matcher i oktober, både när det gäller spelares och domares prestationer.
• Precis som spelare debuterar på högre nivå gör även domare det.

Vem är då Peter Sabelström?
Jo, han sadlade om från linjedomare till huvuddomare för mindre än två år sedan. Med andra ord: han har egentligen bara börjat sin bana mot att bli en förhoppningsvis skicklig matchledare på elitnivå. Peter Sabelström har gjort ett knippe division 1-matcher men har, såvitt jag vet, aldrig tidigare dömt i allsvenskan. Nu fick han chansen att döma de allsvenska lagen Troja och Malmö i en träningsmatch i augusti.

För att vara så oerfaren gjorde Sabelström en klart godkänd insats. Han följde de nya hårda direktiven och hade full täckning i regelboken för se sex raka Trojautvisningar som orsakade publikens osunda vrede. Ändå blev han behandlad som något katten släpat in och jag kan inte tänka mig att han gick stärkt därifrån.
Häri finns en stor problematik, anser jag.
Hockeyligan och Hockeyallsvenskan bränner miljontals kronor på att utbilda och avlöna domare och värnar mer och mer om att förstärka det samförstånd som finns mellan klubbar och domare. Varje säsong får varje klubb utbildning i regeländringar och vett och etikett. Mötena mellan domarna och klubbarna själva är ömsesidigt uppskattade och när det gäller domargnäll efter matcherna går vi helt klart mot rätt väg. Allt syftar till att öka förståelsen.

Men med ovanstående händelse som ett bevis i mängden: det finns ett stort problem. Förbundet, Hockeyligan, Allsvenskan eller domarkåren pratar med VARANDRA, likt en familj med olika viljor, men de PRATAR ändå med varandra.
Ingen pratar någonsin med publiken. Ingen kommunicerar med den som skriker från läktarplats. Och jag undrar, i nådens digitaliserade år 2013: varför?
Jag menar: Det vore ju så fruktansvärt enkelt att exempelvis, fem minuter inför varje match, använda jumbotronen till att informera om vilka nya bedömningar som gäller. Kanske dra några klipp med situationer där publiken själva får rösta om det är utvisning eller inte, precis som spelare och ledare får göra när domarna besöker dem i klubbarna.

PDF:er med regelförklaringar, videoklipp i Hockeyligans app, information från domarbasen Peter Andersson, ett kort magasin med veckans mest omdiskuterade utvisningar, rankning över utvisningssnittet per domare. Med mera, med mera. Det finns gränslöst mycket som skulle kunna göras till en minimal kostnad eftersom tekniken och utrustningen redan finns.
Ingen skulle tycka det var kul om en hockeypublik blev tyst och oengagerad, men alla skulle tjäna på en publik som fick vara med i matchen fullt ut. Då skulle förståelsen öka, och domaryrket skulle bli mer attraktivt och därmed i sin förlängning ge bättre matchledarflyt i matcherna.


Klyschgiljotinen: Spela roll

Torsdag 22 aug 2013, 16:19

Misstänkt klyscha: Spela roll.
Förekomst: Lite här och där.
Dom: Skyldig.
Domskäl: Det finns klyschor folk bara häver ur sig i förbifarten, utan att tänka över huvud taget. Det finns klyschor som ploppar ut under stor mikrofonpress efter exempelvis en mindre bra genomförd match. Det finns kallpratsklyschor av typen "Vilket väder!", "Vi får ta en öl nån gång" och "Det som inte dödar, det härdar".
Men det finns också klyschor som är beräknade ondskefulla giftpilar. Klyschor som, i den sekund de utstuderat yttras, ofrånkomligen leder fram till en potentiell konflikt.
Den värsta av dem alla låter i förstone fullkomligt harmlös, men den är fylld av ond bråd samtalsdöd.
"Spela roll".
Jag hatar den klyschan mer än någonting annat. Den är den subtile mobbarens hjärteress och den lättstöttes fruktade härskarteknik.

Låt tänker använda mig av anekdotisk bevisföring här och ge två exempel – ett fiktivt och ett som skett i verkliga livet.

1. Vi börjar med det verkliga livets exempel, som utspelar sig i min barndoms Älmhult, i den tennisklubb på orten där jag var aktiv både som spelare, tränare och styrelseledamot under många år.
Den här gången satt vi några personer och skulle lotta ihop ett klubbmästerskap. Det är jag och en annan person som fått i uppgift att sköta lottningen och skriva ihop spelschemat (man skrev på papper på den tiden. Datorer och mjukvaruprogram som spottar ut lottnings- och spelscheman var ännu inte uppfunna).
Hur som helst, det är jag och en annan person som sköter detta. Jag är den som har överblick över själva lottningen medan den andra personen sitter med pennan och skriver upp namnen på de deltagande. Alltså, jag läser namnen, hen skriver namnen.
Jag läser då upp en deltagare i en klass som har efternamnet Smith. Jag säger "Smith" tydligt och klart till den antecknande, som på papperet skriver Schmidt.
"Men", invänder jag direkt, "han heter ju Smith i efternamn och inte Schmidt. Amerikansk stavning, inte tysk". Jag minns att jag säger det i en vänlig ton.
Men vad händer?
Ändrar hen namnet?
Nej, hen låter det stå kvar och säger bara, nedvärderande:
"Spela roll".
"Klart det spelar roll, säger jag. Den här killen vill nog inte se sitt efternamn med tysk stavning utan med den han använder".
Vi har plötsligt hamnat i en helt onödig konflikt. Visst kunde jag ha hållit käft och låtit ett namn stå tyskstavat istället för engelskstavat men redan på den tiden hade jag ett passionerat förhållande till bokstäver och ord. Det var liksom heligt för mig.
Men "spela roll" fick till följd att jag satt där och kände mig som the bad guy: lätt skamsen och ändå sur eftersom jag visste att jag hade rätt.

2. Fiktivt exempel: Du får i uppgift att spela Yatzy, fotboll eller annat spel med ett eller flera yngre barn. Du är den självklare ledaren och pedagogen medan andra i sällskapet tittar på. Låt säga att ni kör igång en match eller ett spel när någon av barnen helt plötsligt tänjer på reglerna för egen vinnings skull.
Självklart är du då där – som den tävlingsmänniska du är – som en hök och påtalar att "så där kan man inte göra. Det är emot reglerna".
Ofta leder detta till en liten men klart hanterbar konflikt där det är tydligt vem som har rätt och vem som har fel. En konflikt som kan lösas genom att antingen 1) den som fuskat slutar upp med att fuska eller 2) den som fuskat lämnar spelet.
Men jag har så många gånger själv fått uppleva eller åtminstone bevittnat att en vuxen människa plötsligt lägger sig i konflikten och brutalt kör över mig eller någon annan. Som en spottkobra levererar denna ynkliga person de förintande orden:
"Spela roll".
Personen tar då den lille fuskarens parti framför den vuxne pedagogen. Och då undrar jag, med ett modernt klyschliknande uttryck följande:
Vad sänder det för signaler?


Påföljd: Alla som hädanefter yttrar orden "Spela roll" i subtilt mobbningssyfte borde dömas till sluten psykiatrisk vård på obestämd tid. Men eftersom det knappast finns lagrum för detta nöjer jag mig med ett klassiskt dödsstraff för klyschan men särskild uppmaning till er alla att vid minsta antydan om denna klyscha tvinga lagöverträdaren att läsa denna text.


Semester, Twitter, Gibran och Profeten

Fredag 19 jul 2013, 22:00

Mitt i Växjös EM-feber har tiden tickat fram till stopptid. Inom några ögonblick blåser fackförbundets domare i pipan, vilket innebär att jag måste plocka ut min inplanerade semester.
Enligt en snabb koll på schemat är jag tillbaka i tjänst igen den 19 augusti, men ta det inte för en definitiv sanning. I fjol hade jag räknat fel på nästan en vecka när jag dök upp vid planeringsbordet så håll det inte för otroligt att jag inte gör comeback igen förrän framåt höstkanten.
Twittra kommer jag i varje fall att göra (ni följer mig med stor fördel exakt här) eller möjligen även dra i väg något enstaka blogginlägg på min privata domän.

Sommarhälsningarna till er alla hämtar jag från den författare jag önskar att jag kunde skriva som, nämligen den fantastiske och mystiske Kahil Gibran och hans lilla mästerverk Profeten som jag rekommenderar er alla att köpa. Finns i alla bokhandlar som saknar skam.

Om förnuftet säger Profeten:
Er själ är ofta ett slagfält där ert förnuft och ert omdöme förklarar krig mot er passion och ert begär.

Om barnen står att läsa:
Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar. Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Om givmildhet och girighet:
Somliga ger med glädje, och den glädjen är deras belöning. Andra ger med smärta, och den smärtan är deras dop. Och det finns de som ger utan smärta, ej heller söker de glädje eller ger i vetskap om att givandet är en dygd.

Och här, till alla er som älskar kommer några av de vackraste stroferna ever written:
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja. Låt den istället vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Hej då!


Klyschgiljotinen: Alla matcher är lika viktiga

Torsdag 18 jul 2013, 15:12

Klyschgiljotinen har fyllt ett år under veckan som gått. Det firar vi genom ett nytt avsnitt.

Misstänkt klyscha: Alla matcher är lika viktiga.
Förekomst: Överallt där lagsporter utövas. Verkligen överallt.
Dom: Skyldig.
Domskäl: Hur många gånger vi hört det sägas går tyvärr inte att räkna, men att den ordagranna sökfrasen ger hela 93 600 googleträffar är ett bevis i sig på hur utbrett snacket om att alla matcher är lika viktiga är.
Att ens prata om att alla matcher är lika viktiga är som att dra upp den gamla universella generallögnen om alla människors lika värde.
Det vill säga: det fungerar i teorin strikt objektivt och det fungerar i en overklig praktik, men när du står där och ska gradera vilken av Moder Teresa, Nelson Mandela, Joseph Fritzl och Anders Behring Breivik som är mest värd skulle jag tippa på att du inte ens överväger att nämna människovärde i samma andetag som de två sistnämnda.
Aningen grotesk jämförelse, medges, men den ger en bild av den åtalade klyschans totala brist på verklighetsförankring. Vi vill ju så gärna att allt ska vara lika viktigt och lika mycket värt. Men för de allra flesta lag är matcher ofta olika viktiga. Ta SHL som ett exempel. För vilka lag var alla matcher lika viktiga förra säsongen?
Eeh. Inget, va?
Allt var klart före den sista omgången och för Skellefteå i toppen av tabellen började matcherna sakna relevans redan någon gång efter nyårsfyrverkerierna.
Fotbollsallsvenskan? Tja, alla matcher KAN visa sig bli lika viktiga för lag som exempelvis Öster, Halmstad och Gefle. Men för ett lag som Häcken eller IFK Norrköping kan den här säsongen bli en ganska trist historia där kontrakten framåt höstkanten är lika säkrade som guld- och Europa Leaguechansen är borta. Knappast ser Hisingens och Pekings befolkning då likadant på samtliga 30 fajter.
Publiken är heller inte så korkad att den inte har vett att ranka matchers vikt. Ett upprört lokalderby och en sexpoängare kring strecket är naturligtvis en klase gånger populärare vid vändkorsen än en match i mängden i omgång 33 eller en fajt mot slutet av säsongen där laget redan är klart för upp- eller nedflyttning alternativt kontraktet är fixat.
Tror ni exempelvis att Almtuna skulle byta bort sin seger i Tingsryd mot någon annan, sett till förra säsongen? Eller tror ni att Karlskrona hade kunnat tänka sig att växla in sin upphämtning till 6–5 mot just Tingsryd mot tre poäng uppe i Umeå? Såklart inte, för då hade Almtuna halkat ner i en kvalserie och Karlskrona hade troligen lirat i division 1 nu.
Alla matcher är olika viktiga och ändå står alla och klyschjiddrar om att alla är precis lika viktiga. För att ett lag på nedre halvan ska nå sin målsättning gäller det ju inte att vinna alla matcher utan rätt sorts matcher, vilket betyder matcherna mot lag i samma region, samma skikt, i tabellen. Det vill säga de matcher som är viktigare än de andra. Det kan rentav vara taktiskt att ställa över spelare eller göra en icke 100-procentig insats mot ett topplag där man ligger under med ett par mål efter en halvlek för att satsa allt på nästkommande match mot tabellgrannen.
Är du ett topplag i fotboll ska du vinna mot allt som rör sig och endast om det hela avgörs i sista omgången har alla matcher i princip varit lika viktiga, fast även här går det ofta att peka på någon match som på grund av extrema omständigheter var extra viktig.
Är du däremot ett topplag i en grundserie- och slutspelssport ska du vinna mot allt som rör sig fram till den punkt där du försäkrat dig om en topplacering och därefter kan strunta i de avslutande grundseriematcherna och istället lägga in fler träningspass för att slutspelsförberedelserna ska bli optimala.
Hur vi än vänder och vrider på det är varje match unik och varje match har sitt eget värde. Ibland sammanfaller värdena men i stort sett aldrig under en hel säsong.
Påföljd: Avrättning medelst giljotin med efterföljande påbud till efterlevande om att klyschan ändras till: Alla matcher är olika viktiga.


Onsdagskrönikan: Om succén i Dam-EM

Onsdag 17 jul 2013, 23:02

Ni som redan hetsat upp er i ilska över mitt rubrikval av den här krönikan: den är medvetet satt enbart för att reta er. Det finns nämligen en del som stör sig på att det pågående mästerskapet kallas Dam-EM av vissa munnar.
Fotbolls-EM duger gott för mig och det är den benämningen jag själv kört inför och under tävlingen, men jag kunde inte bry mig mindre om att vissa säger Dam-EM lika lite som jag skulle bry mig om Herr-VM. Och faktiskt, nu när jag tittar på dekalen, är det officiella namnet Women´s EURO 2013, vilket vid en översättning ligger närmare Dam-EM än det neutrala fotbolls-EM.

Varför skriver jag detta?
Jo, jag gör det för att jag tycker att folk hakar upp sig på petitesser kring den fotbollsfest som pågår. Några klagar på att biljetterna är för billiga. Andra klagar över att vissa platser (som köpts upp av sponsorer) gapar tomma. Andra drar upp gamla skrönor om att damfotboll inte får något utrymme i media. Andra ondgör sig över att sportaffärerna inte tagit fram kollektioner med svenska damlandslaget.
Det värsta var när ett knippe tokskallar som suttit och bitterskrivit ner sexistiska fikabordsharanger på Twitter stal hela uppmärksamheten under ett par dagars tid. Att vi aldrig lär oss. All flockbeteendet och det kollektiva fördömandet alltid ska vara norm.

Jag påstår två saker.

1.
Alla sportintresserade som någon gång besökt ett diskussionforum eller surfat in på Flashback för en stund vet att det finns dårar, idioter, svagsinta, hatare – kalla dem vad ni vill. Alla dessa vet också att dessa dårar sätter ord på sina känslor, sin avsky, sin homofobi, sitt…ja, hat.

2.
Det gör mer skada än nytta att dra upp bitter skit till ytan. Det är därför exempelvis vi journalister så extremt sällan gör någon stor sak om vilka obehagligheter som kan ligga i vår inbox eller sägas i vår telefonlur när vi någon gång råkar svara på dolt nummer. Alla vet att ett forumtrolls enda önskan är att INTE bli ignorerad och att det värsta vi kan göra mot honom (det är ALLTID en han) är att inta totalt tystnadsläge.

Att göra sex, sju troll till en riksangelägenhet under ett fotbolls-EM kan liknas vid att hålla en krona i hand under en dag där himlen är befriad från moln. Du kan hålla kronan tillräckligt nära ögat och få den att skymma hela solen. Men du kan också sätta kronan i relation till solen: notera hur extremt liten kronan är och hur ofantligt stor solen är.
Därför: skym inte solen med en liten petitess som dessutom nästan ingen förutom journalisterna ens orkade kommentera med ord.

Med detta sagt vill jag vidare säga: vilket fantastiskt EM-evenemang vi fått uppleva i Sverige och Växjö så här långt. Jag ska ärligt erkänna att jag varit rejält skeptisk till festfaktorn.
• Kommer verkligen tyskarna?
• Holland – är inte det en blåbärsnation?
• Island kan väl inte dra folk?
• Växjöfolket – orkar de ens betala för biljetterna när de inte verkar vara ett skvatt intresserade av hur det går för Öster?
Men den svenska EM-organisationen, såväl centralt som i respektive arrangörsstad, har gjort någonting Svenska Hockeyförbundet inte ens kunnat fantisera fram.
Följande är fakta:
Herrfotboll och damfotboll ska egentligen inte jämföras. De är två helt olika produkter trots att de spelar samma spel. Herrfotbollen kan se tillbaka på en sekellång tradition med mästerskap och mångmiljardomsättning. Herrfotbollsmarknaden är gigantisk och har genererat herrfotbollen ett lika gigantiskt självförtroende. Fifa och Uefa vet att de kan sätta precis vilken hutlös prislapp som helst på sina mästerskapsbiljetter till herrevenemangen. De säljer slut ändå. Så stor är dragningskraften. Alla multinationella företag trängs om att få vara med och synas, det finns nationella fanzoner (i Sverige heter den Camp Sweden) som garanterar publika succéer.
Kort sagt: herrfotboll är en aktie som alltid går bra, som alla vill investera i.

På en helt annan nivå i denna fondbörs befinner sig damfotbollen. Den har sakta men säkert genom decennierna tagit sig upp från avgrunden och till en fast plats bland de mindre omsatta aktierna, om vi fortsätter att leka med börstanken, men den är fortfarande ljusår från herrfotbollen.
Vad göra?
Hur agera?
Vilket är receptet för en stor fet braksuccé?
Här tjänar först hockeyns nyliga dubbel-VM-fiasko som ett fullgott exempel på hur man inte ska eller får göra. Hockeyn gjorde allt fel och det i sig kan sammanfattas i en enda mening:
Hockeyn trodde att den var betydligt större och betydligt mer attraktiv i folks ögon än vad den i själva verket var.

Damfotbolls-EM är därför allt som hockey-VM hade kunnat bli men aldrig blev. En folkfest, något folk har anledning att prata om i positiva ordalag och ett evenemang där rätt personer – till skillnad från hockeyn – befunnit sig på rätt platser.
Hockey-VM saknade både ett ansikte och en prissättning som folk kunde känna igen och identifiera sig med och acceptera.
Damfotbollen insåg tidigt en sak: eftersom vårt marknadsvärde är så lågt har vi bara en enda chans att skapa en riktigt stor succé. Den chansen ligger i att lägga biljettpriset på en sådan nivå att det vänder sig till alla.

Där hockey-VM blev en klassfråga (någon tvingades betala 13 000 för att bjuda ett barn och två barnbarn på hockey) är damfotbolls-EM en billig folkfest som väckt folks nyfikenhet och som ger en flerbarnsfamilj möjlighet att gå på matchen tillsammans utan att det känns i plånboken.
• Där vår kungliga huvudstad såg ut som den alltid gör tapetseras i skrivande stund varje EM-stad fullständigt med Uefas loggor och gör det omöjligt att inte ta del av vad som är på gång.
• Där kringarrangemangen i stort sett bestod av en skottramp i det sterila Globenområdet finns det inhägnade fanzoner på strategiska platser runtom i EM-Sverige just nu där det pratas damfotboll som aldrig tidigare.

Växjös lilla organisation har lyckats fantastiskt väl. Valet att promota Anna Sjödahl som EM-generalen på ungefär samma sätt som Folkpartiet profilerat Jan Björklund har fungerat perfekt.
Precis som alla i hela Sverige vet att Jan Björklund är synonym med skolfrågor vet numera alla i Växjö att Anna Sjödahl "det är hon med fotbolls-EM".
Anna Sjödahl är raka motsatsen till de frontfigurer som misslyckades kapitalt med att sälja in hockeyn. Hon är kvinna, hon är kompetent, hon är glad, hon är påläst. Anna Sjödahl har lyckats med konststycket att synas precis överallt under mer än ett och ett halvt års tid. Hon har dessutom alltid tid och är alltid serviceinriktad oavsett när och hur ofta man ringer. Hon har dessutom skickat ut – kan jag tycka – nästan irriterande många pressmeddelanden om allt och inget, men det är betydligt bättre och smartare än att snåla med information.
Tillsammans med ett tiotal andra i den smala men hårt arbetande lokala organisationen har Anna Sjödahl sett till att sätta Växjö på kartan, vilket inneburit 16 887 sålda biljetter till det hittillsvarande tre matcherna.

Matcherna har dessutom haft en oerhört hög festfaktor och jag tror att många (jag själv inkluderad) tagit del av vilken enorm utveckling damfotbollen genomgått under de senaste tio femton åren.
De tråkiga åren med blåbärsländer som kunde förlora med pinsamma siffror är förbi. Jag kommer precis från en match där jag sett ett fantastiskt tekniskt och stundom mycket underhållande Holland sluta sist i grupp B.
Och bevittna hur tyskorna manövrerade ut ett vilt kämpande Island var en underbar syn. Att se Dzenifer Marozsan behandla bollen, titta upp och slå en precis genomskärare är teknisk världsklass. Att studera hur Celia Okoyino da Mbabi äger straffområdet likt Zlatan Ibrahimovic på herrsidan fyller mig med beundran och att se Hollands kvicka Claudia van den Heiligenberg ta sig runt på vänsterkanten och slå ett magiskt bra inlägg får mig att tänka på holländsk herrfotboll.
Biljettrekorden är redan slagna och Uefa släpper nya biljetter i sin jakt på att fylla Friends lagom till finalens avspark. Damfotbollen har aldrig någonsin varit bättre och aldrig någonsin lockat fler.
Det är viktigt inför framtiden och förtjänar att nämnas om och om igen.
Det gör inte det vissa dårar skriver på Twitter.


Onsdagskrönikan: De värsta felcitaten genom tiderna (plats 1-5)

Onsdag 10 jul 2013, 16:34

I går listade jag plats 6-10 i ämnet De värsta felcitaten genom tiderna. Här följer de fem värsta:

5.
"Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, svett och tårar"
Påstådd upphovsman: Winston Churchill.
Så ligger det till: Ett citat som till ganska stor del är autentiskt. Ordagrant yttrade den adlade brittiske citatmästaren och nobelpristagaren Churchill följande ord: Jag skulle vilja säga till underhuset så som jag sagt till dem som har gått med i denna regering: 'Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.'
Min tolkning är att citatet har skalats en aning för att på ett bättre sätt utgöra ett slag- och rubrikord under senare tid.

4.
"Play it again, Sam. For old times sake"
Påstådd upphovsman: Ingrid Bergman.
Så ligger det till: Det påstådda citatet, från Bogartfilmen Casablanca, är lika falsk som citat betraktat som filmen det sägs i är klassisk. Scenen där Ingrid Bergman (Ilsa) ber Dooley Wilson (Sam) att spela As Time Goes By, lyder i all sin korrekthet så här: "Play it, Sam. Play "As Time Goes By" for old times sake". Delvis med sanningen överensstämmande, men samtidigt: halv sanning är hel lögn.

3.
"Elementary, my dear Watson"
Påstådd upphovsman: Sherlock Holmes.
Så ligger det till: Tvillingcitat till nummer 4. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det finns diverse quiz där en fråga kan lyda: Vem har sagt "Elementary, my dear Watson?". Det rätta svaret skulle i så fall vara: ingen. Den overkligt skarpsynte och i allt väsentligt märklige detektivhjälten Sherlock sa både "Elementary" och "My dear Watson".
Dock: Arthur Conan Doyles litterära skapelse säger aldrig de båda citaten tillsammans. Inte en enda gång i de 60 olika historier som berättas.

2.
"I invented the internet"
Påstådd upphovsman: Al Gore.
Så ligger det till: Här är vi inne på det kanske mest förödande felcitatet genom tiderna. Året var 1999, Al Gore sågs som helt given vinnare av presidentvalet och hade kanske, om allt gått rätt till, också stått där som segrare. Men trots att matchen mellan Gore och George W Bush liknades vid Stålmannen i match mot Ett päron till farsa stod Texasgubben där som segrare. Mycket tack vare att han upprepade gånger spelade ut internetkortet för att misskreditera Gore. Självklart uppfann han inte internet, som arbetades fram under ett par decennier av CIA och ett antal programmerare från specialgruppen DARPA inom det amerikanska försvarsdepartementet. Gore, däremot, ingick i en grupp som såg till att lansera internet globalt, vilket han berättade för CNN-legendaren Wolf Blitzer i en karriärförödande intervju 1999.
Det här är vad Gore sa, och vad som ligger bakom felcitatet:
– During my service in the United States Congress, I took the initiative in creating the Internet. I took the initiative in moving forward a whole range of initiatives that have proven to be important to our country's economic growth and environmental protection, improvements in our educational system.
Men inte ens på den här listan vinner Gore.
Jag ger honom bara en silvermedalj.

1.
"Internet är en fluga"
Påstådd upphovsman: Ines Uusman.
Så ligger det till: Al Gore fick åtminstone spela in en film, där han försökte skrämma upp oss klimathotskeptiker som inte tror att jorden går under på grund av att vi släpper ut lite koldioxid. Ines Uusman fick aldrig ens något tröstpris. Hon var en sosseminister av den gamla envisa retfullt maktfullkomliga typen (läs: typ Marita Ulvskog) som knappast existerar längre i svensk politik. Och stackars Ines fick det sannerligen inte lätt under sina fyra år (1994-1998) som chef över kommunikationsdepartementet. Först tvingades hon deala med landssorgen när Estonia sjönk och svara på tusentals kritiska frågor om bärgning som utmynnade i konspirationsteorier som lever än i dag. Dessutom fick hon på tänkbarast plågsamma sätt stifta bekantskap med det som elaka tungor beskyllde Al Gore för att ha uppfunnit: internet.
Erkänn att ni så sent som någon gång det senaste året hört någon radiopratare, tv-programledare eller forumskribent lustiggöra sig över Uusmans påstådda fluggroda.
Ines Uusman är sorgligt nog lika oskyldig som en fredsduva. Den skyldige är en rubriksättare i Svenska Dagbladet som den 12 maj 1996 satte den hemska rubriken "Internet är en fluga" dekorerad med en jättebild på Uusman.
Tidningen Internetworld skrev i nr 10/1997 om vad Uusman i själva verket sa:
– Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. [...] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? [...] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad."

Den tragikomiska poängen är att Uusman faktiskt var helt rätt på det. Det planlösa surfandet, som hon avsåg i sitt resonemang, befann sig i en övergångsfas och ledde mycket riktigt till ett mer specificerat internetanvändande. Själv surfar jag exempelvis inte alls sedan några år, utan har readerprogram och RSS-läsare som mina bästa vänner när jag skannar av nyhetsflödet.


De värsta felcitaten genom tiderna (plats 10-6)

Tisdag 09 jul 2013, 17:23

Så här sa Växjö Lakers dåvarande tränare Janne Karlsson i höstas efter att hans lag förlorat mot HV 71 med 1–4, vilket innebar femte raka förlusten:

– Det är ungefär som när Estonia sjunker, de som överlever kliver över lik för att komma upp och de andra sätter sig ner och dör i ett hörn.

Karlsson kritiserades hårt för uttalandet och bad dagen efter offentligt om förbehållslös ursäkt. Jag stod själv någon meter från honom när han drog liknelsen med Estonia och tänkte att nu blir det rubriker. När jag dagarna senare hade ett inför matchen-snack med Janne tog jag upp frågan med honom.
– Varför sa du så? undrade jag.
– Jag skulle säga Titanic men jag sa fel. Och jag kan ju inte gå ut och säga att jag menade Titanic. Det blir ju inte bra det heller, förklarade Karlsson.
Karlssons citat – vad han än tänkte säga – återgavs åtminstone korrekt i samtliga medier. Det är mer än man kan säga om följande rankningslista över de mest felaktigt tillskrivna citaten någonsin (enligt mitt sätt att se det).
Här följer plats 10–6:

10.
"Jag håller inte med om din åsikt, men jag kan gå i döden för att försvara din rätt att inneha den"
Påstådd upphovsman: Voltaire.
Så ligger det till: En av historiens mest inflytelserika filosofer har bidragit med massor till skolornas läroböcker. Märkligt nog dock inte ett av hans kanske mest kända "citat". Voltaire har nämligen aldrig yttrat dessa ord. Citatet dök upp i en bok, The friends of Voltaire, som utkom 1906, nästan 130 år efter den påstådde upphovsmannens död.

9.
"640 kB borde vara tillräckligt för vem som helst"
Påstådd upphovsman: Bill Gates.
Så ligger det till: Ett citat som ofta florerar när internetblaskorna ska lista det mest korkade som sagts genom it-historien. Microsofts grundare ska ha sagt detta 1981, men hävdar bestämt att så inte är fallet. Med tanke på alla andra citat han medger sig ha sagt torde det vara det yttersta beviset på att 640-citatet i själva verket bara är en skröna.

8.
"De erbjöd mig en tredjedel av pengarna men jag sa: Jag ska minst ha en fjärdedel"
Påstådd upphovsman: Ingemar Johansson.
Så ligger det till: En klassiker som plågsamt många svenskar, ofta äldre gaggiga herrar i åldern 65 och uppåt, brukar briljera med när de ska försöka plocka stilpoäng. Det är bara ett problem: citatet är inte autentiskt utan dess upphovsman är Hagge Geigert – en vitsig göteborgare som låg bakom massor av revyer på västkusten under 70- och 80-talen. I en av dessa drev han med Ingo, som inte uppskattade skämtet utan hotade Hagge med stryk. Jag är också ganska säker på att skämtet snappades upp av imitatören Bosse Parnevik, som spred citatet ytterligare med vinden och bidrog till att det fick fäste ända fram till i dag.

7.
"Om en människa dör är det en tragedi, om en miljon dör är det statistik"
Påstådd upphovsman: Josef Stalin.
Så ligger det till: Välrenommerade New York Times – världens kanske bästa dagliga nyhetstidning – är boven i dramat här. I en lång artikel om en av världshistoriens mest fasansfulla gestalter påstods att den sovjetiske tyrannen sagt ovanstående. Researchers som gick till botten med frågan fann dock att citatet härrör från en satirisk artikel om en fiktiv polisstat.

6.
"De tre vise männen"
Påstådd upphovsman: Bibeln.
Så ligger det till: I samband med Jesu födelse i en krubba (inte ett stall, det är en annan feluppfattning) berättar Bibeln att Josef och Maria besöks av vise män som rest en lång väg från österlandet för att hylla en nyfödd frälsare. Ingenstans anges dock hur många de vise männen är. Antalet gåvor – guld, rökelse och myrra – har sannolikt medfört att även de fysiska personerna utgetts för att vara tre.


Onsdagskrönikan: ESC och taktiken

Onsdag 26 jun 2013, 12:49

Ni vet hur det är i sportens värld. Allt utvecklas. Det suddas och ändras på taktiktavlor. Nya spelsystem implementeras för att bärga nya framgångar.
Jag tänkte på det där för för någon vecka sedan då jag för tredje gången samma dag hörde samma låt spelas på radion.
Loreens Euphoria.
Vi är ju liksom förbi midsommar nu. Det är över ett år sedan hon vann. Låten borde vara historia för länge sedan. Men Euphoria lever i allra högsta grad och tillhör alltjämt de mest spelade i kommersiell radio.
Jag började tänka i Eurovision Song Contest-termer för att sätta det hela i ett sammanhang.
ESC-cirkusen har ju, med östblockets intåg, blivit världens största underhållsevenemang och vem som helst kan räkna ut att det ligger ofantliga pengapåsar och pr- och prestigevinster i potten varje år (eller vad tror du, Percy?).
Därför har jag, med sporten som mall, ofta undrat:
Varför tänker man i dessa länder inte mer taktiskt i sitt val av tävlingslåtar?

Jag menar: alla har ju samma chans. Det är inte som i fotbolls-VM, ett evenemang som är konstruerat för att bara fyra eller fem nationer ska ha chansen. I ESC har alla lika stor chans att skriva historia och för ett litet land blir en festivalseger typ det största som hänt någonsin. Du ska bara framföra en sång. Du har tre minuter på dig. Varför då inte lira lite taktiskt?
Det finns ju de som gjort det.
Som egentligen inte haft materialet för att lägga vantarna på guldet men som ändå stått där och lyft pokalen.
Som spelat 1-3-1, för att tala hockey.
Finland hade som vanligt alla odds emot sig 2006 när de skickade ett band till Aten för att sjunga sisu. Nästan alla som vinner är ju soloartister eller möjligen duor. Heter du inte Abba eller Katrina and the waves är det i princip omöjligt att vinna ESC i grupp.
Men Lordi fick publiken att stänga öronen, glömma låten och istället hypnotiseras av bandmedlemmarnas geniala monstermasker.

Det kanske bästa 1-3-1-exemplet är annars Ryssland, som kom till start med rena skitlåten 2008 (Believer) men som hade affischnamnet Dima Bilan och plöjde ner bibliska mängder stålar på en show som bland annat inkluderade ett solonummer av världsmästaren Jevgenij Plusjenko på skridskor. Sedan, när alla kompisröster räknats in, var det botten upp som gällde i Kreml.
Vid den tidpunkten – då den ryska triumfen dessutom föregåtts av en serbisk tråkseger – var jag rädd att taktikrösterna forna sovjet- och jugoslavrepubliker emellan skulle göra ESC meningslös och att fenomen likt Lordis och Dima Bilans skulle bli framgångsfaktorer även framledes.
Var vi på väg in i en fortsatt och ännu värre musikalisk mid zone trap?

Nej, tack och lov.
Visserligen var Alexander Rybaks Fairytale mer effekt än musikalisk genialitet, med det kändes samtidigt som en nypa frisk luft att höra lite fiolstråkar i trallvänligheten.
Tyska Lena Meyer-Landrut gjorde enkelheten till sin när hon stilsäkert och tålmodigt körde sitt race genom anfallszon och in i mål. Hon satte musiken i centrum och gav också, via titeln Satellite, Ted Gärdestad viss postum upprättelse för nederlaget i Jerusalem 31 år tidigare.
Azerbadjzjans svenskproducerade alster var också en taktisk musikalisk beställning i kombination med ett visuellt framträdande styrspel som raderade ut motståndarna.
Skulle utvecklingen fortsätta?

Japp. Det är därför Euphoria fortfarande spelas så ofta. Loreen är snart på dekis som artist och hennes nya låt We got the power ett måndagsexemplar som stinker illa. Men Euphoria kommer för alltid att vara Den Perfekta ESC-låten med sina 18 tolvor (bäst genom tiderna). En låt inget fulspelsystem lyckades bita på:
Mystiken finns där redan från början. Loreen är barfota och ser ut lite som Madonna i videon till Frozen. Texten är helt ointressant (ingen bryr sig om text i ESC), det enda viktiga är att ackorden kickar igång under den kritiska bergsbestigningen upp till refräng nummer ett (som så kapitalt slavades bort i Charlotte Perrellis Hero 2008) och därefter ska lyssnarna bara känna att de svävar fritt i luften fram till nästa avsats. Här kommer det briljanta med Euphoria: klimax inträffar i uppförsbacken sekunderna innan andra refrängen tar vid. Därefter är lyssnaren förförd och flyger vidare som i en dröm.
Euphoria är schlagerns Skellefteå AIK, Bayern München och Chicago Blackhawks – en odiskutabel mästare som lyckats med allt.
Och när Sverige arrangerar (2000 och 2013) vinner som vi vet grannen över sundet. Lillasyster Danmark. Även danskarna hade plockat fram taktiktavlorna och helt uppenbart studerat Thomas G:sons mästerverk från året tidigare.
Precis som med Loreen lyckades man med Emelie DeForest skapa en kvinnlig artist som sitter mystiskt barfota på scen, vars låt startar på första kicken och trollbinder lyssnaren med musiken som taktiktavla. Danskarna valde en annan refrängmetod och kastade in en omarbetad upplaga av den över 100 år gamla engelska visan What shall we do with the drunken sailor.
Resultatet: magnifikt.
Både Euphoria och Only Teardrops tillhör de mest slitstarka i ESC-historien och etsar sig fast i skallen som en envis huvudvärk.
De länder som i Köpenhamn nästa år följer 2012 och 2013 års segerkoncept kommer att göra upp om segern.


Krönika: En hyllning till division 3-fotbollen

Torsdag 20 jun 2013, 16:28

Det ska egentligen vara ytterst sällsynt att få uppleva en magiskt charmig afton på en gammal gisten idrottsplats med en analog matchklocka från yngre medeltiden.
Det ska knappt kunna hända att du lever dig in i matchen och bjuds på ständig dramatik, filmningar, taktiska finesser, vassa kommentarer och vildsint humoristiska utfall mot domare.
Men det händer.
Det händer i division 3-fotbollen – gång på gång på gång.
Jag vet inte varför, men av någon mycket märklig anledning är just division 3 den ultimata nivån att gå på fotboll för den som vill gå därifrån utan att känna sig besviken.

Trean motsvarar de förväntningar du har före matchen, och ofta med råge.
Jag var på Lammhult–Räppe i går kväll – mitt första besök på Norrvalla, idrottsplatsen som ligger granne med myggorna och knottens BB.
– Det här var nog det värsta jag varit med om, sa fotograf Sjöfors och kliade sig i sitt yviga hår i paus.
Jag höll med. Mygg- och knottplågan var hemsk och ständigt närvarande men för både mig och fotografen blev den uthärdlig tack vare det de 22 spelarna på gräset bjöd på.

I division 2 blir spelet lätt för uppstyrt och i fyran blir matchkvaliteten lätt alltför låg. Den avgörande tjusningen med division 3 är denna: spelarna är hyfsat bra skolade men inte tillräckligt skickliga för att kunna försvara sig i 90 minuter mot ett hyggligt motstånd. Därför skapas det massor av målchanser, oavsett hur taktiskt lagen formerar sig och oavsett vilka direktiv tränarna vrålar ut. Spelarna är heller inte på långt när lika vältränade och drillade som spelare i exempelvis allsvenskan eller superettan, där lagen alldeles för ofta tar ut varandra och skapar tråkmatcher som folk förbannar när de vandrar hemåt i kvällningen. Därför kan du ofta räkna med ett par snabba mål under sista halvtimmen.

Detsamma gäller domarnivån. Det finns en anledning till att inte Martin Hansson, Martin Strömbergsson och Stefan Johannesson dömer på Torparängen utan det kan vara en Levente Szasz från Ljungby som halar upp tolv gula, visar ut båda tränarna och en spelare som sitter på avbytarbänken.
I division 3 sitter eller står du även så nära spelet att du – om du försökte – nästan skulle kunna sträcka ut armen och toucha spelarnas ryggar vid ett inkast. Vi talar om en närhet till matchen och en intimitet som ger en inramning som borde locka fler åskådare till de små arenorna.

Spelarna är oftast heller inte det minsta medietränade och den journalist som är ute efter affektiva uttalanden som ger rubriker och sköna grejer får ofta rena citatfesten efter slutsignalen.
Publiken är skönt enögd på ett alldeles speciellt sätt. Här hatas inga motståndare. Här älskas bara det enda laget och dess tekniska skavanker och taktiska brister bortser man ifrån. Många åskådare vägrar att ens inse att det finns fler än ett lag på plan. När jag sett Räppe fullständigt rulla sönder Lammhult under första halvlek (obegripligt nog utan att kunna göra mål) säger damen som står två meter till höger om mig och som håller på Lammhult:
– Dom andra har ju inte haft nånting!
Fantastisk kommentar efter en handfull rena frilägen för Räppe...

En annan stor anledning till att jag som yrkesarbetande journalist trivs så ypperligt på division 3-arenorna är tränarna. Vid en snabbkoll i min hjärnas hårddisk kommer jag inte på ett enda tränarnamn i trean genom tiderna som varit annat än tillmötesgående.
Vi har den fantastiskt sympatiske Andreas Öhman i Växjö BK som alltid är så tvåögt ärlig i sina analyser och den lika trevlige Karl Axelsson som han delar tränarsysslan med. Vi har i Lammhult en passionerad och entusiastisk Stefan Stålberg, som ger ett sken av att formligen älska rollen som assisterande tränare och matchcoach. Räppe tränas av gentlemannen Peter Magnusson, som alltid har tid, alltid analyserar lugnt och aldrig någonsin säger något dumt eller ogenomtänkt. Jag hann också träffa den mysige Nesco Kadiric innan han i går valde att kasta in handduken i Rydaholm.
I den sydvästra trean tränas Älmhult av Stefan Persson, som med sitt vinnande sätt även under de många åren som spelare mer kändes som en god vän än som en främling.

Den som möjligen skulle vara det svarta fåret är Älmeboda/Linneryds Mikael Andersson, kanske någon tror.
Inte alls. Micke är en helt fantastiskt rolig och duktig tränare och bjuder på sig själv så fort han öppnar munnen. Mickes problem är att han lider av något som vi kan kalla referifobi, vilket innebär att han ser röda skynken och drömmer konstigt så fort det dyker upp en man på plan med svart dräkt och gul-röd kortlek. För att inte säga alltför olämpliga saker i stridens hetta har Mikael Andersson därför valt att inte prata med media, eller mer originellt som i näst senaste matchen: han tröttnade på domarnivån och satte sig demonstrativt på läktaren. Istället för Micke får vi istället dra nytta av hans trevlige assisterande Tobias Johansson, som med sin brutala ärlighet aldrig skulle få för sig att inte säga precis som det är.
Tack trean för att du finns.
Tack för den underhållning du skänker oss.
Ha en mysig sommar – vi syns igen i augusti!


Om Sverige i framtiden blir ockuperat av Ryssland har du otur om det blir den här mannen som får i uppdrag att pressa dig på information.

Onsdagskrönikan: De mest överlägsna idrottarna i modern tid (plats 1-5)

Onsdag 19 jun 2013, 17:10

5.
Namn: Sergej Bubka, Sovjetunionen/Ukraina,
Sport: Stavhopp
Regenttid: 1983-1997

Se Jelena Isinbajeva, skulle jag kunna skriva egentligen. Det var samma princip när det gällde den fortfarande – sett till satta världsrekord – helt ofattbart överlägsne Sergej Bubka. Den förbryllande mannen från ukrainska halvmiljonstaden Luhansk behärskade stavarna som ingen vare sig före eller efter honom gjort och det står fortfarande klart att han besatt ett antal fler tekniska dimensioner än sina medtävlare. Till skillnad från Isinbajeva tävlade Bubka i en klassisk sport (damstav infördes på allvar först under andra halvan av 1990-talet) där det vimlade av stjärnor och världsklass. När dessa turades om att inneha världsrekordet på fantastiska höjder kring 5,70-5,80 reste sig Bubka som en drake ur havet och slök allt som kom i hans väg. Han sprängde sexmetersvallen redan 1985 och samlade på sig 35 världsrekord. Hans 6,14, satt i Sestriere den 31 juli 1994, kommer förmodligen aldrig att slås. Som en jämförelse mäter det näst högsta stavhoppet av en man som inte heter Bubka 6,06 (Steven Hooker).
Sergej Bubka har 13 guld från stora internationella sammanhang men bara ett OS-guld (Seoul 1988), vilket kan förklaras med Sovjets bojkott av Los Angeles-OS 1984 och en skada som hämmade honom 1996. Det enda riktigt stora bakslaget var i Barcelona 1992, där han rev ut sig direkt (två rivningar på 5,70 och en på 5,75).

4.
Namn: Michael Phelps, USA, född 1985
Sport: Simning
Regenttid: 2004-2012

När machomannen Mark Spitz i OS 1972, med provocerande mustasch i en tid då simmare börjat raka kroppshåret för att tjäna hundradelar, kaklade hem sju guld ansågs det fullkomligt oslagbart för evig tid.
Men rekord är till för att slås och i Peking 2008 fattades historiepennan på nytt. Det var dags för den hyperaktive och ADHD-diagnosticerade Michael Phelps, världens genom tiderna bästa simmare, att kliva upp överst på pallen vid åtta tillfällen och förpassa Spitz till silverplatsen bland guldmakare. Förutom tre lagkapper sam den magnifike Phelps hem de individuella loppen över 100 fjäril, 200 medley, 200 fjäril, 200 fritt och 400 medley. Åtta guld i samma OS, varav sju dessutom sattes på världsrekordtid. Phelps utvecklade en simteknik som skiljde sig från de andras framför allt när det gällde simningen under vatten vilket ledde honom till 18 OS-guldmedaljer (sex i Aten 2004, åtta i Peking 2008 samt fyra i London 2012). Därmed är han den störste olympiern genom historien.

3.
Namn: Edwin Moses, USA, född 1955
Sport: 400 meter häck
Regenttid: 1977-1987

Den 22 augusti 1977 förlorade en ung 20-årig amerikansk supertalang mot västtyske giganten Harald Schmid. Sedan skulle det dröja nio år, nio månader och nio dagar tills dess att Edwin Moses förlorade ett lopp på långa häcken (mot Danny Harris i juni 1987). I en friidrottsgren där teknik, löpstyrka och ork måste vara i total samklang vann denne fantom 122 raka lopp, vilket allmänt räknas som en av idrottshistoriens allra största bedrifter. Moses arbetade fram en egen teknik som gick ut på att alltid ta 13 steg mellan häckarna, något som gjorde honom urstark under andra halvan av loppen. Han mosade världsrekorden ett antal gånger tills han stannade på 47,02, satt i Koblenz 1983. En tid som hittills bara överträffats en enda gång (av one hit wondern Kevin Young under OS i Barcelona 1992).
Edwin Moses vann guld vid OS 1976 och 1984 (och hade givetvis även tagit guldet i Moskva 1980 om inte USA bojkottat spelen) och VM 1983 och 1987.
Sedan Moses slutade springa gjorde han en kortare och hyfsat framgångsrik karriär i tvåmansbob tillsammans med amerikanske olympierna Brian Shimer. Duon tog ett brons vid VM 1990.

2.
Namn: Jahangir Khan, Pakistan, född 1963
Sport: Squash
Regenttid: 1981-1991

Jahangir betyder "härskare". Ett mer passade namn kan knappast finnas på den på planen lika kompromisslöse som utanför planen så gentlemannamässige pakistaniern. Att dominera i en racketsport på det sätt Jahangir Khan gjorde har aldrig tidigare skett, sker inte i vår tid och kommer aldrig någonsin ske igen.
Eleganten från Peshawar vann – och läs det här igen – 555 raka matcher. Femhundrafemtiofem raka matcher!! Femhundrafemtiofem raka matcher!!!
Försök att ens föreställa er så många raka matcher utan en endaste förlust i en sport där du hela tiden måste variera dig, använda hjärna, fötter, armar, händer – ja, hela kroppen.
Segersviten borde dessutom ha varit betydligt längre än vad det blev. När den bröts, i World Open av nyzeeländaren Ross Norman 1986, hade Jahangir Khan under tre månaders tid besvärats av svåra skador. Något Expressens dåvarande sportkrönikör Steffo Törnqvist (nu i TV4:s morgonsoffa) helt missat i sin research. Inför matchen mot Norman lovade Steffo att i händelse av Khanförlust äta ett antal hattar, pullovrar och lodenrockar. Det roliga i den delen av historien – och det som hedrar Steffo Törnqvist – är att han faktiskt höll sitt löfte och käkade upp grejerna.
Jahangir Khan vann World Open (öppna VM) 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1988, British Open varje år mellan 1982 och 1991 samt i lag-VM 1981, 1983, 1985, 1987 och 1993.

1.
Namn: Aleksandr Karelin, Sovjetunionen/Ryssland, född 1967
Sport: Brottning
Regenttid: 1987-2000.

Det ryska experimentet.
Lyftkranen från Sibirien.
Hulken.
Aleksandr den Store.
Den ryska björnen.
Kärt barn har många namn. Elaka barn har ännu fler. Vi som satt framför våra tv-apparater (de kallades "apparater" på den tiden, då tjockteven var marknadens enda produkt för tv-tittande) kände beundran, fascination och lätt rädsla inför den gigantiske sovjeten – speciellt som vi hade Dolph Lundgrenkaraktären Ivan Drago i färskt filmminne.
De brottare som stod öga mot öga med honom på mattan, eller rättare sagt: de som just blivit neddömda till parterrläge, kände ingen facination.
De kände ren skräck. Som om de var på väg till sin egen idrottsliga avrättning.
För första gången fanns det en idrottsman som gjorde sina medtävlare rädda som små barn. Aleksandr Aleksandrovitj Karelins födelsevikt varierar beroende på vem man frågar (lägst 5,5 kilo och högst någonstans kring sju) men matchvikten på 130 kilo stålmuskler varierade aldrig. Du ska inte i supertungvikt kunna orka lyfta upp din motståndare och sedan kasta vederbörande i mattan.
Karelin tyckte annorlunda. Han introducerade The Karelin Lift, vilket helt sonika gick ut på att han lyfte upp sin opponent ÖVER SITT EGET HUVUD och kastade vederbörande i mattan, vilket innebar domarsiffran fem poäng.
Karelin var så överlägsen att han själv kunde välja när under matcherna han skulle vinna på fall och därmed välja hur långa matcherna skulle bli. Vanligt var att behandla sina motståndare som degar under en minut genom att knåda och krama med sina jättelika händer på motståndarnas armar (vilket gjorde vansinnigt ont) och därefter trycka ner oppponenten i mattan och lägga honom på rygg.
Aldrig tidigare har en brottare, eller idrottare helle för den delen, varit så överlägsen i sin gren som Aleksandr Karelin från Novosibirsk. Han vann nio VM-guld, tre OS-guld och tolv EM-guld. Under mer än en sexårsperiod förlorade han inte en enda poäng på mattan. Den enda förlust som tillfogades Karelin kom i hans karriärs allra sista match, OS-finalen i Sydney 2000 mot amerikanen Rulon Gardner. Karelin hade dock haft stora ryggproblem under en längre tid och det ryktades även om värre skador. Bakom poängförlusten 0–1 mot en vilt kämpande Gardner döljer sig heller inte en "riktig" poäng utan ett poängavdrag för något Karelin gjorde sig skyldig till.
Efter karriären på mattan har Aleksandr Karelin engagerat sin i den ryska politiken. Han är medlem av Putins Enade Ryssland och sitter i duman.


Krönika: Det ofrånkomliga VM-fiaskot

Söndag 16 jun 2013, 22:02

Jag brukar, lätt skämtsamt, säga att jag förutsåg Greklands finanskris redan i maj 1996. Då befann jag mig i Chania, Kreta, och kunde konstatera att vårt femstjärniga hotell – som sett så sjukt lyxigt ut på ritningarna i resekatalogen – trots löften fortfarande inte var färdigbyggt.
Jodå, lägenheterna var fräscha och klara och så, men poolen var knappt påbörjad, receptionen ett temporärt panikbygge på tio kvadrat och utvändigt var allt en enda röra av spikar, brädor och armeringsjärn. Mitt i denna försening ser jag att hotellstaketet håller på att målas med en mörkgrön färg.

Det är då jag gör noteringen. Det är då jag som genom en kristallkula ser in i den grekiska framtiden. Framför mig står nämligen sju (7) arbetare i vita målaroveraller och pratar sinsemellan. En enda av dem smetar lite ensam färg på staketpinnen (medelst vertikala handrörelser dessutom) med en pensel som är mindre än fem centimeter bred. Vi passerar målarna ett antal gånger under dagen och synen är densamma. En arbetar. Sex man tittar på. Vi skrattar högt åt synen, men samtidigt sätter vi ord på våra tankar:
– Det kommer inte att gå bra för det här landet.

Samma känsla inför en framtida ekonomisk härdsmälta fick jag, och förmodligen väldigt många med mig, i början av 2012. Då hade biljetterna till hockey-VM släppts och hockeyförbundet segertaktik offentliggjorts: paketlösningar. Nu skulle svensk hockeys framtid tryggas i Stockholm, genom att random hockeyintresserad som ville se Tre Kronor skulle se inte en, inte två, inte tre utan tvingas köpa biljett till fyra matcher varav tre av dem rena skitmatcherna.
Ansvarig för hela detta obegripligt klumpiga paketsystem var VM-generalen Lars G Karlsson, som redan under hösten ansattes hårt från diverse håll i media. Som vore det cigarettrök viftade Karlsson bort kritiken och höll benhårt fast vid den rigida affärsmodell snillena på förbundet räknat ut skulle bli kassakon under världsmästerskapet.
Stockholm är mycket men knappast någon hockeystad. För att få stockholmarna att gå på hockey krävs finess och marknadsmässig fingerfärdighet när det gäller produktens lansering. Ett litet misstag i marknadsföringens mittzon och du straffas obönhörligt. När själva generalplanen för hela mästerskapet inte ens skulle platsat bland internerna i filmen Strul ("Håll käften!"/"Den här gången kan tamejfan ingenting gå fel!") vet man att slutscenen blir allt annat än vacker.

Och när det relativa fåtalet potentiellt biljettköpande stockholmare sedan läser i respektabla och fina Svenska Dagbladet att en man som tänkte bjuda ett barn och två barnbarn på en VM-match skulle få punga ut med över 12 000 kronor – ja, då ser åtminstone jag en harakirikniv framför mig.
Redan där självdog VM. Redan där försvann alla möjligheterna till en ekonomisk vinst. Redan där kände jag samma känsla som när jag såg de sju staketmålarna på Kreta 1996:
– Det kommer att gå åt helvete med det här VM:et. För att inte tala om nästa.
Att jag skriver att VM:s vinstchanser dog redan där gör jag med tanke på vad som hände kort efter SvD:s avslöjande. Eller rättare sagt: vad som inte hände.

Vad som inte hände var att förbundet FÖRBEHÅLLSLÖST bad om ursäkt för sitt klumpiga giriga skitupplägg och snarast kalkylerade fram en ny biljettmodell.
Vad som inte hände var att förbundet köpte en helsidesannons i Svenska Dagbladet och, med den fungerande, humoristiska och avväpnande självironin som vapen, förklarade vilken enorm tabbe man nyss begått och sa de förtrollande bokstäverna F-Ö-R-L-Å-T.
Istället gick det så långt att de skandalösa biljettpaketen fanns i varje debattprogram, varje seriös radiostudio och på snart sagt varje läsbart tidningspapper och därmed i var mans huvud. Förbundsordföranden Christer Englund kastade sedan dunkar med bensin in i den härjande skogsbranden när han in i det sista valde att gå i clinch med Niklas Wikegård, Magnus Nyström och de andra han ställdes emot i debatter och vilka fullt riktigt ifrågasatte prisuppläggen.

Varför inte ta chansen att be om ursäkt istället?
Rakt på. Där och då, inför hela svenska folket?
Den frågan får vi inte svaret på.
Det närmaste ett svar vi kom är att Lars G Karlssons status som VM-general snabbt var ett minne blott efter det att ryssarna spelat hem guldet i Hartwall.
Men vad hjälpte det?
Man brukar säga att de 48 första timmarna betyder allt när man ska lösa ett spaningsmord. Efter det är chanserna att finna mördaren drastiskt försämrade.
När det gäller ett skadat varumärke är 48 timmar en hel evighet. Här handlar det kanske om 48 MINUTER om ett varumärke ska kunna bli någorlunda återställt efter en pr-skada.
Att istället, när allt redan är förlorat och hoppet om liv snart är ute, sätta in en Alvedonkur genom att byta general och anställa en supporteruppladdare är förstås ingenting som biter på själva symptomet.

Samma morgon Ingvar Kamprad avslöjades som nazist satte han sig direkt ner, skrev ett handskrivet brev där han ögonblicket senare erkände allt, bad om barnslig förlåtelse och bedyrade att det var hans livs största misstag att bli medlem i Nysvenska rörelsen och vän med dess grundare Per Engdahl.
Sedan var det över. Vem orkar tjata på en gubbe som erkänner och dessutom framstår som djupt ångerfull? Inte ens Simon Wiesenthalstiftelsen behandlade Ikeagrundaren särskilt inhumant efter den gigantiska pudeln.

De konsekvenser som följer efter dubbelfelet i Stockholm är däremot – om ingen superjättemångmiljonsponsor plötsligt kommer in och pumpar in mångmiljoner – oöverblickbara.
Russinläger, hockeykonsulenter, all fräsch juniorutbildning, internationella utbyten och vadvetvi riskerar snart att smulas sönder till ljuva minnen. Vem som helst kan räkna ut att en förmodad vinst som slår över i en lika stor förlust leder till en katastrof.
Svensk hockey är därför i full fart på väg in i en brant konjunkturnedgång.
Och bara ett gäng sjömil från Stockholm sitter VM-direktoratet i Helsingfors och funderar på hur de ska använda sina 70 plusmillar för att utveckla sisuhockeyn.
Grannländer – men snart i skilda världar.


Usain Bolt. En man med fint löpsteg.

De mest överlägsna idrottarna i modern tid (plats 6-10)

Fredag 14 jun 2013, 22:58

10.
Namn: Jelena Isinbajeva, Ryssland, född 1982
Sport: Stavhopp
Regenttid: 2004-

När alla andra rivit ut sig ställer sig superkvinnan från Volgograd på ansatsbanan. Hon justerar staven, accelererar som ett Aeroflotplan på startbanan och lyfter mot skyn. Sedan är allt över. Guldet redan säkrat. Och sedan går superkvinnan bort till arrangören och begär upp ribban på ny världsrekordhöjd. Ibland seglar hon över och skriver ny historia. Ibland river hon. Så på ett ungefär brukar det se ut när Jelena Isinbajeva tävlar. Det måste vara förödande för en sån som vår egen Angelica Bengtsson att veta att man är bra men ändå ett halvt ljusår från den bästa. 28 världsrekord, två OS-guld, två VM-guld och många år kvar att tävla om kroppen vill och motivationen finns där. Isinbajevas hittills enda plump kom i London-OS (brons).

9.
Namn: Steffi Graf, Tyskland, född 1969
Sport: Tennis
Regenttid: 1988-89

Martina Navratilova och Chris Evert sjöng på sista versen som tennisens superstars. Någon ny upcoming världsstjärna fanns inte på himlen och ännu återstod många år innan Kournikova skulle förvandla damtennis till fashionbusiness. Visserligen hade USA drillat supertalanger som Andrea Jaeger och Tracy Austin, men båda tränade för hårt, körde slut på sina kroppar och tvingades lägga av vid ung ålder. Vid den här tiden hade inte ens Nick Bollettieris tenniscamp börjat prutta ur sig världsklass och damtennisen såg ut att vara på rejäl nedgång. Svaret på den kulturella nedgången kom från Västtyskland där en oglamorös och tyst men extrembegåvad och klok Stefanie Graf klev fram och ryckte åt sig drottningutstyrseln. I en tid då nämna superstjärnor var i slocknande och Capriati och Seles ännu inte sett centrecourternas ljus var den atletiska och elakt backhandslicande Graf helt ostoppbar. Hennes samtida konkurrenter som Sabatini och Sanchez-Vicario hade alldeles för begränsad talang för att mer än då Graf hade en riktigt dålig dag kunna störa henne. Hon vann en äkta Grand Slam 1988 och följde upp med tre nya GS-titlar 1989 (bara Paris saknades). Super-Steffi vann totalt 22 GS-titlar, två OS-guld, 109 singeltitlar och spöade 1999 Martina Hingis i Parisfinalen (Steffis sista GS-titel) i en av de galnaste och bästa dammatcher vi sett. Titta och njut av grym tennis här. Efter sju minuter börjar dessutom cirkus Hingis och den elaka franska mobbningspubliken går i spinn på Roland Garros.

8.
Namn: Mike Tyson, USA, född 1966
Sport: Boxning
Regenttid: 1986-1990

Ali var en sak. Foreman också. Patterson, Liston, Holmes. Men när jag tittar på gamla bilder på på dessa ser de ut som mysfarbröder i jämförelse med den bäste och mest fruktansvärde boxare vi sett genom alla tider. Det är möjligt att Alis fantastiska teknik räckt till för att sänka Mike Tyson om de fått mötas i samma tidsålder, men jag tvivlar starkt på det. Att se Mike Tyson boxas var inte sport. Det var våld, raseri och rent hat. Han som enligt egen utsago gick upp i ringen för att trycka in näsbenet i hjärnan på sina motståndare var världens mest omskrivne idrottsman från mitten av 1980-talet och en bra bit framåt. Som 20-åring erövrade han världsmästarbältet den 6 mars 1986 som den yngste världsmästaren någonsin. Han behöll bältet ända till den ödesdigra Tokyomatchen mot Buster Douglas den 11 februari 1990, vilket måste vara någon sorts boxningens Miracle on ice. Fram tills dess hade Tyson boxats 37 matcher och vunnit samtliga varav 33 på KO. Om tränaren Cus D´Amato fått leva ytterligare tio år (dog 1985) är det fullt möjligt att Tysons karriär blomstrat ett bra tag till. Istället hamnade han i Don Kings klor, ballade ur även utanför ringen, fick ett långt fängelsestraff för våldtäkt och anklagades för ett flertal misshandelsbrott.

7.
Namn: Michael Johnson, USA
Sport: 200 och 400 meter löpning
Regenttid: 1991-2000

Humlan kan inte flyga, men ingen har talat om de för honom.
Det gamla talesättet brukade appliceras på den briljante Michael Johnson, som med sin kroppshållning och sitt egendomliga löpsteg egentligen inte borde kunnat konkurrera om titeln snabbast i världen. Men Johnson var en gränssprängare och formligen ostoppbar. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Trots en löpsträcka på bara 200 meter fanns det aldrig någon som ens var nära att slå Johnson. Han vann alla stora tävlingar på 200 och 400 han någonsin ställde upp i, vilket inkluderar nio VM-guld och fyra OS-guld. Världsrekordet på 400 meter (43,18) står sig än i dag.

6.
Namn: Usain Bolt, Jamaica
Sport: 100 och 200 meter löpning
Regenttid: 2008-

Allt under tio sekunder är rent övermänskligt. Så minns jag att jag tänkte när Carl Lewis och Calvin Smith kutade i mål på tider kring 9,97 i början av 1980-talet. Att nästan 30 år senare, en het kväll i Berlin, få se en människa passera mållinjen på 9,58 framstod just då som ett rent mirakel. Speciellt som den spexande jamaicanen inte heller framstod som typen som proppar i sig skumma preparat utan helt enkelt bara tycktes ha uppfunnit en helt nytt sätt att accelerera med benen. Blixten slog ner för andra gången under det tyskarrangerade mästerskapet när Bolt krossade 200-metersrekordet genom lika fantastiska 19,19. Sedan OS i Peking 2008 har det egentligen bara handlat om Usain Bolt mot eventuella skador. Några andra motståndare har han inte haft.


Klyschgiljotinen: Magnus Samuelsson - världens starkaste man

Tisdag 11 jun 2013, 23:10

Misstänkt klyscha: Magnus Samuelsson – världens starkaste man
Förekomst: Lite varstans i skrivna och talade medier.
Dom: Skyldig.
Domskäl: 1998 gick det franska fotbollslandslaget hela vägen fram till VM-guldet som värdnation. Lagets obestridde härförare var den grandiose bollvirtuosen Zidedine Zidane som utsågs till turneringens bäste spelare. När Frankrike två år senare även vann EM blev "Zizou" för andra gången utsedd till världens bäste fotbollsspelare.
Det är snart 15 år sedan den fantastiska 3–0-triumfen i finalen mot brassarna på Stade de France nu. Zidane har inte spelat en professionell match sedan VM-finalen 2006 då han utdelade den berömda skallningen mot Marco Materazzi. Zidane är en före detta stjärna. En före detta fotbollsspelare. Skulle någon människa i dag, sju år efter hans avsked, presentera Zinedine Zidane som världens bäste fotbollsspelare skulle vederbörande betraktas som mindre värd och vetande. Hört talas om Messi liksom?
Det tycks inte fungera på samma sätt när det gäller strongman-gebitet. Åtminstone inte när det gäller bonden Magnus Samuelsson från Östergötland. Ett par månader efter det att Zidane och Les Bleus gled fram längs vägen mot VM-guldet lyckades Samuelsson vinna strongmantävlingen Världens starkaste man. Det blev hans enda seger i tävlingen (han tog silver 2001 och brons 1997 och 2004) och efter Samuelsson har åtta olika kraftkarlar turats om att ta hem titeln. Till skillnad från Zidane och andra som var bäst för 15 år sedan presenteras däremot Magnus Samuelsson som världens starkaste man även i dag, ett och ett halvt decennium efter triumfen i Marocko 1998.
Världens starkaste man.
Det är som att han köpt titeln för evigt.
Jag är ingen expert i ämnet men jag vet att du inte kan uppnå världsklass om du inte underkastar dig hård träning många timmar om dagen. Mot bakgrund av att han de senaste åren mest ägnat sig åt tv-sänd dans och att gestalta Arne Dahl-karaktären Gunnar Nyberg skulle inte Samuelsson ha en chans mot amerikanen Brian Shaw, litauern Zydrunas Savickas eller polacken Mariusz Pudzianowski som tillsammans med isländska löftet Hafþór Júlíus Björnsson dominerar världseliten i dag. Den svensk som är närmast att bli klotets starkaste i dag är Johannes Årsjö, som blivit Sveriges starkaste man de tre senaste åren och förra året slutade nia i Världens starkaste man. Ändå är det Magnus Samuelsson som liksom äger titeln än i dag. Det är lika konstigt som att presentera Göran Persson som Sveriges statsminister.

Dom: Vi rullar tillbaka giljotinen i dag och nöjer oss med en skärpning och rättning i leden. Magnus Samuelsson är en före detta vinnare av tävlingen Världens starkaste man och ingenting annat. Detta fastslås här och nu. Kom ihåg det. Och håll en tumme för Johannes Årsjö i september.


Björn Dählie. En gigant. Bara att erkänna.

Onsdagskrönikan: De mest överlägsna idrottarna i modern tid (plats 11-15)

Tisdag 11 jun 2013, 21:17

Här följer plats 11-15 på listan över de mest överlägsna idrottarna genom historien. Mitt grundkriterium när jag gjort min rankning är känslan man hade framför teven eller på läktaren när dessa idrottare intog sina arenor. Känslan av att tävlingen redan är avgjord innan den ens börjat. Vi pratar om de idrottare som berövade oss all spänning men istället skänkte oss beundran.

Några förtydliganden:

1) Det här är MIN supersubjektiva lista över de mest överlägsna idrottarna. Ni kommer knappast hålla med.
2) Inga lagidrottare är med.
3) Inga idrottare vars karriärer var över innan 1980 är med. 1980 och framåt är "modern tid" enligt mitt sätt att definiera begreppet.
4) Jag har med all säkerhet glömt några idrottare som skulle ha varit med.
5) Sportgrenens tekniska svårighet har i vissa fall påverkat listplaceringen.

Det är dags de fem första på min lista.
Här börjar nedräkningen:

15.
Namn: Marit Björgen, Norge, född 1980.
Sport: Längdåkning.
Regenttid: 2010-

Har 59 världscupsegrar, vilket är fler än någon annan skiddam någonsin tagit. Lika otäckt bra i konkurrensen, men till skillnad från Dählie har Björgen gått igenom en del tunga perioder där sjukdomar, skador och oväntade formsvackor öppnat upp för andra åkare att dela upp medaljerna. Annars är det fullt möjligt att hennes regeringstid pågått även åren 06-09.

14.
Namn: Carolina Klüft, Sverige, född 1983
Sport: Sjukamp.
Regenttid: 2003-2007

Drog sig tillbaka obesegrad efter säsongen 2007 när kroppen sa ifrån, genom att specialisera sig enbart på längdhopp. Carros dominans var total och enda anledningen till att hon inte hamnar högre upp på listan är att sjukamp nu liksom då saknar bredd i världstoppen. Inte ens som svensk kände man sig det minsta nervös framför teven, förutom under längdhoppet då fröken Klüft (ogift som hon var på den tiden) hade en benägenhet att trampa över även på säkerhetshoppen. Men spänningen skapade som sagt Carro själv, ingen av hennes konkurrenter.

13.
Namn: Ingemar Stenmark, Sverige, född 1956
Sport: Slalom och storslalom.
Regenttid: 1975-1980

Hade hamnat betydligt högre upp på den här listan om han inte varit så överlägsen att hans bittre fiende, den franske journalisten och världscupgrundaren Jean-Jacques "Serge" Lang, gjort allt i sin makt för att ändra reglerna till Stenis nackdel. Langs käppar i hjulen bestod i att uppfinna och införa kombinationstävlingar, super-g och fåniga poängbegränsningar i slalomcuperna, där Ingemar dominerade fullständigt. Med tanke på hur extremt små marginalerna är i alpint och på det regelverk han som störtloppsvägrare tvingades kämpa emot är Stenmarks facit fortfarande helt förbryllande. Totalsegrare i världscupen 1975, 1976 och 1977, dubbla OS-guld 1980 och inalles makalösa 86 vinster i världscupen.

12.
Namn: Björn Dählie, Norge, född 1967
Sport: Längskidor.
Regenttid: 1990-talet

För oss som alltid avskydde när Norge svepte rent på prisbordet i skidspåren var synen av en totalt utpumpad Björn Dählie som faller som en döende svan efter målgång något av det värsta som fanns. Motvilligt erkände vi att den rödhårige gutten inte hade tur utan var en alldeles enastående skidlöpare. Åtta OS-guld och nio VM-guld säger allt om hur brutal Dählie var under 90-talet.

11.
Namn: Jan Zelezny, Tjeckien, född 1966,
Sport: Spjutkastning.
Regenttid: 1992-2001

Imposant idrottsman som bara gick in och levererade. År efter år. Mästerskap efter mästerskap. Finländarna lär ha önskat att både voodoonålar och besvärjelser skulle ha bitit bättre än vad de uppenbart gjorde mot den fantastiske tjecken som snodde ett helt decenniums guldfirande av sisufolket. Tre raka OS-guld 92, 96, 00 och ett silver från OS 88 gör honom till en av den olympiska rörelsens mest framgångsrika. Zelezny vann även tre VM-guld 93, 95 och 01 (skadad 97).


Onsdagskrönikan: Efter DDR-Sverige kommer Don Quijote-Sverige

Onsdag 29 maj 2013, 18:15

Den 14 augusti nästa år är det 200 år sedan Konventionen i Moss. Sverige, under ledning av kronprins Jean Baptiste Bernadotte, hade då utklassat den norska hären. Bernadotte, allmänt ansedd som en av Napoleons skickligaste generaler, gick till attack den 26 juli 1814 och mindre än tre veckor senare slöts eldupphöravtal, vilket i praktiken innebar ett fredsavtal och ett unionsbildande mellan Sverige och Norge.
Sedan dess har Sverige aldrig varit i krig. Inte ett skott har avlossats, inte en order har utdelats av ett Sverige som krigförande nation.
200 år av fred är en så otroligt lång tidsrymd att vi för generationer sedan förlorade vår sista länk till en levande människa med minnen från hur detta land såg ut i krig.

Vi saknar en modern krigshistoria. Fred, neutralitet, rädsla för tysken, skräck för ryssen och en livrädsla för att en reaktor i Oskarshamn ska haverera är exempel på begrepp som präglat och präglar vår tid. Inte krig.
Vi firar halvhjärtat vår nationaldag, eftersom den saknar egentlig betydelse. Vi har, till skillnad från norrmännen, ingenting att jubla över och verkligen fira.
Vilka är de andra konsekvenserna, eller ska vi säga följderna, av en av världens längsta fredstider?

Att Sverige är ett världssamvete är ett påstående som inte helt saknar täckning. Vårt land har alltid tillhört världens mest generösa när det gäller bistånd och migration och det finns alltid någon TV4-gala väntandes bakom hörnet som samlar in och skänker miljoner och åter miljoner till behövande. Det avslöjar ett stort stänk av medlidande med dem som är sjuka och svaga.
Gott.
Gott så.
Finns det ett samband med icke-krigstiden?
Kanske. Eventuellt rentav sannolikt. Många svenskar ansåg och anser att vårt land agerade svekfullt mot våra grannar när Nazityskland härjade och kanske försöker vi bedöva detta dåliga samvete med goda gärningar enligt tesen Sent ska syndarn vakna.

Vad är det egentligen för hemska saker som skett i vårt land de senaste decennierna? Palmemordet på 80-talet. Estonia på 90-talet. Anna Lindh på 00-talet. Fruktansvärda händelser, men att påstå att vi är en nation som upplevt särdeles många nationella tragedier är att ta i.
Jag menar: ett folk som uthärdat krigets fasor, till exempel jugoslaver, finnar, israeler, kurder, låter sig inte störas av oväsentligheter. Ett sådant folk skapar en kultur, mer stryktålig, mer självständig, stolt och individuellt fritänkande än motsatsen. De har ju krig i färskt eller relativt färskt minne. Vad kan hända som är värre?

Det är lite av motsatsen till detta vi landar i Sverige av i dag. Vi har aldrig genomgått några STORA kriser. Det moderna Sverige. Det land där vi…ja, vadå? Vad gör vi? Vilka är vi? Hur tänker vi? Vilka åsikter har vi? Kan vi tycka och tänka som vi vill?
Om det beror på två seklers fred, frid och fröjd ska jag låta vara osagt, men jag upplever vårt land i dag som en nation som alltför ofta missar målet.
Har vi haft det FÖR bra FÖR länge och blivit FÖR bortskämda med fredlighet att vi inte längre tål någonting, att vi inte orkar stå ut med att andra tycker, tänker och gör annorlunda?

Det finns en smärtgräns som ibland är extremt låg, det finns en tolerans vars tröskel hyvlats ned till ett intet och det finns framför allt en elak vilja att medvetet missförstå som jag har svårt att förlika mig med. Den svenska krigslusten synliggörs lyckligtvis inte i vår militär. Istället är det med verb, adjektiv och substantiv vi drar ut i strid i dag. En strid där vi sällan drar oss för att använda kulspruta för att döda myggor.
Slutsatserna är fyra.

1) Vi är inte tillräckligt "stryktåliga".
2) Vi vill bestämma vad andra får tycka.
3) Medvetna missförstånd och minimal åsiktstolerans har förvandlat svensken till en modern variant av Cervantes romanklassiker Don Quijote. Vi startar egna "krig" mot oliktänkare, trots att de inte begått något brott, och slåss mot imaginära väderkvarnar i tron att de är Fienden.
4) Denna vingklippning av åsiktfriheten gör oss ofria, otrygga och rädda för att vi, utan att tänka på, det ska tycka, tänka eller säga "fel" saker.
5) Vår kulturella kvalitet urholkas eftersom "eliten" bestämmer vad som är rätt och fel.

Låt mig ta några politiska exempel, både från vänster och höger.

1.
I februari förra året konstaterade Fredrik Reinfeldt det vi alla haft på känn i åratal: vårt pensionssystem brakar ihop om svensken inte jobbar betydligt längre än i dag och vill vi inte efterlikna grekerna alltför mycket bör något snart göras. Reinfeldt såg det inte som någon omöjlighet att den som vill kan fortsätta jobba så pass länge som till 75 års ålder. En valfrihet jag personligen tycker är en bra åsikt.
Viljan att missförstå statsministern var total. Plötsligt hette det att Reinfeldt vill HÖJA pensionsåldern till 75. Istället för en intressant debatt över hela riket fick vi en hätsk häxjakt på en enskild makthavare med fokus enbart på siffran 75. Ett obegripligt intellektuellt och politiskt självmål.

2.
Stefan Löfven riktade tidigt i vintras kritik mot den svenska arbetskraftinvandringen. Han ansåg att det redan finns människor här som genom rätt utbildning skulle kunna utföra jobbet.
En relevant politisk åsikt och tillika en halvbitsk kritik mot sittande regering.
Detta utlöste en "kritikstorm" mot Löfven, som mer eller mindre beskylldes för att gå i Sverigedemokraternas fotspår. Rasistkortet plockades fram och feta rubriker basunerade ut "skandalen". Invandring är ett minerat ord. Ingen tillåts egentligen ha en åsikt om det i dag. Toleransen finns uppenbart inte, ens om det handlar om arbetskraftinvandring och orden sägs av en S-ledare. Och sedan undrar samma medier varför det Åkessonledda partiet i riksdagen går framåt?

3.
Eller den moderna krigsklassikern från 90-talet. Medan det slaktas och våldtas och begås andra fruktansvärda brott mot mänskligheten nere i Jugoslavien handlar Mona Sahlin Toblerone och blöjor på ett statligt kreditkort i Sverige. En mänsklig handling som när drevet går översätts till omänsklig och Sahlin själv blir förvandlad från Ingvar Carlssons utvalda efterträdare till en brännbar häxa. Vad är väl ett blodigt inbördeskrig på Balkan mot att dra ut i krig mot en slarvig kronprinsessa?
Två förundersökningar mot Sahlin inleds och läggs ned eftersom brott ej kan styrkas. Sahlin har inte begått några brottsliga handlingar men förlorar det krig hon är osmart nog att dra ut i, inklusive en framtid som statsminister. Don Quijotarna är utan nåd.

4.
Apropå Fredrik Reinfeldt satte han sig för övrigt nyligen till häst, drog på sig en Don Quijote-mask och kallade till presskonferens. Sedan, med knapphändig källinformation, gick han till skoningslös attack mot dem som via påstådda hot fått Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson att avgå. Vi talar om en statsminister här, som verkligen måste ha drabbats av Don Quijotepanik på riktigt. "Alla" skribenter följde dock i Don Qui-Reinfeldts spår och turades om att i de grövsta ordalag fördöma dem som hotat Pehrsson. Givetvis lades förundersökningen ner innan den ens inletts och den som noggrant sökte svar på vad som egentligen skett och sagts framstod det ganska tydligt att det Magnus Pehrsson fick utstå ingår i normaljobbet hos en storstadstränare (det är å andra sidan inte vem som helst som klarar det, men sådana är förutsättningarna).
Efter dag 1 har jag knappt läst ett enda fördömande ord om icke-hoten och har heller inte hört någon kritik från Regeringskansliet. Tvärtom framkommer det mellan raderna att Magnus Pehrsson körde fast i Dif med sin impopulära toppstyrning och att det nu – efter Pehrssons avgång och ordförande Jacobssons fega sätt att lämna det sjunkande skeppet – råder en helt annan harmoni än tidigare i Djurgården. Större spektakel än Reinfeldts presskonferens är svårt att finna.

Vi lämnar politiken. De groteska proportionerna, de hårda vinklarna och de märkliga krigsladdade orden storm, attack och rasa återkommer i samtliga lager av nyhetsflödet. I den märkliga värld som skapats blir folk blir "kränkta" av allt möjligt som inte har det minsta med riktiga kränkningar att göra.
En av kvällstidningarna gjorde nyligen en sensation av en skylt inne i en Coopbutik med texten:

VILKEN KORV VILL DU HA MELLAN "BRÖNA"?

Denna text "kränkte" nämligen stackars Mattias som inte visste vad han skulle säga när hans tioåriga dotter frågade vad texten betydde.
– Det är rätt smaklöst, tyckte Mattias och drog ut i en Don Quixoteattack med Coop som väderkvarn.
Vad exakt är det som är smaklöst?
Tror Mattias att Coop menar något annat med sin korvtext än att man just ska välja sin favoritkorv mellan korvbröden?
Insinuerar han att Coop avser att snuska till det? Coop – statens gamla konkurrent till Ica?
Grejen, Mattias: Det är inget som helst fel med texten. Den är helt korrekt. Till och med ordet "BRÖNA" är rätt stavat eftersom det är försett med citationstecken. Hur svårt kan det vara?
Men ni vet alla hur krig av den här typen slutar. Den "kränkte" vinner. Coop i Jakobsberg tvingades plocka ner skylten, som suttit uppe i ett halvår utan att någon annan enda människa känt sig "kränkt" eller funnit skylten "smaklös".

Någon stackare i Bohuslän blev förresten "kränkt" – av att en dåligt tecknad pinuppa sedan urminnes tider funnits och finns kvar på en turistkarta. Alltså, det är en liten fjantig tumnagelstor tecknad bild vi pratar om här, ingen bild ur en hårdporrfilm. Men som vanligt ingen nåd i krigsspalterna, där Don Quijote raskt drar ut med sin lans och korsförhör en kommunal tjänsteman som snabbt förvandlats till väderkvarn, misstänkt för att vara "kränkande" och "sexistisk".

Sen kan man göra en omvänd Don Quijote också. En Sancho Panza, för att likna det vid den lika klassiske vapendragaren.
Här kommer en sån som Andy in i bilden.
Andy, som hade jobbat på Liseberg i fem år.
Andy, som sedan tyckte att chefen var så dum att han loggade in sig på Facebook, flyttade markören till statusraden och skrev att han önskade att chefen skulle gå "på permanent pappaledighet".
Permanent pappaledighet, Andy?
Ingen lysande formulering det där, att offentligt bita den hand som föder dig. Absolut skäl nog att få fetsparken, vilket blev fallet för Andy. Dock kände sig Andy så "kränkt" att han valde att dra på sig Panzatröjan och gråta ut i en av väderkvarnsblaskorna.
– Dessutom skrev jag inga grovt nedsättande ord. Jag skrev att min chef inte var lämpad för det jobbet han har och att han borde vara pappaledig på heltid, snyftade Andy till sitt försvar.
Inga skämskuddar. Bara "kränkt". Här ska det krigas trots att spelet är förlorat.

Så här fortsätter det, dag efter dag. Det är som att vi bedriver ett krig där man letar efter minsta möjliga lågvattensnämnare för att motivera ett nytt meningslöst frontalangrepp på väderkvarnarna.
Sportens värld är som bekant inget undantag.
Mediehånen mot Pär Mårts lär säkerligen fortsätta ett antal vändor till, VM-guldet till trots. För inte får man som svensk hockeyförbundskapten uttala den allmänt kända sanningen att fotbollslandslaget – som aldrig kommer att ha chansen att vinna något mästerskap – får för mycket mediautrymme i jämförelse med Tre Kronor, hockeylandslaget som alltid är med och slåss om medaljer. Nej, varför ska vi föra sansade diskussioner och borra ner oss i de båda sporternas historia när vi kan använda allt som hånfullt och billigt bränsle i jakten på snabba poänger?

Och, apropå fotboll/hockey-kopplingar: När det gäller svensk fotboll har vi i Jonas Thern en av dess klokaste kritiker, som verkligen på alla sätt vet vad han talar om och som jag tycker vore en tänkbar efterträdare till Erik Hamrén. När Thern äntligen hittar en översättning av hockeyns ryggsäckshockey och uppfinner det briljanta "brottarfotboll" ska givetvis de flesta välja att missförstå och håna honom.
Så här sa han:
– Tittar man på matchen mellan Elfsborg och IFK så är det brottarfotbollen som får vinna just nu, och den tokhyllas av de som kallar sig experter, vilket jag har svårt att förstå. Jag tycker att man ska jobba mer på att utveckla det som är fotboll.
Thern har en poäng, eftersom Malmö FF kan jämföras med hockeyns Skellefteå och IFK Göteborg är på väg att bli fotbollens svar på Luleå Hockey. Debatten överlever dock inte kriget eftersom den rätta viljan och seriositeten saknas. Tyvärr gick vi miste om en värdefull diskussion på grund av den Don Quijotiska viljan att missförstå.

Budskapet i det nya Don Quijote-Sverige är: tänk ingenting, gör ingenting, var ingenting, ha ingen åsikt om någonting, stå bara mitt i mängden och håll med oss som reglerar yttrandefriheten. Annars blir vi "kränkta" och kommer och tar dig!

Själv känner jag en isande otäck känsla längs ryggraden. En känsla av att vårt land håller på att förvandlas från demokrati till demokratur.
Tänk om vi kunde höja tröskeln lite. Tänk om vi kunde inse att den som är med i leken inte bara har rättigheter utan även måste tåla ganska omild behandling. Tänk om vi kunde sluta med att brista ut i imaginära tårar och starta meningslösa krig om oväsentligheter. Tänk om vi kunde bejaka yttrandefriheten och ta debatten istället för att på volley håna människor som intar en annan hållning. Tänk om vi kunde tåla lite istället för att sticka knivar i andras ryggar.
Skrota Don Quijote-lansen och lägg ner de grundlösa krigsrubrikerna, som en hyllning till en nation som inte varit i krig på snart 200 år.


Topp 3: De mest ödesdigra skadorna i svensk idrott

Tisdag 28 maj 2013, 17:51

Med rubriken ovan menas de enskilda skador som fått störst konsekvenser för den fortsatta karriären. Hit räknar jag inte dödsfall som Pelle Lindbergh eller invalidiserande olyckor som Thomas Fogdö som eliminerade karriären i ett svep. Här har jag fokuserat på idrottarens betydelse för den idrott han utövade (det råkar nämligen vara tre män på topp 3) och för vilka framtida framgångar han troligen gick miste om på grund av skadan.

Plats 3
Armand Kranjc.
Född: Den 7 augusti 1973.
Idrott: Boxning.

Kom från ingenstans och snodde WBO:s världsmästarbälte i mellanvikt då han i november 1999 besegrade Jason Matthews på poäng. Därefter försvarade Kranjc sin titel vid tre tillfällen innan han föll mot den topprankade Harry Simon i Köpenhamn i april 2002. Dessförinnan hade han poängbesegrat Paolo Roberto i tysk gala, vilken hajpats extremt mycket i Sverige. Den 14 september 2002 var olyckan framme då Armand Kranjc förlorade på teknisk knockout mot ryssen Sergej Tatevosjan. Han ådrog sin här, vid blott 29 års ålder, en hjärnblödning som vid framtida läkarundersökningar ledde till att Kranjc fråntogs sin boxarslicens. Med tanke på hur tunnsått det varit med bra svenska proffsboxare genom åren blev fallet Kranjc en tung uppercut, både mot Kranjc själv och mot svensk boxnings varumärke.
Jag träffade själv Armand i samband med en boxningsgala i Ljungby 2009. Han var då fylld av revanschlust och vanmakt.
– Jag fick en hjärnskakning, inte en hjärnblödning. De ville statuera ett exempel, sa de. Det är skitsnack. Det var mig personligen de ville åt. Det handlar om personer som ogillat mig sen jag var så här stor, sa Armand och höll handen en meter upp i luften.

Plats 2
Tomas Brolin.
Född: Den 29 november 1969.
Idrott: Fotboll.

Den 16 november 1994 beseglas ödet för en av våra största fotbollsspelare genom tiderna. Han fastnar med vänsterfoten på Råsundas gräs i samband med en målgivande passning till Martin Dahlins 2–0-mål och sedan är benbrottet ett faktum.
Brolin har ett otroligt år bakom sig både i klubblaget Parma, där han avancerat till final i cupvinnarcupen och framför allt i landslaget där han fixat brons till Sverige och blivit uttagen i världslaget. Sverige har dessutom inlett stundande EM-kval på bästa sätt och allt talar för att det blir blågult deltagande i England 1996. Brolin är vid tillfället inte ens 25 år fyllda och har sannolikt sina bästa år framför sig.
Skadan förändrar allt, både för landslaget och för Brolin. Sverige missar två raka mästerskap och efter en lång och seg konvalescens åker Brolins karriär utför i en rasande fart. Han hamnar på kollisionskurs med Leeds, lånas ut till Parma, kommer tillbaka till England, sparkas av Leeds och avslutar med några misarabla föreställningar i Crystal Palace. Han blev aldrig vad han varit före skadan och blott 28 år gammal tackar en överviktig Brolin för sig. Saknad av en fotbollsnation som med undantag för Zlatan Ibrahimovic inte direkt varit bortskämd med världsstjärnor sedan dess.

Plats 1
Bengt Gustafson
Född: Den 17 maj 1963
Idrott: Volleyboll

Vi glömmer det aldrig. Inte sedan 1963 hade Sovjetunionen tagit något annat än guld i volleyboll-EM, men under drygt två genommagiska timmar 1989 års semifinal i den nybyggda Globen hade volleybollens svar på Miracle on ice blivit verklighet. Ett sällsynt talangfullt svensk landslag hade skapats under ledning av en sällsynt skicklig och "osvenskt" odiplomatisk förbundskapten i Anders Kristiansson.
Körsbäret på toppen av den kompromisslöse Kristianssons skapelse var en extrem multitalang från Mölnlycke vid namn Bengt Gustafson. Först vid 13 års ålder prövade han volleyboll, sporten där han skulle bli en av världens bästa spelare genom tiderna. Spjuvern Bengan var den perfekte tvåvägsspelaren. Han kunde allt. Ett enastående försvarsspel varvades med en brutalt bra smashteknik ingen kunde matcha. Typiskt för Bengt Gustafson var när han smög upp på högerspikerplatsen och, efter en fjäderlätt bollvickning från elegante passaren Janne Hedengård, med full kraft så gott som alltid lyckades antingen döda bollen eller slå den så hårt att motståndarna misslyckades i blocket.
Fram till 1991 hade Bengan radat upp sju fantastiska år som välbetalt proffs i Italien (Turin, Parma och Treviso), vilket inkluderade ligasegrar, cupsegrar och cupvinnarcupsegrar. Han spelade alltid nonstop, blev aldrig någonsin utbytt och tvingades 1990 till en operation i knät som blivit slitet av all hård träning och matchning.
Efter att han rehabat sig tillbaka under åtta månader kommer det som ska förstöra allt.
Oktober 1991. Bengt Gustafson har investerat i en motorcykel för att lättare ta sig till träningen i Treviso. Han ligger bakom en lastbil och har dålig sikt när lastbilen svänger och en bilist från en sidoväg väljer att köra ut. Bilens kofångare krossar Bengans vänsterben. Redan där är karriären över. Bengt Gustafson kan aldrig mer komma tillbaka till den traditionella volleybollen. Även efter lång vård och rehab gör det för ont att hoppa på hårda trä- och laminatgolv. Längre än till en halvhjärtad satsning på beachvolleyboll i mjuk sand tillsammans med Ljungbys Per Magnusson kommer han inte. 1996 är det definitivt över och med tanke på att 30+ inte är någon ålder för en volleybollspelare blir olyckan en ofattbar förlust för både Bengan och svensk volleyboll, som snabbt vittrade sönder efter de där fantastiska glädjescenerna i Globen.


Kannibaler, huliganer och Husby

Torsdag 23 maj 2013, 22:52

Det finns, enligt mitt tycke, ingen bra svensk ståuppkomiker. Varför vi, år 2013, ännu inte fått fram en enda riktigt begåvad och humorintelligent gränssprängare borde vi sätta forskningen på att analysera.
Ståuppkomik är ju inte direkt något nytt i världen.
I USA har det funnits i över ett halvt sekel och för att uttrycka lite vad jag känner i dag hämtar jag ett citat från den som en gång skapade ståuppkomiken. Lenny Bruce (1925-1966) var en man som kunde uttrycka sig, slå ett retoriskt huvud på spiken och skapa ett bevingat uttryck. Lenny Bruces kanske bästa citat för eftervärlden är när han uttrycker sin sympati för kannibaler.

Det är ingen som tycker illa om kannibaler. De erkänner åtminstone öppet vad de har för sig: "Vi äter upp folk, för det tycker vi är gott".

Citatets vidare andemening är: Vi gillar inte hycklare.
Folk som säger en sak, men vars handlingar en helt annan har vi alltid svårare att förlåta än andra. Våldtäktsmannen och polisen Göran Lindberg, som otroligt nog föreläste om könsdiskriminering, är det bästa/värsta exemplet på en oförlåten hycklare jag kan komma på just nu.

Hyckleriet existerar i alla former, i alla skikt. Inom idrotten finns många hycklare, till exempel folk som gärna fördömer andra klubbars agerande och sedan inte tvekar att agera likadant själva.
Politiken är – som vi vet – ett enda stort majsfält av hycklare från höger till vänster. Alliansministrarna som inte betalade tv-licens. Maria Wetterstrand som predikade klimat som rena prästen men samtidigt flygpendlade till och från Stockholm i åratal. Hela Saudiaffären med allt vad den innebär.

Eller Lars Ohly, mannen som är värd ett helt kapitel i ämnet svenskt politiskt hyckleri. Han som vill förstatliga vården men samtidigt gladeligen lät sig opereras på Sophiahemmet. Han som vill förbjuda friskolor men har haft sin dotter i friskola. Han som vill reglera bostadsmarknaden men gjorde sig en 700 000-kronorshacka när han sålde sin egen bostadsrätt.
Och så vidare.
Det är intressant att se hur annorlunda politikerna hanterar och värderar situationer olika.

När det inte längre än päron på Stadion som kastas utan stenar i Husby borde väl åtminstone Fredrik Reinfeldt kalla till presskonferens och tala till nationen enligt Lex Magnus Pehrsson, eller? Lars Ohly borde väl, precis som efter Djurgårdsincidenterna, uppmana till kamp mot idioterna? Nya lagförslag, kanske – som ju brukar vara populärt när nån överberusad person lyckats forcera en mur av slappa ordningsvakter kring en fotbollsplan?
Nej, det som främst sker på den politiska scenen är ännu ett varv i det tröttsamma eviga kretsloppet av att plocka billiga poänger på andras bekostnad. Samtidigt – och detta är ännu värre än politikerkäbblet – romantiseras det hej vilt på kultursidorna där det skyndar folk till stenkastarnas försvar. De försöker "tolka" våldet, försöker förklara våldets språk och syfte och snyft, snyft, plötsligt låter det som att de unga arga män som kommit på idén att utsätta andra för livsfara är offerlamm.
Med anledning av att både huliganism och förortsstenare/mordbrännare varit på den politiska tapeten nyligen ska jag förklara hur jag ser skillnaden mellan de båda.

Huliganer är i mina ögon ungefär som kannibaler var för Lenny Bruce. Jag gillar inte vad det gör, men de är åtminstone ärliga. De säger ungefär: "Vi anser att våld och fotboll hör ihop och det förblir vår åsikt".
Om huliganer kan man tycka mycket, men hycklare är de lika lite som kannibalerna. De bara kör, och det mesta av vad det gör är lagligt (för inte kan det vara brottsligt att bestämma träff på en åker och på egen begäran puckla på varandra?).

Men vad säger en stenkastare till sitt försvar? Hur motiverar han (det är ju nästan alltid en han) sitt handlande? Säkert något i stil med Johan Ulveson i den klassiska förorts-Lorrysketchen: "Vafan, vi har ju ingen lokal?!". Bortförklaringar. Allt är någon annans fel. Samhällets. Polisens. Politikernas. Morsans. Buhuu. Snyft. Jag vill bara synas och för att synas kastar jag en sten och tänder på en bil.
Och somliga kulturskribenterna och debattörer köper det. Här är ett skräckexempel.
De som resonerar så här resonerar som smygrasister, men istället för "Jag är inte rasist, MEN…" är det meningsmallar av typen "Jag tar avstånd från stenkastning och brända bilar, MEN…" som gäller.
Skippa det lilla fula ordet men, tack.

Det hela är egentligen väldigt enkelt, tycker jag.
Den som tar upp en sten och kastar den mot en annan människa är en idiot och brottsling. Punkt. Slut.
Den som sätter eld på en bil är en idiot och brottsling. Punkt. Slut.
Istället för att "tolka" våldets språk bör vi rikta våra ögon mot den förkrossande majoriteten Husbyungdomar som med sitt intellekt och goda omdöme valt att inte kasta sten eller tutta på bilar. Analysera dem istället. Inled en studie och ta reda på varför de inte utsatte andra för fara.
Det är den fria viljan det handlar om.
Du har alltid ett val.
Du kan alltid välja bort dåliga och skadliga saker.
Du kan alltid protestera men det finns och kommer alltid att finnas ett fredligt alternativ att protestera.
Jag önskar att det skrevs mer uppmuntrande om detta: konsten att välja rätt eller i alla fall konsten att välja bort skadliga saker.
Lagen är bara till för den som följer den, glöm inte det. Brottsligt beteende hos folk som inte är intresserade av att följa lagen förtjänar inte att "tolkas", ens på kultursidorna.

Det kan – till sist – vara värt att notera att ibland har våldet inget språk, ingen logik, ingenting. Ibland gör folk idiotiska saker bara för att de vill. Inget annan anledning.
Som Alfred Pennyworth säger till Bruce Wayne i masterpiecet The Dark Night (2008):

They can't be bought, bullied, reasoned, or negotiated with. Some men just want to watch the world burn.





Daniel Enestubbe

Daniel Enestubbe, 40 år, sportreporter, krönikör och författare.
Jag tycker om att tycka.
Jag tycker till om allmänt i allmänhet och om sport i synnerhet.
Vissa tycker det jag tycker är lysande medan andra tycker det jag tycker är fetuselt.
Det tycker jag är bra.

daniel.enestubbe@smp.se
Telefon: 0470-770 664



huvudnyheter just nu
 

Daniel Enestubbe

Daniel Enestubbe, 40 år, sportreporter, krönikör och författare.
Jag tycker om att tycka.
Jag tycker till om allmänt i allmänhet och om sport i synnerhet.
Vissa tycker det jag tycker är lysande medan andra tycker det jag tycker är fetuselt.
Det tycker jag är bra.

daniel.enestubbe@smp.se
Telefon: 0470-770 664



Arkiv


Senaste blogginläggen

Blogg

Mångmamma

Eva Kvist bor utanför Braås med många barn och man. Hon bloggar om livet med en stor barnaskara och om tillvaron i stort.

Blogg

Anonymia

wahoonieshaped.blogspot.com - ett fantastiskt liv sett ur ett grodperspektiv.

Anonymia Pseudonymssons fantastiska liv

Nyheter

Läs i dagens Smålandsposten

Växjö: Livet på hjul: Getnö gård • Basargata planeras på Araby • Muslimska högtiden eid al-fitr • Alvesta: Parcyklar på äldreboendet Furuliden • Älmhult: Karl-Oskarskolan nyrenoverad • Lessebo: Glasutställning på Kosta museum • Uppvidinge: Zipline-linbana gör succé • Tingsryd: Tingsryds marknad • Personligt: Per Hermansson, 65 år: "Inga planer på att gå i pension" • Kultur & Nöje: Kulturmötet: Oskar Edvinsson

Mest läst på smp.se senaste dygnet


Senaste nytt på sporten

Senaste nytt från TT Sverige/världen

Senaste nytt från Kultur & Nöje

Mitt_Lammhult

Mitt Lammhult din lokala mötesplats.

Taggade.se

Taggade.se

En späckad tävlingskalender, reportage och resultat från olika lopp. Nu lanserar Smålandsposten en helt ny sajt för tävling och träning med fullt fokus på det som händer i sydostregionen.

logga
Logga
Bilen
Ford Transit Connect -10
Moondust silver 6.200 mil 88.000 kr (70.400 ex moms)