Magert i Stockholm - i Växjö smör, ost och gräddfil

Tisdag 19 mar 2013, 18:10

Ett avgörande prov.
Och något slags läxförhör.
Veckans läroplan för Sveriges landslag.

Uppe i Stockholm väntar man på att isen ska smälta, kämpar på i snålblåsten. Försöker ro Brasilienbåten i land. Irland hemma måste nästan vara tre pinnar, annars går hela det här VM-äventyret på grund redan på fredag. Nu är det allvar för Erik Hamréns Hawaii-gäng, nu är läget upp-Trap-pat. Det har varit hela havet stormar på de offensiva positionerna, när Ola Toivonen framstår som det mest stabila anfallsalternativet har det gått långt. De grönvita lär spela långt, kanske är det för att undvika Tipshallsuppkast som Irlands italienske förbundskapten trilskas om taket på Friends arena?
Vi ska klara en sådan här match. Det är långt ifrån säkert att vi klarar den.

Men som sagt, det är uppe i Stockholm med omnejd, det är herrlandslaget, det är helt fritt från Kronobergskopplingar (trots att Rade Prica gjort sex mål på tio starter i Israel). Däremot har Växjö växt fram som ett favorittillhåll för damerna.
I förmiddags hade den stora propagandamaskinen rullat in i Myrans pressrum. Förbundet satsade på informationsoffensiv inför Islandsmötet i april, inför EM i sommar.
Allt var helt fantastiskt positivt. På sin första av många podieminuter hann kommunikationschefen Camilla Hagman berätta att EM …
– … är en jättegrej.
– … blir riktigt häftigt.
– … blir en fest.
Det var svårt att missa budskapet. Och det var absolut inget fel med budskapet, det är klart att turneringen blir något extra, även utan världens två bästa damlag. Det förstår du även utan ostiga reklamfilmer. När du lyfter fram närvaron av holländska och isländska journalister på Växjös gator i sommar som ett tecken på att festen kommer, då har man brett EM-smöret ganska tunnt.

Tur då att Pia Sundhage levererade. I och för sig ingen sång denna gång, men när den gråhåriga fotbollseminensen (som alltid numera) kommer skrudad i EM 2013-tshirt är det en oslagbar annonspelare. Ett besök från den stora världen.
Hon gav en statusrapport, hon hyllade mycket, sågade lite efter Portugalvistelsen. Som bildsattes med ännu en ostig film. Framförallt Nilla Fischers mittbacksinsats mot USA lyftes fram (men förre Östertränaren Martin Sjögren envisas med att använda henne på mittfältet i Linköping). När Sundhage sa "vi är på rätt väg" lyssnade vi, trodde på henne.
Hon tror på att testa nytt – och det är inte kört för oprövade allsvenskar, hör upp Sofie Andersson – och hon tror på sina stjärnor. Drar sig inte för att kalla både Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist. Som båda är tillbaka efter olikartade uppehåll. Som båda får en välförtjänt gräddfil in i testtruppen.
Mot ett iskallt Island, som Pia Sundhage dock trodde klättrat upp ur Algarve-gropen (6–1 till Blågult då). Island som kommer tillbaka hit i sommar. Sverige hoppas inte göra det, hoppas inte bli grupptvåa och tvingas till kvartsfinal här. Oavsett hur många tyska fotbollsskribenter det går på gatorna.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Slutsovit, lovande

Måndag 18 mar 2013, 11:04

Vi är inne på andra halvlek av mars, i Europas fyra största ligor är guldstriderna redan över, i den femte gör PSG sitt bästa för att dra ut på dramatiken. Sverige vaknar också, och pratar om … cupen.
Älskar det.

Oavsett diverse uppläggsskavanker och knasiga rankingregler (som tack och lov aldrig behövde användas) blev det nya gruppspelet lyckat. Lovande. Inte minst för Öster. Inte minst efter den drömlottningen.
Det är förstås åt Smålandsskogarna att matcherna i avslutningsomgången inte avgörs samtidigt. Bäst hade varit om de spelats helgen före den allsvenska premiären, så att de blev verkliga genrep. Så att inga träningsläger tilläts störa schemat. Så att försäsong var försäsong, och tävlingssäsong tävlingssäsong.
Nu är det något mitt emellan. Men det är något i alla fall. Det tas på allvar. Öster var bra i Tipshallen i torsdags, gjorde det som skulle göras. Och lite till, något mål till. Därav kvartsfinalbiljetten.
I går låg jag och söndagstittade på Roar Hansens första stora HIF-test (det såg sådär ut), när HIF-direktören Paul Myllenberg tog till orda i halvtidspausen. Sågade alla de andra, som inte spelade på naturgräs. Ingen mindre än Chefen försvarade dock konstgräsmatcherna på mindre arenor.
Jag tycker att båda har rätt. Cupen är vad den är, du och jag kan tycka att en avgörande cupmatch borde locka (minst) lika mycket folk som en seriematch i 23:e omgången. Svensk fotbollspublik är dock cupskeptiker av tradition (vilket inte minst syns i Europaspelet).
De här marsveckorna var ändå publiksiffrorna förhållandevis okej. Inramningen lite småtrevlig. Däremot borde det bli något slags ytterligare lyft när cupen går in i slutspelsfasen. En kvartsfinal borde kunna spelas på en ordinarie plan. Men jag förstår klubbarna – när förbundet inte kan bestämma sig för ett enda speldatum sänder man signalen att det inte är på riktigt allvar, att det är något nödvändigt ont.

Medan vi räknade på cuptabeller den här helgen spelade Markus Jonsson 90 minuter för sitt Brann. I Tippeligaens första omgång (Bergen-säker seger mot Vålerenga, 3–1). Att guldjakten redan inletts säger något om Norge. Och om oss. Det går att spela (liga)fotboll i mars, även i Norden. Om man lägger ner lite arbete, och mycket värme och pengar.
Som Paul Myllenberg påpekade står det till och med i de svenska tävlingsbestämmelserna att det ska gå att göra även här. Men viljan saknas helt. Vi har testat en gång, 2010. Då som nu var det vargavinter. Minnet som består är taskiga publiksiffror och ännu risigare planer. Efter det dömdes experimentet ut fullständigt, det sas vara omöjligt med ett allsvenskt liv i mars.
När norrmännen lyckas kanske vi ska fundera ett varv till. Till exempel skulle förbundet för en gångs skull kunna sätta ner foten och kräva att klubbarna faktiskt levde upp till bestämmelserna. När det byggts nytt både här och där borde det också kunna ställas nya krav. Då skulle Sverige få större chanser att hänga med även utanför våra djupfrysta gränser. Även om det skulle behövas några fler konstgräsplaner.

Klubbarna kan kommenderas att spela tidigt, publiken är svårare att beordra till arenorna. Inte de mest inbitna, de hade gått på match klockan tre på julafton, men de ack så viktiga marginalåskådarna. De lite mer bekväma. Det syntes i Norge i helgen. Men de skandinaviska klubbarna kanske får leva med det, klara sig utan dem? For the greater good. Fler matcher ger ändå större totala publikintäkter.
Förresten är det ironiskt att vi som i alla år sett upp till den engelska fotbollen – som fascinerat sett dem lerkriga hela julhelgen, som älskat deras cuper – är deras raka motsats. Vi måste ha 20 plus för att gå på fotboll, och vi bryr oss inte om utslagsturneringar. Brydde oss inte, i alla fall. Å andra sidan har vi en väldigt romantiserad bild av hur stort cupintresset faktiskt är på öarna, det har minskat även där. Å tredje sidan är det inte England vi tävlar med.
Att vända blicken mot Norge är en bättre början. Cupgruppspel är en början. På något mer.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Ännu är det inte rökt

Tisdag 12 mar 2013, 15:33

I ett kapell i Rom har 115 rödklädda män barrikaderat sig. Under de närmaste dagarna ska kardinalerna försöka skaka fram en ny påve. Under tiden kommunicerar gubbarna med omvärlden via röksignaler.
Samtidigt, i ett fotbollstempel i Barcelona, har det rätt och slätt låst sig. På den här rödblå elvan är tidspressen ännu större. Redan vid elva i kväll måste de ha skakat fram ett resultat. Måste ha rest sig efter en påve-r period. Annars går ännu en Champions League-dröm upp i rök. Världens fotbollsjournalister tyder signalerna som att allt är över. Som att tiki-taka-apokalypsen är nära.

Jag grävde ner mig i katolicismen i förra veckan, skrapade lite på ytan. Fann en skandaliserad kyrka som ofta räknas bort här, men som betyder allt mer där. Och här, när "där" blir "här". Många tycker att dess åsikter är lika daterade som en 4–2-4-uppställning. Andra vägrar ge sig, står på sig. Trots det plötsliga, ålderdomsrelaterade ledarvakumet.
På en annan Medelhavsstrand finns stora likheter. Men också värdsligare problem. FC Barcelona–AC Milan 0–2 efter första halvlek. En sjuk ledare, en lealös flock. En flock som den senaste femårsperioden gått från att vara Kataloniens jättar till att vara hela världens giganter.
När jag växte upp i Skåne, på den gudomlige gamle Laudrups tid, såg man ibland jättegrytan Camp Nou på tv, på danska tvåan sent på lördagskvällarna. För mig var den något mytologiskt, något overkligt, ungefär som det som avhandlades på högstadiets religionslektioner.
Nu har den stora världen kommit närmare, vi är i Barcelona på några timmar, för några hundralappar. Vi är det ofta. Fotbollsturisterna flockas. Hemma kan vi se varenda match. Kidsen tjafsar om Real eller Barça istället för Öster eller HIF eller MFF.

Och vi har redan svårt att föreställa oss tiden när Barcelona "bara" var en storklubb i mängden. Vi tror att Camp Nou alltid varit fotbollsvärldens absoluta centrum. Alltid varit en världsreligion. Sedan Peps reformation sommaren 2008 har det blivit två titlar i Champinjonligan – och två semiförluster.
Nu tycks tröttheten till slut ha hunnit ikapp även de mårdkvicka magikerna. Nu är hundradelarna på fel sida, redan i åttondelen. Superbygget är i brygga, kapten Roura – ersättarens ersättare – måste vända skutan. Rou det här i hamn.
Annars står hela den där halvan av världen som aldrig fastnade för finliret (eller hann tröttna) redo att peka finger. Färdig att håna allt från 4–3–3-formationen till frisyrerna. Att tvärsäkert konstatera "nu är det över".

Fotboll handlar om resultat. Men också om att, likt den religiöse, fortsätta att tro. Trots att du 0–2-torskade var ju de egna egentligen bättre. Som den sure signaturen PH skrev efter helgens cupfotboll: "Om inte målen räknades så skulle GIF ha vunnit."
I Italien brukar man inte bry sig om utseendet, man tror helt på resultatets makt. I Katalonien, i Les Corts-kvarteren, handlar det om något mer. Mer än en klubb, mer än ett resultat, mer än en match. I kväll handlar det bara om att göra minst två mål på 90 minuter plus tillägg.
Men oavsett utgången kommer man inte att sluta tro. Tror jag. Det finns inte heller någon anledning. Vad som finns är oroande tecken i skyn – Xavis ålder och åkommor, tränarposten, backlinjen. Men Messi ska ingenstans, Iniesta är fortfarande en av de bästa (men som allra bäst på mitten).
Kanske bryter ändå en ny, mindre revolution ut i sommar. Kanske tappar FC Barcelona något av sin särställning, kanske blir Blaugrana bara ett av världens största igen, inte de största. Kanske är det lika bra. Eller så blir det kanske som Barcelonas egen hemsida skriver, "en kväll för magi", där den lilla loppan trollar fram en kanin ur hatten och allt förblir som vanligt.

Kanske tar de en paus där i Sixtinska i kväll, för att ratta in matchen. Förrförre påven Johannes Paulus var både Barcelona-medlem och före detta fotbollsmåvakt. Förre påven Benedictus XVI håller på Bayern München. Angelo Scola, ärkebiskopen av Milano som nu är flera spelbolags favorit till påvejobbet, lär supporta AC Milan.
Men jag tror inte att det blir Scolas vecka. Favoriten brukar inte stå distansen ut i Vatikanen-val. Fotbollens främsta brukar ha en förmåga att vara bäst över 180 minuter. Jag undrar om Milan kan hålla samma disciplin i 90 minutr till. Ett tidigt hemmamål, och gästernas försprång kan snabbt gå upp i rök. Inte heller de här gudomligheterna ska räknas ut i förtid.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Vårfotboll, vår fotboll

Fredag 08 mar 2013, 13:10

Okej.
En fotbollssäsong är igång, Uniteds Europaresa tvärbromsade och kraschade vid ett rött och Tobias Grahn har flyttat (till Brönshöj, i danska ettan). Det våras för fotbollen, då bör en fotbollsblogg också gå ur sitt tillfälliga ide (som, måste det sägas, varit rätt hektiskt). Försöka få några idéer.

Öster lär just nu sitta på ett tåg norrut. Chansen finns fortfarande att få fortsätta ut på Kontinenten, efter ett stabilt Stadion-kryss. Om det bara går att uppbåda några mittbackar i Medelpad.
Det nya cupupplägget har hyllats i största allmänhet. Helt välförtjänt. Det är ett lyft, det är kul, det är intressant – men det är en bit från perfekt.
• Att Öster just nu tågar mot Medelpad är ett första bevis. Varför inte någon slags geografisk lottning indelning?
• Samtidigt flyger Östers premiärmotståndare BP i dag hem från ett träningsläger i Turkiet. De klantade sig för sju månader sedan, åkte på en förlängningsförlust mot dåvarande division 2-gänget Nyköping i cupens andra runda. The magic of the svenska cupen och så vidare. Kul 2012, men trist att det ska förstöra för dem 2013. Att avgöra cupen under våren, så att vi får en färsk Europarepresentant, är helt rätt. Men det blir helt fel när en nationell tävling avgörs under två säsonger. Och när alla elitlagen inte får vara med.
• Att lag har olika antal hemmamatcher i en serie/ett gruppspel är aldrig lyckat. Punkt.
• Att bara låta gruppsegraren gå vidare riskerar att på många håll förvandla den sista cupomgången till just det den inte skulle vara – träningsmatcher.

Så vad göra?
Jo, sisåhär.
• Spela gruppspelet under samma tidsperiod som nu (med början i början av mars). Låt samtliga lag i allsvenskan och superettan vara direktkvalificerade. Bilda även en trestegsraket, där distriktsmästarna går vidare till regionala höstcuper, och låt sedan segrarna där vara med i svenska cupens gruppspel.
• Som spelas med åtta femlagsgrupper. Fyra matcher per lag. Två bästa vidare till åttondelen. Gruppsegrarna får hemmaplansfördel där. Och så final framåt maj, på Friends arena. Där verkliga ansträngningar görs för att fylla läktarna – till exempel förbundssponsrade supporterresor, som redan föreslagits.

Med det här upplägget kunde vi haft en cupgrupp med Öster, Kalmar, Värnamo, J-Södra och något lyckligt division 2-lag. En helskånsk grupp, en hel-stockholmsk. En norrländsk. Och så vidare. Ännu mer vårhetta.
Dessutom: Vi är många i som i många år tjatat om att svenska elitklubbar måste spela fler matcher. Bli ännu proffsigare. Den här vintervåren har alla från Henrik Larsson till Henrik Rydström pratat om att Royal League borde återupplivas. Helt rätt (men fimpa namnet, snälla – både av ideologiska och marknadsföringsskäl). Det finns gott om utrymme i februari/mars-kalendern – de skandinaviska lagen är ändå utslagna ur Europaspelet, spela matcherna de dagarna. Och cupen på helgen. Och så får vi alla bli ännu bättre på att ta cupen/cuperna på allvar. Fler åskådare, fler artiklar, fler tv-sändningar (även om det är skid-VM) och mycket bättre förbundsinfo – Livescore-bevakning på hemsidan är en start.

Och när vi ändå är inne och vårmöblerar om i vår svenska fotboll:
• Det har varit tyst ett tag, men häromåret var en allsvensk make-over på tapeten, och jag tolvlagstyckte så här och så här då. Det gör jag någonstans fortfarande, men få (får jag för mig) håller med. Och den stora allsvenskan är alls inte bara av ondo. Speciellt inte om vi får tillbaka Royal League, då får topplagen sina toppmatcher ändå. Men begränsa risken för nedflyttning till superettan (ett annat namn jag inte är såld på, ens efter 13 år). Det räcker med två ur.
• Som ersätts av superettansegraren och vinnaren av kvalet, som spelas England-style mellan lag två till fem och med final under Friends arena-taket framåt mitten av november. Superettankämparna behöver ju inte heller några landslags/Europacup-uppehåll, men behöver pengar och lite trygghet. Därför kan serien gott utökas till 18 lag.
• Medan division 1 behålls ungefär som i dag, och division 2/3 delas in i fem regioner. Där de inblandande själva bestämmer antal serier och lag. Det är också dessa fem regioner som får sina egna cuper (där även division 1-lagen är med).
• En annan tanke som också dyker upp på väggbonaden ibland är elitreservlagens hemvist. Hur U21-serien än organiseras kommer den ändå aldrig att gälla något särskilt. Personligen hade jag hellre sett elitlagens bilagor i division 1–3. Det finns problem med det upplägget också, men fördelarna överväger ändå. Framförallt utvecklingspotentialen.

Frågor på det?

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Vinterklipp

Tisdag 12 feb 2013, 14:30

Det finns mästare och mästare. Mästarligor och ligamästerskap.
Vissa kommer aldrig fram. Vissa kommer aldrig därifrån.

Februari, brytningstiden. Här gror en ny fotbollssäsong någonstans under snödrivorna. Tårna tinar långsamt upp efter utflykt till Kungsholmen. Efter en träningsmatch som redan avhandlats, som på många sätt bekräftade en bild. Av Öster som ett lovande allsvenskt lag – men där det förstås finns bitar kvar att jobba med. Som försvarsspelet – speciellt kanterna blev sårbara mot Djurgården (Andreas Thomsson försvarade försvaret med att det var svårattackerat på det hala underlaget). Som anfallsspelet – med det solida innermittfältet finns faran att anfallet/yttermittfältarna får fixa mycket själva framåt. I båda ändarna handlar det om att hjälpa varandra. Att inte lämna folk ensamma. Att använda sig av bredden.

Där ute gror en vårspurt som redan är avgjord på de flesta håll. Allt fokus på Champinjonligan. Där det som vanligt är välväxt, men kanske ovanligt osäkert om slutsegraren. Barcelona, United–Real-överlevaren, Bayern, Juventus, någon helt annan …
Men knappast Paris Saint-Germain. Z får jaga vidare i sin vilda jakt på ett lag bra nog att vinna, som ändå har utrymme för hans person.
För det har visat sig innanför både Paris och Manchesters stadsgränser att det är svårt att värva ihop ett fungerande världslag. Det går inte på en eftermiddag, inte på en säsong, inte på några säsonger. Du kan inte köpa kultur.
Du kan inte köpa trycket som uppstår på Mestalla. Där vet man hur snabbt du kan börja falla – och hur svårt det är att få stopp på fallet. Men också att det går (i alla fall sportsligt). När folk och fä börjar baissa deras CL-chanser även den här våren vände Los Ché skutan under vintern. Av de nyss länkade åttondelsgissningarna från i december är det nog PSG-tipset jag har störst funderingar över nu. Kanske räddas parisarna av hemmaplansfördelen i returmötet.
Annars är det väl bäst att stå fast vid tipsen. Fast det är klart, United-förhoppningarna har blivit något större. Om än inte Robledo-stora.

Men större än Kaspars Gorkss förhoppningar om speltid i Premier League. Det var ju en sån vacker berättelse – en oklippt mittback från Lettland harvar runt i Sverige, åker hem, får chansen och arbetar sig tålmodigt genom The League Championship för att till slut, som 31-åring, få sin chans på den största av scener. Tyvärr blev det inget lyckligt lettiskt slutkapitel. Gamle Gorkssen visade sig inte hålla i Premier League, inte ens i Reading. Efter hans insats i 2–5-förnedringen mot Arsenal (där han var på mellanhand mest hela tiden) har han inte fått speltid. Nu lånar dem gamla guldfärgade giganten Wolverhampton in honom, i ett försök att rädda sitt fall. Tillbaka till ruta ett. Som ändå är ganska lång resväg från ruta noll, från Auda Riga. Håret har han hunnit få ordning på också.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Förlorat, förtrollat

Torsdag 07 feb 2013, 12:20

För att få ihop en helt annan text satt jag precis och läste om tv-programmet Vem tror du att du är?. Inget avsnitt tycks vara inplanerat med svenska fotbollspelare.
Kanske något att jobba på.

Det har redan påpekats, på många håll. Den 7 februari undrar vi fortfarande lite över vad det är för landslag vi har. Vem vi tror oss vara.
När Guldhedens Maradona sänkte silverlandet en förtrollad förmiddag för (snart) elva år sedan trodde vi inget, vi visste det precis. Vi var kanske inte helt nöjda med vår självbild (i alla fall inte före miraklet i Miyagi). Men vi visste. De visste.
Nu hade det varit hela havet stormar hela 2012. Ett fiasko där, ett mirakel här; en fantastisk inomhusarena här, ett utomjordiskt mål där. 2013 handlar precis allt om att ta så många poäng som möjligt i dubbelmötena med Irland och Österrike. Att klara kvalet. Då kan vi inte tro att vi är några andra än vi är. Frågan är bara vem vi egentligen är. Vad vi egentligen är kapabla till. Förutom att fortfarande göra fina frisparksmål på Argentina, då.

När du läser igenom tyckar-tryckvågen dagen efter kvällen före går åsikterna isär. Att Irlands-genrepa mot Argentina – bu eller bä? Bu, säger den här fotbollsbloggaren. Hade det inte varit bättre att nöta in bemötandet av brittiska fasta situationer, att testa mot typ Skottland, att komma in i den matchbilden, där Sverige måsta kunna föra boll mer, där motståndarens tillslag blir direktare?
Nu blev det en förutsägbar lektion. Nu vet vi definitivt vem vi inte är. Visst, vi lyckades sätta fyra på Tyskland, men vi är f-n inte Argentina för det. När den gamle Estudiantes-räven Alejandro Sabello fått sätta sin prägel på Albiceleste tycks det mesta ha fallit på plats. Inte minst den mest centrale. Messi i sin centrala frihet är mitt i prick. De ljusblårandiga, ljussnabba blir en av de främsta favoriterna hemma hos favorithatgrannen nästa sommar. Kanske den allra största.

Medan vi måste få ordning på det mesta för att nå dit. Det får inte att gå att bara kuta rakt igenom. Varken på eller runt planer.
Det fanns några ursäkter den här gången (som vintervilan i både allsvenskan och den ryska SOGAZ-ligan). Det finns inga sådana den 22 mars. Då finns det å andra sidan inget Messi-motstånd. Å tredje sidan: när vi gör oss Lustig-a över den irländska laguppställningen ska vi minnas att vår vänsterback hör hemma i Blackburn. Och så vidare.
Den 22 mars måste vi få med Z mer. Få alla X och Y att hamna rätt i taktikgenomgången (han har väl någon sådan, Hamrén?). Den 22 mars måste vi ha glömt den här utspelningen. Då måste vi veta vem vi är.
Annars får vi förlita oss på släktforskarna. Få dem att satsa på att påvisa svenskt påbrå hos så många argentinare som möjligt, så snabbt som möjligt, för att nå Brasiliens förlovade land.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Nygammalt

Söndag 03 feb 2013, 23:15

En fredagskväll som för länge sedan flytt var det nytt, nytt, nytt.
Men egentligen inte så mycket nytt.
Det var den oändliga försäsongens allra första fotbollsmatch som inte avgjordes på snö. Det var tillräckligt för att över 1400 skulle hitta in i Tipshallsvärmen. Det var tillräckligt för att det skulle kännas som vår.
Under, och efter Värnamovinsten, las stort fokus på nytillskotten. Förstås. Naturligtvis. Speciellt som de utmärkte sig. Kenny Pavey Millwall-krigade, sköt och drog in 1–0. Vlado Zlojutro var kvällens nykomling, kvällens man, gjorde allt en vänstermittfältare ska – och lite till. Juan Robledo hamnade fel någon gång tidigt, men fick ordning på fötterna. Han lär stå kvar i försvarslinjen.
Efteråt berättade den chilenske kultbacken för Chefen om hur han kysser Tipshallskonstgräset inför varje träning. Vi borde göra honom sällskap. Uppskatta vad vi har.

För när vi fokuserar på allt det nya, allt det spännande, då glömmer vi ofta vad vi har. Idrotts-Växjö har rest monument efter monument, över sin våghalsighet, de senaste åren. Men bakom jackpot-byggena står en tipshall från 80-talet. Ibland har den tagits för given. Nu har den fått någon slags revival, i fredags kväll kändes den äntligen som en arena, inte en hall.
Och på mattan dansade de nya med de gamla. Dem som vi kanske börjat ta för givet. Men Öster har tagit ett steg uppåt, inget är givet. Bara den goda spelidén, den hade överlevt vinteridet.
Vi såg Alexander Nadj göra en najs räddning. Vi såg Stefan Karlsson och Putte Bojent klara kanterna. Till höger finns det inför allsvenskan frågetecken för den defensiva kapaciteten, till vänster för farten. Hjälp kommer att krävas från yttermittfältarna. Gårdagsbeskeden var lovande, assistans kommer. Och i mittförsvaret måste Månz Karlsson (eller Mario Vasilj, förstås) ta ett kliv framåt det här året. Bli lite mindre genomtrevlig.
Det där är ju alls inget problem för Johan Persson, jag har haussat hans allsvenska utsikter tidigare. Så vi hoppar raskt vidare, åt sidan. Till stackars Marcus Bergholtz. I Helsingborg var det omöjligt för honom att ta plats på ett grymt Gashi/Mahlangu-mittfält. Här, när han gjort en fin höst, dök Josef Elvby upp ur Häcken. Bergholtz var bra mot Värnamo, blir han lite modigare är kanske inte det givna innermittlåset så fastlåst trots allt.

I februari i fjol, efter överhalningen av Halmstad, pratade vi om att hålla nere förväntningarna på något som såg väldigt lovande ut. Nytt år, samma tankar. Även då undrade vi var Denis Velic egentligen skulle in. Då hittade Roar Hansen en perfekt yta för honom. Då kallades Velic offensiv mittfältare, nu hade han tagit ett halvt steg uppåt i banan och blivit någon slags släpande anfallare. Viktigt för Öster är att han hittar sin exakta position (lagkaptenen har annars en tendens att vilja vara överallt). Och att Andreas Thomsson fortsätter att finna en plats åt honom i elvan.
Där allra, allra längst fram fanns Freddy Söderberg. Som verkade vilja vara någon helt annanstans. Vi får se hur han hanterar den nya konkurrenssituationen, den nya serien. Mot välbekanta Värnamo massakrerade han målchanser i massor. Men passade också till Paveys premiärpärla.
I bakfickan har Andreas Thomsson även Darijan Bojanic. Som nästan tycks få plats i nyss nämnda ficka, men också kommer att vara med och bråka om en plats i år. Med 2012-utropstecknet Alexander Henningsson och 2012-frågetecknet Andreas Wihlborg. Matteo Blomqvist-Zampi, med sitt bultande Österhjärta, knackar också på dörren. Hårt.

Värnamo må ha varit en mjukstart på det allsvenska året 2013. Det var en en tidig träningsmatch under ishockeymånaderna. Men det kändes som ett tävlingsderby. I alla fall de två första perioderna. Alla minns hur svårt Öster haft mot samma Värnamo de senaste åren. Åtminstone minns stora delar av startelvan det. Nykomlingarna kan istället berätta om det allsvenska livet. Om hur man överlever där uppe. Där ute. I nygamla omgivningar.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Inne i värmen

Måndag 21 jan 2013, 18:41

Transferfönstret står fortfarande vidöppet, där ute i den stora och lilla fotbollsvärlden blåser spelare än hit, än dit.
I Öster stänger man redan om sig. Den 21 januari är det färdighandlat. Fullt, klart, lapp på luckan. Sist på inköpslistan stod (som vanligt) en rejäl fåvvad. Peter Kuno Johansson rotade runt ett tag i den röriga butiken. Och slog till på en Pablo Piñones-Arce. Prislapp okänd. Den tycks ha varit för häftig för BP, men det behöver å andra sidan inte säga så mycket. Kuno och Pablo pratade mest om hur det nya idrotts-Växjö varit en viktig faktor när Öster skulle säljas in. Till viss del väntat snömos. Men träningsfaciliteterna är inte heller oviktiga när snön vägrar att ge med sig.

Så vad får Öster för pengarna?
En spelare som fyller 32 i sommar.
En spelare som gjort 32 superettanmål de två senaste säsongerna.
En spelare som aldrig nått tvåsiffrigt under sju spelår i Sveriges och Danmarks högsta serier.
Det pratades och drömdes om helt andra namn. Några logiska, några inte så mycket. Så kallade Öster. Presskonferens. Det signalerade tyngd (men inte så tungt att man tryckt upp några pressmeddelanden). Stubben tippade att Thomas Nordahl skulle presenteras som strategisk rådgivare. Men vi visste vad som väntade, vilken spelare som skulle släntra in. Efter en Kuno som var glad som en speleman. Han verkade ha blivit överraskad när BP satte P för PPA:s tid där, och handlat raskt.
Spontant kändes det först inte så … redit, inte så rejält. En smula klent. Möjligen var det en felaktig, förhastad reaktion. När det blivit presskonferensdags kändes den nye fåvvaden knappast klen (han hade skaffat en personlig tränare för att hålla igång under vintern).
Han var förtegen om BP-avskedet. På många sätt påminde det om en annan PK för inte så länge sedan, ett annat år, när Andreas Thomsson presenterades. Han var också fånigt fåordig om varför det inte blivit någon fortsättning på något som – utifrån, på håll – hade sett bra ut. Nu ville Thomsson inte ens ta Åtvidaberg i sin mun, kallade dem "det där laget du nyss nämnde" när Ola frågade. Pablo valde samma taktik.

Och de enda svaren som räknas är de som ges på de allsvenska planerna 2013. Nu står vi bara med otaliga undringar, frågetecknen är talrikare än sponsorloggorna på Östertröjan (någon till skulle tydligen klämmas in före premiären).
Kanske är det först nu som PPA fått ordning på allting, som han kan leverera i allsvenskan? Kanske skulle Öster ändå behövt mer fart och längd längst fram? Kanske kan han bli den kaxige, världsvane stockholmaren som får Öster att våga ta för sig även i de finare salongerna? Kanske har han tröttnat på Växjö innan snön smält? Kanske gjorde Kuno ändå ett klipp? Kanske skulle Öster satsat hårdare, kanske på någon där en vidareförsäljning kunde locka så småningom? Kanske är Pablo Piñones-Arce det smartaste Öster kunde köpa med sin budget?

De definitiva svaren dröjer. När den löjliga säsongen avslutas kan vi bara konstatera att Öster tycks ha värvat förnuftigt. Att man släppt på lokal-fundamentalismen som verkade vara på väg att ta över helt ett tag, utan att för den sakens skull börja fynda i några exotiska överskottslager.
Om, säg, Magnus Eriksson droppat in nu hade förväntningarna på Öster lätt runnit iväg, blivit skyhöga. Nu blir de realistiska. Mittfältet ser stabilt ut, i anfallsväg handlar det om att någon tar steget från superettan-skyttekung till allsvensk överraskning. Där emellan någonstans ska Denis Velic in (väl?). Störst oro finns kanske för de bakre leden, för farten och lugnet där.
Lyfter vi blicken ser det ut att finnas några räddningsplankor på andra allsvenska håll. I Öster finns det i alla fall gott om alternativ. Alltid något. Alltid bra. Nu ska bara de vassaste vapnen vässas i Värendsvallsområdesvärmen. De som sticker ut ur det här spännande bollkollektivet. De som får den där superettanmaskinen som den sista kuggen pratade om att fortsätta rulla även i allsvenskan. De som är starka nog att räta ut frågetecknen.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Any given tisdag

Tisdag 15 jan 2013, 18:03

En paus mellan pustarna, den här mellandagarnas mellandag. Dagen efter den stora kvällen.
Det var nystart på spanskakursen, jag kände mig ringrostig och sa mest fel saker. Jag var inte ensam den här kvällen. När tv:n väl kom på kom snart ett "Patrik Forsberg" och så gick inte den Idrottsgalan att rädda. Heller. Det blev värre framåt natten. Eller åtminstone framåt tiotiden, när Jerringpriset skulle överlämnas.
Då rämnade Idrotts-Sverige mitt itu, som en annan Mattisborg, helt enligt ritningarna. Det är kanske inte så svårt att räkna ut vilken sida den här fotbollsbloggaren ställde sig på – ett stort år som krönts med tidernas hästspark räckte dock inte långt. Mot en häst. Och en hästjobbande triathlet-atlet. Det hade varit en sak om en lagtitellös (men Serie A-skytteligavinnande) Zlatan Ibrahimovic hade fått ge sig mot en OS-mästare eller två. Men när en silvermedaljör överträffar den gyllene säger något om Sveriges syn på idrott.
Liksom hela den galna galan. Här är idrott fortfarande något som inte är riktigt på allvar, något som inte förtjänar att galaplaneringen tas på allvar, något som det är okej att inte vara påläst om, något som man kan klappa lite på huvudet. Det är inte så viktigt vad man egentligen gjorde, det viktigaste är hur det uppfattades, om man gick hem. Det kanske är en god idé att skaka bort spanska-rosten.

Men det kommer alltid nya år, det nya har redan kommit. Det är underbart länge tills nästa galasäsong. Vår egen vårklassiker, fotbollens svar på Ironman – den svenska försäsongen – har smugit igång. Ingen Magnus Eriksson har kommit kutande, dessa snöiga dagar blir det allt svårare att se honom hitta hit. På Österkansliet söker man al-llsvensk inspiration hos Al Pacino och räknar på plausibla publiksnitt. Klubbchef Jönsson säger till Sportbladet:
– Klubben väntar sig ett snitt på 7000-8000: alltså en rejäl ökning. Vi får fler matcher på vår nya arena och dessutom spel i allsvenskan. Förra gången vi gick upp, 2006, hade vi 7500 i snitt så jag tycker ändå att vi är rätt ödmjuka i vår prognos.
Det finns väl invändningar mot varje mening i det citatet. Det är rätt stor skillnad på 7000 och 8000 (ungefär 1000 personer stor skillnad, ganska många kronor också föreställer jag mig). De sista superettanmatcherna visade att det inte bara är att bygga för att de ska komma. I allsvenskan 2006 var publiksnittet 5346. Och prognosen känns lagom ödmjuk – med 8000 i hemmasnitt skulle Öster varit sjua i 2012 års publikliga. 2013 låter 7000 som en bra siffra att satsa på. Men den är inte alls given.

Men ännu ska snön falla och smälta. Och falla igen. På tal om Idrottsgalans vinnare förlorade damlandslaget mot AIK:s 17-årskillar. Medan många hö-hö-ar visade Pia Sundhage åter att hon vågar. Vågar sjunga ut, vågar ta en förlust på vägen mot EM-målet.
Tum för tum.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Årsbloggkrönika: Bokslut 2012

Torsdag 03 jan 2013, 13:31

43 + 23.
18 x 2.
7 / 23.
4 x 2.
212 040 – 100.
343.
Tal som är talande för ett årtal vi redan borde ha talat färdigt om. 2012. En sensen sammanfattning.

• • •

43 + 23.

För ett halvår sedan försökte jag summera säsongen så långt. Halvtid i superettan, Öster hade haft superrätt. Roffat åt sig fenomenala 43 av 45 möjliga poäng. "Inget är klart, allt är över i halvtid" blev rubriken.
Den hade täckning. Trots att segermaskinen började hacka efter semestern, trots att segrarna inte längre kom på löpande band, var det redan över. Östers superstart hade gett laget ett allsvenskt försprång det faktiskt inte gick att tappa.
Och när det blev dags för den stora höstavslutningen i november, då hade den stora festen redan varit. De stora festerna. Från höstupploppet minns vi Alexander Henningssons avslutningsmål mot Brage. Vi minns Andreas Wihlborgs invigningsmål mot Värnamo (och framförallt det förlösande vrål som rullade in från östfronten). Vi minns Matteo Blomqvist-Zampis huvudmål mot Jönköping. Vi minns en söndagseftermiddag då vi tittade på ett livescore-fönster på datorn, och inte riktigt förstod.

Öster nöjde sig med 23 inspelade poäng den här hösten. Något hände, något som nog borde utredas lite närmare (det är aldrig, aldrig okej att förlora mot Landskrona). Vi väntade. Vi väntade. Och väntade. Och plötsligt, på några minuter i Halmstad, vände det. Det hände.
Hemma i Växjö konstaterade Österfamiljen att man var hemma igen. 2013 gör klubben sin 33:e allsvenska säsong. Filosofin är en uppdaterad variant av den som gav framgångar det första 25-talet år i storserien. Arenan är däremot helt ny. Liksom tränaren. Österledningen gjorde det bästa av en olycklig situation, när en tok- och torghyllad Roar Hansen fick sitt drömjobb i Helsingborg hittade man en annan av årets succétränare – Andreas Thomsson – på den allsvenska avskrädeshögen. Ölänningen kompletteras av en Österhjälte från i år, och en från svunna tider. Hittills har värvningarna varit av samma slag. Förnuftiga. Om än inte de stora namnen. Vissa har till och med sågats av sportchefen Peter Kuno Johansson, bara för att värvas någon vecka senare. Vi får se vem mer som kommer. Hur många som kommer i april.

Men framförallt handlar det om att bygga vidare på vad som finns. Att behålla farten, bolltempot. Det var grundtryggheten – och den fina fysiken – som gav så många sena poäng tidigt på våren. Det var den som räddade Öster från det totala sammanbrottet på hösten. Det är den som inger hopp.
Till skillnad från 2006 måste Österledningen ge majoriteten av superettansegrarna en allsvensk chans, låta de småländskt odlade blomma ut. Våga låta det ta emot lite. Och lita på sin skånska stomme.

• • •

18 x 2.

Före jul pratade jag med en av jurymedlemmarna som utser Smålands bäste.
– I Öster kan det väl inte bli någon annan än Johan Persson? funderade han.
– Nej.
– Resten av Småland då, finns det någon som du tycker slår ut honom?
– Nej.
Jag tror inte det blev så långa jurydiskussioner heller. Antagligen gick det ännu snabbare när Guldbollenjuryn sammanträdde i Stockholm.
2012 var nummer 18:s år. I Växjö, i Sverige dominerade två skåningarna.

Johan Persson bar upp Östers mittfält. Var med framåt och bakåt, sheriffade och missade bara en match (då blev det också förlust). Efter många superettansäsonger (och fyra Superligaen-matcher med Esbjerg våren 2011) får nu tollarparen chansen att visa upp sig i allsvenskan. Många lär bli överraskade. För han håller där också.
Zlatan Ibrahimovics väntat oväntade vägval ledde honom från Milano till Paris. Jag sätter en euro på att han inte är kvar om ett år. Mont Blanc-säkert är däremot att han redan gjort avtryck i den franska fotbollshistorien (och i någon fransk fotbollsspelare). I Sverige var han ifrågasatt så sent som i fjol, i år gick nummer 18 från att vara nummer nio till nummer tio i blågult. Det är kanske inte helt optimalt, men finns det alternativ?
31-åringen prenumererar på svenska guldbollar, svårare är det att sätta in honom i ett europeiskt världsperspektiv. När de tre Ballon d'Or-finalisterna presenterades gick Aftonbladets utsända i Paris i taket, för att Zlatan (förstås) saknades. När (engelska) FourFourTwo skulle utse världens 100 bästa hamnade Flamingon på 13:e plats (efter Gareth Bale!). Sanningen ligger väl som vanligt någonstans där emellan.

• • •

7 / 23.

Guldbollen var det. När listan på de 23 första kandidaterna offentliggjordes i oktober fanns sju europamästare med. Från startelvan i EM-finalen saknades blott Álvaro Arbeloa, Cesc Fàbgregas, Jordi Alba och David Silva. Märkligt? Ja, att inte spanjorerna var fler.
La Roja gick in i det här EM-slutspelet med en hel del frågetecken. Slitage, backskador, Barcelonas "bleka" säsong … Många, många tippade Tyskland. Andra trodde ändå.
Iniesta och Xavis Spanien red ut stormen. Kritikstormen. Spelet hade absolut tappat fart, Vicente del Bosque valde ofta säkerheten. Till viss grad var kritiken självförvållad, till viss grad var den bara bisarr. Vissa gav sig inte ens efter EM-finalen.
Där 4–0-förnedrade de rödgula ett Gli Azzurri som överträffat sig själv. Tack vare sin speciella anfallsfirma. Antonio Cassano hade rest sig från de döda och blivit en fullträff, Mario Balotelli fick en drömträff mot Tyskland i semifinalen. Där var det gute Nacht för den neutrala publikens nya gunstlingar, som ännu fattades något. Typ det tyska.

Holland kraschade spektakulärt (men inte helt oväntat), krasch-Grekland stod längre än någon hade trott. Annars var det mesta som vanligt i Polen och Ukraina. Alla var oroliga på förhand. Nästan inget hände. Portugal var aningen för tunt, Frankrike bråkade, England föll på straffar i kvartsfinalen, hemmalagen gick inte vidare (de har inte gjort det i EM eller VM sedan Tyskland -06). Spanien vann.
Man har gjort det sedan dess, sedan Frankrikeförlusten i Hannover 2006 har de iberiska eleganterna övervunnit samtliga hinder, inte släppt in ett enda mål i utslagsmatcherna. Grunden är byggd i Barcelona, i tiki-takans förtrollade stenbrott. Krydda Cruyffs arv med några Madrid-matchvinnare och valda Valencia-vättar, och du får det här bollkollektivet.

Men. Ett av tidernas absolut bästa landslag kunde ställt upp med en av tidernas absolut bästa spelare också. Nummer åtta. Nummer ett. Tack och lov tackade Leo Messi nej när Spanien hörde sig för efter det argentinska U20-VM-guldet 2005. Det hade blivit för bra. Det har inte blivit rätt. Messi må vara byggd i Barcelona, men är och förblir argentinare.
Han är och förblir ett litet mysterium. 91 (n-i-t-t-i-o-e-n!) mål i år, ofta känns det som att vi tar hans (och Cristiano Ronaldos) överlägsenhet för given. Att vi inte helt förstår vilken sanslös spelare han är. Att vi kanske inte får se så många liknande i vår livstid.
Ungefär som med Spanien.

• • •

4 x 2.

När katalanerna och deras kompisar kalasade i Kiev var den blågula festen sedan länge över. Vi gick in i det här EM-slutspelet med mängder av frågetecken, vi lämnade med ännu fler. Ingen blev klokare på någonting. Allra minst Erik Hamrén.
Först var det premiärvimset mot Ukraina, sedan var det den engelska livlinan som gled oss ur händerna. Sedan var det inte mer. Rekorduselt. Björn Andersson – Österlegendaren och Bayern München-byggaren, som numera huserar i Hässleholm – tyckte att Ukrainaförlusten var en sak. Men att Sverige aldrig borde förlorat mot ett begränsat engelskt lag. Det låg mycket i det.
När Zlatan så småningom låg i luften mot Frankrike var det redan över. Sverige hade tappat stolpar, tappat markeringar, tappat mittfältet, tappat strukturen, tappat tålamodet och förlorat ansiktet. Ingen fick ett genombrott, allra minst Rasmus Elm. Olof Mellberg slet, men fick ändå ett bittert avsked.

I hans frånvaro började VM-vägen till Brasilien i Malmö. I den stan blev det ack så kasst mot Kazakstan. Men tre poäng. Det fortsatte i Torshavn, där en häst såg Sverige göra sitt bästa för att få torsk. Men det blev tre poäng.
Och så vinglade en skadskjuten skara in på Olympiastadion i Berlin. Med fina minnen, med oroliga aningar. Vi balanserade på avgrunden, till den nedrigaste av förnedringar. Istället bidde det bragdernas bragdmamma. Med Rasmus Elm som matchhjälte.
Jublet hade knappt lagt sig när England väntade i en vänskaplig invigning av Friends arena. Ibland, när det gnälls om att det var bättre förr, sägs det att vänskapslandskamperna var så mycket viktigare då. Det här blev undantaget, inte sedan Agne Simonsson avgjorde på Wembley 1959 har en svensk träningsmatch genererat sådana rubriker. Men inte ens öisaren satte fyra baljor. Definitivt inte det målet.

Det var ett fantastiskt mål, ett fantastiskt Zlatan Ibrahimovic-fyrverkeri, det var två helt fantastiska fyramålsmatchslut. Ändå får glädjen inte överskugga oron. Vi saknar kvalitet. Vi saknar en tanke. Erik Hamrén-regimen har tagit några stora segrar – Holland, Frankrike och England. I matcher där alla inte haft allt att spela för. Poängen i Berlin kan ingen ta ifrån dem, men hur betydelsefull blir den när VM-kvalgruppen slutsummeras?
Eller, äh, kanske blir den helt avgörande. Det är fortfarande en väldigt lång väg till en avgörande hemmamatch mot Tyskland, det är ännu längre till Brasilien. Men så har vi sagt förut. Landslaget brukar kunna krångla sig fram. Förhoppningsvis är mirakelkvoten inte helt fylld ännu. För hoppet är det sista som överger oss. Det och Zlatan Ibrahimovic.

• • •

212 040 – 100 .

Om vi säger att en genomsnittlig Premier League-match varar i 93 minuter (med Fergie-time inräknad) innebär det 5 580 matchsekunder. En säsong är 38 omgångar lång – alltså 212 040 sekunder.
Den 13 maj räknade vi ned. Oh my, som vi räknade. Det var 103 sekunder kvar. 102. 101 ...
Då, när det var exakt 100 sekunder kvar av säsongen, kom Sergio "Kun" Agüero farandes.
Jag skrev tidigare att Zlatan skrivit in sig i den franska fotbollshistorien, här skrev en argentinare (Maradonas svärson, no less) om den engelska. Efter år som förlorarnas förlorare verkade Manchester City vara på väg att missa matchbollarnas matchboll. Shejkerna skulle ju bara krönas formellt, hemma mot Queen's Park Rangers. Uppe i Sunderland gjorde United sitt. City-seger krävdes. Men 1–2. På övertid satte Edin Dzeko 2–2. Och så. Den galna glädjen då var en av årets starkaste minnesbilder.
Som nästan ändå suddats ut nu. För den historiska ligatiteln är redan historia, Manchester United har åter seglat ifrån. För nu.

För 2012 var året när vi (åter igen) lärde oss att inte ta något för givet. Inte ens i den påstått förutsägbara klubbfotbollen.
I Champions League skulle det bli drömfinal i München, tidernas mest klassiska clásico. Det slutade med att Chelsea, Roman och London tog sin allra första seger. I Spanien bröt Real Madrid Barcelona-monopolet, i Italien återuppstod Juventus. Zlatan inte vann ligan – för första gången sedan 2003!. Skytteligan tog han däremot.
Och mest oväntat av allt, i världens mest oförutsägbara liga gick det precis som väntat. Efter sex års frustrerande mållinjessnubblande stod Elfsborg hela vägen. Uppstagade av en fotbollsnörd från Växjö. Jörgen Lennartsson verkade inte hetsa upp sig nämnvärt över SM-guldet, det väntar alltid en ny säsong runt hörnet. Helsingborg och AIK visade att det finns visst svenskt hopp i Europa, Jörgen Lennartsson har varit där förut.

• • •

343.

Snart Nu är det 2013. Vad kommer nästa årskrönika att handla om?
Förhoppningsvis om en hel del damer, om ett framgångsrikt och folkfestligt EM i Sverige (däremot lär nästa Öster-avancemang dröja). Helt säkert handlar den texten om herrarnas VM-kval, kanske om ett nervpajande playoff. Kanske om hur Barça vann sin tredje CL-titel på fem säsonger. Kanske om hur Lennartsson behöll Lennarts pokal.
Det kommer att finnas nya siffror. Siffror som obönhörligen beskriver ännu en Östersäsong. Fågel, fisk eller mitt emellan. Fast det finns inget mitt emellan. Att hänga kvar räcker så bra. Det är ju inte möjligt att tippa en allsvenska de första dagarna i januari, men … jo, det borde kunna gå. Det vore nästan lika roligt som den här forumtråden.

Det går om Öster behåller fötterna på jorden den här gången. Om man håller huvudet kallt i höst, oavsett hur våren och sommaren har varit. Och samtidigt vågar drömma. Kuno filosoferade fint om det där, när jag frågade om han var nöjd med Roar Hansen-övergångssumman.
– Nöjd? Man är aldrig nöjd. Inte ens om man vinner allsvenskan, då vill man vinna Champions League. Inte förrän man kommer till sidan 333 på text-tv är man nöjd.
2013 är Öster på sidan 343. Gott så.
Gott nytt fotbollsår.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Undergången och utgången

Fredag 21 dec 2012, 01:02

Så lite liv i bloggen när du minst anar det, när det gått så långt att folk börjat fråga om jag bytt till någon gratistidning. En stund över, när snön tagit över och vi funderar på årssammanfattningar och borde diskutera vem som var bäst i år (men det blev ingen lång diskussion, varken i Växjö eller världen eller Sverige).
Vi ser framåt istället. Mayaindianer sas visserligen ha satt sina slantar på att världen får rött kort i morgon, men redan nu, timmarna före, försöker experterna ta tillbaka tipset. Medan jag väntar försöker jag mig på något ännu mer avancerat än att tidsbestämma apokalypsen – att tippa Champinjonligan.
Den som alltid är bäst på våren, när stormatcherna poppar upp ... som svampar ur marken. När alla säkerhetslinor är kapade och de allra tyngsta svävar omkring där på stjärnhimlen, i en fantastisk galaktisk batalj. Vi får se var det landar nu – marginellt fler än i år trodde på Chelsea i fjol. Vi får se vem som står kvar med en buckla i handen när kanonerna har slutat mullra i maj.
Men first things först, här är den johanssonska juryns röster om åttondelsutgången.

• Manchester United–Real Madrid
Alla stormatchers moder. Gammelfarfar mot den respektlöst respektfulle uppkomlingen. Mäktiga traditioner, mäktig nutid. Cristiano Ronaldo.
För snart tio år sedan (herregud!) var det Den riktige Ronaldo som applåderas i Manchester. Risken Chansen är stor att även C-Ron rinner igenom ett United som just nu har problem att kontrollera både mittfält och försvarsområde. Det kommer att bli en högklassig duell, där det kommer att smälla, där det kommer att ramla in mål. Men ett Real som redan är ohjälpligt efter i la ligan, som måste rädda hedern med tidernas tionde titel i "sin" turnering, känns lite vassare framåt. Och bakåt.
Real vinner.

• Barcelona–Milan
Allt fokus på Tito Vilanova i dessa dagar. För första gången den här säsongen. Vilket är märkligt, med tanke på tabellraden 15–14–1–0–54–18–46. Om hans sjukdom går åt rätt håll (vilket den tack och lov verkar göra), om den inte blir en alltför stor distraktion, är FC Barcelona den stora CL-favoriten i vår. Milan har intressanta inslag, men har våren 2013 reducerats till en lagom irriterande vägbula på autostradan mot slutomgångarna.
Barcelona vinner.

• Paris SG–Valencia
För snart sex år sedan (oj!) satt jag på Mestallas våldsamt sluttande läktare och såg en annan CL-åttondel balla ur i fullt slagsmål. Efter slutsignalen. Valencia hade redan slagit ut Ibras Inter. Han har fortsatt att gå på pumpen, och tycks i dag villig att gå över både berg och Lyonskallar för att nå erkännandet en Champions-buckla skulle inbringa. Dock inte villig att tacka nej till en pengapåse i Paris. Det ger ingen final nu heller. Men när den värsta krisen har avvärjts bör Qatar-kombinationen kunna navigera förbi ett Valencia som stannat i växten för länge sedan. Och där man blev kvar på Mestalla.
PSG vinner.

• Celtic–Juventus
Vi har våra randiga skäl att se fram emot det här Lustig-a mötet. Ett skotskt monopollag, som för inte så länge sedan ansågs vara en drömlottning för Helsingborg. En turinsk tungviktare, som gått från grå eminens till att bli ett svartvitt poplag. Som spelar väldigt bra fotboll. Det blir bra drag. Fullt möjligen en hemmapoäng eller tre i det första mötet på Parkhead. Men inte tillräckligt stor marginal för att undvika ett italienskt avancemang i returen.
Juventus vinner.

• Sjachtar Donetsk–Borussia Dortmund
Mumma för fotbollsfinsmakarna. Ukrainska gruvpengar mot massornas mästare i Ruhrområdet. Sjachtar kom före både Juve och Chelsea i gruppspelet, kanske är 2013 året man på allvar brassar in i Europa-eliten. Men troligare är kanske att Dortmund når dit med sin speedade, Klopp-klapp-fotboll.
Dortmund vidare.

• Porto–Málaga
Iberiskt, blåvitt derby. Mellan två lag som trivdes bättre förra våren. Som hade mer poäng (Porto) och pengar (Málaga) då. Nu är de lik förbenat här. Familjärt territorium för ett Porto som alltid är under ombyggnad, där president Pinto da Costa brukar gräva fram nya plantor. Ovan mark för ett Málaga som fastnade halvvägs igenom en makeover, men som dansade igenom gruppspelet med sitt spännande spanska krisbygge. Undrar om det inte står pall här också.
Málaga vidare.

• Bayern München–Arsenal
Lottningen var kanske inte vad Arsène Wenger behövde. Självförtroende-uppumpade, umpa-umpa-Bayern som redan avgjort Bundesliga. Som nu ska ta sin efterlängtade Europa-revansch. Arsenal blandar och ger (och fick en hel del gratis mot ett gorksskt snedsparkande Reading i måndags). Du är aldrig chanslös med Santi Cazorla i elvan och i sina bästa stunder skulle Gunners kunna hota. Men om inget revolutionerade inträffar i München eller London under januarifönstret blåser Bayern igenom här.
Bayern vidare.

• Galatasaray–Schalke 04
Turkiska ligaettan mot tyska sjuan. En gruppetta som gjorde det bra i en mindre bra omgivning, mot en tvåa som behövde ett mini-mirakel för att krångla sig förbi Cluj. Schalke 04 kickade coachen Huub Stevens i veckan, kaptenen Benedikt Howedes förklarade läget i Gelsenkirchen med orden "det är inte lätt att spela fotboll här". Det blir inte lättare i Istanbul. Johan Elmander kan faktiskt älga in i en CL-kvart framåt mars.
Galatasaray vidare.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Konsekvent i advent

Måndag 03 dec 2012, 18:30

En snöig februaridag 2011 gjorde Roar Han Sen sin första Tipshallsträning.
En snöig decemberdag 2012 gjorde han sin sista.
Stidsvigs-Hansen roade in i det sista, sen drog han. Han hade sina randiga skäl att försvinna bort, in i Österhistorien. Han lyckades med allt utom avskedet. Istället satt en man i rutig skjorta i Myrans pressrum och pratade om framtiden.
Frågetecken skulle rätas ut, men det var få utropstecken. En sansad stämning. Ingen öppnade ens de framställda vattenflaskorna. Dramatiken var över, fajten färdig. När vi kom till presskonferensen tjugo i fyra låg pressmeddelandet redan där. Andreas Thomsson tar över, Divan tycks komma när han kommer hem från sitt sista Värnamouppdrag (en resa till Kanarieöarna). Det låter som en vettig lösning.

Men det är likt förbenat en lösning på ett problem. Det är ju trots allt så att absolut ingen ville byta ut Roar Hansen. Inte innan Helsingborg började tjata. Kuno ville inte svara på om han var nöjd med kompensationen, pratade om nödvändigheten av att kontrakt bryts ibland. Men sällan står tränarövergångssummorna i proportion till beloppen som byter konto när spelare flyttar.
Öster snodde en tränare från Ängelholm, den här vintern fick någon annan spela bov. Andra supportrar rasade. Kuno passade på snappa upp en ersättare när Åtvidaberg fick för sig att byta.
Trots en fin ÅFF-åttondeplats, trots fint spel. Lika många gjorda mål som svenska mästarna. Men också fler insläppta än väldigt nedflyttade Örebro. Thomsson sa själv att det talats om "en ny röst". Det brukar låta så. Nanne Bergstrand filosoferade en gång "det viktiga är väl vad rösten säger?" Den här öländska stämman sa inte så mycket mer om det verkliga östgötska skilsmässoskälen, pratet om förändringsbehov efter sju osvåra år låter mycket som en efterhandskonstruktion. En svajigare höst är kanske närmare svaret.

Och kanske blir det Östers stora lycka. Det är en ovälkommen, påtvingad förändring som är tänkt att innebär ganska lite … förändring.
När jag frågade Thomsson om den viktigaste lärdomen från Åtvids allsvenska överlevnadsår svarade han:
– Att vara konsekvent.
Att tro på sin idé, att inte få panik om det börjar ta emot när överraskningsfaktorn falerar framåt sensommaren. Helt rätt. Öster var redan ett lag med en idé, när Thomsson funderat färdigt på spelsystem och på hur truppen ska breddas (en annan allsvensk lärdom) kan föreningen växa vidare. Även om det lät en smula förhastat när Ordföranden pratade om att bli ett av Sveriges bästa lag. Ett steg i taget.
En triangel i taget. Den nye dirigenten slog an just den tonen när han pratade om spelidé, det var bland det första Roar Hansen sa efter sin inledande Östermatch också. På baksidan av pressmeddelandet klottrade jag även ner sensationella citat som "viktigt att vara tydliga" (Thomsson om sitt ledarskap), "fyrbackslinje", "tålamod", "forceringsspel" och "kanter" (Thomsson om sin spelidé), "bra centrallinje" (Thomsson om sitt nya lag), "inget revolutionerande" (Thomsson om hur han skulle förändra det laget) och "helt ointressant" (Sven Johannesson om övergångssumman).

Det är den alls inte, mycket mer intressant än vilken dialekt tränaren talar. Men mest intressant är framtiden. Kuno höll med om att tränarproblematiken stört silly season-upptakten, att han hellre lagt fokus på spelarkontrakt. Att osäkerheten på bänken väckt självklara spelarfrågor.
Nu finns det ett svar, nu finns det en plan uppdragen i snön. Snart finns det assisterande också. Sedan kan kanterna vässas. Sedan kan konsekvensen börja. Kanske till och med kontinuiteten.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Måndagsmummel

Måndag 26 nov 2012, 18:26

Det känns som att det har varit måndag hela den här veckan. Det känns som att vi har varit här förut. Som att vi återvänder.
Till diskussionerna om helgen som varit, om den senaste festen. Numera varar de helgen lång, från tidig lördagsförmiddag till sen söndagskväll. Det bjuds mer, det är bättre producerat. Men det är fortfarande lika flummigt.

Med svår abstinens skrev jag om Italien, om San Siro, om Inter, i förra veckan. Den gångna helgen jublade den andra halvan av Milano – Juventus besegrades med en fabulöst feldömd straff. I förra veckan handlade de europeiska raserirubrikerna om Sjachtar, om Luiz Adrianos alldeles egna sätt att ge Nordsjälland bollen tillbaka. I fredags skrev BBC Magazine om ett annat fenomen som brukar kunna väcka känslor – den eventuella existensen av "Fergie Time". Stämmer det att United får större tidstillägg när poängtapp hotar?
Det gjorde det. Ibland. Opta Sports siffor visade visserligen att United är det lag som har störst differens i tilläggstid mellan matcher där Man leder och ligger under (spel i 79 extrasekunder i det senare fallet). Den här säsongen. Andra säsonger har det varit annorlunda. Fler siffror, från Decision Technology, berättade att om ett "starkt" hemmalag leder blir tilläggstiden i genomsnitt 46 sekunder kortare. Förre domaren Graham Poll erkänner att i artikeln att domare omedvetet påverkas av trycket. Intressant. Föga förvånande.

För det är trots allt fotbollen vi pratar om. Vi är många som gör det på måndagsmorgnarna, som har (försökt) planera helgen runt den. Andra planerar sitt liv runt den. Sin framtid. Det är en miljardindustri på den högsta nivån, en mångmiljonmaskin här. Det är en sport, sport är alltid vansklig, följer aldrig övriga samhällets regler. Men fotbollen utmärker sig. Med sin särställning. Och med sitt flum. Visserligen har Fifa sagt "nja" till målkameror, men på San Siro i går kväll fanns bara tv-kameror (de var desto fler). Alla visste att Luiz Adriano gjorde fel i tisdags, men domaren kunde inte stoppa honom. Ingen kan berätta exakt hur mycket tid domaren bör lägga till nästa gång United är i brygga (det dröjer förstås) och SAF pekar uppfordrande på klockan. Ingen vet.
Därav diskussionerna.
Som på många sätt är fotbollens charm, fotbollens livsnerv. Liksom den Keane-hårda konservatismen – vi har minsann gjort så här i alla tider, vi ska inte ändra på oss. Fotbollen har vunnit mycket på det, att inte hänga med i de senaste nyckerna, att fortsätta lunka på i sina inkörda hjulspår. Runtomkring planen är allt väldigt annorlunda i dag, men på gräset (eller vad det nu är för underlag) är det i stort sett samma fotboll som far, farfar och farfars far såg. Samma regler. Samma diskussioner på måndagarna.

Kanske har vi ändå snart nått punkten där det inte håller längre. Där fotbollen måste agera.
Där kamerorna måste in. Men vad ska de i så fall se? Om bollen korsade mållinjen? Allt som sker i straffområdet? Samtliga offsideavblåsningar? Jag vet inte, jag är nog inne på alla tre. Kanske.
Och ska man i så fall göra något åt klockan också? Effektiv matchtid är antagligen dödfött, men varför inte någon slags mätning av hur långa speluppehållen är, och en mall för hur mycket extraspel det ska ge (typ – speluppehåll i sammanlagt x–y minuter ger tre minuters tillägg).
Båda de här revolutionerna ska förstås bara gälla eliten, de som har råd. De som har satsat. Det är galet att ingen lyckats göra något ännu, det blir svårt att göra det någonsin. Men vi närmar oss ögonblicket. Snart eller så småningom. Det är inga lätta frågor, svaren blir svårsmälta för många.
Lika kontroversiellt borde det inte vara att reda handsregeln (boll på handen är hands). Eller förvirringen kring spelarskador på planen. En spelare blir liggande, domaren tycker inte det är värt att blåsa av, motståndaren har bollen – vad göra? Spela ut eller inte? Och om du spelar ut – var och hur ska du få tillbaka bollen? Här är det lättare att räta ut frågetecknen. Genom att låta domaren bestämma. Ge hen ökade befogenheter, nya direktiv. Skadan behöver inte vara livshotande för att spelet ska stoppas. Men den skadade spelaren får vänta X minuter innan återkomsten till spelet. Laget som hade bollen vid avblåsningen får fortsätta med den.

Ibland är det enkelt. Ibland är det svårt. Ibland är det måndag. Alltid är det fotboll.

Uppdatering, onsdag. TT skriver så här i ett eftermiddagstelegram:
"Tilläggstiden blev ovanligt lång och Brage kvitterade till 4–4 i den 98:e matchminuten. Efterspelet kan bli ännu längre, drygt tre veckor efter den sista omgången i fotbollens superetta har Varberg bestämt sig för att protestera.
– Där förlorade vi 250 000 kronor i placeringsbonus. Spelarna blev dessutom blåsta på 2 000 kronor i segerbonus, säger Varbergs ordförande Conny Almsenius till Hallands Nyheter.
Den annonserade tilläggstiden i matchen på Domnarsvallen i Borlänge var tre minuter, men en skada i den 93:e minuten gjorde att ytterligare minuter lades på."

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

 An NguyenOavsett ålder, oavsett mössa, oavsett allt - italiensk fotboll engagerar.

Europafokus: Inne till slut

Onsdag 21 nov 2012, 10:09

Foto: An Nguyen

San Siro laddar för match.

För 20 år sedan svängde vi av motorvägen, in mot västra Milano. Målet för familjens bilsemster var Frankrike, men jag hade insisterat på ett snabbt stopp här, vid San Siro. Vi knäppte några kort utanför den rymdskeppsliknande, folktomma gigantarenan – AC Milan var oerhört mäktigt just då, Inter mindre så – och åkte vidare. Så småningom passerade vi Genua. Här tjatade mitt 15-åriga jag också till sig ett stopp. Nu var målet Luigi Ferraris, hem för mitt hjärtas italienska lag, det nyligen Europacupfinalsförlorande Sampdoria. Men vi kom aldrig dit, vi villade bort oss i ett getingbo av dåligt skyltade, ständigt svängande, vägar i den myllrande hamnstaden och efter ett tag räckte det med en blick på en frustrerad far för att förstå att det inte skulle bli på något Marassi-besök.

I söndags klev vi av Milano-metron, knödde in oss på gratisbussen och trillade ut framför San Siro. Som såg precis likadan ut. Det var bara mer folk hösten 2012. Till slut blev vi 51 671. En av oss hade dåligt samvete i den värmande kylan.
Det hade ju inte blivit några fler calcio-utflykter för min del efter -92. Många gånger hade Italien stått på agendan, något annat hade alltid lockat mer. Men nu hade jag och Sambon kommit iväg. En ihopsparad sensemestervecka. Rom, ruiner, rött, Påven, pasta på bredden och tvären, skaldjurspizza, Florens, vitt, risotto, en tallrik pasta till.
Hemma i Växjö pratades det om en gammal Roma- och Napolimittfältare (kanske inte den kanonkur alla hoppas). I Sverige tittade man på en föga förvånande mobilfilm, en alltid krackelerad fasads fullständiga sammanbrott. I hela världen tittade man om och om om igen på en cykelspark, som inte borde förvånat. I Italien vadade Venedig i mer vatten än vanligt. På gatorna demonstrerade de unga. På tv:n diskuterade hetsiga fotbollsherrar dagen, kvällen och natten lång. Jag läste Calcio – the fall and rise of Italian football av Paddy Agnew. Berättelsen om passion, korruption och dopningsanklagelser har vevats många gånger förr. Men Serie A förblir världens viktigaste i Italien.

Vi tog tåget från Florens, genom tunnlarna. Från en fotbollsstad som åter ser ljuset den här hösten. Till en som alltid varit på modet. Vi åkte förbi ett blågult Ikea i Parma, och på vägen in mot Milano såg vi en gärdsgårdsmatch. Ett av lagen var skrudat som Barcelona.
Det är dit mot Katalonien kidsen vänder blicken i dag. Eller till Madrid. Eller till London, Liverpool eller Manchester. På "min" tid stod debatten mellan just England (Tipsextra, raka rör, hockeyfrillor, lera och långa bollar på Ian) och Italien (Uno kryss due, glamour, hårband, grönt gräs även på vintern och en stilig försiktighet). Jag stod på Serie A-sidan.
För 20 år sedan var det Silvio Berlusconis Milan som styrde fotbollsgalaxen, mot Champions League-himlen. Sedan dess hade han vunnit och förlorat, vunnit och förlorat, sin politiska makt. Och slutligen tycktes han tappa greppet om fotbollen. Internazionale hade plötsligt slutat villa bort sig (eller bli bortvillat) på upploppet, och dominerat några år mot 00-talets slut. 2010 hade man varit kungar av Europa. Sedan drog Mou, Inter blev Inter igen.
Nu ledde pop-Juventus Europas fjärde bästa liga, men hade bjudit in utmanarna med 0–0 mot Lazio. Cagliari hemma var en söndagsmatch i mängden, fotbollsvardag för församlade interistas. Och samtidigt något mer. För medan löven gulnat, och den rödsvarta halvan av Milano vissnat helt, tycktes hoppet spira där vi stod i biljettkön (tio euro rabatt för kvinnor).
36-årige Andrea Stramaccioni ställde ett spännande – om än skadskjutet och ofärdigt – lag på banan. Sex-, sjuåringen bakom oss visade med gäll ljudstyrka vad Inter betydde för honom. Hans äldre medmilaneser underströk poängen.

Mitt 15-åriga jag hade varit förbaskad på 35-åringen. Inte bara för att den första italiensk live-matchen dröjt. Utan även för att vi satt här, på San Siro. Samma söndag spelades ju Lanterna-derby nere i Genua. Men jag måste erkänna, Sampdoria hade förlorat en del av sin dragningskraft. Genua framstod inte som något givet turistmål, sambon hade inte varit lockad, ett sista stopp i Milano hade passat så mycket bättre. Och Samp-flyktingen Fantonio Cassano var ju faktiskt här. Efter tio minuter fantasipassade han fram till Rodrigo Palacio (en av fem argentinare i Inter-elvan). 1–0. Curva Nord-klacken smällde en av en bomb.
Ett kompetent Cagliari red ut stormen, kom in i matchen när deras mittfält så sakteliga tog över. Inters tremannamitt saknade mål och slarvade. Trebackslinjen svajade. Ettan kom, tvåan kom när två Interförsvarare gick på samma Marco Sau-fint. Inter var i brygga. Stormade framåt på slutet. Ett självmål när Argentina-talangen Ricky Álvarez kommit in. Due–due. Desperat jakt på trean, på tre poäng. Diego Milito missade öppet mål från en meter, bollen studsade i straffområdet, domare Giacomelli blåste aldrig straff när Ranocchia föll. Curvan rasade. Ovanför taket var solnedgången rasande vacker, men ingen noterade den. En segermål där och då, där nedanför oss i hörnet, hade varit episkt. Dramatiken var tätare än Interägaren och oljemiljardären Massimo Moratti.

Men allt rann ut i sanden. Solo Inter-sång, en solo-poäng. Curvan lommade lugnt hem. Sex-, sjuåringen verkade ha tappat både rösten och tron på sitt Nerazzuri. Moratti skällde på domaren, sa att yrkeskåren alltid förfördelade Inter, Juve (!) ansåg sig så småningom tvunget att svara. Italien är och förblir Italien. Inter är och förblir Inter. Här sitter såren i. I filmen som visats vid inmarschen hade forna och senare tiders Interhjältar figurerat, men Zlatan var bortklippt.
Dagen därpå hävdade Gazzetta dello Sport att Inters scudetto-chanser pulversiserats. Inte än. Däremot träffade den rosa giganten helt rätt i sin sammanfattning av Cagliari-mittfältaren Albin Ekdal: "tipo Ikea". Ikeatypen, habil, utan glans och lösa skruvar. Nästa Gazzetta-uppslag handlade om Sampdorias derbyseger.

Den här veckan handlar det om italiensk heder, Juventus återupprättade den (och framförallt sin) tjusigt mot Chelsea i går, i kväll borde Milan trots allt ta ett steg mot åttondelen. Inter är redan klart. För Europa League-sextondel. San Siro sjunger vidare trots skavankerna, som om inget hänt, på tv:n diskuterar herrarna vidare natten lång, sången tystnar inte. Så länge en sex-, sjuåring ställer sig upp och skriker när hans hundraårige capitano Javier Zanetti stormar fram på sin vänsterkant, då svänger det fortfarande om Italien. Då förblir Italien det naturligaste av stopp på fotbollsresan.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Gul vägledning

Måndag 05 nov 2012, 14:29

Det var en bra helg att heta Jörgen och vara fotbollstränare från Växjö.
"Divan" Peterssons Värnamo hade inte slut på mirakel, klängde sig kvar när Trelleborg gjorde en Öster och rasade rakt igenom. Och i Borås fick faktiskt en Liverpoolsupporter fira.

Det finns ett Simpsons-avsnitt från 1995, där en komet hotar förgöra Springfield. Allmän panik utbryter, bara Homer förblir lugn. Han berättar att det tjocka lagret föroreringar som finns ovanför staden i stället kommer att förgöra den annalkande kometen. Ingen lyssnar. Men till slut händer just det. Homer hade rätt. Vilket familjen Simpson (inklusive Homer själv) nästan tycker är otäckare än själva kometen.
Det är ungefär så det känns i dag. Dagen efter (gula) Elfsborgs SM-guld. Jag läser ett blogginlägg från den 31 mars, där jag tippade allsvenskan:
"Bäst tror jag att Elfsborg är. Laget har haft ett guld i sig under många år, och kanske kan lite Jörgen Lennartsson-entusiasm (och -taktik) förlösa det. Som vanligt i allsvenskan handlar mycket om sommaren, vem som försvinner (och dyker upp). Men Elfsborg har få absoluta nyckelspelare, däremot mängder av alternativ. U2 på guldfesten i år, när Elfsborg till slut hittat vad man letat efter?"
Jag vet fortfarande inte om det blev någon Bono i Borås i natt, det är alls inte omöjligt. För allt annat stämde. När rätt många andra tippade Malmö som slutsegrare trodde jag på Elfsborg. Jag hade rätt. Det är en ovan, nästan otäck känsla (att jag tippade korrekt alltså, inte att MFF missade guldet).

Dock: Elfsborg var ingen komet. Jörgen Lennartsson kom på många sätt till ett dukat bord, Elfsborg hade redan bra koll på verksamheten och ett fint lag. Magnus Haglund hade gjort mycket rätt. Men fått få guld. Lennartssons ofta omnämnda passion, hans högt bubblande entusiasm, hans noggrannhet, hans lugna ledarskap som ibland kan verka väldigt självklart men som ändå är ovanligt, samt hans taktiska finjusteringar var precis vad som behövdes.
Från Växjö till Västergötland har hans väg ofta gått via olika slags ungdomsutvecklingsuppdrag. En slump säger han själv, det är det inte alls. Nu var i alla fall 47-åringen från Norr – som alltid avslutar Smp-intervjuer med att kolla läget i Öster – redo för allsvenskt huvudansvar. Samtidigt handlade det åter om att utveckla.

Jag pratade med honom inför den allsvenska avsparken, då tippade han Blåvitt som mästare. När de egna guldförhoppningarna fördes på tal sa Lennartsson halvirriterat:
– Vi försöker att inte fokusera på resultatmålen, utan på prestations- och processmål. Vi vill utveckla detaljerna i vår verksamhet.
Det lät som tränar-snömos, det är klart att resultaten är viktiga även i Borås. Men det låg också något i det. Det handlade om detaljer, detaljer som tidigare skiljt ullhararna från att få dansa med de största Europa-elefanterna.
I juni stod jag så i ett svinkallt Halmstad och tittade på en U21-landslagsträning. Plötsligt hejade Jörgen Lennartsson. Var skulle han annars vara? Det var EM-uppehåll i allsvenskan, Elfsborg ledde med åtta poäng och succétränaren hade precis varit någonstans söderut på semester. Själv, när resten av familjen varit upptagen med jobb och skola. Vad han gjort? Tittat på fotboll, lät det som. Han berättade att han promenerat runt hela semesterorten på jakt efter något ställe som visade U21:ornas kvalmatch mot Ukraina, men misslyckats.
Annars hade han lyckats med det mesta den här våren. Det är lätt att se parallellerna med Östers start – känslan av att allt plötsligt fungerade, och av att det nästan gick för bra, för lätt. JL var lugn, drog de vanliga klyschorna om att det ännu var långt kvar. Det var klokt.
För precis som i Växjö väntade aningen mörkare moln över Borås efter sommaruppehållet. Men där Öster redan gett sig självt ett försprång som var omöjligt att hämta in, lyckades Elfsborg tappa åttapoängsmarginalen. De andra köpte och sålde, Elfsborg höll i vad man hade. Det verkade bli ett våldsamt dramatiskt fyrahästarsrejs in till mållinjen.

Men då, då vek alla andra ned sig. Precis som Jens Fjellström var inne på i söndagens säsongssammanfattning är det en oroande utveckling för svensk fotboll. Osäkerheten. Oprecisheten. Vi har sett det i Europaspelet också. De svenska lagen har höjt sig, hänger med. Men vinner inte. Det sista lilla, lilla saknas. Både här och där.
Inte i Borås. Det var alls inte oväntat att det var just det lennartssonska Elfsborg som höll sig kallast när det började blåsa höstsnålt, som krigade sig till tre poäng på Listerlandet, som inte slarvade på slutet. I går eftermiddag tog jättedramat slut, helt odramatiskt. Den sista utmanaren vek ned sig på Råsunda, och så spelade det ingen roll att Elfsborg inte lirade sin bästa fotboll mot Åtvid. Det räckte med ett äkta Elfsborgs-anfall. Ett snabbt, precist, o-omständligt avslut.

Kanske är Jörgen Lennartsson rätt man att bygga vidare på ett guld, som kan skapa någon slags Europa-utmanare. Även om sommarens danska äventyr avskräcker. Det krävs långsiktighet. Det krävs bredd. Det krävs resurser. Allt det har Elfsborg. Men framförallt krävs det nog att någon vågar tuta in spelarna att det inte är livshotande att spela två gånger i veckan. Att Europaspel inte får bli en ursäkt att tappa fokus hemma. Svensk fotboll får hoppas på Jörgen Lennartsson. Han, som drömde om att bli reseprogramledare på tv, får leda nästa expedition ut på kontinenten.

Och Öster ska se och lära. Det finns stora likheter mellan städerna, klubbarna är i alla fall i samma serie nästa år. Östers framtidsplan har stora likheter med Elfsborgs filosofi. Tyvärr finns ingen Anders Svensson att hämta hem här. Men här finns också en boll-byggd där det går att bygga något, att odla något (här växer till och med riktigt gräs). Där det går att rulla boll. Där publiksnittet skulle kunna vara över 10 000. Där Öster slutat rasa, vänt skutan, vänt uppåt.
När det där Simpsons-avsnittet gick på amerikansk tv första gången, i februari för 17 år sedan, skulle Öster just göra sin sjätte raka allsvenska säsong. Elfsborg skulle inleda sin åttonde raka säsong i ettan. På gott och ont, mycket kan hända i fotbollens föränderliga värld. Kanske är det bara Jörgen Lennartssons frisyr som består.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

 AP/ScanpixSheffield Football Club, anno 1857.

Att åldras med stil

Onsdag 24 okt 2012, 17:55

Flaggdag. FN-dag. Och fotbollens födelsedag.
Det senare beror förstås på hur du räknar, vanligast är kanske att räkna från det engelska förbundet FA:s bildande 1863. Men då var världens äldsta klubb redan sex år.

Den 24 oktober 1857 bildades Sheffield Football Club. Av cricketspelarna William Prest och Nathaniel Creswick. De två affärsmännen behövde något att sysselsätta sig med efter sommaren, när cricketsäsongen var över. Därför samlade herrarna ihop regler från olika brittiska universitet, där fotbollen fått fäste. Klubben låg så småningom bakom fotbollspåhitt som ribban, hörnan och frisparken.
– I början var den här klubben drivkraften bakom organiseringen av fotbollen. Jag säger inte att det inte hade funnits fotboll utan Sheffield FC, men vi var där först, sa ordföranden Richard Tims till BBC när klubben firade 150 år 2007.
– Innan Football League och proffsfotbollen startade var fotbollen bara ett spel. I dag är fotbollen en industri. Sheffield var aldrig en del av det där.

För Sheffield FC räckte det bra med att besegra Hallam FC. Världens näst äldsta klubb bildades 1860 (sina tre första levnadsår fick de rödsvarta arrangera internmatcher) men har fortfarande inte kommit ikapp – SFC vann Sheffield & Hallamshire Senior Cup-mötet tidigare i oktober.
Annars har det aldrig handlat så mycket om resultat. När den förhatliga proffsfotbollen fick fäste i arbetar-England ville Sheffield FC inte hänga med, Wednesday och United fick föra stålstadsfanan där. Sedan kvartsfinalplatsen i FA-cupen 1877/78 har man inte jäklats med proffslagen. Istället tjatade klubbledningen på FA, för att starta en amatörcup. Som lämpligt nog vanns av Sheffield FC 1904 – klubbens enda titel på 155 år.
Numera huserar SFC i The Evo-Stik League First Division, Englands åttonde högsta serienivå. Huserar i lilla Dronsfield, på BT Local Business Stadium (tidigare känd som Coach and Horses Ground). Invigd med en match mot Manchester United 2001. Den första arenan som klubben ägt själv tar 2089 åskådare.

Det verkar rätt idylliskt där. Amatöridealet gäller än. Klubbens stiftelse samlar in pengar till fotbollsskor åt afrikanska barn, och försöker bygga ett museum över sin ärfofyllda historia. Sportsligt går det också bra: damerna leder tredjedivisionen, herrarna är fyra i Evo-Stik-ettan.
När Sheffield FC fyllde 150 kom Pelé och Sepp Blatter på jubileet. En uppvisningsmatch spelades mot Inter-lag med Marco Materazzi och Mario Balotelli. Den här gången tycks det bli lugnare. Hemmamatch mot Brigg Town på lördag. FC Barcelona gratulerade i alla fall på födelsedagen, på Twitter i förmiddags. Då offentliggjorde FA även en satsning på damfotbollen, för att göra den större än Prest och Creswicks sommarnöje – cricketen.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Substans med Sundhage

Onsdag 24 okt 2012, 11:03

Hur trevligt det än hade varit ville vi bara in i värmen. Inte Pia Sundhage. Hon gnuggade nöjt händerna, samlade laget i en ring, log. Och gnuggade händerna igen. Här fanns något att jobba med. Eller så frös hon också.
I stugvärmen fanns en förutsägbar Champions League-kväll – hur stora problem skulle United, Barcelona och Juventus kunna få mot Braga, Celtic och Norsjälland? Men fotboll ska helst upplevas live, Jörgen Lennartsson brukar jämföra tv-matcher med att försöka följa spelet genom ett nyckelhål. Och på Myresjöhus Arena var det världspremiär för Pia Sundhages nya projekt. Uppföljaren till världssuccéerna i Peking och London.

Nästa sommar ska det bli stor Europafinal, på Friends Arena i Solna. Uppladdningen började hos gamla vänner i Växjö. Hon konstaterade att det hänt en del här sedan sist. Mer lär hända med hennes lag. Som lär ställas inför tuffare test än 26:e-rankade Schweiz, som bara blev fyra i sin EM-kvalgrupp.
Sverige behövde inte bemöda sig med kval, kan EM-ladda i relativt lugn. Och i en positiv anda. Pia Sundhage har stigit ned från sin OS-tron, för att styra upp hemlandets något stukade landslag. Hennes erfarenhet, entusiasm och energi kommer inte att lösa alla problem. Hennes ständiga knutna nävar, hennes björklundska sidolinjesinlevelse kan nog väcka en del. Hennes taktiska tänkande kan definitivt göra mycket för en blågul trupp som kört vilse, i inkörda hjulspår. Som väntat på något mer i alldeles för många år.
Förbundskaptenen fick direkt Lotta Schelin mer involverad och verkar vilja ge Kosovare Asllani utrymme att uppfylla sin väldiga potential. Men kan OS-vinnaren hitta ett vägvinnande innermittfält, ett som inte bara säkrar bakåt? Är verkligen en seg Seger segerreceptet?

4–4–2 tycks vara melodin, det låter bra. Det såg lovande ut i går. Det tog inte ens fötti sekunder innan den unga gamla Östertalangen Sofia Jakobsson gjort 1–0. Det tog inte ens fötti sekunder av andra innan Vimmerby-PSG:aren Kosovare Asllani gjort 2–0. 3–0 till slut.Bredast och bäst kändes det ändå i första, med djupledslöpande Jakobsson bredvid/framför Schelin, och Asllanis kreativitet på kanten. Sundhages största jobb blir kanske att övertyga 23-åringen om hur kul det kan vara där till vänster.
Offensiva ytterbackar hade också beordrats, och Sara Thunebro hade lyssnat. Öste på framåt. Men lämnade ytor och väldigt mycket att önska i det defensiva spelet (det är ju trots allt en liten detalj som också ligger på ytterbackens bord). Å andra sidan gav bristerna de sista försvarsutposterna möjlighet att glänsa. Speciellt mittback Berglund och målvaktstestet Sofia Lundgren, som briljerade med sin speluppfattning. De precisa skotten lös med sin frånvaro, i en match som brann till ibland men länge var ganska kylig.

Tuffare blir det, Sundhage tänker testa vidare. Med två OS-guld, med en premiärseger på pluskontot. Feelgood-faktorn är fortsatt hög. Presskonferensen efteråt var ett enda långt leende. Damfotbollsdrottningen vet precis hur en journalisthop ska behandlas – med ärlighet, optimism och humor. Här är det inte bara snarstucket snack, här är det inte bara medaljdrömmar och bisarra brandtal för ett lag som bevisligen har stora problem med det mesta. Här finns det substans i framtidspratet. För damlandslaget finns det faktiskt möjligheter att hävda sig i ett USA- och Japan-löst EM. Om de fortsätter att gnugga.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Laget som inte ville vara lagom

Måndag 22 okt 2012, 02:35

När veckan var över, när vi hade börjat hämta oss från Berlin-bragder och missade Myran-matchbollar, när det inte hade regnat på hela helgen, när fotbollen glatt oss och jävlats med oss och det slutat med att någon snott 60 par skor, då verkade verkligheten ha hunnit ikapp. Visserligen 0–0 i paus, men det låg i höstluften att Halmstad skulle gripa sitt strå. Så kom 1–0. 2–0. Växjö stängde av radiosändningarna, släckte ner livescore-fönstren. Återgick till helg-vardagen. Funderade på nästa helgs Falkenbergsutflykt (ska visst vara underbart i oktober!). Jag började peta med annat på jobbet, skulle just skriva lite om att Gustav Larsson cyklat in på en åttondeplats i Chrono des Nations. Då ropade någon. Mål. Mål. Mera mål.

En gång i juni skulle jag sommar-sammanfatta den första seriehalvan, och svävade iväg med likheterna med EM-vinnande Spanien. Men höst-Öster var inget Spanien. När de rödblå hade missat färdigt i fredags kväll var det däremot oundvikligt att börja tänka Tyskland. När till och med Johan Persson börjat slå bort passningar förstod du att något hänt i många huvuden. Då kom parallellerna med Olympiastadion. Det gick ju inte komma ikapp där. Det gick ju inte att tappa här. Öster hade så många chanser. Egna och andras. En första, en andra – och en femte. Allt förgäves. Plötsligt verkade det bli jobbigt. Ett blåsigt Falkenberg på söndag, Hammarby hemma …
Men på det sjätte skedde det (om jag räknat alla matchbollarna rätt). Och som det skedde. Det var ju Berlin igen. Fast tvärtom. Fast ingen hade ju snott de svenska skorna. Det var Värnamo. Det var fest i Växjö.

Den verkar ha varit trevlig, hyllningarna fortsätter i dag. Säga vad du vill om Öster, men tråkigt blir det sällan. Jag sitter i den sömniga söndagsnatten och minns alla de andra avgörandena jag upplevt med laget som vägrat vara lagom.
Där är Frölunda-festen 2005, det allsvenska uttåget mot Linderoths Hammarby ett år senare.
Där är den erbarmliga Enköpingslördagen -07, då Öster inte hade något flyt med resultaten och allt kom ikapp, allt rasade samman.
Där är det iskalla, isiga kvalet i Jönköping -08.
Där är den underbara, ofattbara Limhamnslördagen -09, då Öster hade flyt med allt och allt började om.
Där borde varit det utdragna kvidandet mot Qviding (fast då lapade jag sol i Brasilien).
Där är det gemytliga fjolåret, där dock drömmarna dog på ett fält i Ängelholm.
Väldigt lite ändrades till den här våren. I år har allt flutit på. En spelidé, ett självförtroende, självdisciplin, grundträning, tålamod, kantspel, anfallsvariation, Johan Persson, Freddy Söderberg. Flyt i spelet, och när det inte funnits har flytet funnits där ändå. Och när det sena avgörandet aldrig kom mot Bois, när vi börjat fila på rubriker om Bragd-Birgersson och sedan raderat dem igen, då kom istället övertidsmiraklet på Örjans Vall.

Då dansade Roar Hansen, och kramade Kalle Björklund. Oförställd glädje. Oförstörd framtidstro. Förhoppningsvis.
Trots att det i efterhand verkar så enkelt – Claes Lövgren inser att det behövs kompetens och anställer Kuno, som i sin tur anställer Roar, som i sin tur tar med sig Kalle och alla bestämmer sig för att satsa lokalt – är det så svårt att få ihop en sådan här ledargrupp. Ingen bit är helt oersättlig, men börjar du peta i det kan du aldrig veta vad som händer. Ändra aldrig ett vinnande team, typ. Förhoppningsivs.
Laget måste ändras, breddas, på sina håll. Pengar måste fortsätta komma in. Kraven ökar. Det är bara att titta över parkeringsplatsen, bort till hockeyhallen, för att se hur lite en helgonförklarad tränare kan vara värd efter en skakig första-fjärdedel i högstaserien. Roar han sen också? Jag tror det. Om han vill.

Fotbolls-Växjö har jublat i kväll, när måndagen gryr får Växjö chansen att göra det på Stortorget. Det blev en del liv när jag intervjuade Torbjörn Andersson inför säsongen, om stadens sviktande kärlek till det rödblå klubbmärket. 6 000 på plats i fredags visar att den fortfarande inte är hundraprocentig. Men de som älskar, de älskar intensivt. Spelare såväl som supportrar. De dansade i kväll, de har några veckor till att njuta.
De ska aldrig glömma Enköping eller Jönköping eller Limhamn, men de kan se framåt, mot Friends arena och Stadion i Malmö och Olympia i Helsingborg. De har fått sitt eget Olympiastadion-ögonblick. Som de aldrig såg. Men de fick se Roar dansa. Det räckte nog gott när drömmarna om den underbara rödblåa verkligheten gick in på tilläggstid i morse.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

På Teevers tid

Tisdag 09 okt 2012, 11:26

Och så väntar vi vidare.
Det är en fantastisk fotbollstid, en murrig svensk ångesthöst mixad med en vårande europeisk fotbollssäsong. Och en skopa VM-kval på det. Du knäpper mellan en klassisk klassiker, en klackande världsklasspelare och en mörk fotbollsåker i Ängelholm. En oktoberkväll ser du ett vackert mål på Påskbergsvallen som leder till suckar Öster-ut.
Och vi väntar vidare.
Lugnt.
För likt en Asterix-by i romarriket sticker Växjö ut denna höst. Här, i Roar-riket, har ångesten hållits på avstånd. Här är det redan klart, här är det bara festdatumet som är kvar att bestämma. Det bidde inte förra tisdagen, det bidde inte i söndags eftermiddag, det bidde inte i söndags kväll, det bidde inte i går kväll. Det borde bli den 19 oktober. Blir det så kommer allt att framstå som lyckad planering – hemmaplan, fredagkväll och framförallt, av helt egen kraft. Många poänger. Som bara är en poäng bort.

Inför Assyriska började jag leta i arkivet. För att visa vilka lyxproblem Öster lider av i dag. Exakt fem år före den förmodade festmatchen i Södertälje spelade Öster också superettan-fotboll. Med samma resultat. Men i en helt annan del av tabellen.
Det blev 0–1 på Värendsvallen den söndagen, mot Ljungskile. Då var det bohuslänningarna som var på väg mot allsvenskan, Öster som var på väg ner i avgrunden. Helgi Danielsson hade slagit bort en boll på mitten, Degerfors hade vänt i Falkenberg och så var Öster under nedflyttningsstrecket. Där skulle de bli kvar oktober ut.
Min första tanke var att gå igenom det där laget som gjorde bort sig mot Ljungskile. Se vad som hade hänt. Sedan damp en trave Öster News-tidningar ned i postfacket (tack!), och där, i årets första nummer, hade artikeltankegångarna gått åt samma håll. En underhållande genomgång av den senaste allsvenska truppen, från 2006. Jag tappade modet i någon dag. Men så kom en tredje tanke, som var samma som den första. Jag kom fram till att återblickar kan du aldrig få för många av.
Så var är de nu, de som förlorade mot Ljungskile för fem år sedan?

Målvakt:
• Robert Veselovsky. Numera i danska superligalaget Horsens. Facit säsongen 2012/13: 0 matcher.

Backar:
• Emin Nouri. I Kalmar FF sedan sommaren 2008. Pratade om SM-guld-jakt och ny disciplin inför den här säsongen. Efter 27 allsvenska omgångar har det i stället blivit en åttondeplats och två röda kort på 20 matcher för Arabys Cafu.
• Mario Vasilj. Den ende från Ljungskile-truppen -07 som fortfarande är kvar i Öster.
• Fredrik Bild. Ratades, kom tillbaka och slutade så småningom igen. Spelar division 3-fotboll i Räppe – och invigningsmatcher på Myresjöhus arena – nuförtiden.
• Tyler Hughes. Flyttade hem till västligaste Kanada sommaren 2009, där han representerar Victoria Highlanders i den nordamerikanska fjärdeligan PDL. Stats på 16 omgångar under 2012: 13 matcher, zero mål, ett gult kort.

Mittfältare:
• Pavel Zavadil. Lämnade Mjällby för att återvända till Tjeckien i somras. Fläktremmen höll den här gången, och i FC Zbrojovka Brno (vokalfattiga, men tjeckoslovakiska mästare 1978) har han hittills spelat samtliga matcher för ligafemman.
• Daniel Svensson. Fortfarande lagkamrat med Fredrik Bild, i Räppe. Fick plusbetyg efter förra söndagens 0–3-förlust mot Rydaholm.
• Helgi Danielsson. Elfsborg, Hansa – och nu i Europa League-laget AIK. Som ironiskt nog tycks ha missat SM-guldet i söndags, efter en Gefleförlust som till stora delar påminde om Ljungskiletorsken på dagen fem år tidigare (ett bortalag som inte ville spela, men som vann med 1–0). Helgi Valur – som blivit ordinarie på det lagerbäckska landslagsmittfältet – utmärkte sig desto mer efter matchen, när han rakryggat och helt korrekt sågade Bosse Hanssons dinosauriemumlande.
– Säger han så så är han en idiot. Sådant kan man aldrig acceptera. Hemskt. Man kan aldrig kritisera någon på det sättet och prata om hudfärg, sa Danielsson till Aftonbladet.
Och fortsatte att såga Hansson-försvaret, att så sa man minsann på den gamla goda tiden.
– Jo, jag kan tro att han säger så, men han lever i nuet. Jag vet inte hur det var då, men han måste har lärt sig något under de 40-50 senaste åren. Han måste förstå att folk blir ledsna och tar illa upp.
• Gabriel Ucar. Gjorde inget väsen av sig då på sin vänsterkant, gör det knappast nu heller i Ängelholm.

Anfallare:
• Ingemar Teever. Efter LSK-debaclet -07 sammanfattade Östertränaren Göran Hagberg estens insats med orden "han gör väl så gott han kan". Numera, efter en utflykt till tyska Pfullendorf, gör han det hemma i Estland. Och gör det bra. Sju mål på tolv matcher för ligatvåan Levadia.
• Tomas Petry. Fick överraskande debutera där mot Ljungskile. När Öster ratade honom inför 2010 hamnade den sympatiske argentinaren i Sylvia. Där blev det 1,5 säsong, innan han flyttade hem (kvar i Norrköping blev Facebook-sidan Vi som kommer att minnas Tomas Petry). I det långa landets rödjordiga nordöstra hörn, representerar han i dag Club Deportivo Rosamonte. I skrivande stund är de rödsvarta sjua i fjärdeligan Argentino B:s grupp 4.

Avbytare:
• Ambjörn Lennartsson (i Husqvarna och division 2 2012).
• Niclas Olausson (korsbandsskadad i division 1-laget Akropolis).
• Erik Tengroth (Karlslund i division 2).
• Teafore Bennett (tycks ha slutat spela, verka bo i Queens, New York)
• Anatolij Ponomarev (i stockholmska division 4-klubben Newroz, men mest spelaragent).

Skadade:
• Freddy Borg. Uppmärksammad i fint reportage i senaste Offside-numret, men har det svårare med målen i tyska trean. Har inte gjort mål sedan premiären den 7 augusti, för ett Alemannia Aachen som ligger på en bedrövlig 13:e-plats.
• Paulo José Figueiredo. VM-mittfältaren avslutade karriären med två säsonger i angolanska Libolo 2008–09.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Redan, sedan

Tisdag 02 okt 2012, 11:24

– Varför killar?
Ropade Roar.
Svaret?
Därför att de kunde.

Det var tio minuter kvar på Myran, en hörna hade bjudits bort, en arbetskväll gick mot sitt slut. Trots att skönhetsfläckarna blev fler och fler i det bländande strålkastarljuset hade Öster åter gjort sitt. Nu stod det 4–1, det borde varit 6–1, det kunde varit 10–1.
På många sätt var segern symptomatisk för säsongen 2012.

• Öster gjorde åter sitt jobb, tog de tre poäng man skulle mot ett på pappret lätt motstånd. Det är inte alltid det lättaste. Men den stora förklaringen till superettan-succén. Att Öster alltid varit på tå, att tränarduon alltid rutit till när minsta tendens till oskärpa synts, att jobbet alltid har gjorts. (Det har å andra sidan även HBK och BP gjort hemmavid, skillnaden mellan topplagen är borta-stabiliteten).
• Öster gjorde åter två helt olika halvlekar. Ska du hitta något att hänga upp dig på den här säsongen, att förbättra till nästa, är det just detta. I den första fyra mål (och ett baklängesmål som med facit i hand var en nyttig väckarklocka), en känsla av att allt kunde hända (och gjorde det). I andra lojt, nästan nonchalant. Förklarligt den här gången, mot ett underlägset, uselt Umeå som bara ville vara någon annanstans. Och snart är där.
• Roar Hansen gjorde åter rätt val. Efter den senaste hemmamatchen var det MBZ som skrevs upp. Nu var det Freddy Söderberg som applåderades av, som hyllades efter ett oäkta hattrick, som tog sin chans efter en (relativ) formsvacka. Sånt ändras snabbt, nu gick det på 19 minuter. Nu är han i delad skytteliga-ledning.
• Och precis när du trodde att du visste hur det skulle sluta, när du inte trodde det skulle bli något mer, så bjöds det på lite godis till. En Darijan Bojanic som åter bänkats, en talang som snart måste få fler chanser att växa, började på mittplan. Dansade över en fallen Umeåspelare – symbolik! – fortsatte att driva framåt, som om det vore i Neapel -87, och fann Söderbergsubstitutet Blomqvist-Zampi. 4–1 var en klar seger. 5–1 är förnedrande. Ett sådant mål överskuggade mycket, fick folk att lämna med ett leende. Överskuggade frågor som varför högerkanten börjat tappa farten, och varför bara 3 852 hittat till arenan, en fin oktoberkväll, när Öster i praktiken kunde säkra ett efterlängtat allsvenskt avancemang? Har Växjöpubliken redan hunnit bli bortskämd igen?

I kväll kan det bli klart i teorin (jag tror inte det). På söndag bör det bli det. Sedan har Öster gjort sitt för nu. Sedan ska mer jobb göras, sedan måste nya val göras. Har Roar samma fingertoppskänsla då? Sedan får Öster inte sådana här kvällar, där motståndaryttern inte har ett endaste litet rätt, där du kan gå på halvfart en hel halvlek. Sedan måste allt hänga ihop (ungefär som korv, korvbröd och senap). Sedan kan inte de (ovanliga) bortaförlusterna skyllas (helt) på domaren.
Men det tar vi sedan. Nu börjar snart festen. Varför? Därför att Öster har flest poäng, är bäst hemma, är bäst borta, har gjort flest mål, har släppt till minst, har en spelare i delad skytteligaledning och har tre andra spelare bland de fyra främsta i assistligan. För att Johan Persson kontrakterades i fjol. Och för att det kommer konstmål i 92:a.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Gud vet, vet Gud?

Tisdag 25 sep 2012, 18:05

En av få saker vi vet är att vi väldigt lite vet. Speciellt en bloggare som egentligen skulle skriva om helt andra saker.
Vi vet inte vad Fotbolldirekt vet och inte vet, hur mycket de har chansat. Vi vet bara att ingenting är "KLART" – inget är påskrivet, och då är inget helt hundraprocentigt, dags-för-versalerna-klart.
Vi inte vad Roar Hansen vet, vad han egentligen tycker och tänker. Han har levererat de vanliga diplomatiska fraserna, inte uteslutit något och inte bekräftat något. I alla fall började han så. Vi vet inte heller hans svar om/när det kom/kommer ett bud. Vi vet inte hur Öster skulle resonera. Vi vet bara hur Helsingborg reagerat – med att bojkotta Fotbolldirekt. Det tyder kanske på att de är något på spåren (det brukar vara viktigare att rädda affären än ansiktet, speciellt gentemot en journalist). Samtidigt som Hansen trots allt skulle vara en allvenskt orutinerad chansning, i ett Helsingborg som vill ut i Europa (men tycks få stanna hemma 2013).

Det vi vet är att ryktena inte överraskar. Det finns en lyckad och lovprisad tränare som inte vill flytta ifrån Nordvästskåne. Det finns ett enda allsvenskt lag i Nordvästskåne. Ett lag som dessutom verkar leta tränare till nästa säsong. Det är enkelt att göra matten. Det skulle bli svårare att lösa affären. Svårt – känslomässigt och ekonomiskt – men inte omöjligt. Hansen har bytt förut. Å andra sidan, varför göra det nu, när han börjat bygga något stort? För att inte riskera att försämra sitt namn om Öster går dåligt i allsvenskan nästa år? För att Öster inte kan satsa tillräckligt? Eller för att han vill hem? För att Helsingborgs planer på att satsa ungt, eget och Österaktigt i framtiden lockar? För att HIF lockar för mycket för att han inte ska ta chansen när den finns?

Vi kan bara gissa. På att Helsingborg på något sätt pratat med Roar (det vore väldigt konstigt annars), löst om framtiden, utan att något är "KLART". Att du inte pendlar mellan Växjö och Stigsvig i all evighet. Att det inte är helt omöjligt att det blir en färdig affär till slut, någon gång,om Kuno har någon annan ledarlösning i bakfickan. Men att det nog ska mycket (läs "flera miljoner") till för att det ska bli "KLART". Att det ska mycket till för att Helsingborg ska betala så mycket för en chansning. Och att det skulle lämna en aningen bitter eftersmak. Jag tror inte att Roar Hansen tar det steget. Inte nu. Men jag vet inte.
Som Beach Boys sjöng, God only knows. Men jag undrar ens om han vet, vem han ska assistera på Helsingborgs tränarbänk nästa år.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

När en närproducerad planta knoppar

Lördag 22 sep 2012, 17:40

Och i Växjö regnade det också.
På tv:n avlöser fotbollsfesterna varandra hela veckan. Från Sverige, från Europa. På hemmaplan har det blivit vardag. Hösten har lagt sig över idrottsstaden som det våras för. När löven börjar byta färg är det dags att bekänna färg. Då lyser det röda, det blåa, lika klart. En lysande avslutning. Lysande framtidsutsikter.

Andra höstar, i en annan serie, gjorde jag det till en liten tradition (två gånger …) att åka till Malmö och se Öster möta FC Rosengård. I oktober 2008, när motståndaren fortfarande hette Malmö ABI, satt jag där på Rosengårds IP och såg Schenka slänga in en 18-årig valp med intressant stamtavla. Den gången hände inte så mycket, Öster föll och akterseglades i samma stund av Trollhättan i söderettans seriesegerstrid.
Året därpå var vi tillbaka. Den 12 september, på samma arena (nåja) där han debuterat elva månader tidigare, gjorde Matteo Blomqvist-Zampi sitt allra första Östermål. Ett segermål. Ett drömmål. Med tre minuter kvar. Öster var på väg tillbaka.
– Jag var väl två meter utanför straffområdet, och såg att målvakten var för nära sin egen stolpe. Så jag vände upp och knorrade in bollen vid den andra, sa 19-åringen efteråt.
Jag frågade vad han kände.
– Lycka. Det är det här jag har drömt om sedan jag var liten och satt på Värendsvallens läktare.

Nu är Öster på väg tillbaka. Igen. Tre år senare är två av spelarna – Mario Vasilj och Patrik Bojent – från den där Rosengårdsmatchen fortfarande ordinarie i Öster. De två andra överlevarna är mer osäkra på en startplats i superettans bästa lag.
Men i går kväll satsade Roar Hansen på båda. Elmin Nurkic skulle stabilisera vänsterkanten, och gjorde det föredömligt förtjänstfullt. MBZ skulle springa längst där framme och kriga. Han gjorde det förgäves i första halvlek, Öster förlorade för en gångs skull innermittfältet. Och då kom det aldrig några bollar. I stället drog El Salvadors Messi till, en taskig touch, 0–1. Mummel från en halvfull Myra i paus, och ett regn som vägrade ge med sig. Halmstad nästa torsdag? Lite mörka moln? Anfallsbyte?

Ofta har Matteo fått spela just den här otacksamma rollen i Öster. Fått kämpa för att synas. Inte riktigt räckt till, inte riktigt passat in i systemet, inte haft tur med skador. Våren 2010 var han tillbaka på den där Värendsvallsläktaren han suttit på som liten. Nu var han gipsad, och stoppades av en säkerhetsvakt när han hoppa ned till lagkamraterna efteråt. Inga obehöriga ägde tillträde.
Jag vet att han fått förslag om att flytta, att försöka göra sig ett namn någon annanstans där han kanske kunde bli helt ordinarie. Kanske hade det varit klokare. Men icke. En pojkdröm är en pojkdröm.
I går kväll drömde han inte. I går var han vaken när Öster mullrade igång i andra. Marcus Bergholtz fick sällskap av en återuppstånden Johan Persson, Öster kunde börja rulla, ut på vänsterkanten, ut till en Bojent-bra Putte och en hittills osynlig Velic. Två perfekta, svepande inlägg mot Östers egen Henrik Larsson. Två distinkta nickar i det där målet, framför ett pånyttfött East Front, där Öster gör alla sina hemmamål numera. Tre poäng.

Nu behövs det inte många till. Kanske bara tre på torsdag. I Halmstad. Snart är Öster tillbaka på riktigt, snart lär det hända en del med laget. Roar Hansen visade åter fenomenal fingertoppskänsla i laguttagningen. Insatserna av Bergholtz och Joachim Lantz (hans lugna brytning startade 2–1-anfallet) underströk hur bra Öster är på att handla. Målen visade hur bra de blivit på att odla eget, egna plantor som blommade ut där på den blöta Myran-marken.
Och när vi vaknade dagen därpå, när Twitter översvämmades av hyllningar och kvällstidningslöpsedlar skrek om superhjältar, då var kanske sådana här magiska kvällar också på väg att bli vardag för en 22-åring som vägrade att sluta drömma.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Hamrénska historielektioner och ett regnigt Roar-derby

Fredag 14 sep 2012, 15:05

Det är (som vanligt …) i Skåne det händer.

För några dagar sedan en VM-kvalmatch vi redan har förträngt. Med frågetecken som blivit kvar. Det regnade på Malmös nya stadion. Det blev inte ljusare. På sina håll har det redan spekulerats i efterträdare till Hamrén. "Det känns som déjà vu igen", som baseboll-legendaren Yogi Berra sa. Det känns som 2000, när en förbundskaptenskonstellation famlade i höstmörkret, efter ett första fiasko-mästerskap och en stabbig kvalöppning. Den gången var det en 0–0-match i Bratislava som räddade jobben.
Tolv år senare avslutas höstprogrammet också borta, men inte med en dussinmatch. Blir det för många berlinska baklängesmål i oktober lär det fortsätta storma hela vintern. Då räcker inte en halsduk för att hålla sig kvar på posten. Då krävs det någon slags spel, någon slags idé, någon slags fart.
När Tommy Söderberg pustade ut efter krysset i Slovakien plockade han bland annat fram Anders Svensson som ett av ljusen i mörkret. Hans efterträdare, som står ensam, utan en erfaren assistent, får lära av historien. Försöka hitta en väg genom hösten. Det är som Yogi Berra också sa: "Du måste vara väldigt försiktig när du inte vet vart du är på väg, annars kommer du kanske aldrig dit".

I kväll så det så kallade Roar-derbyt (snart en kraftig konkurrent till Ruhr-derbyt). Ängelholm–Öster. Landslagsuppehållet (som Assyriskas Micke Thorstensson twittrade, "måste vara något form av hån") kom kanske lägligt för Öster.
Man kan säga som baseboll-Berra ("formsvacka? jag är inte i någon formsvacka, jag träffar bara inte bollen!"). Och det finns formsvackor och formsvackor. Det här är den minst sagt milda varianten, ett riktigt härligt lyxproblem. Men lik förbaskat ett litet orosmoment.
Under de osannolika 15 första superettan-omgångarna snittade Öster 2,87 poäng per match. På de sju senaste har det "bara" blivit 1,71 pinnar per match Mot ganska moderat motstånd. Av de tre segrarna har två kommit efter underlägen, den tredje efter ett sent segermål.
Nu är ju inte 1,71 i snittpoäng dåligt heller, över en hel superettansäsong skulle det gett 51 poäng. På 22 omgångar skulle det ha gett 38 poäng, vilket i sin tur skulle inneburit en fjärdeplats i nuvarande superettan-tabell. Hursomhelst, jag tror Öster ökar igen. Ökar snittet. Ökar farten. Får förhoppningsvis igång navet, Denis Velic, igen. Varför inte peta in lite Bojanic-spontanitet? Till skillnad från Erik Hamrén har Roar Hansen anfallsalternativ, om det blir MBZ eller Söderberg står väl skrivet i stjärnorna. Och på den här regntunga himlen är det hopplöst att utläsa något. Det verkar regna på Ängelholms IP också. Vi får se vad som händer i södern.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

På osäkra vatten

Tisdag 11 sep 2012, 16:42

De flesta har redan börjat resan. I Nordamerika-kvalet lyfte Atiba Hutchinson en frispark över ett förvånat Panama-försvar i lördags, det gav 1–0 och en kanadensisk drömstart. På Island täppte Helgi Danielsson till mot Norge i fredags.
Många har redan gått på grund. 75 länder – från Kina till Turks och Caicos – har kapsejsat på vägen mot VM 2014.
Halv nio i kväll kastar kapten Hamrén loss, ger sig ut på den långa färden mot Brasilien. Det riskerar att bli en vinglig tripp. Vi är många som misstänker att de blågula aldrig når de vita stränderna där på andra sidan Atlanten.

Vi vet redan resans tio första anhalter. Diverse fotbollsmetropoler – och Malmö. Det är gott om minor i öst och i väst, i Berlin väntar det nästintill oövervinneliga kvalmonstret Tyskland. I Skåne i kväll verkar kusten däremot klar. Med Turning Torso som fyrljus ska det inte gå att gå på några blindskär mot Kazakstan. Kanske inte så kasst som pappret kan skvallra om. Men ändå inte.
Men det finns segrar och det finns segrar. För en av de senare, en sådan som ger skjuts framåt, behöver Sverige få till det framåt. Kapten Hamrén har velat om vägvalen, haft svårt att hitta flytet. Nu hamnar Guldhedens Maradona på bänken, Wernbloom och Broakullas alldeles egna Rasmus Elm startar. Vi är många som hyllat den senare genom åren, Rasmus har redan gjort mycket, men inte blivit den centrala mittfältskugge vi tror han kan bli i landslaget. I kväll är ett utmärkt tillfälle att vända en trend. Däremot är det helt fel match att ställa över Anders Svensson. Vi kan gnälla på att han harvar i allsvenskan, han gör det bättre än de flesta landslagskollegor skulle göra. Och de flesta kazakerna harvar hemma i Premier League. Den här petningen tarvar en – vettig – förklaring från Hamrén.

Vi sätter av mot Brasilien med den vanliga post-mästerskap-osäkerheten, spetsad med försvarsfrågor och alldeles självförvållade hamrénska bryderier. Som sagt, det blir en blåsig, guppig färd. Som – i bästa fall – går vidare via ett osäkert kval nästa höst.
Vill vi leta ljus i mörkret finns det kanske i Kalmar. U21:ornas väg mot den där avslutande kvalrundan har varit än mer kaosartad. Skador, storförluster, onödiga förluster, fler skador … När jag skulle skriva om Emil Krafth i början av juni var det ett 0–6-stukat gäng som just återvänt från Ukraina. Det som ändå slog mig på Örjans vall var glädjen. Tillförsikten. Tommy Söderbergs skratt.
Vem vet, kanske ligger det trots allt något i seniorkaptenens shining-tjat. Kanske är det gott humör som ska lysa upp vägen västerut.

Och det kan bli en fantastisk fest där borta, när Brasilien ska sänka en rad fördomar, visa sig vara ett modernt land, och samtidigt bevisa den största stereotypen. Den om fotbollens betydelse, den om den tydliga kärleken. Glädjen. Du ser den överallt där, från tidig morgon till stränderna på nätterna. Vi får se om kidsen skymtar någon blågul skuta inför den där magiska sommaren. Maracana-mirakel har trots allt skett förut.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Svårräknat

Måndag 10 sep 2012, 14:20

Lördag, söndag, två undantag från helgvardagen. Ett landslagsbrejk i den vanliga helghispigheten, när fötti ligamatcher erbjuds. Nu bjöd Öster på gratis inträde på Myran, på Öster–Tölö i damettan. Inte illa det heller.
Det alldeles för ovanliga besöket gav mersmak. Ännu en första-matchen-någonsin (tack för trevliga ord om texten om den senaste), solen retade ögonen, East Front var kvar, en hel del andra var där, flicklagen droppade in, det var kö till korven och Anna Hjälmkvist gjorde först premiärmålet och verkade sedan ha fixat premiärsegern när hennes skott lååångsamt, lååångsamt letade sig in i mål.
Det var bara slutresultatet det gick att invända mot. På det gick det att klaga desto mer.

Östertränaren Marie Bengtsson gjorde det, sa att "fotbollen inte är rättvis". Även på det uttalandet fanns en del att invända – fotbollen är (för det mesta) just det. Slarvar du straffas du. Tappar du initiativet, slutar göra jobbet, så blir det jobbigt. Öster var det bättre laget under majoriteten av matchminuterna, men de svartvita från Kungsbacka kom igen. Två gånger. Öster spelade länge finurligt, brett och fint. Det kunde/borde blivit något framlängesmål till. Men två ska ändå räcka. Nu kom det en dipp på slutet när vi redan börjat räkna på den dramatiska serieavslutningen, då kom det plötsligt ett långt skott över en (annars riktigt bra) målvakts-Wakt som inte längre var på sin vakt.
Vi slutade räkna på tabellen, Öster kändes avhängt från striden om de två allsvenska kvalplatserna. Sedan visade det sig att Qbik också trampat snett, mot Hovås/Billdal. Öster har (med två matcher kvar att spela) en poäng upp till Karlstadskonkurrenten (som dock har tre matcher kvar).

En närmare titt på den där division 1-tabellen visar på många av den svenska damfotbollens bekymmer.
• Där finns två allsvenska kvalplatser, i vanlig ordning tycks damernas seriesystem ha ritats på måfå, lite grann på chans. Det finns absolut ingen logik i att seriesegraren inte går upp direkt. Gärna kval för tvåorna, men inte på ettornas bekostnad.
• Där i tabellen finns flera andra streck. Nästa säsong blir två ettor en dametta. Om vi förutsätter att under inte sker spelar Öster där. Både här och där. För som ställningen är i detta nu blir Öster det sydligaste laget, Umeå det nordligaste. Resorna blir längre och dyrare, uppmärsamhet och publikintäkter lär förbli minimala (kanske riskeras till och med en minskning, då derbyna blir färre). Självklart är huvudmålet en spelmässig kvalitetsvässning. Men samtidigt riskerar klubbarna att utarmas.
• Där i dagens söderettan-tabell finns ju bara elva lag, Dalsjöfors spolades bort redan i somras i efterdyningarna av en ansvarslös allsvensk satsning. Jag skrev om den ekonomiska krisen på våra Inblickssidor förra lördagen. Magnus Forslund vid Linnéuniversitetet (och tidigare i Östers damsektionsstyrelse) sa bland annat:
– Det är ingen klubb som har en riktigt bra situation. Flera klubbar kommer att hamna i problem. Jag undrar till exempel vad som kommer att hända med Tyresö om några år.
– Klubbarnas intäkter går upp sakteliga, men kostnaderna sticker iväg ännu lite fortare. Det låter bra när man säger att man ska jobba långsiktigt, men så händer ändå någonting.
Vi pratade vidare om Öster, något som aldrig kom med i den där långa texten om Sofie Andersson och Vittsjö. Vi pratade om vägvalet som gjorts i Växjö.
– Det vi kom fram till här var att antingen fick vi bryta oss loss (från Öster), och göra som LDB Malmö. Eller så fick vi vara kvar på division 1-nivå. Den tredje varianten, som det sedan blev, var att försöka intergrera dam- och herrsatsningen fullt ut. Tanken var att sälja allt i ett gemensamt paket. Då skulle man kunna skapa bättre förutsättningar (för damlaget), än om klubben bara skulle hålla på med damfotboll.

En god tanke. Det är klart att ett allsvenskt aspirerande damlag kan dra stor nytta av att vara del i en större klubb, att ha en framgångsrik herrsektion i ryggen. Samtidigt kommer den större klubben antagligen alltid att domineras av herrsektionen. Av damallsvenskans tolv lag har blott två herrlag i eliten. Det är de två hopplösa bottengängen Djurgården och AIK.
Det är lätt att prata jämställdhet. Det är lätt att prata damfotboll. Det är svårare att faktiskt locka spelarna, att locka sponsorerna, att få fotbollsfolk som dig och mig att dra sitt strå till stacken genom att gå på matcherna. Ändring i Myran?
När jag förra våren pratade om den ännu obyggda arenan med Östers dåvarande ordförande Claes Lövgren, sa han:
– Jag tycker faktiskt att damlaget skulle kunna ha 500 åskådare på sina matcher. Det är ju mycket debatt om damidrott, men det är mycket läpparnas bekännelser. Det vore bra om folk kom dit och tittade också, för vi har inget dåligt damlag.
Även hösten 2012 är det så. När Öster (förmodligen) spelade bort chansen att spela allsvenskt 2013 sas 640 se på. Det visar att det finns potential. Även när det var 11 533 färre än på herrpremiären funkade Myresjöhus arena.
Men Tölös kvitteringsmål visade också att det är en bit kvar till realistiska allsvenska förhoppningar. Det är i vanlig ordning lovande och ungt, en 26-årig Emmy Karlsson är äldst. Varje höst sedan 2004 har Öster missat uppflyttning. Varje vinter försvinner någon talang vidare. Det går inte att gnälla på att andra betalar mer. Det behövs en satsning. Det är, återigen, lättare sagt än gjort. Det är svårt att hitta pengarna, och lätt att gå vilse (lex Dalsjöfors). Men det går att göra mycket med (relativt) lite inom damfotbollen. Med bättre förutsättningar skulle förutsättningarna finnas i Växjö.

– Växjö är absolut rätt stad för ett damlag. Vi ser att universitetsstäderna är de som kan konkurrera inom damfotbollen, eftersom du inte kan leva på sporten. Tjejerna vill ofta utbilda sig, sa en annan forskare, Torbjörn Andersson i Malmö, när jag intervjuade honom i våras.
Han la till:
– Men det har inte blivit vad det borde av damfotbollen i Växjö. Ett gammalt stort herrlag som går dåligt, och hela tiden behöver pengar, är en maximalt dålig miljö för ett damlag att frodas i.
Frågan är hur bra draglok ett herrlag som går bra är. Hur bra en 12000-personersarena är i längden?
– Den nya arenan blir för stor, spådde Torbjörn Andersson.
– Det är ett problem för damfotbollen, att man inte har råd att bygga egna arenor. Egentligen är det bäst att vara i andra orter, där herrfotbollen inte är stark. Där skulle du kunna bygga en specialarena för damfotbollen, för 4000 åskådare. Nu är många arenor byggda efter någon slags manlig norm. Det vore bättre om damfotbollen var bra i … Skövde eller Luleå.
Eller Vittsjö (som förstås börjat tappa efter Inblicks-repet). I Växjö väntar vi vidare på lyftet. På svaren. Har rätt väg valts, går det att vara stor på både herr- och damsidan? Kan det någon gång hålla hela vägen?

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

EF-terlängtat

Tisdag 04 sep 2012, 16:40

En kväll har kommit och gått, den har blivit dag, det blev en papperstidning, det blev däremot aldrig något bloggat när alla sidor var skickade framåt halv midnatt.
Nu är det mesta redan sagt. Alla hyllar arenan, alla ondgör sig över ljudmissarna, några sågar Öster (Kvällspostens krönikör gick längst, och hade något märkligt resonemang om att Värnamo-krysset förstört chanserna i allsvenskan nästa år).

Det var precis som någon annan sa, när du sitter så nära spelet ser det plötsligt ut att gå dubbelt så fort då Karlsson/Henningsson stormar fram på högerkanten. Kanske gick det verkligen snabbare i går också, i alla fall i första halvlek. Sedan tappade de farten, sedan stannade Öster av. Och just då kom det en lång boll till en Freddy Söderberg som klättrat upp ur den där formsvackan. Och just där visade Värnamoveteranen att han kan mer än att kuta. En passning känsligare än ett Ronaldo-ego till vänster-Wihlborg.
Så kom det där vrålet vi väntat på, när allting lossnat och förlösts och allt som Växjö längtat efter blivit sant, men det var ännu mer underbart än i drömmarna tyckte Växjö och vrålade ännu högre än jag trodde att staden kunde.
Roar Hansen fortsatte att vråla – "jag blir tokig!" skrek han efter ett missat inlägg – och ännu mer galet skulle det bli. För det var precis som han sa förra veckan, det här var i grund och botten en fotbollsmatch, no more, no less. Trots sådana tränarord brukar det ofta bli så här vid speciella tillfällen, att laget som ställer till fest glömmer bort själva matchen.
Det var inte första gången i fotbollshistorien Öster glömde bort Martin Claesson, nu hittade Växjöveteranen inhoppande Dzenis Kozica och plötsligt upptäckte vi att det fanns en bortaklack också. Som vanligt när du faktiskt ser Värnamo spela undrar du hur de hamnat där långt nere i träsket.
Ingen behöver fråga sig varför Öster håller till i tabellens andra ände. Det är ett bra lag, men inte världens bredaste. I våras var flytet fantastiskt, kanske gick det för bra, i höst hackar det ibland, nu är vägen framåt inte lika rak, nu är det lite omständligare. Du jämförs alltid med det du gjort tidigare (Öster vet det bättre än de flesta fotbollsklubbar), men vi ska komma ihåg att det här laget aldrig var någon storfavorit på förhand, att det var något stort när det var rödblått i topp för första gången i maj. Det kommer att vara rödblått i topp i november också. Det kommer att spelas allsvensk fotboll här i april 2013.

Mycket höll redan sådan klass. Inte minst kvällens största stjärnor. Trots att VM-hjältar och diverse högdjur trängdes i vip-rummet i paus överglänstes de alla där ute. Ola Salos försvunna sång blev en bisak när en östfront, som samlat kraft i ett bortglömt hörn på en vindpinad vall, drog in med full styrka. East Front hade laddat för den här stunden sedan 1992. Den här magiska måndagskvällen marscherade man mot en ny front, slog läger, gjorde sig hemmastadda direkt, började sjunga och slutade aldrig. Ett stiligt, stilrent tifo vecklades ut. Hårt arbete gissar jag, arbete som lönade sig. Som var mödan värt. Den stora revanschen vrålades ut. East Front har trånat, hånats, skällts ut, deras flaggor har kastats bort, de har ofta bjudits in med armbågen (eller inte alls). Nu höll de igång när många tusen nya fotbollsåskådare var lite blyga, nu räddade de festen.
Den här matchen inte följde manus (där stod det att Fredrik Lundgrens tunga skott, på MBZ:s passning, skulle suttit i krysset på tilläggstid). Få sjöng med i Salo-psalmen. Ändå blev det en föreställning av högsta svenska klass. Vi minns ett mål, ett vrål. Vi minns en charmig 20-åring som visade sig vuxen större uppgifter. Vi minns en kväll när Öster var sig likt, men fotbolls-Växjö blev något annat. Något större. Något vackrare. När en ny dag grytt och nästan gått känns det fortfarande aningen overkligt.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Varde ljus

Fredag 31 aug 2012, 01:11

Det kändes knappt som Sverige.
Det kändes definitivt inte som Växjö.

Senast handlade det om den sista festen. Nu handlade det om den första vardagen.
En torsdagskväll full av mirakel – en sådan kväll när en spelare som kutade på Värendsvallen så sent som i juni målade för ett uträknat lag från en uträknad liga borta i öster, och gratulerades av en togolesisk Joe Cole som ratats av Öster, mot ett ryskt stjärnlag som hade tänkt ta Elm-kliv ut i Europa – den kvällen sprang ett rödskimrande lag in till kvällsträningen som det vore den naturligaste sak i världen. Men det var också ett mirakel. Ett logiskt mirakel, visst, ett mirakel med massor av arbete och kommunala miljoner bakom, men ett mirakel lik förbaskat.
För plötsligt var Öster något annat. Borta var de solblekta stolarna, de oändliga löparbanorna, betongen, slitaget, sunket. Nu kisade vi i elljuset, kände försiktigt på det långa gröna skånska gräset, hörde nästan 100 högtalare som provades, såg en storbildsskärm som fortfarande väntade på att sättas upp, lät oss förföras av de ändlösa raderna av röda stolar, kände på den rödblå hörnflaggan och provsatt avbytarbåset (som tydligen visat sig vara för högt). Myresjöhus arena är just en arena, en fotbollsarena. En tät, läcker, stilsäker fotbollsarena. Öster har alla förutsättningar att bli ett riktigt bra fotbollslag där. Och all världens press att bli det, när den rediga fotbollsarenan ska betalas av.

Och medan träningen rullade på, medan Roar röt och Mario bensaxade och Månz och Bojent tog det lugnt, fortsatte vi att titta oss förundrat omkring. Mindes alla turer, misslyckade arenaprojekt. Försökte föreställa oss festen. Det som hände så sent som förra veckan, i förra blogginlägget, verkade plötsligt oföreställbart långt borta.
Men det är där det gäller att vara försiktig. För trots alla skavanker visste vi vad Värendsvalls-Öster var. Nu, i ett nytt hem, ska en ny identitet skapas. Allt var inte bra där borta, men allt var inte heller fel. Här kändes allting rätt, men en identitet, en hemkänsla, blir du inte färdig med direkt. Hur starkt strålkastarna än lyser.

När Roar rutit färdigt poängterade han att det är en fotbollsmatch som ska spelas på måndag kväll, inget annat. Samtidigt som Öster blivit något annat. Vi vet inte riktigt vad, men vi anade något stort där medan kvällen blev mörkare. Det regnade inte ens här.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Öster om Eden

Fredag 24 aug 2012, 00:27

Slutscen:
Först himlen: Det börjar regna.
Så planen i fokus: Alexander Nadj utsparkar lugnt bollen över sidlinjen. Brage kastar in den, försöker desperat få igång något. Det går inte.
Snabbt klipp av anslagstavlan: Klockan tickar förbi 97 minuter.
Fokus på domare Lars Olsson: Han sträcker armarna i luften, blåser av.
Svep ut över hela arenan: En kokande, 6000-sexig Värendsvall vrålar en sista gång. Till tonerna av Curtis Mayfield fortsätter kameran att svepa högre och högre över den färgglada betongklumpen. Medan en journalist hastar tillbaka mot redaktionen sjunger den gamle soulkungen ur en skrovlig högtalare:
"Move on up, towards your destination. You may find from time to time complications. Bite your lip and take a trip. Though there may be wet road ahead, you cannot slip. Just move on up."

• • •

Ungefär så hade jag avslutat manuset till Öster–Brage, om jag fått chansen.
Exakt så blev det.
Det började en aprilsöndag 1967, Tommy Svensson gjorde ett av målen när Öster 3–0-slog Landskrona. Och Värendsvallens sista stora fest (om vi nu räknar bort nästa veckas damderby) var nästan spöklikt lik den där största festen i det förgångna. Den mytiska Brage-bataljen.

Jo, det var 20 000 färre på plats nu. Men det var lika tillknäppt, lika tråkigt, som det sägs ha varit då. Då var det en Sotare som sköt Öster till allsvenskan i den 85:e minuten. Nu fick Alexander Henningsson ett nytt smeknamn, när han sköt Öster ännu lite närmare storserien i den 86:e. Efter ett välregisserat drama.
Som ju började oerhört odramatiskt. Som började helt fel. Vilket kanske var helt riktigt.
Det var de gamla goa låtarna, "Gör som solen …", Kronobergsmarschen. Det var en bekant visa, med ett Öster som tycktes sega sig igång så sakteliga. Men tempoökningen kom aldrig. Velic kom för lite med i spelet. På kanterna hände det för lite. Men nye Bergholtz var i alla fall bra.
För en gångs skull försökte vi inte glömma arenan, försökte inte gömma den i bakgrunden. Vi försökte ta in den ordentligt en sista gång. Och då levde den upp. En kalasbra publiksiffra på det sista partajet. Ett East Front som sjöng och sjöng och sjöng, så att Kalle Björklund (nästan) inte hördes. Men Öster stretade emot, vägrade bjuda upp till dans. Brage bröt in, ville agera party-kraschare. Lyckades nästan. Tills allt tog en oväntat väntad vändning.

Vi pratar om en arena som tagit emot både Barcelona och Bunkeflo, Roma och Rosengård, Bayern München och Bromölla, Nottingham och Norrby, IFK Göteborg och Lindome, Malmö FF och IFK Malmö och så vidare och så vidare. Cruyff och Z har gästspelat här. Framförallt, det har grävts guld, guld, guld och guld. Då håller inte historien om den avslutas med 0–0 mot Brage.
Det behövdes hjältar. Det behövdes mod. Det krävdes att Roar Hansen frångick sin byt-inte-förrän-i-70:e-minuten-regel. I den 68:e la han armen över Darijan Bojanics axlar, i den 69:e kom yrvädret från Gislaved in. I den 86:e skedde det. En dribbling, ett inspel, ett Värendsvallsvrål från förr, från fornstora dar, då ärat Oesters namn flög över jorden.
Det räckte så, sedan höll Öster ut. Dags för ett filmslut.

Nästa måndag börjar något helt nytt. Salo-psalmer istället för marscher, närhet istället för löparbanor, italiensk restaurang istället för en knölig korvkö. Och 13 poängs marginal till Halmstad, istället för "bara" elva. Det hade varit lite trist att springa in på Myresjöhuset, och behöva försöka vända en dalande resultatkurva. Nu finns det mer marginal, samtidigt som det finns frågetecken för spelet efter semestern. Utropstecknen saknas, kanske rätas frågetecknen ut där borta, där inne, där på andra sidan där gräset som skymtar faktiskt ser grönare ut.
Där ska Öster fortsätta uppåt, framåt mot sin destination. De kanske stöter på komplikationer, men det är bara att bita sig i läppen, fortsätta resa, kanske på en Växjöblöt väg, men de ska inte halka. Bara fortsätta uppåt. Framåt. För något annat alternativ finns knappast, när Myresjöhuset ska betalas av.
Men den här kvällen sköt vi framtiden framför oss. Historien kom före. Den 45-åriga, och den som bara var några minuter gammal.

• • •

Bonusscen:
Oxtorget, Växjö: En stressad journalist stannar till för en snabb burgare, på vägen tillbaka till redaktionen.
Han ser till sin förtvivlan att ett par hunnit före.
Han ser att mannen i kepsen är Tommy Svensson.
Han ler.
Fin

• PERMALÄNK
• DISKUTERA

Shaken, not third

Fredag 17 aug 2012, 16:25

Semestern känns redan som ett avlägset minne. Samtidigt som den förra europeiska ligasäsongen fortfarande känns nära. Semesterlugnet har blåst bort, smärtan från de där övertidsminuterna i maj sitter kvar. Märkligt vad som stannar.
Men det var bara förra onsdagen som Ullevi fylldes, för en träningsmatch. Vi stod där högt uppe på en skakig temporär läktare, försökte tränga ute speaker-Vacchis tjat, helikoptern som skulle landa med matchbollen och pausunderhållningen (Svennis). Vi såg glimtar av två lag som måste sluta vingla vintern 2012/13.

En blogg är en blogg, och ingen plats att försöka dölja var ditt hjärta finns (annars hade du väl aldrig betalat de där hundralapparna för en träningsmatch). Hos ett Manchester United på jakt. Som redan fångat in RVP. Michael Owen sammanfattade köpet bäst, "är inte säker på att en anfallare var högsta prioritet, men när någon som han blir tillgänglig måste man bara ha honom". Just så. Van Persie visar att SAF fortfarande kan handla av de bästa. van Persie kan vara ojämn och skadad och internationellt osynlig och alldeles alldeles underbar. Han borde kunna klicka med ett gammalt underbarn som behöver bättre sällskap. Kanske är ändå Shinji Kagawa det stora kapet. Bristen på kreativ kapacitet har varit en återkommande klagosång, en konstant bristvara på United-mitten.
United jagar ett City där Roberto Mancini åter vill spela underdog-rollen. Det gnälls på att det gnetats, på att han inte fått allt (eller något) han pekat på. Men säcken var redan rätt full. Brister den inte under vintern (och det är alltid en Yaya Touré-stor risk i ett lag där Balotelli ingår) är City med hela vägen.
Chelsea avslutade en hemsk säsong i maj – med att vinna det ultimata priset. Tokigheterna fortsatte, när Abramovitj plötsligt agerade logiskt och lät Roberto Di Matteo vara kvar. Han har värvat spännande, kreativt, samtidigt som The Drog drog till Kina. Kan det bli signalen för Torres att vakna på allvar? (Om du nu kan säga det om en EM-vinnande skyttekung som dessutom tagit hem Champinjonligan.) De blå blir en lurig utmanare, kanske till och med en vinnare. I en liga där vi kanske kan börja tala om de tre stora, när Arsenal får allt färre vapen i sin arsenal, där Liverpool bygger spännande men behöver mer tid, och där någon där uppe (i Romans helikopter) fortsätter att jäklas med Tottenham.
Tipset? Chelsea, före United och City.

En fotbollsblogg är en fotbollsblogg och därför hamnar jag ofta i Barcelona. Inte bäst gångna säsongen, men ändå är den katalanska drömstaden navet runt vilket det mesta snurrar i fotbolls-Europa. I sommar låg jag vid en sjö och läste Barça – The making of the greatest team in the world. Graham Turners tegelsten om bygget av drömlaget kunde gott varit tunnare, och ändå rymt de intressanta delarna. Kanske är det symptomatiskt, precis som laget blir boken ibland lite väl svulstig, hade tjänat på att bli lite mer direkt, lite mer oväntad. Den handlar hursomhelst om en idé, en tanke om något större. Och väldigt mycket om Peps passion. Om hans galna hängivenhet. Om en man som skulle försvara stilen, på planen och på sidlinjen, till sista droppen. Till slut orkade han inte längre. Barcelona tycks hoppas att han snart är tillbaka, så länge har assistenten Tito Vilanova satts på det omöjliga jobbet att vakta Guardiolas arv, att behålla stilen och samtidigt lägga i en växel till.
Utanför arenorna är Spanien på väg att krascha, till och med fotbollsklubbarna har tvingats vakna upp. De två megaklubbarna, de som är något mer, tutar dock och kör. Barcelona värvade Valencia-vänstern Jordi Alba, möjligen avslutar de silly-säsongen med en Song. Dessutom finns en Villa som vill visa vad han kan.
Han den specielle vill nu bli kallad Den ende. Frågan är om Reals revansch var en engångsföreteelse, eller om något hänt. De vita har legat ännu lägre än ärkefienden i sommar, men inte gett upp för det. Tvärtom.
Återigen blir det ett 38-omgångarslopp som kan liknas vid Bolt mot … Bolt. En Bolt som springer lite annorlunda. Vem som vinner det triathlontäta rejset? Ett lite bredare Barcelona, före Real. Sedan kommer ingenting, sedan kommer väl Valencia som vanligt.

Det var de två stora, vi får återkomma till de andra en annan gång. Till Paris, till en bubblande Bundesliga, till en Serie A som blivit så nedsablad att den snart blir älskvärd. Speciellt som Sampdoria är tillbaka. Vi leds av hjärtat. Och smärtan.

• PERMALÄNK
• DISKUTERA