Vindar som inte vänt

Torsdag 12 apr 2012, 15:49

Det var en sanslös (och näst intill segerlös) fotbollsonsdag i soffan. Ett Krafth-löst Helsingborg var först segt, sedan oprecist i Örebro. United gjorde sitt för att rädda dramatiken i premiärligan. Borussia Dortmund tog ett stort steg mot att bli första icke-bayerska lag sedan 1996 att försvara det sanslöst fula tyska "salladsfatet".
Ett annat gulsvart lag med aningen blygsammare meriter – Union Sportive Quevillaise – skrev vidare på den senaste sannsagan från franska cupen. Kanske världens charmigaste cup. I inledningen innehåller den lag från franska områden i Västindien och Stilla havet, i år avslutas den med en final mellan Lyon och Quevilly.
Att 14:e-laget från den franska tredjedivisionen (National) slår Ligue 1-sexan med 2–1 i cupsemin är sanslöst nog. Att man gör det efter att ha legat under gör historien bättre. Att man gör segermålet när tre sekunder återstår av tilläggstiden är bara för mycket. Skulle Kim & Co sluta på Champions League-plats i ligan blir det Europa League för lilleputtarna från Le Petit-Quevilly. Oavsett hur det går på Stade de France den 28 april.

Men när även onsdagen har gått (när den redan blivit torsdag möttes de johanssonska favoriterna Flu och Boca i Rio, där kunde det i alla fall inte bli förlust) är det dags att tänka på fredagen.
Om Österpremiären i Ljungskile är redan det mesta sagt, utan att ha sett matchen känns det ändå som du vet ungefär hur det såg ut. Speciellt som Roar Hansen till slut valde minsta möjliga förändring, valde det väntade. Vilket verkar ha varit helt rätt.
Nu blir det lurigare, ovissare. Ett poängtappande, skadedrabbat Trelleborg (som tycks tro att Roar rör om nu, jag undrar det). I den sista hemmapremiären på Värendsvallen, fredagen den 13:e.

Den allra första hemmaseriepremiären där spelades den 16 april 1967.
Även då med skånskt motstånd, på en då väldigt modern Värendsvall.
En Östersäsong där det äntligen skulle ske (och faktiskt gjorde det) inleddes med en 3–0-seger mot Landskrona Bois. Smålandsposten rapporterade att Öster verkade starkt. Att Tommy Svensson, Sune Persson och Inge Ejderstedt gjorde målen. Att Stig Svensson tyckte att "pojkarna skött sig bra". Att Landskronalagledaren John Wikdahl "erkände" att Bois "gick faktiskt ut för att ta poäng". Att 4 031 sett på. Och att det tyvärr blåste även på den nya Värendsvallen.
45 år senare är vindarna i Växjö ungefär desamma.



Läsarkommentarer - policy

På smp.se kan läsarna genom läsarkommentarer tycka till i de flesta frågor, både om det som finns på sajten och sådant som engagerar i nyheter och reportage. Smp.se:s ansvarige utgivare har juridiskt ansvar för innehållet i kommentarerna. Därför kommer vi ta bort kommentarer som bryter mot våra regler, kommentarer kan raderas, helt eller delvis. smp.se kan också välja att stänga av möjligheten att kommentera vissa artiklar.

Så här vill vi att det ska fungera:

* Vi ser helst att inläggen undertecknas med ditt namn.

* Vi värdesätter snabba och raka inlägg, därför får kommentarer till artiklar max vara 700 tecken.

* Ditt inlägg ska ha en vänlig, civiliserad ton och hålla sig till ämnet.

* Debattspråket är svenska.

* Länkar och bilder accepteras, men leder de till olämpligt eller ovidkommande innehåll plockas de bort.

* Din kommentar kan komma att användas i andra sammanhang på smp.se eller i papperstidningen.

Det här vill vi slippa:

* Inlägg som kränker andra personer. Respektera andras uppfattning.

* Kommentarer om etnisk grupp, kön, sexuell läggning, politisk tillhörighet, yrke eller religion om det saknar betydelse i sammanhanget.

* Stötande uppförande som obscena ord eller sexistiska yttranden.

* Inlägg som är obegripliga eller av nonsenskaraktär.

* Hot, trakasserier eller lögner.

* Utpekande av andra personer som brottslingar.

* Uppmaningar till brottslig verksamhet.

* Kommersiella budskap. Vill ni annonsera, ta kontakt med vår annonsavdelning.

* Material som skyddas av upphovsrättslagen. Du får alltså bara bidra med sådant som du själv har skrivit, har upphovsrätten till eller fått tillstånd att publicera.

Disqus

Tilläggstid

Söndag 25 maj 2014, 07:06

En kvalfinal i bakgrunden, några timmars väntan på Champinjonligafinalen. Fotbollsvärlden kutar på.
Själv har jag däremot klivit av. (Nästan) lämnat in de sista, många långa texterna (den 7 juni blir Lördagsbilagan fullständigt fotbollsfokuserad, hoppas det kan smaka). Men inte lämnat in datorn ännu, så det får bli ett farväl här också.

Jag gick innanför SMP-skrapans portar första gången en aprildag 2001. Kvällstidningarna på tåget hade handlat om Zlatan Ibrahimovics allsvenska debut (två mål mot AIK kvällen före), själv tyckte jag att jobbintervjun om sommarvikariatet på redigeringen gick bra, frågade min blivande chef hur chanserna såg ut. "Oddsen är nog höga" sa hon och log.
Journalistiken – och Växjö – skulle visa sig vara de oväntade vändningarnas förlovade land. Jag skrev min första sporttext från en vaktmästarskrubb i Kirsebergs ishall. Jag gjorde min egna allsvenska debut i maj 2003. AIK vann den här gången, på ett handsmål. Andreas Alm försökte övertyga mig efteråt om att det varit helt regelrätt. Öster skulle fortsätta ha svårt att handskas med allsvenskan, jag har aldrig sett dem hänga kvar. Det kommer nog. Så småningom. Någon gång slutar det vända. Om du behåller tålamodet.
Jag har sett mängder med matcher under de här åren, alla från Lindome till Argentina, men aldrig någon som den i Limhamn i oktober 2009. Den mest väntade oväntade av vändningar. Den mest genuina glädje. Efter den djupaste bedrövelsen två år tidigare.

För fotbollen ger alltid en ny chans. En ny säsong. I tidningsvärlden är det alltid något nytt på gång, ständiga taktikskiften. Du hinner bli bortbytt många gånger. Från redigeringen till sporten till Inblick till Lördag. De senaste sex åren har den här bloggen blivit ett kul komplement, som levde vidare även efter den rena sportjournalistiksejouren. Det började med en resa till Borås i oktober 2008, tydligen skrev jag 31 inlägg till den månaden. Takten har dragits ned något. De senaste åren har bloggandet sällan hunnits med på arbetstid, ofta uteblivit. Ändå har jag aldrig lyckats stänga igen butiken helt. Något inlägg har alltid slunkit igenom till slut. Och då har det varit väldigt värt det.
Men nu närmar vi oss den definitiva slutpunkten. Egentligen är den redan passerad. Efter fjolårets låneperiod i huvudstaden lämnade jag i våras in en transferbegäran, högg på ett korttidskontrakt. Om jag ska sluta blogga nu? Tror inte det. Håll utkik på Twitter.

För det finns mycket kvar att säga, mycket att berätta. Hela den här säsongen skulle jag till exempel ha skrivit om de United-frälstas vedermödor. Jag borde ha skrivit något om svenskacupfinalen härom helgen. Och väldigt mycket mer om den extremt långsamma rödblå soluppgången. QPR och Atlético skulle det gått att skriva mycket om en sån här helg. Jag kollar division 6-resultateten, ska gå och äta thaimat och hålla ett gäng tummar för att Viaplay håller vad de lovar. Tack för att ni läste, och må Krafthen vara med er. Må Álvaro Santos vara med er. Vi hörs!


En sån kväll? En sån kväll!

Tisdag 06 maj 2014, 09:56

Det hade börjat som en serie utan raka linjer, utan logiska resonemang. En trea här, en nolla där. Nu hade det blivit en kväll när det var dags att dra slutsatser. Dags att stryka streck – eller måla med de mörkaste nyanserna.
Det var inte svårt att hitta tecknen, när du före avspark kikade runt i den kyliga Växjökvällen. En öde Myra. Ett Ljungskile som inte vällt några kiosker när man i morgontidningen utlovat kompakt försvarsspel, som tänkte ställa upp med tolv man i försvaret som någon sa. Ett Österförsvar där det fanns frågetecken. En Vlado Zlojutro som hade fullt fokus på mobilen. Han var inte ensam på läktaren, men de andra hade åtminstone giltigt, förklarligt förfall.
Det var en kväll när så mycket kunde gått snett. För mardrömscenarion som nästan redan kändes verkliga: Ett uddlöst, självförtroendelöst Öster som stångade sig blodigt mot bohusländska försvarsbefästningar, som åkte på ett bittert kontringsmål i 78:e. Sura burop. Kris. 2007.

Och efter tio minuter hade jag varit beredd att stämma in i olyckskorparnas kör. Öster ägde bollen, men tycktes ha fått självförtroendet konfiskerat. Det blev meningslösa inlägg, skott utan mål. Det verkade vara en sån kväll.
Men bara i 16 minuter. Ett långt inlägg till, men nu den mest kontrollerade av volleypassningar tillbaka inåt av Alex Henningsson. En Kapten som mötte, som visade vägen.
Det var ingen helt enkel seglats efteråt, det fanns fortfarande ett stort, segt, grönt isberg att navigera runt. Men vinden blåste äntligen åt rätt håll. Knappt hade andra visslats igång förrän matchen kunde ha blåsts av. Trots att det aldrig blåstes för straff när det nog, antagligen, borde varit det. Öster pressade på ändå, tryckte in tvåan, trean var nära. Det säger något om superettan att Ljungskile var obesegrat efter fyra omgångar. Det säger något om Öster att man trummade på.

Ännu är det en bra bit till Napoli -87. Men Öster 2014 har något. Har många skönhetsfläckar också, har inte råd med konflikter. Men det finns en tanke där. Inte färdigtänkt, men gryende. Den kommer att sättas på hårdare prov, mycket tuffare, redan på fredag. Jag har redan reviderat mitt optimistiska kvaltips, men hinner nog ändra mig igen. Vågat värre. Vågigt värre. Det kommer att blåsa, det kommer att krävas mer av fler. Försvaret är fortfarande inte klockrent, anfallsmålen har inte tickat in som de ska. Så länge det fylls på bakifrån, så länge kaptenen kommer stormande, löser det sig ändå. Joakim Lindner var ett utropstecken, Marcus Bergholtz kan vara något som ytteranfallare som hjälper till inåt. Alexander Henningsson var bra när han väl fick bollen. Robeth Björknesjö kunde tagit kantspelarbristen som förevändning för att testa 4–4–2, men bekände färg, visade sig vara sann i tron.
Och väldigast var Velic. Det var en sån kväll när det krävdes ansvarstagande. När det togs, av flinka 31-åriga fötter, när huvudet användes, när det bets ihop efter hårda smällar.
Det var en kall kväll när kredd ska ges till de som var där. När East Front värmde. När den ensamme Ljungskilesupportern överröstades, och när han visades på storbildsskärmen stämdes det upp i "ni har bättre klack än Kalmar…". Det var en kväll för kullerbyttor efter många löpmeter. När spelarna reste sig var inte alla frågetecken uträtade. Men de stod på lite stadigare fötter. På säkrare mark.


Doft av vår

Lördag 05 apr 2014, 10:32

Underbart inbjudande varmt i solen.
Mörkt och iskallt i skuggan.
Några meter skiljde i går, när vi stod på Myrans underbara gräs och följde Österträningen. Mattan doftade vår, i mitten av den var de rödblå kalvarna ute på grönbete. Vid sidan låg några kvarglömda höstlöv.

I många år har Öster hoppat mellan det ljusa och det mörka. Ett steg in i värmen, ett steg ut igen. Ett litet steg, ett litet snedsteg, kan förändra så mycket. Förändra din syn på livet.
Men där vi stod i solen tänkte vi att ibland kanske ett steg tillbaka kan vara ett framåt. Vad hade hänt om Öster krånglat sig kvar i fjol? Hade det varit så här uppsluppet koncentrerat då? Hade Roberth Björknesjö stått här i fel skor och försökt få sin ytterbesättning att hitta rätt? Hade ett så här spännande 4-3-3-experiment sjösatts? Hade RB på sin smittande stockholmska skrikit på en, förmodligen helt ordinarie, Alexander Henningsson att löpa "jävligt hårt på djupet"? Hade han brutit den misslyckade uppspelsövningen, och själv erkänt att han varit otydlig i instruktionerna?
Kanske. Antagligen inte.
Vi lämnade det kontrafaktiska klurandet, tittade på laget som faktiskt förberedde sig för premiär. Roberto Kljajic idioträddade skottet från frie Freddy Söderberg. Ribborna slets ut, bollar hämtades. Som alla andra undrade vi vem som egentligen ska göra målen. Har vi hört den förut?
Det blir väl som alltid, Söderberg reser sig ännu en gång från bänken, springer och springer, får sina chanser, tar dem ibland. Förhoppningsvis rinner påfyllning in från kanterna. Och bakifrån, där Denis Velic får en nyckelroll, som den som ska låsa upp stingsliga superettanförsvar. Vi har hört den förut också. Det gick bra 2012, på många sätt påminner känslan inför 2014 om då. Eller om 2011.

Björknesjö skrek igång den sista femminutersperioden av tvåmålsspelet, men inte heller nu kunde förstauppställning nå mål. Väst-reserverna vann, som de brukar göra. Vi trodde träningen var över, men icke. Ytterligare tiotalet minuter på ett tvåtimmarspass som började i gymment, nu på mindre plan. Intensivt, när Vlado Zlojutros vilda (sneda) Zlatan-skott tog Pa Konate i huvudet anade man för en sekund mörka rubriker. Icke. Majjen blåste av till slut, sa åt eleverna att inte glömma kvar något. Att se till att trampa ned alla tuvorna i gräset. Inget lämnas åt slumpen.
På andra sidan parkeringsplatsen rehabade Växjö Lakers mellan SM-semifesterna. Vi laddade om för andradivisionen. Jag tänkte att det varit en beckmörk för fotbollen, för idrotten, för kärleken till det viktigaste oviktiga som finns för många av oss. Att för några blir det inte ljust, inte än på länge, aldrig riktigt på samma sätt igen. För oss andra väntar en spännande omstart, på just det Olympia som inte fick uppleva 90 minuters allsvensk fotboll. Nu ny premiär. Låt oss hoppa att kärleken åtminstone vinner den här gången. Och att Öster kan inleda med en tung trea. Som 2012. Som 2011.

Feature-reportern, på flykt från ett personporträtt som inte ville låta sig skrivas, drog sig motvilligt tillbaka mot redaktionenen. Tänkte att det fanns många berättelser att skriva om det här Österlaget, om den här Österfamiljen, för att visa vad fotbollen kan vara. Men tiden, alltid tiden. Annat stod på agendan. Jag tänkte att traditionen väl bjuder att i alla fall skriva ned ett superettantips. Ta det för vad det är, från en veckopendlande feature-reporter som sett alldeles för lite Öster i år.
Men som tyckte sig ana något på fredagsträningen. Som tror att det går till slut för Hammarby (Nanne kan ju gå på vattnet). Som tror att ett norrländskt stabilt Sundsvall gör Bajen sällskap. Som tror (eller i alla fall tippar) att Öster håller undan för ett piggt Gais i kampen om kvalchansen. Som misstänker att någon kan göra en Falkenberg, men inte har en aning om vem (Ängelholm? Ljungskile? Assyriska? Östersund???). Som tror att Sirius övervärderas på många håll, att det blir mycket smauländskt i botten och att Syrianska rasar rakt igenom.

1. Hammarby
2. Sundsvall
-------------------
3. Öster
-------------------
4. Gais
5. Ängelholm
6. Assyriska
7. Östersund
8. Sirius
9. Ljungskile
10. Degerfors
11. Landskrona
12. J-Södra
-------------------
13. Värnamo
14. Varberg
-------------------
15. Husqvarna
16. Syrianska


Kärlek och kvalitet

Söndag 30 mar 2014, 12:49

Några timmar kvar.
Allsvenskan årgång 90.
De första skandalrubrikerna har rullat in, från Helsingborg. Ibland kan man nästan klara sig utan den här högstaserien.
Och oftast inte.
Morgonens förhandssnack i drakarna har handlat mycket om kärleken till den här serien.
Låt det fortsätta, i eftermiddag och fram till november.
Kärlek – och kvalitet. För ibland kan jag få för mig att vi vill att den här serien ska vara 20-någonting i Europa, att vi älskar att prata ned den, att låtsas-uppgivet sucka när Malmö eller Göteborg eller Helsingborg försvinner vid något europeiskt vägskäl i skymundan.
Men så dåligt är den inte. Så dåligt behöver det inte vara.
Nu kör vi. Vidare. Mot november. Mot Europa.
Hur det går?
Ungefär som i fjol skulle jag gissa. En annan myt är att allsvenskan är så oerhört otippbar. Inte alls, i år tycks det stå mellan två. Samma två som var etta och tvåa 2013. Fast i omvänd ordning, i alla fall. Kanske:

1. AIK (Mest stabilt)
2. Malmö FF (CL-chans, guldförbannelse)
3. Elfsborg (Lovande)
4. IFK Göteborg (Ojämnt lagbygge)
5. Häcken (Klättrar igen)
6. Djurgården (Olsson-stabilt, men tunt)
7. Helsingborg (Roarledd renovering pågår, kan bli något på sikt)
8. Kalmar FF (Ännu ett ombyggnadsprojekt, utan byggmästaren)
9. Åtvidaberg (Knattrar på)
10. Örebro (Bra nykomling)
11. BP (Utvecklas i skymundan)
12. Mjällby (Litet steg tillbaka)
13. IFK Norrköping (Flykten från Peking fortsätter)
------------------------------------------------------------------------------------------
14. Falkenberg (Vann ju trots allt superettan i fjol)
------------------------------------------------------------------------------------------
15. Gefle (Blir ett gefligt tufft år, utan Olsson och utan fjolårsryggraden)
16. Halmstad BK (Nej)


Tillbaka till framtiden

Onsdag 26 mar 2014, 18:18

Jodå, bloggen lever. Levererar med ungefär samma regelbundenhet som Alhaji Gero gör mål. Men nu ska jag försöka göra ett ryck. En (absolut) sista kraftansträngning de närmaste månaderna. När arbetsbördan tillåter, när det finns tid över. Den som lever får se. Vi börjar i alla fall med ett ämne jag skrivit om förut. Nu tycker jag så här.

//

Tiden rusar framåt, men jag stannar upp vid den grå gårdagen. En dag med framtidsfokus.
I Malmö vankades allsvensk upptaktsträff. I Växjö U21-superettan. Utanför Tipshallen snöblandat regn. Trots en kalender som lovade vår. Trots en allt högre fotbollstemperatur.

Även i Södern verkar det mesta varit som vanligt. Samma mediafokusering på tränartipsen. Samma topplag som i fjol. Med all rätta, jag tror också på Malmö och AIK. Fast antagligen i omvänd ordning jämfört med 2013.
Själv fastnade jag för en webbsändning från en eftermiddagsdebatt. Om allsvenskans utveckling. Ett ämne som borde diskuteras mer. Få mer ljus på sig.
Tränarna hade redan fått säga sitt, hade röstat för behållande av tingens ordning (16 lag i allsvenskan) och för revolution (höst/vår). Panelen pratade vidare. Jens Fjellström och Erik Hamrén var båda inne på vikten av att förlänga säsongen, lyfte också fram höst-vår-terminens fördelar. Som är många. Och stora. Men inte räcker hela vägen.
Svensk elitfotbolls Stefan Lundin lugnade diskussionen med ett krass, korrekt konstaterande – även om spelåret ändras kommer vi aldrig förbi ett tre månader långt vinteruppehåll (december, januari och februari). Plus, mitt eget instick: höst-vår skulle ge ett väldigt kort uppehåll mellan säsongerna. Under de bästa fotbollsmånaderna.
Nej, det svenska vädret är vad det är. Vi har vår naturliga säsongsrytm. Vi får hålla oss till vårt vår-höst, göra det bästa av det. Vilket förstås vore att förlänga tävlingssäsongen. Ytterligare. Svenska cupen-gruppspelet är ett litet steg i rätt riktning. Men det behövs mer.

Frågan är om det behövs färre lag i allsvenskan. Återigen finns det bra argument för (fler matcher mot bra motstånd, bättre koncentrerade resurser). Återigen finns det många emot (tjatigheten, lagens geografiska spridning, mindre koncentrerade resurser). Själv landar jag i att den gamla ordningen, med 14 lag, var ganska lagom. En fin svensk kompromiss mellan 12 och 16.
Men problemet då blir antalet matcher. Allsvenskan är i dag en proffsliga, en liga som aspirerar på att klättra uppför Europarankingen. Då måste man spela 30-plus matcher per säsonger. För att förbereda spelarna på Europa, för att öka intäkterna, för att öka exponeringen. 26 omgångar hör amatörismens antika tidsålder till.
När frågan stöts och blöts landar den ofta i antingen 12 lag/33 omgångar eller 16 lag/30 omgångar. Jens Fjellström hade en egen kreativ lösning – 14 lag/39 omgångar. SEF-basen Lars-Christer Olsson (som annars lyckades trampa rejält i kontraktsklaveret) påpekade problemet med att trycka in så många matcher i en årsplanering.

Jag kikade på det där, kom fram till att VM-året 2014 erbjuder exakt 41 möjliga inhemska matchtillfällen. Med tagen hänsyn till landskamper, till Europacuper, till VM, till vädret. Ett sådant spelschema börjar första helgen i mars (då cupspelet inleddes i år) och avslutas den 30 november (i år kan supercupen spelas 23 november).
Så det blir svårt att trycka in Fjellströms maratonserie. Hur vettig den än verkar. För att få plats med alla de matcherna skulle spelterminen behöva förlängas ytterligare, Erik Hamréns något vimsiga vision om alternerande arena-underlag måste bli verklighet. Och åskådarna måste uthärda december- och februaritemperaturerna. Vi klarar oss bra utan dem. Så nej, dra en gräns där.
Och behåll 16 lag. Med en twist.

Som sagt, vi måste få till fler matcher mellan bra lag. Lösningen? Columbi ägg, som många missar?
En mästerskapsserie.
Inga dumheter likt 90-talet, när poängen plötsligt halverades. Nej, efter allsvenskan, låt sex lag fortsätta i ytterligare fem omgångar. Alla poäng tas med. De tre första får en extra hemmamatch. Spelschemat läggs så att säsongen avslutas med grundseriens etta mot grundseriens tvåa. Ökade chanser (men ingen garanti) för mer dramatik, för en helt avgörande final.
Likadant i botten. Hockeyn ska av någon svårbegriplig anledning fimpa sin kvalserie (tydligen är det osportsligt med seriespel). Plocka upp den ur papperskorgen! Fler lag får vara med längre, ett intresse byggs upp.
Fast fotbollsanpassa kvalserien – sista laget i allsvenskan får inte vara med, första laget i superettan behöver inte vara med. Låt allsvenskans lag 14 och 15, och superettans lag 2 till 5, spela en enkelserie. Ettan till allsvenskan. Tvåan och trean gör upp om den sista platsen i en enda match, en svensk variant av den engelska kvalfinalen.
Det skulle ge maximalt 35 seriematcher för de allsvenska lagen (36 för kvallagen, som kan spela samtidigt som Europacuperna).
På det svenska cupen. Låt samtliga allsvenska lag vara direktkvalificerade till gruppspelet, som annars behålls intakt. Med slutspelet blir det sex cupomgångar. 33 garanterade matcher för alla allsvenska lag. 41 matcher totalt. Fullt i kalendern. Till slut.

• • •

Tillbaka till Tipshallen. Öster–Landskrona i går, jag stannade till och såg en halvlek efter jobbet. Vi var väl ett 50-tal på läktarna, i mysbelysningen. På plan några A-lagsaspiranter. Alhaji Gero manglade Boisare förtjänstfullt, men målet uteblev. När han kan kanalisera sin fysik och vilja, få ordning på alla studsar, blir han en jätte. Tyvärr tycks den dagen fortfarande lika avlägsen som sommaren.
Kanske lika långt borta som dagen när vi slipper U21-serien. När vi gör som Tyskland, Spanien, Frankrike, Portugal, Norge, Schweiz, Österrike med flera. Låter proffsklubbarnas bilagor spela i det ordinarie seriespelet (de bästa allsvenska lagens andrauppställningar i division 1, övriga i tvåan, superettanreserverna i division 3). Det hade vässat, det hade ökat statusen på utvecklingslagen, det hade varit kul för de lägre lagen, det hade kunnat ge dem fler matcher också. Det hade lockat lite fler åskådare. Det hade kanske till och med funnits matchprogram.
Nu finns i alla fall serie-utvecklingen på agendan. En serieutredning har inletts av ett annars ganska förvirrat förbund. Vi får se hur långt man vågar gå. När bloggaren vandrade hemåt genom ett blaskigt, blåsigt Växjö hade han sina tvivel. På reformivern. På våren.


Det kittlas ju

Måndag 30 dec 2013, 16:58

Till slut hade allt rasat.
På årets 364:e dag var det dags att börja om.
Det var dags att tänka 4–3–3. Och att le.

Det kändes som att 2013 tog slut redan där i november. Först försvann Öster, sedan försvann Brasilien-drömmen. Sedan var det svårt att hitta fotbollsglädjen.
Fotbollsbloggen drog sig undan för vinteride. Noterade dock att det blåste friskt där utanför. Det Öster-bygge som sett så stabilt ut, som vi hyllat till höger och vänster, hade visat sig vingligare än väntat. När Helsingborg norpade Roar Hansen började det långsamma raset, som nu accelererat bortom kontroll. Vi får förstås aldrig veta hur herr Hansen klarat sig med Öster i allsvenskan. Det finns en (liten) möjlighet att det inte hade gått bättre på planen. Däremot är jag helt, helt säker på att det sett annorlunda ut vid sidan av. Ett Hansen-lag hade inte så lealöst tillåtits lunka rätt ner i avgrunden.

När Öster nu drattat ner där utbröt den stora paniken. Ryggraden drog, arkitekten drog, medhjälparen drog. Till slut var Andreas Thomsson väldigt ensam kvar.
Jag skrev att han verkade som en vettig nödlösning i december 2012. I december 2013 hade vettet för länge sedan försvunnit. Nu handlade allt om kritik. Kritik från spelarna, kritik från media, kritik från supportrar. Den nya sportgrupp som gripit makten i kaoset verkar också ha varit kritisk. Läget var kritiskt. Det fanns till slut bara en vettig lösning.
Lösningen var nödvändig, det hade varit dömt att misslyckas att gå in i superettan med en så impopulär ledare. Men den kom i senaste laget. Spelatruppen har redan urholkats, två månader silly-säsong har slösats bort. Seghet som kunde ha straffat sig. Kunde ha.

För när Öster ännu en gång välkomnade oss, för att säga hej till en ny tränare, traskade Roberth Björknesjö in i lokalen. I början var svaren ganska korthuggna. Kanske var det nerverna, presskonferensen hade ungefär samma besökssifrra som en genomsnittlig BP-match. Men han skulle komma igång.
40-årige Björknesjö kommer med goda referenser, fina meriter. Han har jobbat i det lilla, i det tysta. Nu lämnar han storstaden, för den lite större scenen. Ett gnälligt, fattigt Öster. Som ändå borde ha bättre på-sikt-förutsättningar än Brommapojkarna. Den nye tränaren är van vid små resurser, att utveckla, att ta vad han haver. Att stå vid det han tror på.
Han är en övertygad 4–3–3-fundamentalist (det ska inte bli 4–5–1), vilket spontant känns spännande. Och rätt för det här laget. Efter pk:n var Denis Velic framme och hälsade, Björknesjö skulle ringa honom när han fick tid. När kaptenen gått (han påstod att han skulle till gymmet) pratade tränaren om att Velic skulle passa perfekt in i det systemet. Han ville förstärka den defensiva mitten, tyckte sig ha tillräckligt i ladorna framåt. Och så var det ju det där lilla problemet med målvakten (där ska det finnas en lösning på gång).

Det är en speciell tränare Öster sajnat. Bara en sån sak som att han var ledig. Han slutade självmant i succé-BP ("folk tyckte väl man var lite halvkoko"), han hade egentligen tänkt jobba med sitt försäkringsbolag nästa år. Kändes det inte helt rätt med fotbollen kunde det lika gärna vara.
Återigen, spontant känns det här väldigt kittlandet. En positiv kraft, en glädjespridare, en talangutvecklare, en taktik-troende. En tränare som till och med ska flytta till Växjö i sommar. Det var inte i går.
Det finns hopp om morgondagen. Det finns också gott om brasklappar, vi har varit här förut, till och med när Giles Stille presenterades inför 2007 kändes det positivt (det var för övrigt Peter Wibrån som skulle assistera även då …). Ändå känns det inte som samma procedur som i fjol. Det kändes 2011, det kändes som att minnesbilderna av Hasse Backe och Roar Hansen smällt samman i den här blonda gestalten. Till en ljus framtidsvision.
Säsongen 2014 började den 30 december 2013. Det var på tiden.


De 30 tunga stegen tillbaka

Tisdag 05 nov 2013, 18:16

Jag lämnade en allsvensk stad i slutet av förra veckan, när jag återvände i går morse spelade den i andradivisionen. Andrafiolen.
Vi steg av tåget, ut på den nya perrongen. Upp för trappan, bråttom till jobbet. Rulltrappan stod där. Som vanligt fungerade den inte. Eller vanligt och vanligt, det har ju hänt att den faktiskt rullat. Men för det mesta inte. Den har varit där i år, men ändå inte. Inte på riktigt.
Ungefär som Östers IF.

Vi – ni – var så många som längtat så. Sju års ökenvandring, till de torraste av tassemarker. På vägen hade det som en gång tyckts vara en hägring i horisonten blivit verklighet. Allsvenskan. Myran. En målvedveten ledning, en talangverksamhet som producerade. Hopp om livet.
Men det blev som med rulltrappan på stationen. När det väl gällde, när vi äntligen var framme – då fungerade inte riktigt nymodigheterna.
Det har gått två dygn, två dagar av klagan och rannsakan och spekulationer och framtidsoro och bortförklaringar (från Österledningen). Otur, små marginaler, bla bla bla.
Bilderna från den svarta söndagen dröjer kvar. Först ett nervöst knäppande mellan kanalerna. Mellan Myresjöhus arena och Örjans vall (och på en annan kanal glänste talangen som såldes). Nya Myran, Värendsvalls-aktiga Örjans. Oavgjort gånger två. Seger för dåtiden, för ett rakt men i ärlighetens namn ganska svagt HöBK. Och för Brommakidsen.
Två tv-intervjuer efteråt. En i vanlig ordning sävlig Andreas Thomsson, som berättade att det var träning på måndag. Han menade det förstås inte så, men utstrålningen i C More-intervjun sa ungefär "jaha, det här var ju lite tradigt, men inte så farligt".
Efter honom kom Denis Velic. En krossad kapten. Han bad om ursäkt, förklarade inte bort sig, var fullkomligt bedrövad. Känslor. Kanske för många sådana.

Vi är alla överens om att det här var en onödig nedflyttning. De flesta bitarna var där, ibland hade de passat fint ihop. Som synts i de tre avslutningsmatcherna, tre kryss där var egentligen helt acceptabelt. Men det var redan för sent. Svackorna hade varit för djupa, livlinor hade kastats bort. En mållinjehands här, mängder av desperata långskott och odistinkta närskott där. Det finns många matcher att tänka tillbaka på. Så sent som 1 september kryssade Öster mot blivande mästarna Malmö. Det säger något. Ännu mer sa ödesmötet med Halmstad. Ouppmärsamheten som gav 0–1, de många inläggen och några möjligheterna som aldrig gav Östermål. De mentala och taktiska rasen mot Åtvid och Gefle. En annan tv-intervju där kapten Velic rasade.

Det finns mycket att fundera kring den här veckan. Som varför Öster var ett sämre lag än Halmstad och BP 2013, när man var klart bättre 2012?
Inför säsongen 2011 träffade jag, och skrev om, Roar Hansen. Det handlade mycket om kontinuitet. Det blev två års pendlande för honom, innan HIF kallade. I Öster var det väldigt länge för en tränare att sitta. Sedan blev förändringen påtvingad, istället började Andreas Thomsson pendla hit. En glad lax byttes mot en fisk av lite oklar art, som kastats bort på annat håll. Det gav mest torsk.
Medan Halmstad och BP filade vidare på sina budgetbyggen i lugn och ro, med samma byggmästare, fick Öster göra om ritningarna. Det var hela tiden lite oklart hur de nya planerna såg ut, vad som var tanken. Vem skulle stå för kreativiteten, hur skulle vänsterflanken försvaras, var skulle han kaptenen egentligen in, skulle han in överhuvudtaget? Och så vidare.
Det blev halvdant, det blev svajigt. Ganska bra, riktigt dåligt, riktigt bra, riktigt dåligt och ganska okej. Summan räckte inte till.
Öster tände aldrig till, inte förrän det var för sent. Växjö gjorde det inte ens då. Det var som att man inte riktigt orkade bry sig, inför den livsviktiga Norrköpingsmatchen gjorde stans största tidning inte ens en hel förhandssida. Och söndagsbilderna från Myran var lite pinsamma. Inte för de som var där, utan för de som inte var det. Den allsvenska återkomsten skulle vara efterlängtad, men tycktes tas för given. Arenan var fin, och tur var det, för stolarna syntes ofta. Var det så illa att Växjö hunnit bli en hockeystad? Vi får inte hoppas det.

Vi får hoppas att det löser sig. Vi får hoppas att Öster reder ut ekonomin. Att Andreas Thomsson inte blir kvar bara för att man inte har råd att göra sig av med honom. Att den sävliga ytan ljuger, att det brinner en eld långt där inne någonstans. Att hela ledningen till slut inser att det inte bara handlade om otur och oflyt. Någon gång sommaren eller hösten 2007 satt den dåvarande sportchefen och rabblade upp alla matcher där Öster "egentligen" skulle ha vunnit/tagit poäng. Ni vet hur det slutade.
Det ska inte gå lika illa den här gången. Men superettan är serien där du aldrig vet hur det ska gå. Hur man hanterar en tripp till … Falkenberg höll jag på att skriva. Hammarby vet hur det känns att fastna i träsket.
2013 blev ett bortkastat år. Nu måste 2014 – i bästa fall – ägnas åt att skapa förutsättningar för en allsvensk omstart 2015. Hade det bara rett ut sig i år kunde Öster ha siktat på att vara ett etablerat mittenlag vid det laget.
Nu har det tåget gått. Nu står Öster kvar på perrongen. Rulltrappan står stilla. Det blir till att kämpa sig uppför trapporna. Med tungt bagage.


Allsköns anledningar till optimism

Måndag 21 okt 2013, 15:45

Egentligen är det ganska naturligt.
Efter en vinglig resa Europa runt blir Portugal det sista stoppet, det sista hindret innan vi kan sätta segel mot Brasilien.
Och nu, när vi pulsat förbi topparna och de bråddjupa Österrike-dalarna, är det kanske dags att leta lärdomar i Öster-riket.

Själv försökte jag ta mig till Brasilien för tre år sedan.
Vi kom till Lissabon, skulle bara byta plan.
Men info-tavlan sa "inställt".
Varför i h-e då?
– There are reasons, sa tjejen i info-disken.
Planet skulle gå nästa dag, det räckte tydligen så.

Och varför skulle vi tro att landslaget lyckas bättre, att det inte fastnar i Portugal på vägen västerut? När vi hellre hade velat mellanlanda i Grekland eller kanske Ukraina?
Det finns anledningar.
En är 199 skånska centimeter, en annan är 194 skånska centimeter. Jag var inne på det även förra veckan, att mycket hänger på Ibrahimovic och Isaksson. Att Zlatan spelar den rollen är numera helt självklart i landslaget, att Andreas äntligen gör det är glädjande (och helt nödvändigt).
Lite i skymundan har vi fått en klassmålvakt, som helt i skymundan (i Sverige) gör det riktigt bra i Turkiet. Kasimpasa är tvåa i ligan, Isaks axel okej och klarade 90 minuter i helgen.

En tredje anledning är elva rankingplaceringar.
På Fifas senaste lista är Portugal 14:e lag i världen, Sverige 25:a. Klyschor är ofta klyschor av en anledning, för att det ligger mycket i dem. Den vi ska klänga oss fast vid nu är att svenska lag alltid gör det bäst i underdog-läge. Det gäller landslag såväl som klubbar. Drömlottning hade gett press. Den hade varit en mardröm.
Titta bara på hela den allsvenska guldstriden. Se speciellt IFK Göteborg–Öster. Ett IFK som på något sätt, på gott och ont, är ett av de "svenskaste" lag som finns. I går ett lag som måste vinna, som måste gå för seger. Som inte kom någonstans. Mot ett lag som plötsligt stod precis där man skulle – två veckor efter att man själva varit mil under isen hemma, i en match där man var tvungen att försöka uträtta något.
Nu är det Sverige som kan (försöka) hålla igen i Portugal, som kan försöka avgöra hemma. Att vi avslutar på Friends var nästan det viktigaste lottningsresultatet. För vi kan slå de flesta, vi kan falla mot nästan alla.

Vi avslutar det här pep-talket med en fjärde anledning till optimism. Med ett VM-kvalresultat från förra veckan:
3–0.
Slutsiffrorna i Coimbra, när Portugal stängde grupp F. Mot Luxemburg. Ryssland spelade samtidigt borta mot Azerbajdzjan, klarade VM-biljetten med 1–1. Men hade ryssarna åkt på ytterligare ett baklängesmål i Baku hade det blivit målskillnadsaffär. Därför behövdes portugisiskt målkalas.
Det blev alltså blott rödgrönt 3–0. Mot Luxemburg – som spelade med tio man i 63 minuter.
Portugal var i och för sig Ronaldo-löst. Med det säger ändå mycket. Det finns en orsak till att Portugal fanns i en gul boll i Schweiz i dag, att Brasilien-biljetterna inte är bokade ännu. Det är ett lag med världens näst bäste – men det är inte ett av världens bästa lag. Det har tidigare varit ett lag som rullat runt till förbannelse (eller tills någon trillat). Den här VM-kvalkampanjen har bland annat gett två kryss mot Israel och ett (hemma) mot Nordirland.

Det finns anledningar till optimism. Mitt i all välbefogad oro.
Något liknande kan sägas om det där Öster-riket.
Defensiven satt mot brottar-Blåvitt, som la sig platt på mattan. Problemet är att det antagligen inte räcker, att Öster fortfarande står i ett knivigt parterr-läge. Halmstad-seger i kväll, och domaren börjar räkna, i den här playoff-liknande kampen om en allsvensk kvalplats. De rödblå har det inte i egna händer längre. För det hade ett segermål behövts i Göteborg. Läget är minst sagt otacksamt.
För trots ljusglimtar här och där ska vi inte glömma mörkret.
Att Öster sätter sitt hopp till – Lasse Jacobsson.
Medan Sverige sätter sitt hopp till att Erik Hamrén sätter – defensiven.
Två gånger två gånger 90 minuter återstår.


Saliga supportrar i Sarajevo i går kväll.

Lite Brasilien, mycket Bosnien

Onsdag 16 okt 2013, 18:36

Elmin Nurkic.

Ett landslag som åker till Brasilien, efter att ha drivit kvaldemoner på flykt.
Ett land som driver åt fel håll.
Landsmän som flydde, som spreds för vinden. Som hoppas att det snart blåser i nya riktningar, att de vitblågula kan visa vägen.

"För Bosnien börjar hoppet bli outhärdligt," skrev en av mina favorit-fotbollsjournalister – Jonathan Wilson – vid den här tiden i fjol. Då hade Bosnien 3–0-avfärdat Litauen hemma, Vedad Ibisevic hade gjort första målet och Bosnien-Hercegovina ledde kvalgrupp G. VM-dörren verkade vidöppen.
Men som Sunderland-Wilson påpekade:
"Bosnien har stått på tröskeln väldigt länge".
• Som 2009, när de slutade tvåa i sin VM-kvalgrupp, bakom Spanien och fick möta Portugal i playoff. Och portugiserna vann med 2–0 sammanlagt.
• Som 2011, när de slutade tvåa i sin EM-kvalgrupp, bakom Frankrike och fick möta Portugal i playoff. Och portugiserna vann med 6–2 sammanlagt.
Värst var det, siffrorna till trots, nog 2011. Bosnien behövde vinna avslutningen, mot Frankrike i Saint-Denis. När Edin Dzeko gjorde 1–0 var ena foten innanför den där svårforcerade VM-dörren. Men bosnierna tröttnade, sjönk djupare, hamnade i trubbel. Hela backlinjen drog på sig gula kort – och med tolv minuter kvar slog Samir Nasri in straffen som skickade Les Bleus till Ukraina. Bosnien fick på nytt ta nya tag i playoff, mot sin eviga iberiska motståndare. 0–0 hemma, sedan rasade allt. Igen.

• • •

Den här gången stod man hela vägen. Den här gången saknades den givna gruppfavoriten, Grekland blev det stora hotet. Oavgjort borta, seger hemma, bara en slarvförlust mot Slovakien. Den här gången levde hoppet ända till avslutningen i Litauen.
I går kväll ställdes allt på sin spets.
I Kaunas.
I Sarajevo.

Och i Växjö.
På en av de otaliga sportbarerna i centrum hade ett helt annat fotbollslag samlats för att se Sverige–Tyskland. Två Österspelare hade svårt med koncentrationen under middagen. Elmin Nurkic och Denis Velic stirrade på en mobiltelefon, följde Litauen–Bosnien på en stream.
Deras födelseland gjorde det som ligger i deras dna. De anföll. Det blev bara ett mål. Inte förrän den 68:e minuten, Vedad Ibisevic igen. Men det räckte fint. Till slut hade Bosnien tagit sig in i värmen.
Annars har det blåst snålt. När Dayton-avtalet äntligen satte punkt för kriget 1995, när makten delats mellan bosniaker, serber och kroater – då började en tuff vardag. När freden kom, när de stora rubrikerna uteblev i de utländska tidningarna – då har berättelsen om Bosnien handlat om korruption, fortsatt etnisk splittring och utebliven utveckling.
I dag lär arbetslösheten ligga på 25 procent. I förra veckan missade landet 47 miljoner välbehövliga EU-euro. Utbetalningen, en del i förberedelserna för ett framtida medlemskap, ställdes in eftersom de bosniska politikerna inte kunde enas om en författningsförändring.
Men i går kväll bröt äntligen det stora jublet ut. Hoppet hade blivit uthärdligt. Hade blivit härligt.
I Växjö.
I Kaunas.

Och i Sarajevo.
– De har ingen aning om vad de har gjort för folket här, sa Salih Redzic, en av tusentals firande i huvudstaden, till AP.
Den arbetslöse 52-åringen fortsatte:
– Vi behöver alla lite "Brasilien". Det handlar inte ens om fotboll längre. Det handlar om den här känslan som många av oss nästan har glömt, och som de yngre aldrig har upplevt. Känslan av framgång.

• • •

I eftermiddags ringde jag Elmin Nurkic. För en gångs skull den här hösten hade 21-åringen fotbollsresultat att glädjas över.
– Alltså, det är en dröm som jag alltid har haft. Att se landslaget i ett stort mästerskap. Det är något man har längtat efter.
– De två gångerna Bosnien mötte Portugal i playoff hade de inte så stor chans. Det var väl det här året de skulle ta kvalet.

Varför lyckades Bosnien nu?
– För det första har förbundet ändrat på sig. Tidigare köpte man in vad som helst, nu har Uefa och Fifa satt press på dem. Plus att defensiven förbättrats. Man har fått riktlinjer, en tydlighet. Tidigare var det … kaos. Nu känns det som att de är på rätt väg, på väg att göra något stort, säger Elmin.
– Sedan har man ju fått fram bra spelare. Några riktigt bra.

Jo. Som Manchester Citys Edin Dzeko. Som Stuttgart-Ibisevic. Som Romas Miralem Pjanic.
Och som Senad Lulic. Precis som Elmin Nurkic har han rötterna i den lilla staden Jablanica (13 000 invånare). I klubben FK Turbina, som visserligen huserar i den bosniska trededivisionen men har ett grundmurat talangodlingsrykte (staden odlar också basketspelare, Mirza Teletovic representerar Brooklyn Nets i NBA).
– Staden är inget speciellt, med en jättedålig fotbollsplan. De har försökt bygga en ny, men pengarna bara försvinner, säger Elmin.
På 1990-talet var problemen ännu större. Krigets mardröm var verklighet. Den talangfulle 15-åringen Hasan Salihamidzic hjälptes till Hamburg, och avancerade så småningom till Bayern München och Juventus. Familjen Nurkic hamnade i Småland, familjen Lulic i Schweiz. Via Grasshopper och Zürich gick Senad Lulic till Lazio 2011. I våras pratades det om Juventus och Chelsea.
– Lulic är tvåfotad och snabb. Men han är inte min favoritspelare i landslaget.

Öster-vänsterbacken uppskattar istället mittbacken Emir Spahic (Leverkusen) och högermittfältaren Pjanic. Hur uppskattar han VM-chanserna?
– Bosnien har ingen rutin från mästerskap. De kan gå på sin entusiasm, och kan göra det bra. Eller så sätter man för mycket press på sig själv, och allting faller ihop.
– Men vill det sig väl kan de komma till åttondel.
Vilket landslag ligger egentligen dig varmast om hjärtat?
– Jag respekterar Sverige, landet har gett mig och min familj så mycket. Jag älskar Sverige. Men Bosnien kommer alltid att komma först.
Så om du någon gång skulle tvingas välja ett landslag att spela för skulle det bli Bosnien?
– Ja, hjärtat säger Bosnien, säger Elmin med ett skratt.

• • •

Vi pratar vidare om det som inte är fotboll. Om landet Bosnien-Hercegovina. Jag frågar om det ändå finns något som tyder på att saker och ting går åt rätt håll där.
– Politiskt känns det inte som att det går någonstas. Det är tre nationaliteter under samma flagga, det verkar inte fungera så bra.
Men vi kommer snabbt tillbaka till fotbollen.
– Jag tror att fotbollen är en sådan där grej som kan ena dem lite. Den ger förhoppningar om att alla kan bli vänner. Eller, inte vänner, men fotbollen kanske kan vara början till en försoning, säger Elmin Nurkic.
– Det har varit mest bosniska muslimer som stöttat landslaget, men på sistone har det blivit lite mer från de andra nationaliteterna. Folk börjar kanske inse att man har gemensamma intressen. Att det är dags att börja arbeta tillsammas och skapa någonting.

Källor: Soccerway, The Gazette, The Guardian, Nogometni Savez Federacije BiH, AP, Wikipedia.


Lugnt och olidligt oroligt

Tisdag 15 okt 2013, 18:21

Z–1 i fredags, då spelar det egentligen liten roll hur det går den här tisdagskvällen.
Morgondagen är lika osäker oavsett.

Det har varit den långa eftermiddagen före den stora kvalkvällen.
Stor ute i stora fotbollsvärlden.
Inte här.
För visst, vi möter Tyskland, vi gör det med en trave frågetecken högre än Andreas Isaksson. Men vi gör det med en playoff-biljett i handen. Vi möter ett Brasilien-klart Tyskland. Utan tävlingsnerven får vi aldrig några definitiva svar i kväll.
Inte på hur vi står oss mot ett världslag. Inte på hur vi står oss utan vår ende världsspelare. Inte på vad som väntar härnäst.

Det har spekulerats in absurdum om eventuella playoff-motståndare de senaste dagarna. Den enda sanningen är att ingen vet, ingen kan veta.
Fifa-rankingen är absurd i sig, ännu absurdare är att den används som kvalseedningsunderlag. Varför inte bara basera på kvalresultat de X senaste åren?
Och framförallt, det är hopplöst att spekulera när bara två tvåor är klara. Det finns en miljon scenarion. Och spelar det ens någon roll om vi blir seedade? Är det till och med bättre att inte vara det? Jag tittar på Expressens sammanställning, på listan med den troligaste utgången (tysk triumf på Freunden Arena) kan vi få möta Portugal, Kroatien, Grekland eller Ukraina, och slipper i så fall riskera Turkiet eller Frankrike. Men missar å andra sidan chansen att få möta Island.
Men som sagt, det är nu, några timmar före avspark. Vi vet inte om Island ens når playoff, vi vet väldigt lite om någonting.
Det vi faktiskt vet är att det blir olidligt oroligt den 15 och 19 november. Bäst av två låter inte som något för Hamréns hallabaloo-landslag. Att vi är så fantastiskt överraskade över att Blågult faktiskt lyckades besegra Österrike och Irland säger mycket. Fredagskvällen strök bara under sådant vi redan visste – vi har fruktansvärda ytterbacksproblem, Hamréns mittfältshattande har gett få resultat och det mesta hänger på två skåningar födda den 3 oktober 1981.

I kväll får vi klara oss utan både Zlatan och Isak. Vi får klara oss med en högerback på vänsterbacken, med Anders Svensson på bänken, med ännu ett mittfält som kasserades för inte så länge sedan. Med Ola Toivonen. Mot Tyskland.
Vi får klara oss med ett fotbollförbund som fortsätter att ibland ta ut Alexander Gerndt, ibland inte. Vars ordförande inte kan ta tydlig ställning för byggarbetarna på de blivande VM-arenorna i Qatar. Som är lika feg som hans förbundskapten är dumdristigt modig.

En kapten som har gjort det han skulle i det här kvalet, gjort det vi kunde begära. Som lyckats skapa utrymmet för Zlatan. Men som också har mycket kvar att göra.
Till exempel borde "välja en assisterande" ha stått på att-göra-listan i fyra år nu. Återigen velar förbundsledningen. Säg åt Hamrén att skaffa ett bollplank, någon som kan avbryta hus-metaforerna och brandtalen och inflika en smula taktik. Marcus Allbäck kan säkert mer än att kränga hörlurar, men är ju ingen tränare. Inte enligt förbundet. Två kval utan att kunna släppa prestigen, utan att ta hjälp när allt bevisligen inte fungerar – "kan själv!", "kan själv!" – är bara onödigt nonchalant. Och ganska hamrénskt.


Bara hopplöst

Måndag 07 okt 2013, 13:45

Det finns förluster.
Och så finns det förluster.
Den här förlusten?
Den fanns inte.
Finns det något hopp överhuvudtaget nu?

Den var en fin höstdag, en sådan du måste älska som svensk fotbollsspelare. Avgörandets timme. Då varje minut spelar roll.
Det tog inte många sekunder innan det syntes att något var fel i Öster.
Helt fel. Du ska aldrig sparka på någon som ligger, men måste samtidigt vråla när du ser någon som inte vill resa sig. Som inte verkar vilja vara i allsvenskan, som tycks tycka det blir för mycket, för jobbigt.
Det är förstås inte så. Men det såg ut så.

Jag vet inte varför det fastnat i minnet, men någon gång tidigt 2005 satt vi och diskuterade allsvenskan. Gefle hade smitit förbi Öster (och några lag till) i superettan året före, skulle nu göra allsvensk comeback. Jag minns att jag sa:
– Man ska komma ihåg när man tippar allsvenskan i år att två lag helt garanterat åker ur – Gefle och Assyriska. Det finns inget annat.
Åtta år senare är de förstnämnda fortfarande kvar. Nästa år gör de sin tionde raka allsvenska säsong.
De gör det genom att vara Gefle. De brukar göra det genom att spela rakt, disciplinerat, efter sina resurser. I går eftermiddag mötte de ett gäng som inte verkade ha en aning om vem de var – eller borde vara. Det vara bara för normalt så borta-borta Gefle – G-e-f-l-e! – att passa sig runt de rödblåa konerna. Efter fyra minuter tog Simon Lundevall bollen, knallade ohotad genom det som skulle föreställa ett Öster-mittfält, ut med bollen på kanten, lite hattande, två enkelt vunna nickdueller i straffområdet, Lundevall igen.
Game over. Tid? 4.20.
Det fortsatte så. Förstås. Alla vet att Öster aldrig reser sig. Andreas Thomsson tycktes helt inställd på det i halvtidsintervjun i C More. Och han skulle få se mer. Ett 0–3-mål som definitivt inte finns.

Två timmar senare hamnade Östers räddningsplanka i samma tremålsunderläge. HöBK svarade med att göra två mål, vilket i och för sig inte räckte till poäng på Olympia men var någon slags besked inför den närmaste framtiden. Öster fick också en strimma hopp, när ljusglimten Henningsson fick in 1–3. Fast den tanken framstod bara som en grym illusion minuten senare, när Gefle på nytt rusat (nåja) förbi konen Thomsson placerat till vänster om Östermålet.
Och så är det alltså Växjö mot Halmstad. Två gånger 0–1 för Öster öga-mot-öga. Åter fördel blåsvart i bottenbataljen.
Halmstad har kvar Mjällby (hemma), Häcken (borta) och BP (hemma).
Öster har kvar Göteborg (borta), Norrköping (borta) och Djurgården (hemma).
Halmstad kan få ihop sex poäng där. Öster kan mycket väl ha tagit sina sista allsvenska poäng för den här gången.
Men först 14 dagars vila. Ett annat lag ska slåss för en kvalchans. Två veckor att tvätta bort minnesbilderna av det här osannolikt usla.

Frågan är om Andreas Thomsson är rätt man för skurningsjobbet. Någonting står inte rätt till i Öster. Annars uppträder du inte så här, när det står så mycket på spel. Extra anmärkningsvärt är det när det handlar om ett trupp som hade hjärta i överflöd förra året, som vände stup i kvarten. Något har hänt. Det händer inget. Det vänder aldrig. De långa förlustsviterna, de uteblivna upphämtningarna i matcherna, tyder på mentala problem. På ett ledarskap som aldrig lyckas just leda. Aldrig lyckas byta riktning.
Överhuvudtaget är det svårt att veta vart Öster är på väg, vart man vill. Hur man vill spela. Hur Thomsson tycker laget ska se ut. I går visste han inte det själv. Velic hamnade (åter) fel, Johan Persson på bänken, Elvby fick knappt spela fötti minuter.
Samtidigt ska det, som alltid, påpekas att tränaren inte är ensamt ansvarig. Det finns assisterande med försvars- och anfallsansvar, det finns en sportchef som förutom fåvads-duon inte tillfört mycket jämfört med fjolåret.
Men ändå. En är ansvarig, en har jobbet att leda, att ryta till. Att ingjuta mod. Istället svarade AT så här när Chefen frågade om uppehållet kunde vara positivt, skulle kunna innebära en vändning:
– Vi får väl köra på det.
Då har en kört vilse.

Och nu är det akut illa. Nu handlar allt om att rädda 2014. Så att inte hela den här storslagna etablera-sig-i-allsvenskan-och-sedan-så…-drömmen glider Öster ur händerna. Men antagligen har man inte ödet i egna händer efter nästa omgång.
Du ska aldrig skriva "aldrig", detta är allsvenskan, detta är Öster. Detta kan, måste, ha varit lågvattenmärket, väckarklockan. Sämre kan det inte bli. Det har ju varit bättre för inte så längesedan. Det kan visst bli en skrällpoäng eller två på de kommande IFK-utflykterna. Men om det krävs poäng hemma mot Djurgården i sista, vad talar för Öster i en sådan ödesmatch? Med det här på näthinnan?
Nada.

Det är inte lättare att tippa nu än det var tidigt 2005. Men det som långsamt, långsamt skulle utveckla sig till något som liknade 60-, 70-, 80- och 90-talen … det börjar raskt påminna om 2003 och 2006. Tecknen i skyn talar om en lång, mörk vinter 2013.


Andlöst, poänglöst

Onsdag 25 sep 2013, 09:24

Och just när du inte trodde att det kunde bli galnare, då stod Emin Nouri av alla människor i hela, hela världen där på linjen. Stod där med sin arm.
Arma, arma Öster.

Vi tar ett djupt andetag. Tar det från början.
Det var en märklig dag, som började med att jag vaknade av mig själv. En timme för tidigt. Det visade sig att en reprisen av Öster–Halmstad visades på tv. Missade möjligheter, märkliga domslut. Tonen var satt.
Tolv timmar senare stämde Myran upp. En Myra som stod och stampade, frustade, skanderade, sjöng. Ville göra sig hörd.
Det här var kanske inte ett Stockholms- eller Skåne-derby, det handlade kanske inte om något guld, det var kanske inte helt fullt (eller ens 11 133 på plats).
Det här var något annat.
Det var ett "deby" på småländska, och exploderade som ett hårt knutet isterband som stekts på alldeles för hög värme.
Det blev riktigt fett och mättande. Ett Kalmar utan nerver – på pappret. Ett Öster som slogs för livet, som måste blivit ännu lite mer motiverade att överleva när de såg hur allsvenskan kan vara. Här. Som hyfsat neutral betraktare satt du långa stunder med ett fånigt leende på läpparna. Njöt när två klackar tjöt.

Matchstarten var framflyttad till 19.05, Öster började inte spela förrän 19.07. Då hade man slagit bort en första boll och sedan låtit honom de kallar Ismael wobbla in 0–1, förbi ett valhänt försvar och en tam varg.
Sedan började en helt annan match, en där Öster spelade över det hyllade mittfältet, sprang ifrån Kalmar. Men inte kunde springa ifrån sina demoner.
Två frilägen i halvlek ett. Noll mål. Alhaji Gero är en oslipad diamant, som kan bli hur vacker som helst med tålamod. Öster verkar ha det, själv har han inget lugn just nu och stressar (och inget domarflyt). Samma med Pablo Piñones-Arce. Utan övriga jämförelser påminde första halvlek om hur det ser ut när landslagets spel hackar – då söker sig Zlatan allt längre ner för att fördela bollar. Men varken han eller PPA kan spela fram sig själva. Nu hittade Pablo istället Josef Elvby, som är en jättebra fotbollsspelare. Så länge han inte har bollen.

Men Kalmar och deras målvakts-Cramer kunde inte stå emot hur länge som helst. Inte mot den ur Växjö sprungna karlssonska urkraften. Den som härdats i ettan, den som längtat efter sådana här matcher. Stefan K räddade på mållinjen, och slog inlägget som Freddy Söderberg nickade ner till Månz K. Han fortsatte rakt in i nätet, efter bollen, Öster skulle ha tre poäng. Men tycktes förstå, när man hunnit samla sig, att en pinne också skulle sitta rätt fint.
Och just när man insett det blev det noll igen. En boll som väl var över linjen, en frispark som Andreas Thomsson skrek tillbaka några meter. Men inte tillräckligt många. Medan tränarna tjafsade smög en gammal Premier League-räv omkring i Österstraffområdet. En missad markering, en Wulff på villovägar. En Elm som snott segern. Ett Öster på väg rakt söderut.

Så började jakten igen. Ett maniskt slut, ett mandomsprov. Ett luftkrig, där hjärtan brann och och lungor fylldes och tömdes och fylldes. Ett lag som ville jävlas, mot ett lag som jävligt gärna ville överleva.
Derbyt du drömt om. Med slutet Östersupportrarna drömde mardrömmar om i natt. Med upplösningen du inte kunde ha hittat på.
Häromdagen skrev jag om ett intensivt Istanbul-derby, som slutade med att en gammal Österprofil med nummer 13 plockade upp bollen med händerna. Det här intensiva isterband-derbyt slutade med att en gammal Österprofil med nummer 13 tog bollen med armen. Domare Strömbergsson tog fel beslut, insåg det snart själv. Någon högre upp borde förstå att hands-regeln är vansinnig, att det inte borde spela någon roll vem som sökte vad. Bollen på handen – straff. Nu blev det bollen på armen – gonatt. Den mest fruktansvärda av knockar.

Kalmar kunde åka hem och Nann-a med skryträttigheterna. Öster var ordentligt tillskrynklat. Andreas Thomsson brann, men löste få gåtor.
När det hade kokat färdigt droppade möra hemmahjältar ut. Det hade varit en match som inte följt logikens lagar. Och inte spelets regler heller, till slut. Emin (Emil?) Nouri stod med myssen bakochfram, såg en smula skyldig ut när han försökte förklara sitt hyss. Världens artigaste fotbollsspelare hade kommit undan med det.
Några meter bort stod polarna Velic och Vasilj. De hade hört nog med bortförklaringar, hade ännu en förlust att försöka förklara. Tredje raka torsken, andra raka mot ett rivaliserande kustlag. En ny svit som är allt annat än sweet. Bara sur och bitter. Öster är antingen eller den här säsongen, antingen oslagbara eller alltid slagna.
Mario Vasilj sa att det handlar om tro, när det går bra tror man på allt. Och tvärtom. Men nu hade man ju trott. Och lik förbannat hamnat i helvetet.
Vasilj summerade läget:
– Vad vi än gör just nu blir det skit.


Det sista äventyret

Måndag 23 sep 2013, 20:19

Vi skjuter väl väl bort den gångna helgens hemska inhemska resultat lite till. Och kikar på en av alla de där matcherna vi borde ha tittat på.
Ser ett lag som verkligen har anledning att förbanna sakernas tillstånd den här måndagen. Ser problem som är mycket större än några svenska. Ser någon som har upplevt båda världarna.

• • •

Det är svårt att förstå, men tio år har gått sedan Atiba Hutchinson dansade omkring på Värendsvallen på rådjurstunna ben. Då var vi övertygade om att han snart skulle dansa med de stora elefanterna. Istället klättrade "Nordamerikas Vieira" försiktigt uppåt i den europeiska fotbollshierarkin.
Först till Helsingborg (ursäkta).
Sedan till FCK.
Sedan till PSV.
Utan att någonsin bli de feta rubrikernas man krigade kanadensaren – med Trinidad och Tobago-påbrå – på. Gjorde sitt mittfältsjobb (i Eindhoven blev han till och med högerback). Gjorde det bra.

När vi skulle styra upp en Österprofiler-ute-i-världen-serie 2007 försökte jag förgäves få kontakt med Atiba i Köpenhamn. Hur många meddelanden som än lämnades kom aldrig något samtal tillbaka. Till slut åkte jag ned på vinst och förlust, och haffade honom efter en träning. Atiba verkade bli genuint glad över att han var ihågkommen i Växjö. Tackade för att jag kommit ner, pratade och mindes.
– Öster var kanske ingen storklubb, men en klubb med mycket tradition. Coacherna där var bra, speciellt teknikträningen hjälpte mig mycket. Vi försökte alltid spela fotboll.
24-åringen pratade vidare om en dröm han vägrade att släppa, den om England.
– Premier League hade varit ett trevligt steg. Det är min ambition att komma dit en dag, det ultimata målet.

I december 2012 satt representanter från både Everton och Stoke på Philips Stadions läktare. Atiba Hutchinson satt på ett utgående kontrakt. När Voetbal International frågade om framtiden sa Atiba:
– Jag fyller 30 i februari, och ska ut på ett sista äventyr. Jag blir free agent (Bosman), så det måste hända nu. Chansen finns där.
– Om något dyker upp ifrån England kommer jag inte att tveka.
Den 30 juli i år skrev han på. För väldigt obrittiska Besiktas. Tydligen hade förhandlingarna med Everton brutit ihop veckan före. Istället hade "De svarta örnarna" tävlat med Antalyaspor om signaturen.

• • •

Han kom till en Istanbul-bjässe i förvandling. 13 poäng skiljde upp till Süper Lig-segrande Galatasaray i våras. Nu forsade nya spelare in, och gamle Kroatien-coachen Slaven Bilic tog över rodret.
Atiba Hutchinson kom till ett Istanbul i förvandling. I maj hade premiärminister Recep Erdogans planer för Taksim-parken väckt demonstranterna. Snart växte protesterna, blev något annat, spred sig. Men Erdogan vägrade släppa greppet om rodret. I tårgasrökens förvirring försvann, bland mycket annat, Istanbuls hopp om att få OS 2020.
På bilderna från Taksim-torget skymtades ofta svartvita fotbollströjor. Flaggor och halsdukar. Besiktas hårdföra (men ofta humoristiska) supportergrupp Carsi har beskrivits som anti-rasistisk och allmänt anarkistisk. I protesterna tog man parti mot Erdogans religiöst präglade AKP. Under våldsamheterna den 2 juni ska några Carsi-killar ha tjuvkopplat en bulldozer utanför Inönü-stadion, och motat bort polisens vattenkanoner. De hade varit med om värre.
– Vi är vana vid tårgas. Vi äter det minst två gånger i veckan. Vi beskjuts med tårgas på bortamatcher, på handbollsmatcher, på basketmatcher…, förklarade några anonyma medlemmar för Vice.

• • •

I går var det dags får tårgas på hemmaplan. Tårgas och tårar.
Besiktas hade inlett ligan briljant. Fyra raka för Istanbuls och Turkiets traditionella tredjeklubb. Egentligen inkvalade till Europa League, tills en gammal mutskandal hunnit ikapp och Tromsö fått platsen och matcherna mot Tottenham.
Bilic var närmast helgonförklarad och Hutchinson ordinarie på den defensiva innermitten. Och Besiktas var redan sex poäng före Galatasaray.

Efter 18 minuter i går var man ytterligare ett mål före. I en Bosporen-rivalitet så urspårad att kravaller bröt ut under en rullstolsbasketmatch klubbarna emellan i fjol.
Nu jagade Atiba Hutchinson fram på högerkanten. Med sin Schenka-teknik hittade han Serdar Kurtulus, vars inlägg Hugo Almeida nickade in. Regeringen gick inte att välta, men nu verkade tronskiftet i den turkiska fotbollen vara nära förestående.
Besiktas hade hyrt in sig på arenan som aldrig tycks bli olympisk – Atatürk Olimpiyat – medan bulldozrarna rev och byggde upp Inönü igen. Till derbyt hade 76 127 biljetter sålts, flest någonsin i den turkiska ligans historia. Och det var utan några som helst bortasupportrar. Så ett sanslöst svartvitt segerrus.

Som snabbt slog över. Två gånger bedrövligt Besiktas-försvar, två gånger Didier Drogba i andra halvlek. Tre minuter in på tilläggstiden jagade Besiktas. Galatasaray-brassen Felipe Melo vansinnestacklade landsmannen Ramon de Morais Motta. Atiba Hutchinson plockade upp bollen. Han blev sist att röra den.
För medan spelarna bråkade, medan Felipe Melo och Slaven Bilici fick röda kort, nådde läktar-oroligheterna planen. En svartvit mobb vällde in, plaststolar flög, slagen ven, polisen slog tillbaka. Spelarna flydde. Matchen spelades aldrig färdigt.

• • •

I dag pratades det om tomma läktare. Invasionen fördömdes. Det mumlas om en AKP-hämnd mot Carsi, om bristfälliga och obefintliga visitationer inför matchen, om att de som stormat mystiskt nog skulle ha blivit Besiktas-medlemmar nyligen.
Många sanningar, hopplösa att bedöma. Ett Turkiet som pressas inifrån och utifrån. En klubb som lär dömas till 0–3-förlust, och kanske förlorar så mycket mer.
Och en sympatiskt 30-åring från Brampton, Ontario, som hamnat långt ifrån Växjö och Eindhoven. Som fortfarande är långt ifrån Liverpool.

Källor: Vice, Turkish-football.com, Tribal Football, Youtube, Soccerway, Svenska Fans, Daily Mirror, Hürriyet.


Rosenborgs Rade Prica försöker förgäves överlista FC Köpenhamn-målvakten Johan Wiland i augusti 2010. Tre år senare lever den danska huvustadsklubben fortfarande på västgötens räddningar då.

Stolpe då, storfrämmande nu

Tisdag 17 sep 2013, 19:29

Om inte "om" hade funnits...
Då hade kanske den förste segraren – l'OM – fortfarande haft något att säga till om i Champions League. Då hade det gamla skägget inte ställts mot den gamla damen om någon timme.
Om. Om inte. Dörrar som långsamt går igen, lobbar som långsamt går utanför. Ringar på vattnet, bollar som aldrig slutar att rulla.

Om filosoferande förlåts är det sådant som kan snurra i en fotbollshjärna när Champinjonligan signalerar ännu en hösts intåg (ser ni ett blogg-tema här?).
Det har gått 20 år och en sommar sedan den första CL-finalen, med det nya namnet, med den nya strukturen. Olympique Marseille vann då, avslöjades snart och förpassades bort från Europa-eliten. Nu jagar det vitblå Velodrom-laget förgäves franska ärkerivaler med större pengapungar än det tidiga 90-talets Marseille-magnat Bernard Tapie ens kunde drömma om i sin väldigt vilda fantasi.
När Marseille försvann blev det ju fritt fram för AC Milan att dominera kontinenten. Besegrade i finalen -93, 4–0-överlägsna i finalen -94 mot Barcelona. Det första steget ditåt togs på då nyrenoverade Parken i Österbro den 20 oktober 1993. 6–0 på FC Köpenhamn. Marco Simeone och Jean-Pierre Papin satte två, Brian Laudrup och Alessandro Orlando vars ett. Början på en fantastisk säsong för Milan. Början på en lång resa för danskarna.

FCK hade bildats bara året före, en sammanslagning av de falnande Köpenhamnsklassikerna KB och B93. Målet var en storklubb som skulle kunna utmana rivalen från förorten, Bröndby. Och kanske lite till. Det blev DM-guld direkt, men inte så mycket mer.
Trots satsningar, trots Brian Laudrup-affären 1999. Flemming Östergaards "löver" övergav allt vad traditionell skandinavisk föreningskultur hette, satsade modernt, satsade på Europa medan klubbledare Norden runt antingen skakade på huvudet eller slängde trånande blickar över Öresund.
2006 var FCK till slut där man tyckte sig höra hemma – Champions League-gruppspelet. Atiba Hutchinson nickade fram Marcus Allbäck, och så hade Lejonen slagit Manchester United. Men slutade lik förbenat fyra.
2010, efter två sextondelsfinaler i dåvarande Uefa-cupen, ville Köbenhamn tillbaka till guldgruvan. I vägen stod Rosenberg. Norrmännen som visste – eller i alla fall hade vetat – precis hur man trilskades med segervissa sydlänningar. Det första kvalmötet i Trondheim höll på att sluta 3–0, men Rade Prica träffade stolpen och minuter senare reducerade FCK.
I returen gjorde Sölvi Ottesen 1–0 – Köpenhamn vidare på bortamål. Rosenborg anföll med allt vad man hade, Prica försökte och försökte och försökte. Johan Wiland räddade. Närmast var RBK-veteranen Roar Strand, som träffade ribban.
Efteråt var det segerrusiga dansk-svenskar som stod i den mixade zonen och drack sponsor-öl. Medan norrmännen långsamt masade sig ut i bussen. Blytungt då. Blytungt i dag.

För FCK lever vidare på den där 1–0-segern, på det där Prica-stolpskottet. Den höst-vintern klarade man 1–1 mot Barcelona, tog sig före både Rubin Kazan och Panathianikos och åkte inte förrän i åttondelen mot Chelsea. Sedan har det varit tyngre, de flyktade succémännen från 2010 har inte kunnat ersättas. Succétränaren Ståle Solbakken gav sig ut på en egen, vilsen Europa-odyssé. Just nu är krisen på hemmaplan total. Trots Olof Mellberg.
Men de insamlade koefficient-poängen kunde ingen ta ifrån FCK. De var så många att fjolårets danska mästare Nordsjälland knatade rakt in i gruppspelet förra hösten. Och när båda vårens finallag redan var CL-klara kunde ligarankingens 13:e-land – Danmark – jubla över en ny direktplats.
Det är därför FC Köbenhavn spelar mot Juventus i kväll. För att man vann Superligaen i våras, och för att Johan Wiland fick upp en hand när Rade Prica lobbade en augustikväll för tre år sedan. Comebackande Solbakken lovar i och för sig att FCK "kan lave ballade" fortfarande. Vi andra undrar lite oroligt om det slutar bättre än den där oktoberkvällen för 20 år sedan?

• • •

Hursomhelst, i kväll rullar bollarna vidare. Så tror jag att de hamnar:

• Grupp A
Manchester United har en tendens att ta det lugnt i gruppspelen. Väl lugnt ibland, som 2011 när det bara blev en tredjeplats. Det här är inte heller någon grupp att ta med ro för djävlar i övergångsåldern – Leverkusen smyger bakom Bundesliga-bjässeduon Bayern-Borussia, Sjakhtar Donetsk var i åttondelen i fjol. Och så de Europa-oerfarna baskerna Real Sociedad på det. Tips? United och … Leverkusen.

• Grupp B
En promenad i Parken. För Juve, Real Madrid och Galatasaray. FCK:s utgångsläge påminner om Bröndbys hösten 1998 – då man hamnade med Barcelona, Bayern och Manchester United. De två sistnämnda möttes i final framåt våren, samma scenario är inte alls otroligt nu. Sur lottning för Galatasaray som varit en avancemangs-favorit i de flesta grupper. Men inte i den här.

• Grupp C
PSG är på G i Europa, Benfica tippas smita vidare trots baksmällan efter vårens fruktansvärda säsongsavslutning där en potentiel trippel blev till absolut ingenting alls. Kanske kan den belgiska fotbollsvågen svepa fram Anderlecht (där anfallsparet Suárez-Bruno gjort tolv mål tillsammans de första sju ligamatcherna) till åttondelen. Olympiakos dominerar helt hemma, men hamnstadslaget är för grunt här.

• Grupp D
Till skillnad från FC Köpenhamn har Manchester City lidit av Uefas seedningspolicy, där det mesta baseras på tidigare Europa-resultat, inte på vilken liga man nyss köpt upp sig i. Efter dubbla mardrömslottningar kommer dock kompensationen. CSKA ska inte kunna hota, inte heller välspelande Viktoria Plzen. Bayern? Bör kunna krångla sig vidare…

• Grupp E
Chelsea har inte startat som blå tåget, men ska ändå nå åttondelen utan några förseningar eller oväntade stopp. Schalke 04 har börjat Bundesliga sisådär, Basel har bråkat med större lag än så. Schweiz är liksom Belgien en fotbollsnation på frammarsch. Steaua får drömma vidare om finalen 1986.

• Grupp F
F som i … fruktansvärd. F som i … fantastisk. Fyra lag som inte riktigt tillhör de största klubbarna i Europa – men ofta de bästa. Ett Özil-övertygande Arsenal, de gula giganterna från Dortmund och ett Napoli som nästan spelar som -87. Och som ändå är förhandsfavorit att förpassas till Europa League. Men det gäller att de två andra bjässarna är på tårna, att Dortmund inte blir Europa-bekvämt till exempel. Olympique Marseille hänger inte med.

• Grupp G
En grupp som många tv-tittare lär rata, men där det går att se David Villa göra mål för sitt Atlético. Diego Simeones polkagrisar kan gå långt i den här turneringen, gruppspelet ska inte störa möjligheterna att utmana även i ligan. Ett Hulk-starkt Zenit och ett Hulk-löst Porto – ständigt säljandes, ständigt finnandes ersättarna – distanserar Austria Wien och slåss om andraplatsen. Portugisisk poängseger?

• Grupp H
Mästarligans mästargrupp. Barcelona och Milan möts alltid nuförtiden, och Blaugrana brukar vinna. Så även nu. Celtic hade fullt sjå med Sjakhter Karagandy, Ajax sålde Christian Eriksen men har kvar klasspelare som Siem de Jong. De rödvita är yngst i hela Champinjonligan – truppens snittålder är 22,8 år. Antagligen är de inte mogna att utmana Milan (tredje äldst) som man gjort så många gånger förr. Antagligen.


Väderomslag

Måndag 16 sep 2013, 11:13

Höst.
Vi har väl det klimat förtjänar (i år måste vi ha skött oss), vi har definitivt den fotboll vi förtjänar. De resultat vi förtjänar.
Sommaren är redan en minne rödblått, förhoppningsvis lördagens långsamma löptur rakt ner i helvetets förgård likaså.

Det kändes så intressant på förhand. Allsvenskan startar åter, Andreas Thomsson återvände till Åtvidaberg med en fenomenal formtopp i busstrunken. Och inte för att det var viktigast, men för egen del kändes det motiverande att åter se Öster med jobb-glasögonen, efter att ha följt den allsvenska framfarten på avstånd hela säsongen.
På den där distansen har det varit svårt att bli riktigt klok på Öster. Ständiga formsvackor och formtoppar, och på det hela taget, i genomsnitt, ungefär det man väntat sig. Bara inte så ryckigt. Alla de andra som följer Öster på avstånd, som ett lag i den allsvenska mängden, har nog också haft svårt att riktigt ta till sig laget. Det stora genombrottet har saknats (även om Stefan Karlsson var på väg), de stora resultaten saknades länge (även om fyra mål i Borås var en bra början). Det har inte varit som, säg, Åtvidabergs nykomlingssäsong i fjol.

Men nu var det Åtvid som gått åt fel håll, Österkurvan som aldrig tycktes plana ut. På Kopparvallen kolliderade de.
Öster försökte, men tidigt tycktes det som att den riktiga viljan, den avgörande touchen, saknades. Det blev lite tamt, lite försiktigt, lite tveksamt, lite blekt. Veligt. Och sedan kom ett inkast, Denis Velic försökte förgäves hinna ikapp 9339-årige Kristian Bergström. Imad Zatara (tre landslagsmål på elva kamper för Palestina) fick bollen, fick ladda och ladda och dunka in 1–0.
Sedan var det över. Sedan kom den stora utskåpningen, och det som varit anmärkningar i kanten blev till stora röda streck i matchreferatet. Stryk! Undvik! Gör om, gör rätt!
Talande situation 1 från andra halvlek: Josef Elvby fick bollen på mittplan. Han väntade, han letade, han vände tillbaka. Några sekunder senare fick Johan Persson bollen i samma situation. Samma resultat. Åtvid tog bollen och satte genast fart framåt.
Talande situation 2 från andra halvlek: Stefan Karlsson fick bollen till höger. Läge att dra iväg, för en sista galen offensiv? Nä, han lämnade uppgivet över bollen till förste bäste blåe. Ta ni den, jag vill inte. På det efterföljande anfallet borde det varit straff.

Men det var när solen fortfarande sken, det var förra veckan. Nu är det höst, nu är det måndag, nu är det fyra dagar till Halmstad hemma. I det stora hela behöver inte bottennappet i Östergötland betyda något alls. Det kan bara få fungera som en påminnelse om vilken fotboll det går att spela en andra allsvensk säsong. Om du bara överlever den första.
Det borde Öster fortfarande göra relativt smärtfritt, det är trots fyra poäng till Halmstad. Om man lyckas variera resultatraden bättre den här hösten, inte fortsätter vara ett svit-lag, om man inte nu börjat en ny mörk period. Då går det att hoppas på en … vår.


Robbie Keane vet var målet är beläget.

Robbie's Keen

Onsdag 04 sep 2013, 19:09

Så. Då är transferfönstret stängt, jag är här igen. Vi drar igång bloggen igen. Förhoppningsvis lite vassare, lite mer regelbunden. Vi får se. I väntan på den allsvenska upplösningen börjar vi i alla fall med lite VM-kval inför fredagen, med en titt på motståndet. Håll till godo.

///

Är det ett lejon?
En astronaut?
Eller bara en blek skugga från förr?
Nej, det är Robbie Keane som rusar rakt in i fotbollshistorien.

Två reservbetonade lag. En revanschsugen Galaxy-stjärna.
Den 19 februari träningsspelade Los Angeles mot Tijuana hemma på Home Depot Center. Efter fyra minuter tog Robbie Keane bollen, stormade fram genom försvaret och lyfte in 1–0 över en utrusande målvakt.
På läktaren var tjocka släkten lyrisk. Bredde på. På sin hemsida skrev Morrissey efteråt om vad han sett:
"(Keane) är en gentleman av högsta kaliber, och att se honom på planen – springandes som ett lejon, viktlös som en astronaut – är ren terapi."
Det ska direkt sägas att den engelske popikonen inte är helt objektiv angående den irländske fotbollsikonen. Smiths-sångarens far var kusin till Keanes morfar. Både har släktrötterna på Captain's Road i Dublin-förorten Crumlin.
Det ska också sägas att långt ifrån alla lovsjungit Robert Keane de senaste åren.

• • •

Två lag med allt att spela för. Två frustrerade anfallsstjärnor.
Kanske hade ni lyckats förtränga det inför fredagens ångestmöte i Dublin, men den 22 mars spelade Sverige och Irland 0–0 på Friends Arena. Vi sågade det vi såg. Varken Zlatan Ibrahimovic eller Robbie Keane fick särskilt mycket uträttat. Den förre hade dock (till sist) byggt upp ett stort förtroendekapital hos den svenska publiken, ingen krävde bänken. För Keane var det ännu en 30-milimetersspik i kistan.
Inte för att han inte också byggt kapital. I Keanes Amerikakoffert fanns 59 landslagsmål (flest någonsin för Irland) på 127 framträdanden (flest någonsin för Irland). Och en kaptensbindel.

Robbie Keane A-lagsdebuterade för Wolverhampton, i dåvarande Division One, 1997. 17-åringen tog det på volley, drog in två mål direkt. En kolossal karriär tycktes vänta.
Och Keane rörde snart på sig, rusade mot mål. Men kom aldrig helt rätt. Jo, han har hittat rätt regelbundet, har gjort sina mål. Men aldrig lyckats fullt ut i någon av de största klubbarna. Inte i Inter, inte i Liverpool, inte i Tottenham. Inte under någon längre tid. När Keanes karriär ska börja sammanfattas på ålderns höst (nåja) har 33-åringen representerat tio olika klubbar.
På Irland har tongångarna om Morrissey-släktingen gått i ungefär samma takt. Han har inte nått riktigt hela vägen. "Bara" två mästerskapsframträdanden (VM 2002 och EM tio år senare). Jo, historiskt många mål. Men har inte väldigt många av dem kommit mot Europas blåbärsnationer?
Efter EM-fiaskot i Polen ifrågasattes Keanes landslagsplats på allvar. Vore det inte bättre om han försvann bort i solnedgången, bort där i väster?
Inte på kartan.

– Självklart tänkte jag på det, men tanken på att aldrig dra på mig den gröna tröjan var svår att ta in och jag fruktar den redan. Så länge jag är frisk och i form och managern tar ut mig kommer jag att spela, deklarerade Keane förra hösten.
Så han har pendlat på, satt sig på första bästa flyg från Kalifornien när det väntat landskamper i Europa. Att hans facit försvagats finns det grönt på vitt på – under 2012 blev det bara ett landslagsmål, inga nya hade kommit efter Sverige-krysset i mars 2013. I juni gick det bättre, fem inom inom sex dagar. Mot Georgien och Färöarna.

Vi pratar oroligt om det svenska kvalläget, och med rätta. Men gräset är inte grönare på andra sidan. Inte på den gröna ön. Irland kvalar med en knepig blandning av italiensk fotbollshistoria (Giovanni Trapattoni och Marco Tardelli leder laget) och irländsk fotbollsnutid. I den 23-mannatrupp "Trap" tog ut till Sverige- och Österrike-matcherna var blott 14 födda i Irland. Så såg det även ut när Jackie Charltons charmgäng nådde Västttyskland -88, inte mycket är nytt under solen. Förutom att de irländska stjärnorna är ännu färre, att det handlar om ännu mer anonyma grovarbetare i fotbollsfabrikerna på andra sidan Irländska sjön. Endast två spelare finns på annat håll. Backen Darren O'Dea i Metalurg Donetsk, och Keane. Återbuden haglar. Men aldrig från honom.

Det säger mycket om Blågult anno 2013 att vi har lika många poäng som ett sådant Irland. Tabellen säger oss att avslutningen blir infernalisk.
När Sverige-matchen kom på tal efter 0–0-genrepet mot Wales i augusti sa Trap:
– Ni måste komma ihåg att de svenska försvararna är bra, men kanske lite långsamma. Förhoppningsvis blir vår speed viktig.
Irländska journalister tolkade förbundskaptenen som att kaptenen finns med från start i Dublin.
Trap sa:
– Vi får sa vad som händer nästa månad när Robbie kommer in i laget, om han är hel och i bra form.

• • •

Två mål. Ett formbesked.
I lördags, medan Tottenham och Liverpool laddade för säsongens matcher hemma i England, äntrade Robbie Keane åter Stubhub Center (som hemmadepån döpts om till) i LA.
I den 43:e minuten slog han en dålig straff, som ändå smet in under San José-målvakten (gå åt höger, Isaksson!). I den 68:e minuten drog han till med en allt annat än dålig volley. Mer än 16 år efter att han sänkte Norwich.
På 16 Major League Soccer-matcher i år har Keane gjort tolv mål. I fjol satte han 22 på 34 matcher. Det är inte Premier League, men Robbie Keane producerar fortfarande. Någon svanesång står inte på repertoaren. Bara The Smiths "There is a light that never goes out".

Källor: Daily Mail, MLS, Goal, Soccerway, Sporting Life, Independent, The Telegraph.


På väg

Söndag 31 mar 2013, 14:27

Det börjar, det slutar.
En allsvenska står och tutar, vill komma igång. Det lutar åt än det ena hållet, än det andra. Termometern sa minus sex i morse. Kalendern säger allsvensk premiär. Vi har väl det klimat vi förtjänar, vi har definitivt den allsvenska vi förtjänar. Så här års hyllar vi den, saknar den. Snart börjar vi gnälla och skälla på den.
Det börjar, allt kan hända, ingen vet i något väderstreck. I Öster spirar optimismen, tipsen talar samstämmigt om en trygg tillvaro någonstans på den nedre mitten. Förhoppningsvis har ingen i det rödblå lägret lyssnat, ingen tar ut några allsvenska biljetter till 2014 ännu. För hur många riksmediaartiklar som än skrivs om Kenny Pavey, och hur tryggt innermittfältet än verkar, är Öster fortfarande en nykomling. Då måste du jobba. Johan Persson-jobba.

När jag städade skrivbordet häromdagen hittade jag ett matchprogram från april 2008. (Nästan) fem år sedan. Majje Vasilj såg frustande taggad ut på omslaget. Öster–Lindome. Det var matchen som vi aldrig trodde skulle spelas. Men den söderettanpremiären spelades, Öster förlorade den. Det var bara frustrerande.
På några år hade Växjös stolthet gått från att ha något på gång till att inte ha något alls. Hade blivit en vilsen driftkucku. Men, där någonstans vände det igen. Långsamt, långsamt. Men det vände. Något – något väldigt tydligt, väldigt planerat – hände efter återkomsten till superettan. I morgon, på Grimsta, ska Öster fortsätta att målmedvetet bända upp dörren till de etablerade allsvenskarnas finrum.
Det blir självfallet stort premiärfokus på de nya. Men mest intressanta är de gamla. De gamla vanliga kämparna, de som varit med hela vägen, de som var i Motala och Rosengård. Kan Matteo Blomqvist-Zampis gigantiska Österhjärta bulta så att det hörs även i allsvenskan? Kan Stefan Karlsson ta ytterligare ett kliv framåt på sin högerkant? Står Månz Karlsson upp i mitten? Kan Alexander Henningsson peta Pavey? Hur taggad är Mario Vasilj?

Om det senare finns det inga tvivel, om allt annat är vi osäkra. Men jag tror också att Öster fixar det här. Om man bara vågar våga lite, inte blir för ängsligt, för försiktigt. Samtidigt som inget onödigt ska riskeras. Det är svårlösta ekvationer, som inte går ihop direkt. En bra start är en faktor som också kan spela in. Därför blir det så våldsamt viktigt i morgon. På en arena (nåja) där ett annat Öster faktiskt förlorade i fjol.
Men nu är det allsvenskan, nu är det något annat. Nu behöver vi inte bekymra oss om Falkenbergs försvarslinje eller Assyriskas anfall när tabellen ska tippas. Nu tittar vi på Elfsborg, på Helsingborg, på Malmö, på AIK, på IFK G(r)öteborg. Ser en serie som brukar kallas världens jämnaste, men ändå är klart skiktad. Utan att för den sakens skull vara lättippad. Lennarts buckla brukar vara svårförsvarad, jag tror att Lennartssons boys gör det i år. Förutom mästarförbannelsen finns det få argument mot Elfsborg.
Jag tror att Häcken och AIK utmanar. Att MFF och HIF inte riktigt räcker till. Att Blåvitt tar ett steg framåt, att vitblå Norrköping tar ett steg bakåt. Att Djurgården kan närma sig toppen. Att Åtvid får det svårare men överlever, att Gefle är Gefle och att Nanne gör sin sista Kalmarsäsong. Att Halmstad, BP, Mjällby och Syrianska får slåss för livet – och att Syrianska överlever igen. Och att Öster blir tolva. Jag tror det blir en bra serie, ett steg i rätt riktning. Kallt, blött, trött – och ganska, ganska underbart.

Och underbart är ju kort, men en fotbollsblogg kan tugga på i maklig takt, i flera år. I fem, om jag räknar rätt. Men nu, när en premiär står för dörren, stänger jag butiken. Går vidare, i alla fall för ett tag. Ser mig om. Efter tio års Österbevakande ägnar jag min första dag i frihet åt att … se BP–Öster. Vi syns.


Magert i Stockholm - i Växjö smör, ost och gräddfil

Tisdag 19 mar 2013, 18:10

Ett avgörande prov.
Och något slags läxförhör.
Veckans läroplan för Sveriges landslag.

Uppe i Stockholm väntar man på att isen ska smälta, kämpar på i snålblåsten. Försöker ro Brasilienbåten i land. Irland hemma måste nästan vara tre pinnar, annars går hela det här VM-äventyret på grund redan på fredag. Nu är det allvar för Erik Hamréns Hawaii-gäng, nu är läget upp-Trap-pat. Det har varit hela havet stormar på de offensiva positionerna, när Ola Toivonen framstår som det mest stabila anfallsalternativet har det gått långt. De grönvita lär spela långt, kanske är det för att undvika Tipshallsuppkast som Irlands italienske förbundskapten trilskas om taket på Friends arena?
Vi ska klara en sådan här match. Det är långt ifrån säkert att vi klarar den.

Men som sagt, det är uppe i Stockholm med omnejd, det är herrlandslaget, det är helt fritt från Kronobergskopplingar (trots att Rade Prica gjort sex mål på tio starter i Israel). Däremot har Växjö växt fram som ett favorittillhåll för damerna.
I förmiddags hade den stora propagandamaskinen rullat in i Myrans pressrum. Förbundet satsade på informationsoffensiv inför Islandsmötet i april, inför EM i sommar.
Allt var helt fantastiskt positivt. På sin första av många podieminuter hann kommunikationschefen Camilla Hagman berätta att EM …
– … är en jättegrej.
– … blir riktigt häftigt.
– … blir en fest.

Det var svårt att missa budskapet. Och det var absolut inget fel med budskapet, det är klart att turneringen blir något extra, även utan världens två bästa damlag. Det förstår du även utan ostiga reklamfilmer. När du lyfter fram närvaron av holländska och isländska journalister på Växjös gator i sommar som ett tecken på att festen kommer, då har man brett EM-smöret ganska tunnt.

Tur då att Pia Sundhage levererade. I och för sig ingen sång denna gång, men när den gråhåriga fotbollseminensen (som alltid numera) kommer skrudad i EM 2013-tshirt är det en oslagbar annonspelare. Ett besök från den stora världen.
Hon gav en statusrapport, hon hyllade mycket, sågade lite efter Portugalvistelsen. Som bildsattes med ännu en ostig film. Framförallt Nilla Fischers mittbacksinsats mot USA lyftes fram (men förre Östertränaren Martin Sjögren envisas med att använda henne på mittfältet i Linköping). När Sundhage sa "vi är på rätt väg" lyssnade vi, trodde på henne.
Hon tror på att testa nytt – och det är inte kört för oprövade allsvenskar, hör upp Sofie Andersson – och hon tror på sina stjärnor. Drar sig inte för att kalla både Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist. Som båda är tillbaka efter olikartade uppehåll. Som båda får en välförtjänt gräddfil in i testtruppen.
Mot ett iskallt Island, som Pia Sundhage dock trodde klättrat upp ur Algarve-gropen (6–1 till Blågult då). Island som kommer tillbaka hit i sommar. Sverige hoppas inte göra det, hoppas inte bli grupptvåa och tvingas till kvartsfinal här. Oavsett hur många tyska fotbollsskribenter det går på gatorna.


Slutsovit, lovande

Måndag 18 mar 2013, 11:04

Vi är inne på andra halvlek av mars, i Europas fyra största ligor är guldstriderna redan över, i den femte gör PSG sitt bästa för att dra ut på dramatiken. Sverige vaknar också, och pratar om … cupen.
Älskar det.

Oavsett diverse uppläggsskavanker och knasiga rankingregler (som tack och lov aldrig behövde användas) blev det nya gruppspelet lyckat. Lovande. Inte minst för Öster. Inte minst efter den drömlottningen.
Det är förstås åt Smålandsskogarna att matcherna i avslutningsomgången inte avgörs samtidigt. Bäst hade varit om de spelats helgen före den allsvenska premiären, så att de blev verkliga genrep. Så att inga träningsläger tilläts störa schemat. Så att försäsong var försäsong, och tävlingssäsong tävlingssäsong.
Nu är det något mitt emellan. Men det är något i alla fall. Det tas på allvar. Öster var bra i Tipshallen i torsdags, gjorde det som skulle göras. Och lite till, något mål till. Därav kvartsfinalbiljetten.
I går låg jag och söndagstittade på Roar Hansens första stora HIF-test (det såg sådär ut), när HIF-direktören Paul Myllenberg tog till orda i halvtidspausen. Sågade alla de andra, som inte spelade på naturgräs. Ingen mindre än Chefen försvarade dock konstgräsmatcherna på mindre arenor.
Jag tycker att båda har rätt. Cupen är vad den är, du och jag kan tycka att en avgörande cupmatch borde locka (minst) lika mycket folk som en seriematch i 23:e omgången. Svensk fotbollspublik är dock cupskeptiker av tradition (vilket inte minst syns i Europaspelet).
De här marsveckorna var ändå publiksiffrorna förhållandevis okej. Inramningen lite småtrevlig. Däremot borde det bli något slags ytterligare lyft när cupen går in i slutspelsfasen. En kvartsfinal borde kunna spelas på en ordinarie plan. Men jag förstår klubbarna – när förbundet inte kan bestämma sig för ett enda speldatum sänder man signalen att det inte är på riktigt allvar, att det är något nödvändigt ont.

Medan vi räknade på cuptabeller den här helgen spelade Markus Jonsson 90 minuter för sitt Brann. I Tippeligaens första omgång (Bergen-säker seger mot Vålerenga, 3–1). Att guldjakten redan inletts säger något om Norge. Och om oss. Det går att spela (liga)fotboll i mars, även i Norden. Om man lägger ner lite arbete, och mycket värme och pengar.
Som Paul Myllenberg påpekade står det till och med i de svenska tävlingsbestämmelserna att det ska gå att göra även här. Men viljan saknas helt. Vi har testat en gång, 2010. Då som nu var det vargavinter. Minnet som består är taskiga publiksiffror och ännu risigare planer. Efter det dömdes experimentet ut fullständigt, det sas vara omöjligt med ett allsvenskt liv i mars.
När norrmännen lyckas kanske vi ska fundera ett varv till. Till exempel skulle förbundet för en gångs skull kunna sätta ner foten och kräva att klubbarna faktiskt levde upp till bestämmelserna. När det byggts nytt både här och där borde det också kunna ställas nya krav. Då skulle Sverige få större chanser att hänga med även utanför våra djupfrysta gränser. Även om det skulle behövas några fler konstgräsplaner.

Klubbarna kan kommenderas att spela tidigt, publiken är svårare att beordra till arenorna. Inte de mest inbitna, de hade gått på match klockan tre på julafton, men de ack så viktiga marginalåskådarna. De lite mer bekväma. Det syntes i Norge i helgen. Men de skandinaviska klubbarna kanske får leva med det, klara sig utan dem? For the greater good. Fler matcher ger ändå större totala publikintäkter.
Förresten är det ironiskt att vi som i alla år sett upp till den engelska fotbollen – som fascinerat sett dem lerkriga hela julhelgen, som älskat deras cuper – är deras raka motsats. Vi måste ha 20 plus för att gå på fotboll, och vi bryr oss inte om utslagsturneringar. Brydde oss inte, i alla fall. Å andra sidan har vi en väldigt romantiserad bild av hur stort cupintresset faktiskt är på öarna, det har minskat även där. Å tredje sidan är det inte England vi tävlar med.
Att vända blicken mot Norge är en bättre början. Cupgruppspel är en början. På något mer.


Ännu är det inte rökt

Tisdag 12 mar 2013, 15:33

I ett kapell i Rom har 115 rödklädda män barrikaderat sig. Under de närmaste dagarna ska kardinalerna försöka skaka fram en ny påve. Under tiden kommunicerar gubbarna med omvärlden via röksignaler.
Samtidigt, i ett fotbollstempel i Barcelona, har det rätt och slätt låst sig. På den här rödblå elvan är tidspressen ännu större. Redan vid elva i kväll måste de ha skakat fram ett resultat. Måste ha rest sig efter en påve-r period. Annars går ännu en Champions League-dröm upp i rök. Världens fotbollsjournalister tyder signalerna som att allt är över. Som att tiki-taka-apokalypsen är nära.

Jag grävde ner mig i katolicismen i förra veckan, skrapade lite på ytan. Fann en skandaliserad kyrka som ofta räknas bort här, men som betyder allt mer där. Och här, när "där" blir "här". Många tycker att dess åsikter är lika daterade som en 4–2-4-uppställning. Andra vägrar ge sig, står på sig. Trots det plötsliga, ålderdomsrelaterade ledarvakumet.
På en annan Medelhavsstrand finns stora likheter. Men också värdsligare problem. FC Barcelona–AC Milan 0–2 efter första halvlek. En sjuk ledare, en lealös flock. En flock som den senaste femårsperioden gått från att vara Kataloniens jättar till att vara hela världens giganter.
När jag växte upp i Skåne, på den gudomlige gamle Laudrups tid, såg man ibland jättegrytan Camp Nou på tv, på danska tvåan sent på lördagskvällarna. För mig var den något mytologiskt, något overkligt, ungefär som det som avhandlades på högstadiets religionslektioner.
Nu har den stora världen kommit närmare, vi är i Barcelona på några timmar, för några hundralappar. Vi är det ofta. Fotbollsturisterna flockas. Hemma kan vi se varenda match. Kidsen tjafsar om Real eller Barça istället för Öster eller HIF eller MFF.

Och vi har redan svårt att föreställa oss tiden när Barcelona "bara" var en storklubb i mängden. Vi tror att Camp Nou alltid varit fotbollsvärldens absoluta centrum. Alltid varit en världsreligion. Sedan Peps reformation sommaren 2008 har det blivit två titlar i Champinjonligan – och två semiförluster.
Nu tycks tröttheten till slut ha hunnit ikapp även de mårdkvicka magikerna. Nu är hundradelarna på fel sida, redan i åttondelen. Superbygget är i brygga, kapten Roura – ersättarens ersättare – måste vända skutan. Rou det här i hamn.
Annars står hela den där halvan av världen som aldrig fastnade för finliret (eller hann tröttna) redo att peka finger. Färdig att håna allt från 4–3–3-formationen till frisyrerna. Att tvärsäkert konstatera "nu är det över".

Fotboll handlar om resultat. Men också om att, likt den religiöse, fortsätta att tro. Trots att du 0–2-torskade var ju de egna egentligen bättre. Som den sure signaturen PH skrev efter helgens cupfotboll: "Om inte målen räknades så skulle GIF ha vunnit."
I Italien brukar man inte bry sig om utseendet, man tror helt på resultatets makt. I Katalonien, i Les Corts-kvarteren, handlar det om något mer. Mer än en klubb, mer än ett resultat, mer än en match. I kväll handlar det bara om att göra minst två mål på 90 minuter plus tillägg.
Men oavsett utgången kommer man inte att sluta tro. Tror jag. Det finns inte heller någon anledning. Vad som finns är oroande tecken i skyn – Xavis ålder och åkommor, tränarposten, backlinjen. Men Messi ska ingenstans, Iniesta är fortfarande en av de bästa (men som allra bäst på mitten).
Kanske bryter ändå en ny, mindre revolution ut i sommar. Kanske tappar FC Barcelona något av sin särställning, kanske blir Blaugrana bara ett av världens största igen, inte de största. Kanske är det lika bra. Eller så blir det kanske som Barcelonas egen hemsida skriver, "en kväll för magi", där den lilla loppan trollar fram en kanin ur hatten och allt förblir som vanligt.

Kanske tar de en paus där i Sixtinska i kväll, för att ratta in matchen. Förrförre påven Johannes Paulus var både Barcelona-medlem och före detta fotbollsmåvakt. Förre påven Benedictus XVI håller på Bayern München. Angelo Scola, ärkebiskopen av Milano som nu är flera spelbolags favorit till påvejobbet, lär supporta AC Milan.
Men jag tror inte att det blir Scolas vecka. Favoriten brukar inte stå distansen ut i Vatikanen-val. Fotbollens främsta brukar ha en förmåga att vara bäst över 180 minuter. Jag undrar om Milan kan hålla samma disciplin i 90 minutr till. Ett tidigt hemmamål, och gästernas försprång kan snabbt gå upp i rök. Inte heller de här gudomligheterna ska räknas ut i förtid.


Vårfotboll, vår fotboll

Fredag 08 mar 2013, 13:10

Okej.
En fotbollssäsong är igång, Uniteds Europaresa tvärbromsade och kraschade vid ett rött och Tobias Grahn har flyttat (till Brönshöj, i danska ettan). Det våras för fotbollen, då bör en fotbollsblogg också gå ur sitt tillfälliga ide (som, måste det sägas, varit rätt hektiskt). Försöka få några idéer.

Öster lär just nu sitta på ett tåg norrut. Chansen finns fortfarande att få fortsätta ut på Kontinenten, efter ett stabilt Stadion-kryss. Om det bara går att uppbåda några mittbackar i Medelpad.
Det nya cupupplägget har hyllats i största allmänhet. Helt välförtjänt. Det är ett lyft, det är kul, det är intressant – men det är en bit från perfekt.
• Att Öster just nu tågar mot Medelpad är ett första bevis. Varför inte någon slags geografisk lottning indelning?
• Samtidigt flyger Östers premiärmotståndare BP i dag hem från ett träningsläger i Turkiet. De klantade sig för sju månader sedan, åkte på en förlängningsförlust mot dåvarande division 2-gänget Nyköping i cupens andra runda. The magic of the svenska cupen och så vidare. Kul 2012, men trist att det ska förstöra för dem 2013. Att avgöra cupen under våren, så att vi får en färsk Europarepresentant, är helt rätt. Men det blir helt fel när en nationell tävling avgörs under två säsonger. Och när alla elitlagen inte får vara med.
• Att lag har olika antal hemmamatcher i en serie/ett gruppspel är aldrig lyckat. Punkt.
• Att bara låta gruppsegraren gå vidare riskerar att på många håll förvandla den sista cupomgången till just det den inte skulle vara – träningsmatcher.

Så vad göra?
Jo, sisåhär.
• Spela gruppspelet under samma tidsperiod som nu (med början i början av mars). Låt samtliga lag i allsvenskan och superettan vara direktkvalificerade. Bilda även en trestegsraket, där distriktsmästarna går vidare till regionala höstcuper, och låt sedan segrarna där vara med i svenska cupens gruppspel.
• Som spelas med åtta femlagsgrupper. Fyra matcher per lag. Två bästa vidare till åttondelen. Gruppsegrarna får hemmaplansfördel där. Och så final framåt maj, på Friends arena. Där verkliga ansträngningar görs för att fylla läktarna – till exempel förbundssponsrade supporterresor, som redan föreslagits.

Med det här upplägget kunde vi haft en cupgrupp med Öster, Kalmar, Värnamo, J-Södra och något lyckligt division 2-lag. En helskånsk grupp, en hel-stockholmsk. En norrländsk. Och så vidare. Ännu mer vårhetta.
Dessutom: Vi är många i som i många år tjatat om att svenska elitklubbar måste spela fler matcher. Bli ännu proffsigare. Den här vintervåren har alla från Henrik Larsson till Henrik Rydström pratat om att Royal League borde återupplivas. Helt rätt (men fimpa namnet, snälla – både av ideologiska och marknadsföringsskäl). Det finns gott om utrymme i februari/mars-kalendern – de skandinaviska lagen är ändå utslagna ur Europaspelet, spela matcherna de dagarna. Och cupen på helgen. Och så får vi alla bli ännu bättre på att ta cupen/cuperna på allvar. Fler åskådare, fler artiklar, fler tv-sändningar (även om det är skid-VM) och mycket bättre förbundsinfo – Livescore-bevakning på hemsidan är en start.

Och när vi ändå är inne och vårmöblerar om i vår svenska fotboll:
• Det har varit tyst ett tag, men häromåret var en allsvensk make-over på tapeten, och jag tolvlagstyckte så här och så här då. Det gör jag någonstans fortfarande, men få (får jag för mig) håller med. Och den stora allsvenskan är alls inte bara av ondo. Speciellt inte om vi får tillbaka Royal League, då får topplagen sina toppmatcher ändå. Men begränsa risken för nedflyttning till superettan (ett annat namn jag inte är såld på, ens efter 13 år). Det räcker med två ur.
• Som ersätts av superettansegraren och vinnaren av kvalet, som spelas England-style mellan lag två till fem och med final under Friends arena-taket framåt mitten av november. Superettankämparna behöver ju inte heller några landslags/Europacup-uppehåll, men behöver pengar och lite trygghet. Därför kan serien gott utökas till 18 lag.
• Medan division 1 behålls ungefär som i dag, och division 2/3 delas in i fem regioner. Där de inblandande själva bestämmer antal serier och lag. Det är också dessa fem regioner som får sina egna cuper (där även division 1-lagen är med).
• En annan tanke som också dyker upp på väggbonaden ibland är elitreservlagens hemvist. Hur U21-serien än organiseras kommer den ändå aldrig att gälla något särskilt. Personligen hade jag hellre sett elitlagens bilagor i division 1–3. Det finns problem med det upplägget också, men fördelarna överväger ändå. Framförallt utvecklingspotentialen.

Frågor på det?


Vinterklipp

Tisdag 12 feb 2013, 14:30

Det finns mästare och mästare. Mästarligor och ligamästerskap.
Vissa kommer aldrig fram. Vissa kommer aldrig därifrån.

Februari, brytningstiden. Här gror en ny fotbollssäsong någonstans under snödrivorna. Tårna tinar långsamt upp efter utflykt till Kungsholmen. Efter en träningsmatch som redan avhandlats, som på många sätt bekräftade en bild. Av Öster som ett lovande allsvenskt lag – men där det förstås finns bitar kvar att jobba med. Som försvarsspelet – speciellt kanterna blev sårbara mot Djurgården (Andreas Thomsson försvarade försvaret med att det var svårattackerat på det hala underlaget). Som anfallsspelet – med det solida innermittfältet finns faran att anfallet/yttermittfältarna får fixa mycket själva framåt. I båda ändarna handlar det om att hjälpa varandra. Att inte lämna folk ensamma. Att använda sig av bredden.

Där ute gror en vårspurt som redan är avgjord på de flesta håll. Allt fokus på Champinjonligan. Där det som vanligt är välväxt, men kanske ovanligt osäkert om slutsegraren. Barcelona, United–Real-överlevaren, Bayern, Juventus, någon helt annan …
Men knappast Paris Saint-Germain. Z får jaga vidare i sin vilda jakt på ett lag bra nog att vinna, som ändå har utrymme för hans person.
För det har visat sig innanför både Paris och Manchesters stadsgränser att det är svårt att värva ihop ett fungerande världslag. Det går inte på en eftermiddag, inte på en säsong, inte på några säsonger. Du kan inte köpa kultur.
Du kan inte köpa trycket som uppstår på Mestalla. Där vet man hur snabbt du kan börja falla – och hur svårt det är att få stopp på fallet. Men också att det går (i alla fall sportsligt). När folk och fä börjar baissa deras CL-chanser även den här våren vände Los Ché skutan under vintern. Av de nyss länkade åttondelsgissningarna från i december är det nog PSG-tipset jag har störst funderingar över nu. Kanske räddas parisarna av hemmaplansfördelen i returmötet.
Annars är det väl bäst att stå fast vid tipsen. Fast det är klart, United-förhoppningarna har blivit något större. Om än inte Robledo-stora.

Men större än Kaspars Gorkss förhoppningar om speltid i Premier League. Det var ju en sån vacker berättelse – en oklippt mittback från Lettland harvar runt i Sverige, åker hem, får chansen och arbetar sig tålmodigt genom The League Championship för att till slut, som 31-åring, få sin chans på den största av scener. Tyvärr blev det inget lyckligt lettiskt slutkapitel. Gamle Gorkssen visade sig inte hålla i Premier League, inte ens i Reading. Efter hans insats i 2–5-förnedringen mot Arsenal (där han var på mellanhand mest hela tiden) har han inte fått speltid. Nu lånar dem gamla guldfärgade giganten Wolverhampton in honom, i ett försök att rädda sitt fall. Tillbaka till ruta ett. Som ändå är ganska lång resväg från ruta noll, från Auda Riga. Håret har han hunnit få ordning på också.


Förlorat, förtrollat

Torsdag 07 feb 2013, 12:20

För att få ihop en helt annan text satt jag precis och läste om tv-programmet Vem tror du att du är?. Inget avsnitt tycks vara inplanerat med svenska fotbollspelare.
Kanske något att jobba på.

Det har redan påpekats, på många håll. Den 7 februari undrar vi fortfarande lite över vad det är för landslag vi har. Vem vi tror oss vara.
När Guldhedens Maradona sänkte silverlandet en förtrollad förmiddag för (snart) elva år sedan trodde vi inget, vi visste det precis. Vi var kanske inte helt nöjda med vår självbild (i alla fall inte före miraklet i Miyagi). Men vi visste. De visste.
Nu hade det varit hela havet stormar hela 2012. Ett fiasko där, ett mirakel här; en fantastisk inomhusarena här, ett utomjordiskt mål där. 2013 handlar precis allt om att ta så många poäng som möjligt i dubbelmötena med Irland och Österrike. Att klara kvalet. Då kan vi inte tro att vi är några andra än vi är. Frågan är bara vem vi egentligen är. Vad vi egentligen är kapabla till. Förutom att fortfarande göra fina frisparksmål på Argentina, då.

När du läser igenom tyckar-tryckvågen dagen efter kvällen före går åsikterna isär. Att Irlands-genrepa mot Argentina – bu eller bä? Bu, säger den här fotbollsbloggaren. Hade det inte varit bättre att nöta in bemötandet av brittiska fasta situationer, att testa mot typ Skottland, att komma in i den matchbilden, där Sverige måsta kunna föra boll mer, där motståndarens tillslag blir direktare?
Nu blev det en förutsägbar lektion. Nu vet vi definitivt vem vi inte är. Visst, vi lyckades sätta fyra på Tyskland, men vi är f-n inte Argentina för det. När den gamle Estudiantes-räven Alejandro Sabello fått sätta sin prägel på Albiceleste tycks det mesta ha fallit på plats. Inte minst den mest centrale. Messi i sin centrala frihet är mitt i prick. De ljusblårandiga, ljussnabba blir en av de främsta favoriterna hemma hos favorithatgrannen nästa sommar. Kanske den allra största.

Medan vi måste få ordning på det mesta för att nå dit. Det får inte att gå att bara kuta rakt igenom. Varken på eller runt planer.
Det fanns några ursäkter den här gången (som vintervilan i både allsvenskan och den ryska SOGAZ-ligan). Det finns inga sådana den 22 mars. Då finns det å andra sidan inget Messi-motstånd. Å tredje sidan: när vi gör oss Lustig-a över den irländska laguppställningen ska vi minnas att vår vänsterback hör hemma i Blackburn. Och så vidare.
Den 22 mars måste vi få med Z mer. Få alla X och Y att hamna rätt i taktikgenomgången (han har väl någon sådan, Hamrén?). Den 22 mars måste vi ha glömt den här utspelningen. Då måste vi veta vem vi är.
Annars får vi förlita oss på släktforskarna. Få dem att satsa på att påvisa svenskt påbrå hos så många argentinare som möjligt, så snabbt som möjligt, för att nå Brasiliens förlovade land.


Nygammalt

Söndag 03 feb 2013, 23:15

En fredagskväll som för länge sedan flytt var det nytt, nytt, nytt.
Men egentligen inte så mycket nytt.
Det var den oändliga försäsongens allra första fotbollsmatch som inte avgjordes på snö. Det var tillräckligt för att över 1400 skulle hitta in i Tipshallsvärmen. Det var tillräckligt för att det skulle kännas som vår.
Under, och efter Värnamovinsten, las stort fokus på nytillskotten. Förstås. Naturligtvis. Speciellt som de utmärkte sig. Kenny Pavey Millwall-krigade, sköt och drog in 1–0. Vlado Zlojutro var kvällens nykomling, kvällens man, gjorde allt en vänstermittfältare ska – och lite till. Juan Robledo hamnade fel någon gång tidigt, men fick ordning på fötterna. Han lär stå kvar i försvarslinjen.
Efteråt berättade den chilenske kultbacken för Chefen om hur han kysser Tipshallskonstgräset inför varje träning. Vi borde göra honom sällskap. Uppskatta vad vi har.

För när vi fokuserar på allt det nya, allt det spännande, då glömmer vi ofta vad vi har. Idrotts-Växjö har rest monument efter monument, över sin våghalsighet, de senaste åren. Men bakom jackpot-byggena står en tipshall från 80-talet. Ibland har den tagits för given. Nu har den fått någon slags revival, i fredags kväll kändes den äntligen som en arena, inte en hall.
Och på mattan dansade de nya med de gamla. Dem som vi kanske börjat ta för givet. Men Öster har tagit ett steg uppåt, inget är givet. Bara den goda spelidén, den hade överlevt vinteridet.
Vi såg Alexander Nadj göra en najs räddning. Vi såg Stefan Karlsson och Putte Bojent klara kanterna. Till höger finns det inför allsvenskan frågetecken för den defensiva kapaciteten, till vänster för farten. Hjälp kommer att krävas från yttermittfältarna. Gårdagsbeskeden var lovande, assistans kommer. Och i mittförsvaret måste Månz Karlsson (eller Mario Vasilj, förstås) ta ett kliv framåt det här året. Bli lite mindre genomtrevlig.
Det där är ju alls inget problem för Johan Persson, jag har haussat hans allsvenska utsikter tidigare. Så vi hoppar raskt vidare, åt sidan. Till stackars Marcus Bergholtz. I Helsingborg var det omöjligt för honom att ta plats på ett grymt Gashi/Mahlangu-mittfält. Här, när han gjort en fin höst, dök Josef Elvby upp ur Häcken. Bergholtz var bra mot Värnamo, blir han lite modigare är kanske inte det givna innermittlåset så fastlåst trots allt.

I februari i fjol, efter överhalningen av Halmstad, pratade vi om att hålla nere förväntningarna på något som såg väldigt lovande ut. Nytt år, samma tankar. Även då undrade vi var Denis Velic egentligen skulle in. Då hittade Roar Hansen en perfekt yta för honom. Då kallades Velic offensiv mittfältare, nu hade han tagit ett halvt steg uppåt i banan och blivit någon slags släpande anfallare. Viktigt för Öster är att han hittar sin exakta position (lagkaptenen har annars en tendens att vilja vara överallt). Och att Andreas Thomsson fortsätter att finna en plats åt honom i elvan.
Där allra, allra längst fram fanns Freddy Söderberg. Som verkade vilja vara någon helt annanstans. Vi får se hur han hanterar den nya konkurrenssituationen, den nya serien. Mot välbekanta Värnamo massakrerade han målchanser i massor. Men passade också till Paveys premiärpärla.
I bakfickan har Andreas Thomsson även Darijan Bojanic. Som nästan tycks få plats i nyss nämnda ficka, men också kommer att vara med och bråka om en plats i år. Med 2012-utropstecknet Alexander Henningsson och 2012-frågetecknet Andreas Wihlborg. Matteo Blomqvist-Zampi, med sitt bultande Österhjärta, knackar också på dörren. Hårt.

Värnamo må ha varit en mjukstart på det allsvenska året 2013. Det var en en tidig träningsmatch under ishockeymånaderna. Men det kändes som ett tävlingsderby. I alla fall de två första perioderna. Alla minns hur svårt Öster haft mot samma Värnamo de senaste åren. Åtminstone minns stora delar av startelvan det. Nykomlingarna kan istället berätta om det allsvenska livet. Om hur man överlever där uppe. Där ute. I nygamla omgivningar.


Inne i värmen

Måndag 21 jan 2013, 18:41

Transferfönstret står fortfarande vidöppet, där ute i den stora och lilla fotbollsvärlden blåser spelare än hit, än dit.
I Öster stänger man redan om sig. Den 21 januari är det färdighandlat. Fullt, klart, lapp på luckan. Sist på inköpslistan stod (som vanligt) en rejäl fåvvad. Peter Kuno Johansson rotade runt ett tag i den röriga butiken. Och slog till på en Pablo Piñones-Arce. Prislapp okänd. Den tycks ha varit för häftig för BP, men det behöver å andra sidan inte säga så mycket. Kuno och Pablo pratade mest om hur det nya idrotts-Växjö varit en viktig faktor när Öster skulle säljas in. Till viss del väntat snömos. Men träningsfaciliteterna är inte heller oviktiga när snön vägrar att ge med sig.

Så vad får Öster för pengarna?
En spelare som fyller 32 i sommar.
En spelare som gjort 32 superettanmål de två senaste säsongerna.
En spelare som aldrig nått tvåsiffrigt under sju spelår i Sveriges och Danmarks högsta serier.
Det pratades och drömdes om helt andra namn. Några logiska, några inte så mycket. Så kallade Öster. Presskonferens. Det signalerade tyngd (men inte så tungt att man tryckt upp några pressmeddelanden). Stubben tippade att Thomas Nordahl skulle presenteras som strategisk rådgivare. Men vi visste vad som väntade, vilken spelare som skulle släntra in. Efter en Kuno som var glad som en speleman. Han verkade ha blivit överraskad när BP satte P för PPA:s tid där, och handlat raskt.
Spontant kändes det först inte så … redit, inte så rejält. En smula klent. Möjligen var det en felaktig, förhastad reaktion. När det blivit presskonferensdags kändes den nye fåvvaden knappast klen (han hade skaffat en personlig tränare för att hålla igång under vintern).
Han var förtegen om BP-avskedet. På många sätt påminde det om en annan PK för inte så länge sedan, ett annat år, när Andreas Thomsson presenterades. Han var också fånigt fåordig om varför det inte blivit någon fortsättning på något som – utifrån, på håll – hade sett bra ut. Nu ville Thomsson inte ens ta Åtvidaberg i sin mun, kallade dem "det där laget du nyss nämnde" när Ola frågade. Pablo valde samma taktik.

Och de enda svaren som räknas är de som ges på de allsvenska planerna 2013. Nu står vi bara med otaliga undringar, frågetecknen är talrikare än sponsorloggorna på Östertröjan (någon till skulle tydligen klämmas in före premiären).
Kanske är det först nu som PPA fått ordning på allting, som han kan leverera i allsvenskan? Kanske skulle Öster ändå behövt mer fart och längd längst fram? Kanske kan han bli den kaxige, världsvane stockholmaren som får Öster att våga ta för sig även i de finare salongerna? Kanske har han tröttnat på Växjö innan snön smält? Kanske gjorde Kuno ändå ett klipp? Kanske skulle Öster satsat hårdare, kanske på någon där en vidareförsäljning kunde locka så småningom? Kanske är Pablo Piñones-Arce det smartaste Öster kunde köpa med sin budget?

De definitiva svaren dröjer. När den löjliga säsongen avslutas kan vi bara konstatera att Öster tycks ha värvat förnuftigt. Att man släppt på lokal-fundamentalismen som verkade vara på väg att ta över helt ett tag, utan att för den sakens skull börja fynda i några exotiska överskottslager.
Om, säg, Magnus Eriksson droppat in nu hade förväntningarna på Öster lätt runnit iväg, blivit skyhöga. Nu blir de realistiska. Mittfältet ser stabilt ut, i anfallsväg handlar det om att någon tar steget från superettan-skyttekung till allsvensk överraskning. Där emellan någonstans ska Denis Velic in (väl?). Störst oro finns kanske för de bakre leden, för farten och lugnet där.
Lyfter vi blicken ser det ut att finnas några räddningsplankor på andra allsvenska håll. I Öster finns det i alla fall gott om alternativ. Alltid något. Alltid bra. Nu ska bara de vassaste vapnen vässas i Värendsvallsområdesvärmen. De som sticker ut ur det här spännande bollkollektivet. De som får den där superettanmaskinen som den sista kuggen pratade om att fortsätta rulla även i allsvenskan. De som är starka nog att räta ut frågetecknen.


Any given tisdag

Tisdag 15 jan 2013, 18:03

En paus mellan pustarna, den här mellandagarnas mellandag. Dagen efter den stora kvällen.
Det var nystart på spanskakursen, jag kände mig ringrostig och sa mest fel saker. Jag var inte ensam den här kvällen. När tv:n väl kom på kom snart ett "Patrik Forsberg" och så gick inte den Idrottsgalan att rädda. Heller. Det blev värre framåt natten. Eller åtminstone framåt tiotiden, när Jerringpriset skulle överlämnas.
Då rämnade Idrotts-Sverige mitt itu, som en annan Mattisborg, helt enligt ritningarna. Det är kanske inte så svårt att räkna ut vilken sida den här fotbollsbloggaren ställde sig på – ett stort år som krönts med tidernas hästspark räckte dock inte långt. Mot en häst. Och en hästjobbande triathlet-atlet. Det hade varit en sak om en lagtitellös (men Serie A-skytteligavinnande) Zlatan Ibrahimovic hade fått ge sig mot en OS-mästare eller två. Men när en silvermedaljör överträffar den gyllene säger något om Sveriges syn på idrott.
Liksom hela den galna galan. Här är idrott fortfarande något som inte är riktigt på allvar, något som inte förtjänar att galaplaneringen tas på allvar, något som det är okej att inte vara påläst om, något som man kan klappa lite på huvudet. Det är inte så viktigt vad man egentligen gjorde, det viktigaste är hur det uppfattades, om man gick hem. Det kanske är en god idé att skaka bort spanska-rosten.

Men det kommer alltid nya år, det nya har redan kommit. Det är underbart länge tills nästa galasäsong. Vår egen vårklassiker, fotbollens svar på Ironman – den svenska försäsongen – har smugit igång. Ingen Magnus Eriksson har kommit kutande, dessa snöiga dagar blir det allt svårare att se honom hitta hit. På Österkansliet söker man al-llsvensk inspiration hos Al Pacino och räknar på plausibla publiksnitt. Klubbchef Jönsson säger till Sportbladet:
– Klubben väntar sig ett snitt på 7000-8000: alltså en rejäl ökning. Vi får fler matcher på vår nya arena och dessutom spel i allsvenskan. Förra gången vi gick upp, 2006, hade vi 7500 i snitt så jag tycker ändå att vi är rätt ödmjuka i vår prognos.
Det finns väl invändningar mot varje mening i det citatet. Det är rätt stor skillnad på 7000 och 8000 (ungefär 1000 personer stor skillnad, ganska många kronor också föreställer jag mig). De sista superettanmatcherna visade att det inte bara är att bygga för att de ska komma. I allsvenskan 2006 var publiksnittet 5346. Och prognosen känns lagom ödmjuk – med 8000 i hemmasnitt skulle Öster varit sjua i 2012 års publikliga. 2013 låter 7000 som en bra siffra att satsa på. Men den är inte alls given.

Men ännu ska snön falla och smälta. Och falla igen. På tal om Idrottsgalans vinnare förlorade damlandslaget mot AIK:s 17-årskillar. Medan många hö-hö-ar visade Pia Sundhage åter att hon vågar. Vågar sjunga ut, vågar ta en förlust på vägen mot EM-målet.
Tum för tum.


Årsbloggkrönika: Bokslut 2012

Torsdag 03 jan 2013, 13:31

43 + 23.
18 x 2.
7 / 23.
4 x 2.
212 040 – 100.
343.
Tal som är talande för ett årtal vi redan borde ha talat färdigt om. 2012. En sensen sammanfattning.

• • •

43 + 23.

För ett halvår sedan försökte jag summera säsongen så långt. Halvtid i superettan, Öster hade haft superrätt. Roffat åt sig fenomenala 43 av 45 möjliga poäng. "Inget är klart, allt är över i halvtid" blev rubriken.
Den hade täckning. Trots att segermaskinen började hacka efter semestern, trots att segrarna inte längre kom på löpande band, var det redan över. Östers superstart hade gett laget ett allsvenskt försprång det faktiskt inte gick att tappa.
Och när det blev dags för den stora höstavslutningen i november, då hade den stora festen redan varit. De stora festerna. Från höstupploppet minns vi Alexander Henningssons avslutningsmål mot Brage. Vi minns Andreas Wihlborgs invigningsmål mot Värnamo (och framförallt det förlösande vrål som rullade in från östfronten). Vi minns Matteo Blomqvist-Zampis huvudmål mot Jönköping. Vi minns en söndagseftermiddag då vi tittade på ett livescore-fönster på datorn, och inte riktigt förstod.

Öster nöjde sig med 23 inspelade poäng den här hösten. Något hände, något som nog borde utredas lite närmare (det är aldrig, aldrig okej att förlora mot Landskrona). Vi väntade. Vi väntade. Och väntade. Och plötsligt, på några minuter i Halmstad, vände det. Det hände.
Hemma i Växjö konstaterade Österfamiljen att man var hemma igen. 2013 gör klubben sin 33:e allsvenska säsong. Filosofin är en uppdaterad variant av den som gav framgångar det första 25-talet år i storserien. Arenan är däremot helt ny. Liksom tränaren. Österledningen gjorde det bästa av en olycklig situation, när en tok- och torghyllad Roar Hansen fick sitt drömjobb i Helsingborg hittade man en annan av årets succétränare – Andreas Thomsson – på den allsvenska avskrädeshögen. Ölänningen kompletteras av en Österhjälte från i år, och en från svunna tider. Hittills har värvningarna varit av samma slag. Förnuftiga. Om än inte de stora namnen. Vissa har till och med sågats av sportchefen Peter Kuno Johansson, bara för att värvas någon vecka senare. Vi får se vem mer som kommer. Hur många som kommer i april.

Men framförallt handlar det om att bygga vidare på vad som finns. Att behålla farten, bolltempot. Det var grundtryggheten – och den fina fysiken – som gav så många sena poäng tidigt på våren. Det var den som räddade Öster från det totala sammanbrottet på hösten. Det är den som inger hopp.
Till skillnad från 2006 måste Österledningen ge majoriteten av superettansegrarna en allsvensk chans, låta de småländskt odlade blomma ut. Våga låta det ta emot lite. Och lita på sin skånska stomme.

• • •

18 x 2.

Före jul pratade jag med en av jurymedlemmarna som utser Smålands bäste.
– I Öster kan det väl inte bli någon annan än Johan Persson? funderade han.
– Nej.
– Resten av Småland då, finns det någon som du tycker slår ut honom?
– Nej.
Jag tror inte det blev så långa jurydiskussioner heller. Antagligen gick det ännu snabbare när Guldbollenjuryn sammanträdde i Stockholm.
2012 var nummer 18:s år. I Växjö, i Sverige dominerade två skåningarna.

Johan Persson bar upp Östers mittfält. Var med framåt och bakåt, sheriffade och missade bara en match (då blev det också förlust). Efter många superettansäsonger (och fyra Superligaen-matcher med Esbjerg våren 2011) får nu tollarparen chansen att visa upp sig i allsvenskan. Många lär bli överraskade. För han håller där också.
Zlatan Ibrahimovics väntat oväntade vägval ledde honom från Milano till Paris. Jag sätter en euro på att han inte är kvar om ett år. Mont Blanc-säkert är däremot att han redan gjort avtryck i den franska fotbollshistorien (och i någon fransk fotbollsspelare). I Sverige var han ifrågasatt så sent som i fjol, i år gick nummer 18 från att vara nummer nio till nummer tio i blågult. Det är kanske inte helt optimalt, men finns det alternativ?
31-åringen prenumererar på svenska guldbollar, svårare är det att sätta in honom i ett europeiskt världsperspektiv. När de tre Ballon d'Or-finalisterna presenterades gick Aftonbladets utsända i Paris i taket, för att Zlatan (förstås) saknades. När (engelska) FourFourTwo skulle utse världens 100 bästa hamnade Flamingon på 13:e plats (efter Gareth Bale!). Sanningen ligger väl som vanligt någonstans där emellan.

• • •

7 / 23.

Guldbollen var det. När listan på de 23 första kandidaterna offentliggjordes i oktober fanns sju europamästare med. Från startelvan i EM-finalen saknades blott Álvaro Arbeloa, Cesc Fàbgregas, Jordi Alba och David Silva. Märkligt? Ja, att inte spanjorerna var fler.
La Roja gick in i det här EM-slutspelet med en hel del frågetecken. Slitage, backskador, Barcelonas "bleka" säsong … Många, många tippade Tyskland. Andra trodde ändå.
Iniesta och Xavis Spanien red ut stormen. Kritikstormen. Spelet hade absolut tappat fart, Vicente del Bosque valde ofta säkerheten. Till viss grad var kritiken självförvållad, till viss grad var den bara bisarr. Vissa gav sig inte ens efter EM-finalen.
Där 4–0-förnedrade de rödgula ett Gli Azzurri som överträffat sig själv. Tack vare sin speciella anfallsfirma. Antonio Cassano hade rest sig från de döda och blivit en fullträff, Mario Balotelli fick en drömträff mot Tyskland i semifinalen. Där var det gute Nacht för den neutrala publikens nya gunstlingar, som ännu fattades något. Typ det tyska.

Holland kraschade spektakulärt (men inte helt oväntat), krasch-Grekland stod längre än någon hade trott. Annars var det mesta som vanligt i Polen och Ukraina. Alla var oroliga på förhand. Nästan inget hände. Portugal var aningen för tunt, Frankrike bråkade, England föll på straffar i kvartsfinalen, hemmalagen gick inte vidare (de har inte gjort det i EM eller VM sedan Tyskland -06). Spanien vann.
Man har gjort det sedan dess, sedan Frankrikeförlusten i Hannover 2006 har de iberiska eleganterna övervunnit samtliga hinder, inte släppt in ett enda mål i utslagsmatcherna. Grunden är byggd i Barcelona, i tiki-takans förtrollade stenbrott. Krydda Cruyffs arv med några Madrid-matchvinnare och valda Valencia-vättar, och du får det här bollkollektivet.

Men. Ett av tidernas absolut bästa landslag kunde ställt upp med en av tidernas absolut bästa spelare också. Nummer åtta. Nummer ett. Tack och lov tackade Leo Messi nej när Spanien hörde sig för efter det argentinska U20-VM-guldet 2005. Det hade blivit för bra. Det har inte blivit rätt. Messi må vara byggd i Barcelona, men är och förblir argentinare.
Han är och förblir ett litet mysterium. 91 (n-i-t-t-i-o-e-n!) mål i år, ofta känns det som att vi tar hans (och Cristiano Ronaldos) överlägsenhet för given. Att vi inte helt förstår vilken sanslös spelare han är. Att vi kanske inte får se så många liknande i vår livstid.
Ungefär som med Spanien.

• • •

4 x 2.

När katalanerna och deras kompisar kalasade i Kiev var den blågula festen sedan länge över. Vi gick in i det här EM-slutspelet med mängder av frågetecken, vi lämnade med ännu fler. Ingen blev klokare på någonting. Allra minst Erik Hamrén.
Först var det premiärvimset mot Ukraina, sedan var det den engelska livlinan som gled oss ur händerna. Sedan var det inte mer. Rekorduselt. Björn Andersson – Österlegendaren och Bayern München-byggaren, som numera huserar i Hässleholm – tyckte att Ukrainaförlusten var en sak. Men att Sverige aldrig borde förlorat mot ett begränsat engelskt lag. Det låg mycket i det.
När Zlatan så småningom låg i luften mot Frankrike var det redan över. Sverige hade tappat stolpar, tappat markeringar, tappat mittfältet, tappat strukturen, tappat tålamodet och förlorat ansiktet. Ingen fick ett genombrott, allra minst Rasmus Elm. Olof Mellberg slet, men fick ändå ett bittert avsked.

I hans frånvaro började VM-vägen till Brasilien i Malmö. I den stan blev det ack så kasst mot Kazakstan. Men tre poäng. Det fortsatte i Torshavn, där en häst såg Sverige göra sitt bästa för att få torsk. Men det blev tre poäng.
Och så vinglade en skadskjuten skara in på Olympiastadion i Berlin. Med fina minnen, med oroliga aningar. Vi balanserade på avgrunden, till den nedrigaste av förnedringar. Istället bidde det bragdernas bragdmamma. Med Rasmus Elm som matchhjälte.
Jublet hade knappt lagt sig när England väntade i en vänskaplig invigning av Friends arena. Ibland, när det gnälls om att det var bättre förr, sägs det att vänskapslandskamperna var så mycket viktigare då. Det här blev undantaget, inte sedan Agne Simonsson avgjorde på Wembley 1959 har en svensk träningsmatch genererat sådana rubriker. Men inte ens öisaren satte fyra baljor. Definitivt inte det målet.

Det var ett fantastiskt mål, ett fantastiskt Zlatan Ibrahimovic-fyrverkeri, det var två helt fantastiska fyramålsmatchslut. Ändå får glädjen inte överskugga oron. Vi saknar kvalitet. Vi saknar en tanke. Erik Hamrén-regimen har tagit några stora segrar – Holland, Frankrike och England. I matcher där alla inte haft allt att spela för. Poängen i Berlin kan ingen ta ifrån dem, men hur betydelsefull blir den när VM-kvalgruppen slutsummeras?
Eller, äh, kanske blir den helt avgörande. Det är fortfarande en väldigt lång väg till en avgörande hemmamatch mot Tyskland, det är ännu längre till Brasilien. Men så har vi sagt förut. Landslaget brukar kunna krångla sig fram. Förhoppningsvis är mirakelkvoten inte helt fylld ännu. För hoppet är det sista som överger oss. Det och Zlatan Ibrahimovic.

• • •

212 040 – 100 .

Om vi säger att en genomsnittlig Premier League-match varar i 93 minuter (med Fergie-time inräknad) innebär det 5 580 matchsekunder. En säsong är 38 omgångar lång – alltså 212 040 sekunder.
Den 13 maj räknade vi ned. Oh my, som vi räknade. Det var 103 sekunder kvar. 102. 101 ...
Då, när det var exakt 100 sekunder kvar av säsongen, kom Sergio "Kun" Agüero farandes.
Jag skrev tidigare att Zlatan skrivit in sig i den franska fotbollshistorien, här skrev en argentinare (Maradonas svärson, no less) om den engelska. Efter år som förlorarnas förlorare verkade Manchester City vara på väg att missa matchbollarnas matchboll. Shejkerna skulle ju bara krönas formellt, hemma mot Queen's Park Rangers. Uppe i Sunderland gjorde United sitt. City-seger krävdes. Men 1–2. På övertid satte Edin Dzeko 2–2. Och så. Den galna glädjen då var en av årets starkaste minnesbilder.
Som nästan ändå suddats ut nu. För den historiska ligatiteln är redan historia, Manchester United har åter seglat ifrån. För nu.

För 2012 var året när vi (åter igen) lärde oss att inte ta något för givet. Inte ens i den påstått förutsägbara klubbfotbollen.
I Champions League skulle det bli drömfinal i München, tidernas mest klassiska clásico. Det slutade med att Chelsea, Roman och London tog sin allra första seger. I Spanien bröt Real Madrid Barcelona-monopolet, i Italien återuppstod Juventus. Zlatan inte vann ligan – för första gången sedan 2003!. Skytteligan tog han däremot.
Och mest oväntat av allt, i världens mest oförutsägbara liga gick det precis som väntat. Efter sex års frustrerande mållinjessnubblande stod Elfsborg hela vägen. Uppstagade av en fotbollsnörd från Växjö. Jörgen Lennartsson verkade inte hetsa upp sig nämnvärt över SM-guldet, det väntar alltid en ny säsong runt hörnet. Helsingborg och AIK visade att det finns visst svenskt hopp i Europa, Jörgen Lennartsson har varit där förut.

• • •

343.

Snart Nu är det 2013. Vad kommer nästa årskrönika att handla om?
Förhoppningsvis om en hel del damer, om ett framgångsrikt och folkfestligt EM i Sverige (däremot lär nästa Öster-avancemang dröja). Helt säkert handlar den texten om herrarnas VM-kval, kanske om ett nervpajande playoff. Kanske om hur Barça vann sin tredje CL-titel på fem säsonger. Kanske om hur Lennartsson behöll Lennarts pokal.
Det kommer att finnas nya siffror. Siffror som obönhörligen beskriver ännu en Östersäsong. Fågel, fisk eller mitt emellan. Fast det finns inget mitt emellan. Att hänga kvar räcker så bra. Det är ju inte möjligt att tippa en allsvenska de första dagarna i januari, men … jo, det borde kunna gå. Det vore nästan lika roligt som den här forumtråden.

Det går om Öster behåller fötterna på jorden den här gången. Om man håller huvudet kallt i höst, oavsett hur våren och sommaren har varit. Och samtidigt vågar drömma. Kuno filosoferade fint om det där, när jag frågade om han var nöjd med Roar Hansen-övergångssumman.
– Nöjd? Man är aldrig nöjd. Inte ens om man vinner allsvenskan, då vill man vinna Champions League. Inte förrän man kommer till sidan 333 på text-tv är man nöjd.
2013 är Öster på sidan 343. Gott så.
Gott nytt fotbollsår.


Undergången och utgången

Fredag 21 dec 2012, 01:02

Så lite liv i bloggen när du minst anar det, när det gått så långt att folk börjat fråga om jag bytt till någon gratistidning. En stund över, när snön tagit över och vi funderar på årssammanfattningar och borde diskutera vem som var bäst i år (men det blev ingen lång diskussion, varken i Växjö eller världen eller Sverige).
Vi ser framåt istället. Mayaindianer sas visserligen ha satt sina slantar på att världen får rött kort i morgon, men redan nu, timmarna före, försöker experterna ta tillbaka tipset. Medan jag väntar försöker jag mig på något ännu mer avancerat än att tidsbestämma apokalypsen – att tippa Champinjonligan.
Den som alltid är bäst på våren, när stormatcherna poppar upp ... som svampar ur marken. När alla säkerhetslinor är kapade och de allra tyngsta svävar omkring där på stjärnhimlen, i en fantastisk galaktisk batalj. Vi får se var det landar nu – marginellt fler än i år trodde på Chelsea i fjol. Vi får se vem som står kvar med en buckla i handen när kanonerna har slutat mullra i maj.
Men first things först, här är den johanssonska juryns röster om åttondelsutgången.

• Manchester United–Real Madrid
Alla stormatchers moder. Gammelfarfar mot den respektlöst respektfulle uppkomlingen. Mäktiga traditioner, mäktig nutid. Cristiano Ronaldo.
För snart tio år sedan (herregud!) var det Den riktige Ronaldo som applåderas i Manchester. Risken Chansen är stor att även C-Ron rinner igenom ett United som just nu har problem att kontrollera både mittfält och försvarsområde. Det kommer att bli en högklassig duell, där det kommer att smälla, där det kommer att ramla in mål. Men ett Real som redan är ohjälpligt efter i la ligan, som måste rädda hedern med tidernas tionde titel i "sin" turnering, känns lite vassare framåt. Och bakåt.
Real vinner.

• Barcelona–Milan
Allt fokus på Tito Vilanova i dessa dagar. För första gången den här säsongen. Vilket är märkligt, med tanke på tabellraden 15–14–1–0–54–18–46. Om hans sjukdom går åt rätt håll (vilket den tack och lov verkar göra), om den inte blir en alltför stor distraktion, är FC Barcelona den stora CL-favoriten i vår. Milan har intressanta inslag, men har våren 2013 reducerats till en lagom irriterande vägbula på autostradan mot slutomgångarna.
Barcelona vinner.

• Paris SG–Valencia
För snart sex år sedan (oj!) satt jag på Mestallas våldsamt sluttande läktare och såg en annan CL-åttondel balla ur i fullt slagsmål. Efter slutsignalen. Valencia hade redan slagit ut Ibras Inter. Han har fortsatt att gå på pumpen, och tycks i dag villig att gå över både berg och Lyonskallar för att nå erkännandet en Champions-buckla skulle inbringa. Dock inte villig att tacka nej till en pengapåse i Paris. Det ger ingen final nu heller. Men när den värsta krisen har avvärjts bör Qatar-kombinationen kunna navigera förbi ett Valencia som stannat i växten för länge sedan. Och där man blev kvar på Mestalla.
PSG vinner.

• Celtic–Juventus
Vi har våra randiga skäl att se fram emot det här Lustig-a mötet. Ett skotskt monopollag, som för inte så länge sedan ansågs vara en drömlottning för Helsingborg. En turinsk tungviktare, som gått från grå eminens till att bli ett svartvitt poplag. Som spelar väldigt bra fotboll. Det blir bra drag. Fullt möjligen en hemmapoäng eller tre i det första mötet på Parkhead. Men inte tillräckligt stor marginal för att undvika ett italienskt avancemang i returen.
Juventus vinner.

• Sjachtar Donetsk–Borussia Dortmund
Mumma för fotbollsfinsmakarna. Ukrainska gruvpengar mot massornas mästare i Ruhrområdet. Sjachtar kom före både Juve och Chelsea i gruppspelet, kanske är 2013 året man på allvar brassar in i Europa-eliten. Men troligare är kanske att Dortmund når dit med sin speedade, Klopp-klapp-fotboll.
Dortmund vidare.

• Porto–Málaga
Iberiskt, blåvitt derby. Mellan två lag som trivdes bättre förra våren. Som hade mer poäng (Porto) och pengar (Málaga) då. Nu är de lik förbenat här. Familjärt territorium för ett Porto som alltid är under ombyggnad, där president Pinto da Costa brukar gräva fram nya plantor. Ovan mark för ett Málaga som fastnade halvvägs igenom en makeover, men som dansade igenom gruppspelet med sitt spännande spanska krisbygge. Undrar om det inte står pall här också.
Málaga vidare.

• Bayern München–Arsenal
Lottningen var kanske inte vad Arsène Wenger behövde. Självförtroende-uppumpade, umpa-umpa-Bayern som redan avgjort Bundesliga. Som nu ska ta sin efterlängtade Europa-revansch. Arsenal blandar och ger (och fick en hel del gratis mot ett gorksskt snedsparkande Reading i måndags). Du är aldrig chanslös med Santi Cazorla i elvan och i sina bästa stunder skulle Gunners kunna hota. Men om inget revolutionerade inträffar i München eller London under januarifönstret blåser Bayern igenom här.
Bayern vidare.

• Galatasaray–Schalke 04
Turkiska ligaettan mot tyska sjuan. En gruppetta som gjorde det bra i en mindre bra omgivning, mot en tvåa som behövde ett mini-mirakel för att krångla sig förbi Cluj. Schalke 04 kickade coachen Huub Stevens i veckan, kaptenen Benedikt Howedes förklarade läget i Gelsenkirchen med orden "det är inte lätt att spela fotboll här". Det blir inte lättare i Istanbul. Johan Elmander kan faktiskt älga in i en CL-kvart framåt mars.
Galatasaray vidare.


Konsekvent i advent

Måndag 03 dec 2012, 18:30

En snöig februaridag 2011 gjorde Roar Han Sen sin första Tipshallsträning.
En snöig decemberdag 2012 gjorde han sin sista.
Stidsvigs-Hansen roade in i det sista, sen drog han. Han hade sina randiga skäl att försvinna bort, in i Österhistorien. Han lyckades med allt utom avskedet. Istället satt en man i rutig skjorta i Myrans pressrum och pratade om framtiden.
Frågetecken skulle rätas ut, men det var få utropstecken. En sansad stämning. Ingen öppnade ens de framställda vattenflaskorna. Dramatiken var över, fajten färdig. När vi kom till presskonferensen tjugo i fyra låg pressmeddelandet redan där. Andreas Thomsson tar över, Divan tycks komma när han kommer hem från sitt sista Värnamouppdrag (en resa till Kanarieöarna). Det låter som en vettig lösning.

Men det är likt förbenat en lösning på ett problem. Det är ju trots allt så att absolut ingen ville byta ut Roar Hansen. Inte innan Helsingborg började tjata. Kuno ville inte svara på om han var nöjd med kompensationen, pratade om nödvändigheten av att kontrakt bryts ibland. Men sällan står tränarövergångssummorna i proportion till beloppen som byter konto när spelare flyttar.
Öster snodde en tränare från Ängelholm, den här vintern fick någon annan spela bov. Andra supportrar rasade. Kuno passade på snappa upp en ersättare när Åtvidaberg fick för sig att byta.
Trots en fin ÅFF-åttondeplats, trots fint spel. Lika många gjorda mål som svenska mästarna. Men också fler insläppta än väldigt nedflyttade Örebro. Thomsson sa själv att det talats om "en ny röst". Det brukar låta så. Nanne Bergstrand filosoferade en gång "det viktiga är väl vad rösten säger?" Den här öländska stämman sa inte så mycket mer om det verkliga östgötska skilsmässoskälen, pratet om förändringsbehov efter sju osvåra år låter mycket som en efterhandskonstruktion. En svajigare höst är kanske närmare svaret.

Och kanske blir det Östers stora lycka. Det är en ovälkommen, påtvingad förändring som är tänkt att innebär ganska lite … förändring.
När jag frågade Thomsson om den viktigaste lärdomen från Åtvids allsvenska överlevnadsår svarade han:
– Att vara konsekvent.
Att tro på sin idé, att inte få panik om det börjar ta emot när överraskningsfaktorn falerar framåt sensommaren. Helt rätt. Öster var redan ett lag med en idé, när Thomsson funderat färdigt på spelsystem och på hur truppen ska breddas (en annan allsvensk lärdom) kan föreningen växa vidare. Även om det lät en smula förhastat när Ordföranden pratade om att bli ett av Sveriges bästa lag. Ett steg i taget.
En triangel i taget. Den nye dirigenten slog an just den tonen när han pratade om spelidé, det var bland det första Roar Hansen sa efter sin inledande Östermatch också. På baksidan av pressmeddelandet klottrade jag även ner sensationella citat som "viktigt att vara tydliga" (Thomsson om sitt ledarskap), "fyrbackslinje", "tålamod", "forceringsspel" och "kanter" (Thomsson om sin spelidé), "bra centrallinje" (Thomsson om sitt nya lag), "inget revolutionerande" (Thomsson om hur han skulle förändra det laget) och "helt ointressant" (Sven Johannesson om övergångssumman).

Det är den alls inte, mycket mer intressant än vilken dialekt tränaren talar. Men mest intressant är framtiden. Kuno höll med om att tränarproblematiken stört silly season-upptakten, att han hellre lagt fokus på spelarkontrakt. Att osäkerheten på bänken väckt självklara spelarfrågor.
Nu finns det ett svar, nu finns det en plan uppdragen i snön. Snart finns det assisterande också. Sedan kan kanterna vässas. Sedan kan konsekvensen börja. Kanske till och med kontinuiteten.


Måndagsmummel

Måndag 26 nov 2012, 18:26

Det känns som att det har varit måndag hela den här veckan. Det känns som att vi har varit här förut. Som att vi återvänder.
Till diskussionerna om helgen som varit, om den senaste festen. Numera varar de helgen lång, från tidig lördagsförmiddag till sen söndagskväll. Det bjuds mer, det är bättre producerat. Men det är fortfarande lika flummigt.

Med svår abstinens skrev jag om Italien, om San Siro, om Inter, i förra veckan. Den gångna helgen jublade den andra halvan av Milano – Juventus besegrades med en fabulöst feldömd straff. I förra veckan handlade de europeiska raserirubrikerna om Sjachtar, om Luiz Adrianos alldeles egna sätt att ge Nordsjälland bollen tillbaka. I fredags skrev BBC Magazine om ett annat fenomen som brukar kunna väcka känslor – den eventuella existensen av "Fergie Time". Stämmer det att United får större tidstillägg när poängtapp hotar?
Det gjorde det. Ibland. Opta Sports siffor visade visserligen att United är det lag som har störst differens i tilläggstid mellan matcher där Man leder och ligger under (spel i 79 extrasekunder i det senare fallet). Den här säsongen. Andra säsonger har det varit annorlunda. Fler siffror, från Decision Technology, berättade att om ett "starkt" hemmalag leder blir tilläggstiden i genomsnitt 46 sekunder kortare. Förre domaren Graham Poll erkänner att i artikeln att domare omedvetet påverkas av trycket. Intressant. Föga förvånande.

För det är trots allt fotbollen vi pratar om. Vi är många som gör det på måndagsmorgnarna, som har (försökt) planera helgen runt den. Andra planerar sitt liv runt den. Sin framtid. Det är en miljardindustri på den högsta nivån, en mångmiljonmaskin här. Det är en sport, sport är alltid vansklig, följer aldrig övriga samhällets regler. Men fotbollen utmärker sig. Med sin särställning. Och med sitt flum. Visserligen har Fifa sagt "nja" till målkameror, men på San Siro i går kväll fanns bara tv-kameror (de var desto fler). Alla visste att Luiz Adriano gjorde fel i tisdags, men domaren kunde inte stoppa honom. Ingen kan berätta exakt hur mycket tid domaren bör lägga till nästa gång United är i brygga (det dröjer förstås) och SAF pekar uppfordrande på klockan. Ingen vet.
Därav diskussionerna.
Som på många sätt är fotbollens charm, fotbollens livsnerv. Liksom den Keane-hårda konservatismen – vi har minsann gjort så här i alla tider, vi ska inte ändra på oss. Fotbollen har vunnit mycket på det, att inte hänga med i de senaste nyckerna, att fortsätta lunka på i sina inkörda hjulspår. Runtomkring planen är allt väldigt annorlunda i dag, men på gräset (eller vad det nu är för underlag) är det i stort sett samma fotboll som far, farfar och farfars far såg. Samma regler. Samma diskussioner på måndagarna.

Kanske har vi ändå snart nått punkten där det inte håller längre. Där fotbollen måste agera.
Där kamerorna måste in. Men vad ska de i så fall se? Om bollen korsade mållinjen? Allt som sker i straffområdet? Samtliga offsideavblåsningar? Jag vet inte, jag är nog inne på alla tre. Kanske.
Och ska man i så fall göra något åt klockan också? Effektiv matchtid är antagligen dödfött, men varför inte någon slags mätning av hur långa speluppehållen är, och en mall för hur mycket extraspel det ska ge (typ – speluppehåll i sammanlagt x–y minuter ger tre minuters tillägg).
Båda de här revolutionerna ska förstås bara gälla eliten, de som har råd. De som har satsat. Det är galet att ingen lyckats göra något ännu, det blir svårt att göra det någonsin. Men vi närmar oss ögonblicket. Snart eller så småningom. Det är inga lätta frågor, svaren blir svårsmälta för många.
Lika kontroversiellt borde det inte vara att reda handsregeln (boll på handen är hands). Eller förvirringen kring spelarskador på planen. En spelare blir liggande, domaren tycker inte det är värt att blåsa av, motståndaren har bollen – vad göra? Spela ut eller inte? Och om du spelar ut – var och hur ska du få tillbaka bollen? Här är det lättare att räta ut frågetecknen. Genom att låta domaren bestämma. Ge hen ökade befogenheter, nya direktiv. Skadan behöver inte vara livshotande för att spelet ska stoppas. Men den skadade spelaren får vänta X minuter innan återkomsten till spelet. Laget som hade bollen vid avblåsningen får fortsätta med den.

Ibland är det enkelt. Ibland är det svårt. Ibland är det måndag. Alltid är det fotboll.

Uppdatering, onsdag. TT skriver så här i ett eftermiddagstelegram:
"Tilläggstiden blev ovanligt lång och Brage kvitterade till 4–4 i den 98:e matchminuten. Efterspelet kan bli ännu längre, drygt tre veckor efter den sista omgången i fotbollens superetta har Varberg bestämt sig för att protestera.
– Där förlorade vi 250 000 kronor i placeringsbonus. Spelarna blev dessutom blåsta på 2 000 kronor i segerbonus, säger Varbergs ordförande Conny Almsenius till Hallands Nyheter.
Den annonserade tilläggstiden i matchen på Domnarsvallen i Borlänge var tre minuter, men en skada i den 93:e minuten gjorde att ytterligare minuter lades på."


Daniel Enestubbe

Daniel Enestubbe, 40 år, sportreporter, krönikör och författare.
Jag tycker om att tycka.
Jag tycker till om allmänt i allmänhet och om sport i synnerhet.
Vissa tycker det jag tycker är lysande medan andra tycker det jag tycker är fetuselt.
Det tycker jag är bra.

daniel.enestubbe@smp.se
Telefon: 0470-770 664



huvudnyheter just nu

Exklusivt för Smålandsposten - Här är Växjös nya landmärke

Nyheter [Uppdaterad 2014-12-19]

Lyx blandat med nytta. Så ser planerna för Växjös nya landmärke på Arenastaden ut. Det nya jättebygget blir 19 våningar högt, med en guldskimrande fasad och kommer kosta 600 miljoner kronor. Exklusivt för Smålandsposten presenterar Anders Öman sina planer.

 


Fotbollsbloggen

En blogg om fotboll (faktiskt). Från Öster till väster, från Champinjonligan till de svenska fotbollsåkrarna.
Vid tangentbordet finns Per Johansson, specialreporter och sportredigerare på Smålandsposten. Blev aldrig särskilt ordinarie i Torna Hällestads P76-lag i början av 90-talet, men fick i alla fall en fast plats i Smp:s laguppställning 2007. Trivs både på Värendsvallen och på La Bombonera i Buenos Aires, och försöker se fotbollen som något mer än bara ett spel. Samtidigt som den ju är just det.
Finns även på Twitter.

per.johansson@smp.se



Arkiv


Senaste blogginläggen

Blogg

Mångmamma

Eva Kvist bor utanför Braås med många barn och man. Hon bloggar om livet med en stor barnaskara och om tillvaron i stort.

Blogg

Anonymia

wahoonieshaped.blogspot.com - ett fantastiskt liv sett ur ett grodperspektiv.

Anonymia Pseudonymssons fantastiska liv

Nyheter

Smålandsposten sätter färg på julen

När rondellerna i Växjö blev utan julpynt ryckte Smålandsposten och vår inredare Erica Hörberg ut. De färgsprakande granarna i Linnérondellen föll förbipasserande i smaken.

 

Nyheter

Läs mer i dagens Smålandsposten

Växjö: Ingen succé för Attefallshusen - än • Julpyntad rondell i neon • Musikaliska talanger rev ner applåder • Inblicksintervjun: Charlotta Svanberg Motor: Fler cyklister dör i trafiken • Uppvidinge: Satsning på säkerhet Älmhult: Bland molnen med en flygkonstnär Alvesta: Nya vägen minskar avstånden • Personligt: Detlef Quast 70 år • Krönikan: Linéa Helge: Musik ger mig ångest

Nyheter

Lucia från Växjö domkyrka

Smålandsposten sände direkt från Katedralskolans luciatåg i domkyrkan i Växjö på lördagen. Se sändningen i efterhand här.

 

Nyheter

Smålandsposten på Facebook


Nyheter

Ingen jul utan tomte och julgran

Smålandspostens tomte visar upp barnens teckningar och pratar med en julgransexpert!

 

Mest läst på smp.se senaste dygnet


Senaste nytt på sporten

Senaste nytt från TT Sverige/världen

Senaste nytt från Kultur & Nöje

Mitt_Lammhult

Mitt Lammhult din lokala mötesplats.

Taggade.se

Taggade.se

En späckad tävlingskalender, reportage och resultat från olika lopp. Nu lanserar Smålandsposten en helt ny sajt för tävling och träning med fullt fokus på det som händer i sydostregionen.

logga
Logga
Bilen
Ford Mondeo 2,2TDCi Business 5d -11
Svartmetallic 5.600 mil 193.000 kr