Kalmar som numera är garanterad sin tredjeplats i serien kommer att få kvala. Dock blir det som om de kom tvåa, eftersom Kristianstad i egenskap av bästa tvåa går direkt upp till division 1.
Målsättningen för Kalmar har aldrig varit någon hemlighet. Man vill upp i division 1. Men där har strategierna tagit slut. Man pratar inte så mycket om hur. Inte förrän man vågade satsa på en ung tränare (efter att en annan viss aspirant blivit nekad året innan) som började sätta upp nya mål utefter det spelarmaterial man hade.
Ärligt talat är jag inte speciellt imponerad av spelarmaterialet i Kalmar. Däremot är jag imponerad av vad Jocke har åstadkommit med det materialet. I princip alla spelare har tagit ett kliv framåt och man har inte tappat en gnutta av det självförtroende som på något sätt blivit Kalmars signum. Men kanske viktigast av allt har man lyckats väl med rollfördelningen.
Nu väntar som sagt ett tufft kval. Ett kval som jag i ärlighetens namn inte kan se att man kommer att klara av (även om jag hoppas det av hela mitt hjärta). För det räcker inte med att slå ett lag från division två västra. Man måste även fixa ett division 1-lag och ska man klara av båda dessa slag, vill det till man har ett gäng ess i rockärmen.
Med Alstermo gick det. Med nöd och näppe. Vad som avgjorde då var taktiskt fulspel (bland annat en tvåpunkt från start), grisvilja och en jävla massa tur. Det var ingen vacker handboll – men vi tog oss upp.
Kanske mest intressant är dock vad som hände sedan och det är väl det som jag tycker skiljer dessa båda föreningar jag har spelat för mest av allt. Men det sparar vi till senare i veckan.
Det allsvenska äventyret är över för Alstermo som i och med dagens förlust spelar i division 1 nästa år. Tyvärr kan man väl inte påstå att man slutar med flaggan i topp heller. Att bli utklassade i Grytan hör inte till vanligheterna men den här gången hade Alstermo inget att sätta upp mot Västerås som vann med 17-30 (7-14).
Men att spela i ettan passar nog Alstermo bättre. Åtminstone med de spelare man rör sig med i nuläget. Ruljansen på spelare som pendlar till skogarna har alltid varit stor så vi får väl se hur truppen ser ut nästa år. Men spelare som Johan Svensson, Peter Allgurin och Jonas Holmström saknar den där ungdomliga hunger som krävs för att ständigt prestera på topp. Jag tror att de mest är sugna på snacka lite skit o omklädningsrummet och ”lira lite”.
Mr Vilja himself, Jonas Jonasson, som föregående år blev övertalad att ta upp spelandet har nog heller inte mycket sug kvar efter den dystra avslutningen av handbollsåret 2010/2011. Min gissning är att vi har fått njuta av denna tekniker* för en sista gång.
Och kantspringaren Anton lär behöva röra på sig om han vill behålla sin ungdomliga entusiasm. ”Traditionell” handboll, med få utspel blir lätt tråkigt och inte heller så utvecklande.
Stora frågetecken inför Alstermos trupp nästa år alltså. Men det är ju som sagt bara gissningar.
Den här bloggen, som gått lite på halvfart den sista tiden, tar nu en paus för att eventuellt återkomma inför säsongen 2011/2012. Frågan är om inte en blekfet bloggare ska ge sig på lite handboll igen. Det har minst sagt börjat klia i fingrarna.
*När Jonas i en match för några år sedan flippade motståndarens målvakt över huvudet och målvakten blev förbannad ska Jonas ha sagt. ”Du har ju att göra med en tekniker för fan!”
Imorgon kan den allsvenska sagan vara slut för Alstermo IF. Alstermo som började sin allsvenska debut så bra har bara lyckats ta 4 poäng efter juluppehållet. Ryktet går att man hänger med huvudena och tappat viljan – det som tidigare varit ens signum. Alstermo som spelar en traditionell handboll ska också efter uppehållet blivit rejält inlästa – något som straffar ett lag med begränsat antal träningar.
Imorgon gästar Västerås Grytan. Ett Västerås som i förra matchen tvålade dit Alstermo med 34-27 (19-17). Då stod spelande tränare Martin Boqvist för tre av målen.
Därmed är Alstermo piskade att vinna för att tvinga fram en tredje match.
Handbollssäsongen är slut för Kalmar HK för den här gången. Det slutade med en vinst, men 30-28 räckte inte mot ett förstärkt Önnered. En ny målvakt och en duktig niometersspelare som enligt Oscar Andersson i Kalmar, ”gjorde allt” såg till att drömmarna om spel i division 1 gick upp i rök.
Frågan man ställer sig är om det hade varit annorlunda om Kalmar fått dra fördel av hemmaövertaget man skulle ha haft. Första matchen blir oftast lite nervös och stirrig när lagen känner lite på varandra. Den matchen SKULLE ha spelats i Göteborg, men en planeringsmiss och en innebandyturnering ställde till det och istället spelades första matchen i Kalmar sporthall.
Man har ännu inte gått ut med några förstärkningar och man har heller inte annonserat att några spelare kommer att lämna klubben. Hetast på listan på eventuella förstärkningar (om man ska tro läktarskvallret) är Magnus Sjöbom och en avdankad bloggare.
***
Alstermo som också hamnat i en kvalsituation ställs nu inför IVH Västerås. Det såg länge ut att bli Wasaiterna (Wassarna vann första matchen med 30-25), ett lag jag var med och slog i kvalet upp till ettan, men efter dagens match (vinst för Västerås med 33-24) står det alltså klart att Västerås blir motståndare.
I Västerås återfinns Martin Boquist. Boquist som gjort 218 A-landskamper, har även meriter från klubbspel i storklubbar som Kiel och FC Köpenhamn.
Ryktet går att Alstermoarna tappat gnistan helt. Att behöva vänta två veckor till (första matchen spelas 10 april) för ett negativt kval lär knappas stärka motivationen. Och frågan är hur många spelare man får behålla inför nästa säsong. En gissning är att Johan Svensson, Jonas Jonasson och Peter Allgurin, är på väg att lägga skorna på hyllan.
Ett gemensamt mål i Kalmarlägret var två till tre tekniska fel. Efter fem spelade minuter räknade jag till sju. En mycket darrande inledning gjorde att Kalmar snabbt kom i underläge. Det såg minst sagt nervöst ut.
Micke uttryckte efter matchen att Önnered var bättre än de trodde och att de framförallt spelade ett förvånansvärt bra försvarsspel. Jag kan inte annat än hålla med. Gång på gång täckte man ner Kalmars försök från nio meter. Till och med målmaskinen Jakob hade det tufft och fick in sitt andra mål först efter 18 minuter.
Som många andra matcher blev det därför även denna gång avgörande hur man skötte sig bakåt men det var först när man efter 20 minuter bytte in Jesper Törnkrantz i målet det började se bra ut. Jesper, som för övrigt var Kalmars bästa spelare, gjorde några fina räddningar och man kunde göra några enkla kontringsmål. På tio minuter gick man från 8-13 till 13-13. Lägg till att Önnered i sista sekunderna fick en utvisning och känslan inför andra halvlek var bra.
I början av andra halvlek valde man att punktmarkera Önnereds playmaker. Och ett tag såg det riktigt bra ut. Kalmar ledde med 20-17 och var en man mer. Sedan kom nerverna in i bilden. 20-17 blev 20-20 och man följdes sedan åt fram till 22-22.
Avslutningen av matchen såg ut som början. Hetsigt, slarvigt och nervöst. Medan Önnered tog det lugnt och spelade på resultatet kändes det som att Kalmar fortfarande försökte vinna matchen, trots att detta egentligen bara var första halvlek. Önnered kunde rycka och efter 26 minuter var ställningen 22-27.
Slutresultatet skrevs till 24-28 och läget ser minst sagt tufft ut inför andra halvlek i Götlaborg.
I föregående inlägg rörde jag lite vid strategier och målsättningar i samband med Kalmars kval. Efter att ha klarat av kvalet med Alstermo 2009, vann man division 1 och gick därför rakt upp i Allsvenskan. Hur? Man hade strategin klar för sig redan från början.
Truppen från division 2 hade man säkrat och dessutom hade man redan testat ett antal spelare under säsongen som skulle komma att förstärka truppen nästa år. Man behöll spelidén och värvade spetskompetens i form av rutinerade spelare som tillförde stabilitet och trygghet både på och utanför planen.
Att gå rakt igenom en division tillhör inte vanligheterna och hade det inte varit för en tjock plånbok, så hade det förmodligen inte gått på samma sätt. Men det är så enkelt att säga att det bara är för att man har pengar som man når framgångar. Det handlar om mer än så. Det handlar om att printa ner på papper, vad det är man ska åstadkomma och sedan handla utifrån det enligt en klar strategi.
I Kalmar har jag länge hört att man vill ”gå upp i ettan”. Man pratar sällan om att etablera sig i division 1. För vad händer om man väl går upp? Det skulle vara trevligt att få läsa om på hemsidan, i tidningen eller bara höra av någon från föreningen.
Kalmar som numera är garanterad sin tredjeplats i serien kommer att få kvala. Dock blir det som om de kom tvåa, eftersom Kristianstad i egenskap av bästa tvåa går direkt upp till division 1.
Målsättningen för Kalmar har aldrig varit någon hemlighet. Man vill upp i division 1. Men där har strategierna tagit slut. Man pratar inte så mycket om hur. Inte förrän man vågade satsa på en ung tränare (efter att en annan viss aspirant blivit nekad året innan) som började sätta upp nya mål utefter det spelarmaterial man hade.
Ärligt talat är jag inte speciellt imponerad av spelarmaterialet i Kalmar. Däremot är jag imponerad av vad Jocke har åstadkommit med det materialet. I princip alla spelare har tagit ett kliv framåt och man har inte tappat en gnutta av det självförtroende som på något sätt blivit Kalmars signum. Men kanske viktigast av allt har man lyckats väl med rollfördelningen.
Nu väntar som sagt ett tufft kval. Ett kval som jag i ärlighetens namn inte kan se att man kommer att klara av (även om jag hoppas det av hela mitt hjärta). För det räcker inte med att slå ett lag från division två västra. Man måste även fixa ett division 1-lag och ska man klara av båda dessa slag, vill det till man har ett gäng ess i rockärmen.
Med Alstermo gick det. Med nöd och näppe. Vad som avgjorde då var taktiskt fulspel (bland annat en tvåpunkt från start), grisvilja och en jävla massa tur. Det var ingen vacker handboll – men vi tog oss upp.
Kanske mest intressant är dock vad som hände sedan och det är väl det som jag tycker skiljer dessa båda föreningar jag har spelat för mest av allt. Men det sparar vi till senare i veckan.
Det går enligt planen för Kalmar HK som i och med kvällens vinst blev klara för kval. Di Vide stod för motståndet – en på papperet svår match. Därför ställer jag mig frågande till om man anlände till Kalmar med fullt manskap. För det var långt ifrån några fullvuxna grabbar som ställde upp ikväll.
Men Kalmar var taggade och man visade redan från början att man tänkte vinna den här matchen. Man knöt näven åt pågarna från Ystad som såg rejält skärrade ut till en början.
Och man bjöd på en rasande start. Efter sju minuter hade Kalmar ryckt till 4-1 trots att Di Vide valde att punktmarkera Kalmars anfallsvapen Mikael Johansson. Då släppte man punkten. Resultatet? Micke tog över regin i anfallsspelet och efter tolv minuter var ställningen 7-1. Di Vide återtog punkten men fick ändå inte tag i Kalmar som fortsatte att producera mål främst med hjälp av sluggern Jakob Oskarsson.
De unga från Ystad hade oerhört svårt att stoppa ”Jake” som även denna kväll öste in mål för sitt Kalmar. När Micke punktmarkeras är Jake den i särklass giftigaste spelaren framåt för Kalmar och han gör de absolut viktigaste målen. Han är den som kan göra mål, trots att spelet inte är bra.
Efter dryga kvarten var ställningen 13-6 och Di Vide var på väg att knäckas. Men så kom downperioden. Det är ofrånkomligt. Men Kalmars lägstanivå är alldeles för låg. Man slappnar av alldeles för mycket och släpper in Di Vide i matchen igen. Halvtidsresultatet skrevs till 14-11 men det skulle inte dröja länge av andra halvlek förrän Di Vide hade kvitterat.
Den största anledningen att de unga ystadspågarna tilläts komma ifatt fanns på högersidan. En mycket teknisk högernia bröt igenom på utsida två gång på gång och när Kalmars etta var där för att hjälpa till spelade man ut bollen till kanten till en lika teknisk spelare.
Det var egentligen inte förrän Kalmar satte in Emil Johansson på vänstertvå som man täppte igen luckan och kunde rycka igen. 22-18 blev, trots något odisciplinerat spel (missad straff och klart kantläge) snart 25-19 och saken var klar.
Slutresultatet skrevs till 30-23 och Kalmar är nu klart för kval. Grattis!
Det börjar att dra ihop sig för Smålands bästa handbollslag. Med fyra matcher kvar ligger Alstermo med sina 17 poäng på en niondeplats i en extremt jämn Allsvenska. Warta, Helsingborg och Hästö har också skrapat ihop 17 poäng och slåss om att undvika kval. Dessa utgör platserna 10, 9, 8 och 7 och Alstermo ligger alltså på niondeplats, trots att man släppt in minst mål i Allsvenskan.
Det är ingen hemlighet att försvars- och målvaktsspelet varit Alstermos styrka och faktiskt känns det ganska naturligt. Man har stora försvarsspelare som dessutom har stor rutin. Och så bra målvakt förstås. Att målen inte kommit framåt i lika stor utsträckning tror jag hänger ihop med att man inte tränar lika mycket som de andra lagen. Försvarsspelet är traditionellt och alla vet vad som förväntas av dem, men vad gäller anfallsspel så krävs nog fler träningar i veckan för att arbeta in lösningar på motståndarnas försvar. Det och det faktum att Lundberg, åtminstone så länge jag var aktiv, alltid betonade försvar. Taktiksnacket inför varje match var: Försvar, försvar, försvar – och det gick ju bra.
För vi ska inte glömma bort att man är nykomlingar i Allsvenskan. Detta trots att man tonar ner i princip allt i media. Också en taktik ala Lundberg. Låga målsättningar och så tugget: ”Vi är inte riktigt nöjda. Vi är lite sjuka och skadade. Det ser inte så bra ut. ”
Så här ser Allsvenskan ut i dagsläget.
Så jobbar man inte riktigt i Kalmar HK. Tränare Löfstedt gick tidigt ut med att målet var att vinna serien. Det är fortfarande inte omöjligt, men ligger inte i Kalmars händer. Men när jag däremot frågade Kalmars assisterande tränare för två matcher sedan hur han såg på säsongens sista fem matcher var det inget snack om att det var tio poäng som gällde. På två matcher har man tagit fyra. So far so good. Såhär ser läget ut inför de sista tre matcherna.
Växjö borta. Lite derbykänsla. Två lag som känner varandra väl. Det skulle bli tufft. Mycket tufft! Resultatet? 19 – 28. Växjö blev helt utskåpat mycket på grund av ett starkt försvar framför en omöjlig Berntsson.
Detta är inte första gången ”Berra” spikar igen. I min värld har han tagit ett stort steg i sitt målvaktsspel den här säsongen. Han ser trygg ut i målet och det känns som om försvaret litar till sin målvakt i större utsträckning nu, vilket skapar en harmoni i försvarsspelet. Jag tog kontakt med Berra för att få höra lite mer om hans tankar kring säsongen.
Det gick bra igår?
Ja det var ju en svår match på papperet. Växjö är duktiga och brukar aldrig sluta kämpa, men den här gången kändes de inte lika taggade som de brukar. Men det kan ju bero på oss också. Vi är ju toktaggade och visar det redan på uppvärmningen.
Och för egen del?
Ja, att det gick bra för mig kan man väl inte heller sticka under stolen med. Jag hade en dubbelräddning och en trippelräddning inom de första fem minuterna i matchen. Så jag kom bra in i matchen kan man säga. Sedan rullade det bara på.
Du har tagit ett stort steg den här säsongen. Känner du själv att du utvecklats i målet?
Ja och grejen är ju den att jag har varit skadad typ hela säsongen. Först baksida lår å sen kom knäet som ett brev på posten. Och det har begränsat mig i mina rörelser så jag har mer fått koncentrera mig på att stå rätt. Jag har varit lugnare och inte försökt göra så stora rörelser. Nu har jag förstått att jag är rätt stor och täcker ganska mycket av målet.
Micke sa att hela laget på grund av er målvakter har höjt sig ett snäpp. Vad tycker du själv att du tillför laget?
Som målvakt är man beroende av försvaret och försvaret är ju beroende av målvakten. Så det är ju ett samspel. Jag kände mig ju bra redan förra säsongen men fick inte tag i bollarna. Men nu är det en helt annan kommunikation än innan. Det är mer rakare linjer, att jag kan säga till försvaret vart jag vill ha dem och de kan göra detsamma med mig. Det är en stor skillnad.
Sen hjälper det ju att jag och Jeppe har så olika målvaktsstilar. Att vi kompletterar varandra så bra skänker nog en del trygghet.
En sista fråga Berra. Står du i Kalmar säsongen 2011/2012?
Jag har ett år kvar på utbildningen så det lutar det åt. Inget är klart men jag vill gärna stanna. Vi har fått så bra sammanhållning nu också. Det känns som om vi blivit en familj. Och där man trivs vill man ju stanna.
Kalmar tog sitt första steg mot de tio poäng assisterande tränare Tobbe pratade om i onsdags. Förutom en skön vinst poängmässigt var det sannolikt en skön prestigeseger också, då Jocke Löfstedts bror återfinns i Vetlanda. Från Vetlanda kommer även Målvaktsberra och Jake (Jacob Oscarsson) som också lär ha gjort allt för att komma hem till Kalmar med två poäng. Jake svarade förresten för elva mål. Förra matchen gjorde han tolv. Snacka om att vara het.
Jakob är en ytterst viktig pusselbit i Kalmars lag och hans mål är direkt nödvändiga när motståndarna gång på gång punktar bort Micke. Vetlanda var inget undantag. Men den här gången fick åtminstone Micke spela i första halvlek. Men sen var det bara till att acceptera punkten i vanlig ordning. Då är Jakes patenterade tittfint välkommen.
På tal om punktmarkering skrev Barometern ett ganska utelämnande reportage om situationen Micke ofta hamnar i, i gårdagens tidning. Efter att jag deltagit i en träning i höstas varfeter jag skrev om mitt missnöje kring alla armhävningar (främst på grund av fysisk otillräcklighet) och att jag hellre hade spelat mer, fick jag ett samtal av tränare Löfstedt som påpekade att det var ytterst viktigt att jag inte avslöjade något om vad som hände på träningarna. Skulle jag vara med på träningarna fick jag minnsann tänka på vad jag skrev.
Med tanke på reaktionen jag möttes av i samband med mitt blogginlägg, undrar jag hur Jocke reagerade igår.
Tobbe Larsson är assisterande tränare för Kalmar HKs A-lag och tränare för B-laget där han dessutom hoppar in och spelar då och då. Jag kontaktade honom för att få lite färska tankar kring återstående del av säsongen. När jag ringer honom klockan nio på kvällen är han på väg från ett jobb till ett annat. Utöver det studerar han på fulltid. En eldsjäl skulle man kunna säga - precis en sådan som Kalmar HK behöver.
Jag frågar honom om hans spontana tankar kring de fem matcher som återstår.
Vi ska ha 10 poäng efter matcherna är klara. En harmoni har infunnit sig i truppen så tio poäng är absolut inte orimligt. Visst möter vi tuffa lag, bland annat Lågan borta. Farmen som jagar oss i tabellen blir också tufft. Likaså Di Vide är på jakt. Men för oss handlar det om att ta en match i taget helt enkelt. Hur klyschigt det än må låta. Men kvalplatsen ska vi ha!
Vad tycker du om handbollsåret hittills?
Med tanke på vart vi var när förra säsongen tog slut, har vi kommit upp bra. Det har smugit sig på en harmoni i truppen som jag inte tycker funnits innan. Sen har vi blivit bättre under Jocke helt klart. Den målsättning vi har haft (vinna division 2) har absolut inte varit orimlig.
Men nu riktar ni in er på kval alltså?
Nu är det kval som gäller. Vi har en väldigt god chans att knipa kvalet så det vore dumt att blunda för den. En andraplats är inte omöjlig, men då är vi samtidigt beroende av andra. Tredjaplatsen ligger däremot helt i egna händer.
När vi lägger på luren kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan Tobbe och några av eldsjälarna i Alstermo.Nu ber jag till gudarna att man i Kalmar HK insett vikten av att hålla hårt i sådana som Tobbe så att han tillåts inspirera andra.
Satt och tittade på bundesliga på TV4 Sport och förvånades av den låga kvaliten. Bortskämd efter VM?
Kalmar vann med tio bollar över jumbon efter vad jag fick höra en horribel inledning. Fem matcher återstår. Man kommer gå till kval, men där tar det stopp.
Alstermo ser ut att klara sitt Allsvenska kontrakt. Mycket imponerande.
Återkommer imorgon med färska tankar kring sluttampen av säsongen.
Handboll, handboll, handboll. Utöver en Kobrapilsner på ett Indian Haweli i Malmö, erbjöd min lilla utflykt i handbollsland inte många andra aktiviteter än just handboll. Men vilken handboll sen då. Och vilka matcher.
Jag och Lasse, vars dotter också praktiserar som M9 i Kalmar HK, funderade en del på hur stor genomslagskraft VM skulle få för svensk handboll. Trots att det inte blev någon bronspeng så tog landslaget ett stort kliv framåt, inte minst tack vare det unga gardet med Kim Ekdahl du Rietz i spetsen. Vårt "nya landslag" kan ha gett en nytändning hemma i TV-sofforna. Att mästerskapet ägde runt i Sverige är givetvis också ett stort plus. Och då ska vi inte glömma att Sveriges damer plockade hem ett sensationellt EM-silver bara dryga månaden innan.
Väl tillbaka på John Bauer fick jag glada nyheter. I princip det första jag får höra från min gode kollega rakt över är att hans son börjat träna handboll. Underbart! Det är precis den reaktionen man som handbollsnörd hoppas på. Får genomslaget också som följd att folk vill ställa upp som ungdomsledare, då ges genast svensk handboll något att bygga vidare på.
***
Tungt för Alstermo som åkte på en så kallad fyrapoängsförlust mot Kärra. Lundberg som redan innan Önneredsmatchen påpekade att han hade ställt in sig på Kärra, fick kanske istället utdelning för tunga ben i matchen mot OV Helsingborg som vanns med klara 25-18. Nu börjar marknadsföringen för den mest prestigefyllda matchen för året. Den mot Hästö IF. "OM DU NÅGON GÅNG SKA GÅ PÅ HANDBOLL SÅ GÖR DET DEN 19/2!", marknadsförs matchen på Alstermos hemsida.
***
Hästös ungdomslag gästar Kalmar sporthall ikväll. Hästö U är jumbo i division 2 södra så allt annat än vinst vore katastrof.
Man slets mellan hopp och förtvivlan kan man säga. Sjöstrand hade ett tag en räddningsprocent på över 60, men ändå stod det lika på resultattavlan. Det var en inledning präglad av nervositet, kämpaglöd och målvaktsbriljans. Från båda sidor.
Men när Sverige är med i matchen, som man var ikväll, då är också publiken – vår största humörspelare med. Och det behövs, för det är först då man finner modet och tar de lägen man måste ta för att ha en chans. Det är ingen slump att Johan Jakobsson vågar ta ett stegskott efter att ha missat sitt patenterade hoppskott. Det krävs mod och Johan känner att han har publiken i ryggen. Och så blir det mål. Nästa gång han går för skott flyger spanjorerna ut mot honom och han lägger istället en läcker diagonalpass ner till Källman på vänsterkanten.
Jag var lite orolig för Spaniens försvar innan matchen. Detta var dock något man stundtals löste, främst på grund av en mycket rörlig och hårt jobbande Jonas Larholm, som efter Doders skada löste uppgiften som spelfördelare på ett ypperligt sätt. Larholm slet något kopiöst i det tysta och när man vilade honom i anfallsspelet blev det genast stressat.
Oavgjort i halvtid (kunde varit ett måls ledning om det inte varit för Ekbergs hjärnsläpp) och andra halvlek börjar precis på samma sätt som den första. Man får lite målvaktsräddningar och spelar sig till bra lägen men målen uteblev.
Men så kom den där fördömda downperioden i matchen. Istället för att Sverige ryckte vid 16-13 fick man några olyckliga utvisningar och började istället agera stressat. Detta var Spanien inte sena att utnyttja och gjorde sex raka mål(!) och det var Sveriges tur att ligga under med tre. Då tyckte inte publiken det var kul längre.
Trots detta krigar man sig tillbaka in i matchen och det skulle komma att bli en sådan där gastkramande upplösning som gör att man inte kan sitta ner och titta. Men hur mycket man än ville (tre spelare i det svenska laget haltar de sista minuterna), räckte det inte i afton.
***
Trots förlusten kan jag på ett sätt inte undgå att finna viss njutning. För så mycket känslor som handbollen framkallar är få sporter som gör. När Sverige spelar handboll är alla, sportfånar som datanördar, engagerade upp över öronen. Nu riktar vi blickarna mot OS.
Jag har precis satt mig på plats i Malmö Arena. Det svenska laget har precis entrat arenan för lite ”fri lek” innan allvaret drar igång. Ekberg, Larholm, Doder och Petersen kör ministraffar (jag sitter och gapar av förundran), Carlén haltar och Tobbe springer runt och fivar med sina mannar.
På andra sidan står sju spanjorer och spelar fotboll. Ett tillslag är det som gäller, den som missar få stå i mål, alla mot målvakten. Släpper man in en boll får man en prick och vid tre prickar får man vända upp arslet och den spelare som gjorde avgörande målet får avlossa en kanon med siktet inställt strax ovanför låren. Några av er kanske känner igen straffvarianten från Maradonas uppladdning med sina mannar inför fotbolls-VM.
Överhuvudtaget råder en avslappnad stämning i hallen. Man springer runt och garvar och kramar om varandra.
Vad ska man säga inför matchen då? Ja tyvärr har ju Sverige svårt för det försvarsspel Spanien använder sig av då det lätt blir att man arbetar en mot en. Viktigt ikväll är därför att vi spelar en kollektiv handboll, med rörligt anfallsspel. Men allra viktigast är som alltid att man får träff i försvaret samt vinner målvaktskampen så man kan kontra. Här kommer lite statistik inför kvällens match:
Statistik
Sverige
Spanien
Sexmetersskott
27/34 = 79 %
35/49 = 71 %
Niometersskott
63/152 = 41 %
55/130 = 42 %
Kantskott
36/67 = 54 %
37/63 = 59 %
Frilägen
39/55 = 71 %
43/58 = 74 %
Straffar
20/27 = 74 %
34/41 = 83 %
Utvisningar
44
26
Målvaktsräddningar
105/328 = 32%
122/355 = 34 %
***
Under bronsmatchen kommer jag att twittra live om sådant som kanske inte alltid syns på TV-kamerorna. Detta kan du följa via handbollsbloggen på Facebook där jag bland annat lägger upp lite filmer från mixed zone också.
Strax innan domaren blåste igång kvällens semifinal i Malmö Arena gick Narcisse förbi på läktaren. Jag muttrade lite för mig själv att det är lite orättvist att ett lag med en av världens bästa handbollsspelare skadad, kan vara storfavoriter att ta hem VM.
När matchen drog igång kunde jag efter ett tag konstatera att Fernandez och Karabatic i princip delade på speltiden. Sveriges niometersuppställning vid 18 minuter spelade, bestod av ett danskproffs och två från elitserien.
I praktiken innebar detta att svenskarna, som Tobbe Karlsson uttryckte det, ”fick slita som djur för varje mål”. Frankrike behövde inte ens spela bra för att göra mål. Och så hade de Bertrand Gille – utan tvekan bäst på plan.
Ändå var man med i matchen och vid ett fåtal tillfällen i första halvlek levde hoppet om en final– kanske främst när Ekdahl du Rietz bombade in reduceringen 12 – 11. Hans mål tycktes inspirera publiken lite extra. Men Frankrike replikerade alltid blixtsnabbt och trots att Sverige alltså endast låg ett mål efter vid ett flertal tillfällen så kändes det som om man bara väntade på att Frankrike skulle lägga i en högre växel.
Med femton sekunder kvar av första halvlek åker Källman ut för att han tagit bollen med foten. I anfallet efter gör Karabatic 15 – 12. Där någonstans går luften ur publiken. Ingen tror riktigt på det längre och detta smittar genast av sig på Sveriges spel. Halvhjärtade satsningar och för mycket en mot en innebar att Frankrike sakta men säkert kunde dryga ut sin ledning. Tolv minuter in jublar den franska publiken som om matchen är vunnen.
Det var egentligen inte förrän i slutet av matchen, när Sverige gjorde några mål i rad, som publiken tyckte det var roligt igen. Genast vaknade också spelarna till och när Fernandez fick en helt obegriplig utvisning hade en liten gnista hopp tändts. Den gnistan såg dock Bertrand Gille till att släcka illa kvickt och vi fick nöja oss med att ha gett storfavoriterna en match.
Nu hoppas jag att Danmark får en mer lyckad afton och går till final. Inte för att Spanien passar oss bättre (det är tveksamt om de gör), utan för möjligheten att se två nordiska lag på pallen.
Inför kvällens semifinal är Johan Jakobsson inskriven i den svenska VM-truppen och även om han på långa vägar inte är av samma kaliber som Kim Andersson så har han en hel del spelliknande drag. För precis som med Kim ligger Johans styrka i andrafasen, där han kan komma i fart och utnyttja sitt fina hoppskott.
Johan har också gjort en del matcher i den blågula tröjan, men främst som kantspelare. Strategin har varit att växla in honom i banan så man fick ett extra skotthot, precis som man använt Kim i numerärt underläge detta VM.
Carlén kommer med största sannolikhet att få dra ett tungt lass och frågan är hur mycket speltid Johan kommer att få. Men jag skulle inte bli förvånad om firma Olsson/Lindgren slänger in honom i numerärt underläge.
***
Jag kom precis in på Malmö Arena och såhär 20 minuter innan match är det långt ifrån fullsatt. Hoppas att alla danskars biljetter gått åt, för med tanke på grabbarna som värmer upp här nere i de blå tröjorna kommer allt publikstöd i världen att behövas. Och lite till. Nu åker vi!
Under lagens intåg i afton var det tydligt att det här inte var vilken match som helst. För även om resultatet inte spelade så stor roll i och med att båda lag var klara och Frankrike ännu inte spelat sin match, så låg det en hel del prestige i denna kamp grannländerna emellan. Det märktes inte minst på publiken. Det var en ständig kamp i att överrösta varandra i allt från att sjunga nationalsången till att skrika ut spelarnas efternamn. Sådant tryck som det var ikväll har det aldrig varit i Malmö Arena under någon av Sveriges matcher i mellanrundan.
Sverige ställde upp med en helt ny förstauppställning för första gången detta VM. Om man vill vila spelare eller bara få fler spelare varma inför semifinalen går bara att spekulera i. Frågan är dock bara om man inte ska vila Kim Ekdahl du Rietz då med tanke på att han i nuläget tillsammans med Johan Sjöstrand är Sveriges viktigaste spelare.
Men även om Olsson/Lindgren matchade andrauppställningen och även att man från dansk sida innan matchen gått ut och sagt att den bara skulle spelas av, så gick inställningen hos spelarna inte att ta miste på. Denna match var viktig. Detta blev inte minst tydligt när Bo Spellerberg stänkte in 9-7 till Danmark efter 18 spelade minuter och Mikkel Hansen sprang ut mot bänken. Han hoppade, vrålade och gestikulerade åt både bänken och publiken som om han själv gjort avgörande målet i en final.
Svenskarna hängde med i ungefär 20 minuter. Sedan blev det danska trycket för mycket. Då ryckte man till en tremålsledning och i inledningen av andra halvlek utökade man ledningen till fem bollar. Sedan var det aldrig något snack om vilka som skulle vinna den här matchen.
Sverige blev en munsbit för Danmark. Ikväll var det målvakten Niklas Landin Jacobsen och bombkastaren Mikkel Hansen som var de stora stjärnorna på planen. Danmark imponerar och jag hoppas verkligen de går till final.
***
Noterade för övrigt att Per Sandström, den före detta Sävehofmålvakten – (numera Hamburg), satt på kortsidan och tittade på matchen iförd landslagsoverallen tillsammans med Johan Jakobsson. Om Per är nedkallad kanske detta var Mattias Anderssons sista chans att visa att han vill vara kvar i VM. I så fall bådar det inte gott för ”den lille gubben” för idag var han urusel.
Såg att man gjorde lite reklam för mig på John Bauers hemsida . Det tackar vi för. För er som inte vet vem jag är, så arbetar jag som svensklärare på John Bauer-gymnasiet i Kalmar, när jag inte skriver handbollsbloggen. Nu är jag däremot tjänstledig och alltså ute på uppdrag för Barometer och Smålandsposten. Förutom min blogg, skriver jag en spalt i Barometern, Frispel, och twittrar live från matcherna via facbook.
Nu börjar Polen - Kroatien och jag har precis satt mig tillrätta på pressläktaren. Gå in på handbollsbloggen på Facebook och få reda på lite mer om vad som händer runt om planen.
Jag hinner inte ens checka in på Scandic Kramer innan jag nås av nyheten. Oscar Carlén knäskadad! Först Kim, sedan Oscar. Båda vår H9or på två dagar. Det känns inte som om det finns någon kosmisk handbollsrättvisa just nu.
Nu får vår nye storstjärna, Kim Ekdahl du Rietz, en helt ny roll att axla. Sverige får en högerhänt högernia. Hur ska det gå? Blir det kaos och det fina flyt Kim haft störs, finns kanske risken att det självförtroende och det mod han visat upp som varit grunden till hans framgång, omintetgörs.
Vad gäller Johan Jakobsson som ikväll sitter på läktaren så har väl han matchats som kantsexa i landslaget innan om inte jag minns fel. Han borde därför kunna ta över Kim Anderssons roll helt i numerärt underläge. Han har visserligen långt ifrån samma kaliber som Kim, men de har ändå en del liknande drag i sina spelstilar.
Det är en handfraktur, (förmodligen något med tummen) som sätter stopp för vidare spel för Sveriges största utlandsproffs Kim Andersson. Runt 10 minuter in i andra halvlek i gårdagens match kom smällen som betydde slutet för Kim. Operationen sker på onsdag. Tråkigt för Kim och tråkigt för Sverige.
Detta innebär att Oscar Carlén får dra ett enormt lass. Och vad händer med Sveriges spel i numerärt underläge som varit så framgångsrikt?
Handbollsbloggen finns nu även på Facebook. Där Twittrar jag direkt från Sveriges matcher. Jag har även lagt upp lite klipp från mixed zone, med lite sköna scener. Gå gärna in och gilla!
- Det är inte alltid så snyggt, men vi löser det liksom.
Så uttryckte Tobbe Karlsson sig i mixed zone efter matchen och menade att lagets styrka är att alla alltid ställder upp och kämpar för varandra. Jag är beredd att hålla med. De mål man gör är inspirationsmål – för att göra en Hellgren. Man är så uppeldad av stämningen att bollen går in helt enkelt. Jag tänker på till exempel Doders stolpe – ribba – in och Ekbergs omöjliga skott med två minuter kvar. Inspirationsmål.
Och om Sverige är bra på att inspirera varandra så jobbar Kroatien på ett minst sagt annorlunda sätt. Efter ett ha kastat bort några bollar i första halvlek bytte storstjärnan Balic ut sig själv, irriterad för att hans medspelare inte fångade (!) hans passningar.
I andra halvlek får han förtroendet igen men får återigen en tråkig inledning. Sverige inleder med tre raka mål och efter att Balic kastat bort ännu en boll, blir han helt vansinnig, byter ut sig själv och slänger av sig svettbanden i ren frustration.
Så uppträder man inte mot sina medspelare. Det tyckte åtminstone inte den svenska publiken. För när han 19 minuter in i andra halvlek fick en ny chans på planen, blev han utbuad av den svenska publiken.
Det lossnade aldrig för Balic. Det gjorde det däremot för Larholm som tog en enormt viktig offensiv foul vid 24-20 och sedan följde upp det med att göra 25-20.
I det här läget av matchen noterade jag att jag inte var den enda på pressläktaren som hade svårt att hålla inne känslorna (när jag vrålade ”Steg för h-e!” var jag riktigt rädd att Kroaten bredvid skulle klippa till mig). Man knöt nävarna vid varje mål och när Ekberg satte spiken i kistan applåderade man också fram sina landsmän.
Sverige hade ett gäng chanser att rycka men man lyckades liksom aldrig riktigt. Detta gjorde att man konstant satt och bet på naglarna. Och i ärlighetens namn är det först nu, efter att det har gått någon timme som jag kan pusta ut. Nu tänker jag följa Källmans råd.
- Igår fick vi egentligen glömma matchen mot Serbien direkt, men idag tycker jag vi ska suga på den här karamellen ikväll och vakna med ett litet leende på läpparna imorgon.
Det är precis vad jag tänker göra också. Då kanske man också kan få in i sitt huvud att Sverige spelar semifinal på fredag.
Jag hade lite roligt tillsammans med Lasse (Hansson – sportchef) om Wislanders expertuttalande i samband med gårdagens Barometern. Det Sverige skulle bli bättre på var enligt honom att sätta våra frilägen. Vi tyckte väl lite att det var en förutsättning för landslag om man ska ha i mästerskap att göra överhuvudtaget, men när jag tittade lite närmre på statistiken så ligger det faktiskt en del i det ”Slangen” säger. Kanske inte just vad gäller att sätta frilägen, men att spela sig fram till klara lägen i uppställt anfallsspel kunde man bli betydligt bättre på (jämför antal lägen från sex meter i tabellen nedan).
Efter uppvisningen Sjöstrand – Ekdahl du Rietz igår lever semifinaldrömmen vidare. Åtminstone till ikväll. Kvällens match mot Kroatien blir i praktiken avgörande för om Sverige tar sig vidare eller får spela placeringsmatcher. Om man inte vinner ikväll, måste man ta poäng mot Danmark, samtidigt som Polen måste slå Kroatien. Danmark lär med största sannolikhet redan vara klara för en semifinal när man möter Sverige så det är väl ingen omöjlighet att ta poäng där. Men att Kroatien skulle förlora mot Polen, när en semifinalplats står på spel och Polen dessutom inte kan gå vidare, det har jag mycket svårt att tro.
Sveriges framgångsrecept för i afton: Ge Balic så mycket stryk att han får hemlängtan. När Kroatien förlorade mot Danmark var det mycket på grund av att den 31-årige handbollsikonen inte ville vara kvar på planen utan bytte ut sig själv två gånger. ”Han ville inte spela” berättar landslagets spion, tränarikonen Jan ”Proppen” Karlsson.
Att göra det jobbigt för Balic att spela handboll låter som en bra idé i min värld. Bara inte vårt starka mittlås fokuserar för mycket på Balic så att en viss Igor Vori tillåts springa fritt bakom Jernemuren.
***
Att se Sverige slå Serbien på plats igår, var helt fantastiskt. Jag som har svårt att sitta still när jag ser på handboll, även om det är på TV, hade stora bekymmer att med att inte ställa mig upp på pressläktaren och vråla.
Och om Sverige är med i matchen ikväll – ja, då lär det inte bli lättare. Men är en semifinalplats i handbolls-VM på hemmaplan inom räckhåll ser jag det snarare som en skyldighet att vråla oavsett vart på läktaren jag befinner mig. Nu åker vi!
Det kunde blivit en kort mellanrunda för min del, men lyckligtvis hade inte Barometerbilen hunnit mer än några hundra meter när jag insåg att mitt pressack fortfarande hängde hemma på skåpet.
Väl på plats i Malmö Arena var det första vi konstaterade att närvarokänslan blir bra mycket större än i Scandinavium eftersom du kommer så pass mycket närmre planen. Och trots att det inte var fullsatt och att supportrarna denna gång kom från fler nationer, så var det bra stämning (oavsett vad herr Ekwall påstår). Sen att man inte kan jämföra Sveriges hemmapublik med Kroatiens är väl egentligen ingen jätteöverraskning.
Något som till en början oroade var att Sverige såg lite halvstela ut på uppvärmningen. Men när jag tänkte efter lite insåg jag att nog alla lagsportsutövare ser lite slitna ut innan matcherna drar igång. Man ska helt enkelt inte se hur fräsch ut som helst, utan man ska helst halta lite och hålla sig lite om axeln varje gång man slänger iväg bollen mot mål. Gärna grimasera lite som om man har ont och om du gör ett hoppskott måste du absolut se till att landa, helst en bra bit innan du skjuter.
När matchen väl kom igång såg det ut ungefär som det gjort under tidigare matcher. Man gör egentligen ganska få bra saker kollektivt. Försvarsspelet är bra bitvis och när det är bra så fungerar även kontringsspelet. Man har också bra lösningar på spel i både numerärt överläge och numerärt underläge.
I övrigt är det mycket individuella prestationer som avgör. Individuella prestationer som står i direkt relation till publikstödet. Den här gången var det inget snack om att det var Kim Ekdahl du Rietz (hans efternamn var inte helt lätt för publiken att artikulera) forcerande rakt igenom den Serbiska muren som väckte liv i Malmö Arena och såg till att semifinaldrömmarna lever vidare.
***
Några som hade en mindre lyckad afton var arrangörerna. Helt plötsligt ledde Serbien med 9-8 enligt resultattavlan och det var inte förrän Staffan Olsson påvisade detta som det rättades till 8-8. Inte heller satt mattan på plats, utan man fick stup i kvarten springa in för att trycka fast den. Lägg till några gubbar i sekretariatet, kåta på att visa att de minsann också har rätt att dela ut gula kort, och arrangemanget för i afton kunde blivit betydligt mer professionellt.
Men, en simpel bloggare trivs likväl som fisken i vattnet. Detta är verkligen en dröm!
Gårdagens match var konstig att beskåda. Man kunde liksom aldrig njuta fullt ut, (bortsett från början av andra halvlek och slutminuterna) utan det fanns ständigt en orokänsla i kroppen.
De små ettriga sydkoreanerna kom liksom under skinnet på både de svenska spelarna och den svenska publiken. Varje gång Sverige var på väg att rycka kom en situation som var på gränsen till fult spel och genast fastnade fokus där, istället för på det fina flyt man var på väg att få. Och om det är något Sydkorea är bra på så är det att spela på gränsen. Det är alltid på gränsen till offensiv foul och på gränsens till utvisning när de spelar. Oerhört frustrerande för den svenska publiken, de svenska spelarna och uppenbarligen mycket svårdömt.
Jag brukar i så stor utsträckning det går, låta bli att nämna domarna i mina inlägg men det tänker jag inte göra längre. Domarna under detta VM har varit bedrövliga! Åtminstone i Scandinavium. Och det säger jag inte bara för att Sverige åkte på hela rekordmånga utvisningar (elva stycken) i gårdagens match. Det har varit alldeles för dålig nivå överlag. Gula kort har man liksom bara bestämt sig för att dela ut i de första anfallen i matcherna. Sedan duggar utvisningarna tätt, oavsett lag på banan. Man blåser sönder matcherna.
Jag önskar man tog ett steg bakåt och lät spelarna stå i centrum mer. Då blir handbollen mycket mer njutbar.
Inte att förglömma: Trots en mycket svårspelad match med mycket frustration på banan, tar Sverige ytterligare en klar seger. Om knappa timmen tar vi en till!
Idag ser jag min sista match i gruppspelet. Sedan far jag hem för några dagars arbete innan jag åker ner till Malmö för att se mellanrundan. Och det ser ut att bli som väntat. Sverige lär få möta Kroatien, Serbien och Danmark i mellanrundan – en minst sagt tuff uppgift och ska man ens diskutera en semifinal så krävs att man har med sig full pott från första rundan. Med andra ord måste man slå Polen på torsdag. Detta vet spelarna och detta vet supportrarna också, både de rödvita och de blågula. Scandinavium kommer att koka så det är med viss besvikelse jag far hemåt idag.
Men jag tröstar mig med att jag kommer se den matchen som förmodligen kommer att bjuda på mest tryck under hela VM. Hallen kommer att prydas av samma färger, men motståndet blir från grannlandet. För att döma av vad jag har sett på televisionen så är Danmark (förutom Sverige då förstås) det lag som tveklöst har störst och mest livlig klack med sig. Den matchen lär bli en publikfest utan dess like och jag ber till gudarna att en semifinal fortfarande är teoretisk möjlig för vid tillfället för matchen.
Jag hoppas bara att jag inte blir mött av någon grönkavajad paragrafryttare i Malmö Arena som fått för sig att ”arbetande få sitta på platserna som blir över”.
När jag anlände till Scandinavium, gick jag som vanligt raka vägen till vad jag under premiären fick höra var pressläktaren. Men när jag satte mig ner för att avnjuta Sverige – Slovakien igår dök en sådan där grönkavajad säkerhetsnisse upp och förklarade ”Vi har sagt att här får arbetande sitta, i mån av plats”. Självklart skulle spelare från alla andra nationer se Sverige – Slovakien och jag fick förgrymmad lämna min favoritplats.
Lyckligtvis fick jag syn på en av Kalmars handbollsprofiler, Andreas ”Knoen” Stening, i publikhavet. Det fanns lämpligt nog en ledig plats framför honom och därifrån fick jag sedan beskåda Sveriges uppvisning. Detta var för övrigt precis bakom studiosoffan och jag kunde inte låt bli att tycka synd om Tomas Axnér. Han fick sitta hela matchen med gamnacke för att fingra på sin tilldelade Ipad. Tråkigt att vara på plats, men knappt få möjlighet att se matchen.
För vilken match det bjöds på! Och vilket tryck i hallen! Ett fullsatt Scandinavium där alla har varsin sådan där tifo-solfjäder-greja att smälla med, för upp decibelen till outhärdliga nivåer. Och det märktes att spelarna stormtrivdes! När Larholm och Doder körde airplane-målgesten efter sina mål var det som att de svävade fram på publikens jubel. Som om målgesten kom med jublet.
Det var verkligen en helt fantastisk stämning igår och ingen verkade vilja att festen skulle ta slut heller. De sista minuterna ställde sig hela Scandinavium upp för att hylla sina landsmän och man satte sig inte förrän spelarna applåderande lämnat hallen.
Gårdagen bjöd på handbollsunderhållning i världsklass. Nu ser vi fram emot måndag och Korea, som blir den sista matchen jag kommer att följa nu under gruppspelet.
Där är Zangief från Streetfighter 2, var det första jag tänkte när jag entrade Scandinavium för att se Polen – Slovakien igår. Slovakiens mittlås såg minst sagt skräckinjagande ut och det var omöjligt att inte tänka tillbaka på den gamla brottarkaraktären från TV-spelet. Omedelbart efter matchen ringde jag upp min kollega för att berätta om min observation och min vilja att uttrycka detta i Frispel, men förklarade också att Zangief nog inte var så välkänd bland mina läsare. Min kollega uttryckte då att han faktiskt ser ut som en blandning av Karelin och Mr T, och vips så hade jag två personer som var betydligt lättare att relatera till.
***
När jag ser matcher på TV, blir det automatiskt att jag analyserar alla moment för att avgöra vad som blev avgörande för utgången i just den spelsekvensen – om det blev mål, räddning eller ett lyckat försvarsspel.
Detta sker inte när man sitter bara några meter från planen. Framförallt inte när repriserna inte fungerar på jumbotronen vilket de inte gjorde igår. Du har helt enkelt inte samma möjlighet att analysera när du inte ser matchen lite ovanifrån, men ser du matchen live blir det också mindre intressant. Istället suger du in atmosfären i hallen och njuter av alla känslor som handbollen väcker i dig och i alla andra.
Och är det någon som förmedlar mycket känslor så är det Polens coach. Han går ständigt fram och tillbaka framför bänken. Gestikulerar livligt. Skäller ut en spelare ena sekunden, för att sekunden efter skina upp i ett leende och slå ut med armarna. Han pratar livligt med sina spelare på bänken och ger dem kritik för vad som händer på planen, för att i momentet senare klappa om dem som om de vore hans barn. Och spelarna är inte sämre. De både peppar, jublar och skäller på varandra. Detta gör att det ser något kaosartat ut på Polens bänk – ett känslofyllt kaos som är fantastiskt att beskåda.
Något man också lägger märke till vid sidan av planen är alla spelares små egenheter. Spänstfantomen på vänsterkanten, en av bröderna Stranovsky till exempel, är väldigt mån om att hans shorts sitter lite längre ner än övrigas och går hela tiden och gör små justeringar. Och Slovakiens inhoppande målvakt Pramuk, går efter varje räddning ner i split för att sedan gå över i en strechtposition där han sträcker ut baksida lår.
Omöjligt att inte notera är också Karol Bieleckis skor. Han skulle nog kunna åka vattenskidor på bara fötterna. Vilka båtar!
Under dagen igår anlände jag till Göteborg och checkade in på hotell Tallhage för att följa Sveriges tre första matcher under handbolls VM. Därefter väntar några dagars arbete hemma på John Bauer, innan jag åker ner till Skåneland för att följa mellanrundan och slutspelet.
Jag måste bara säga att för någon som är helt tappad vad gäller att lokalisera sig i nya miljöer, är Sveriges kollektivtrafik helt underbar. Information vid varje hållplats, pedagogiska hemsidor och dessutom siffror med tillhörande färger på varje linje. Helt fantastiskt! Så i god tid innan uppvisningsmatchen mellan världsmästarna 90 och 99 (den här gången uppdelade som Göteborg mot övriga), hade jag fått ut mitt pressack och intog bästa platsen på pressläktaren.
Allteftersom började läktarplatserna bredvid mig att fyllas på och vips så satt jag till höger om hela Chiles landslag. Två rader framför mig satt Sveriges landslag och till höger om mig hade jag Matilda Boson och hennes damlandslagskollegor.
Sedan entrade legenderna planen och jag glömde helt bort min omgivning. Alla gamla idoler på planen samtidigt! Jag måste haft Scandinaviums mest pojkaktiga leende och efter ett tag insåg jag att jag förmodligen såg ut som Pappa Rudolf i Sunes sommar, när han står och betraktar basketkillarnas bravader. Rudolf imponerad
En färgrik invigning senare (mycket snyggt visuellt men gav tyvärr inte den där adrenalinkicken man hade hoppats på) stundade matchen. Det första man slås av när man sitter på plats (jag har följt Sverige åtskilliga gånger hemma från TV-soffan) är att det går så in i helsikes snabbt. Doder ser mest ut som ett fartstreck, oavsett om han har bollen eller inte. Men det gick kanske lite för snabbt ibland, som jag lite är inne på i mitt numera återkommande inslag i papperstidningen, Frisspel. Där kan ni läsa mer om min känsla efter premiärmatchen mot Chile.
Från Sveriges grupp spelar idag Polen mot Slovakien och Korea mot Argentina. Tur att SVT-play finns så att man kan se På spåret i efterhand.
Daniel Enestubbe, 39 år, sportreporter och krönikör.
Jag tycker om att tycka.
Jag tycker till om allmänt i allmänhet och om sport i synnerhet.
Vissa tycker det jag tycker är lysande medan andra tycker det jag tycker är fetuselt.
Det tycker jag är bra.
En blogg om fotboll (faktiskt). Från Öster till väster, från Champinjonligan till de svenska fotbollsåkrarna.
Vid tangentbordet finns Per Johansson, specialreporter och sportredigerare på Smålandsposten. Blev aldrig särskilt ordinarie i Torna Hällestads P76-lag i början av 90-talet, men fick i alla fall en fast plats i Smp:s laguppställning 2007. Trivs både på Värendsvallen och på La Bombonera i Buenos Aires, och försöker se fotbollen som något mer än bara ett spel. Samtidigt som den ju är just det.
Finns även på Twitter.
Den egna karriären i Vislanda IF tog slut när sju spelare skulle bli elva. Något proffs blev jag aldrig men fotbollen följer jag med stort intresse ändå. Jag heter Daniel Rydström, 29 år, sport- och Älmhultsreporter på Smålandsposten. I denna blogg följer ni vad som händer på Torparängen, Älmekulla och Hultavallen. Häng med till vår sida på Facebook. Klicka på länken, klicka på "gilla" och du får lokala fotbollsnyheter på din sida.
Jag heter Marie, jobbar här på Smålandsposten. Men jag är även mamma. Tvåbarnsmamma numera. Vem kunde tro det? Leiah kom den 17 februari 2007 och den 27 maj 2010 föddes hennes lillasyster. Jag började blogga hösten 2006 och det här handlar om föräldraskap. Vardagen och livet i smått och stort med barn helt enkelt.
Långresa och konstgräsunderlag gick bra när Öster var i Umeå för en vecka sedan. Funkar det lika bra i Borlänge mot Brage? Följ kvällens match direkt på smp.se. Avspark klockan 19.
Östers Mario Vasilj har spelat med klubben i sju år och har aldrig upplevt en sådan positiv säsongsstart som nu. Fem segrar på sex matcher innebär serieledning i superettan. Mittbacken gästade SMP-live inför torsdagens match mot Brommapojkarna. Se sändningen, där ni även möter Österdamernas Marie Bengtsson och Sanna Svensson, i repris.
I Smålandsposten i dag: Växjö • Elever från Ingelstadgymnasiet går mot en ljus framtid • Personligt: Ingvar har skrivit Södras historia • Älmhult • Hästar och ryttare trotsade vädergudarna • Lessebo • 130 tappra cyklister trampade runt Rottnen • Uppvidinge • Både äldre och unga trivdes i Lenhovda • Tingsryd • Utegalleri fyllt av ömhet och kärlek • Inblick • Högre murar som affärsidé
Klicka på länken nedan för att skicka in ett referat från föreningsmötet till oss. Vi är intresserade av att få del av dessa möten och en del av texterna kommer vi publicera i tidningen.
LÄS MER
