Testade Just Cause 2-demot på riktigt i går på min PS3, det gick ju inte så bra på min dator som ni kanske kommer ihåg.
Och det här var ju faktiskt riktigt roligt. Kontrollen till fots kändes inte alls så sladdrig som på PC och fordonsstyrning verkar mycket fungera bättre med en analog spak än ett tangentbord. Sen att änterhaken och fallskärmen verkar vara det bästa som hänt sandlådegenren sen soundtracket till Vice City är ju inte heller helt tokigt. Hoppas bara att det, till skillnad från GTA-spelen, finns olika svårighetsgrader att välja på för demot framstod som sjukt enkelt. Men tål mäkta mycket skada och vid ett tillfälle stod en fiende knappt tre meter ifrån mig och sköt med sin pistol medans jag lugnt och stilla iakttog hur han missade fyra av sina fem första skott.
Men summa summarum så blir det definitivt ett köp.
Årets gadget: Änterhaken i just Cause 2?
Årets onödigaste funktion: Möjligheten att kunna springa i Just Cause 2 (pga. änterhaken)?
I dag är det USA:s nationaldag! Det är en stor dag för amerikanerna och den firas med fester, parader och fyrverkerier. Jag och min familj ska fira tillsammans med spelare, ledare och familjer hemma hos en av familjerna som deltar i projektet. Vi kommer att bli minst femtio pers så jag ser fram emot att få träffa alla.
I fredags spelade vi tre matcher och vann två av dem. Den sista spelade vi oavgjort. Redan efter den andra matchen var vi klara för final. Den sista matchen var alltså inte så viktig. Det laget vi mötte i den matchen visade sig också vara ett finallag. De spelade ingen jättebra fotboll men de satte alla chanser de fick och det räckte för dem.
I går var det finaldag och det var fullt med folk vid planerna. Två tjejer från mitt lag blev intervjuade av en amerikansk tvkanal. De visade sedan ett litet klipp om projektet på tv där man också kunde se lite av finalerna.
Vi vann finalen med 4-3(3-1) mot U15 USA. Det var en intensiv match och vi hade övertaget nästan hela matchen. Jag tror att en av anledningarna till att det gick så bra för oss är att vi har en riktigt bra stämning i laget. Vi peppar varandra och sjunger en up-tempo version av nationalsången innan matchen. När domarn blåste av matchen sprang vi och slängde oss i en stor hög och skrek. Glädjen var obeskrivlig. Vi känner knappt varandra och har bara spelat tillsammans två gånger tidigare. Vi åker till ett främmande land och vinner en cup. Det var mer än vi hade förväntat oss.
Nu har vi tre lediga dagar framför oss innan vi ska åka till Minneapolis och shoppa på Mall Of America samt besöka ett nöjesfält!
Solen har strålat hela tiden fram tills idag. Vi har cirka. 20 grader och vit himmel. Jag hoppas att molntäcket öppnar upp och släpper igenom lite sol.
Vädret är underbart här. Vi har haft runt 25 grader de senaste två dagarna.
I går hade alla lag träning från klockan 1 till 3. Det var skönt att komma igång med fotbollen efter en veckas uppehåll. Det var tungt att springa men det skulle göra nytta inför dagens matcher, vilket det gjorde. Vi har en väldigt härlig stämning i vårat F15 lag. Alla umgås och pratar med varandra trots att vi inte känner varandra sedan tidigare. Våra ledare är duktiga på att peppa oss och ta hand om oss.
I dag inleddes dagen med att vi tog lagfoton. Efter det började invigningen. Vi fick gå in lagvis och ställa upp oss framför publiken som mest bestod av familjer och personer från projektet. Vi fick lyssna till den svenska nationalsången av tre svenska tjejer och en amerikansk tjej framförde USA:s nationalsång. Ordföranden mfl höll tal och startade tuneringen på ett fint satt.
Första matchen spelade vi mot det amerkanska laget F16 och spelade lika. 1-1 blev resultatet.
Andra matchen gick lite bättre då vi hade vaknat upp de trötta kropparna. Vi spelade mot ett annat amerikanskt lag som var fjorton år gamla. Vi vann med 2-0.
Den sista matchen för dagen var den jobbigaste trots att vi vann med 5-1 mot ännu ett amerikanskt lag.
I morgon ska vi möta samma lag igen. Vi ligger i toppen av gruppen med sju poäng av nio möjliga.
Idag är det tredje dagen här. Vädret är otroligt fint. Ungefär 21 grader, blå himmel och svag vind.
I går åkte jag och min amerikanska tjej som jag bor hos, in till stan där vi åt på en mysig thairesturang med två svenska tjejer och två amerikanska tjejer. Vi gick till hamnen och fick se när bron The Duluth Aerial lyftes och släppte igenom en färja. Det var en häftig upplevelse. Vi fotograferade olika saker som en pir, gula skolbussar osv.
Vi åkte sedan ut till Park Point, en populär strand med volleybollplaner och kiosk. Där träffade vi några personer som också är med i projektet. Vi spelade lite volleyboll och tog det lugnt på stranden.
På kvällen hade vi sex tjejer en så kallad ''sleep over'' hos en av tjejerna. Vi åt pizza och tittade på ''Twilight'' som en liten uppladning inför biobesök pa söndag, då vi ska se den nya filmen i serien, ''Eclipse''.
Idag åkte vi upp till den högsta punkten av Duluth, ''Enger Tower''. Tornet och dess trädgard är en av Duluths mest uppskattade picnicplatser. De som inte varit där, rekommenderas att åka dit!
Uppe i tornet fick man se en otrolig vy över hela Duluth och en del av Duluths ''bror'', nämligen den andra delstaten Wisconsin. De två delstaterna Minnesota och Wisconsin sitter ihop och bildar tillsammans ett underbart resmål.
I morgon står fotbollsträning och bowling på schemat. Det ska bli kul att få spela för första gången pa en vecka och att träffa alla kompisar igen!
Nu är vi äntligen här i Duluth. Vi anlände igår kväll. Resan tog oss cirka 22 timmar. Allt har gatt bra än så länge och vi trivs bra här.
Våran resa började i Räppe klockan sju på morgonen i lördags. Vi åkte buss i tre timmar till Köpenhamns flygplats Kastrup. Därefter fick vi checka in våra väskor och förbereda oss inför en flygtur till Keflavik pa Island. I flygplanet fanns det plats för alla oss i projektet SCSC och även några tiotal privatpersoner. Efter en skakig landning satte vi oss ned på en av resturangerna och åt lunch. Vi fick 40 minuters vila innan det var dags for den längsta sträckan av dem alla. En flygresa på ungefär sex timmar låg framför oss. Den här tiden på dygnet var klockan tio på kvallen i Sverige. Vi hade alltså redan rest i mer än 12 timmar då.
På planet till Minneapolis från Keflavik flög vi över väldigt fina och snötackta berg.
Vi åt middag på planet och när vi var framme i Minneapolis väntade en tre timmars lång bussresa till staden Duluth.
Vi blev fint mottagna i Minneapolis av vår busschaufför och en del andra från projektet.
När vi kom fram till Duluth klockan 10 amerikansk tid, stod alla spelade, ledare och foräldrar och väntade på oss med fina ankomstskyltar. Det var en häftig upplevelse att få se alla dessa tjejer och killar stå och vinka och jubla!
Jag bor hos en trevlig amerikansk familj på fyra personer. Deras hus ligger cirka. 20 minuter med bil utanför Duluth. De bor på en fin gård med hästhagar, stor trädgård och skog som omringar gården. Man känner av att man är pa andra sidan om Atlanten med alla skillnader ifrån det man är van vid.
Idag har vi haft en stor träff med alla ledare och spelare på ett hotell. Vi har ocksa njutit av solen och badat i den stora sjön Lake Superior. En mycket lyckad första dag och jag ser fram emot de kommande dagarna.
Detta var mitt första inlägg i bloggen och jag hoppas att jag ska kunna skriva en bit varje dag och även bifoga ett par bilder någon gång!
Emilia Wessel är en av fotbollsspelarna i utbytesprojektet Sister City Soccer Cup. På midsommardagen bär det iväg till USA och Duluth. Under vistelsen kommer Emilia att blogga för Ung.
Emilia Wessel är 14 år och spelar vanligtvis i Växjö FF:s F-17. I projektet Sister City Soccer Cup spelar hon i F95. Förväntningarna inför resan är stora.
– Jag hoppas att resan till USA kommer bli ett minne för livet! Jag har haft en bra kontakt med min värdfamilj i två månader nu. De verkar jättetrevliga och jag tror jag kommer trivas. Det ska bli roligt att få uppleva deras kultur och traditioner.
Emilia ser även fram emot att få spela fotboll mot amerikanska tjejer och få veta mer om vilka spelsystem de använder.
– Förra sommaren var mitt lag med i projektets cup här hemma i Växjö. Det var roligt att lyssna på de amerikanska tränarnas coachning under matcherna.
Under tiden i USA kommer deltagarna i utbytet även uppleva annat än fotboll.
– Vi kommer att åka till Valleyfair som är en nöjespark i delstaten Minnesota. Vi ska även åka till Mall Of America som är USA:s tredje största shoppingcenter. Ser verkligen fram emot detta! Det kommer också att anordnas grillkvällar och andra aktiviteter. När vi är där kommer vi att få uppleva den amerikanska nationaldagen den 4 juli. Det ska bli trevligt att få vara med och fira den dagen eftersom den är väldigt viktig för amerikanarna.
Huvudpersonerna i Lisa Bjärbos debutroman Det så logiskt alla fattar utom du går på Katedralskolan i Växjö. Det var svaret på tävlingsfrågan och vinnarna i bokutlottning är nu dragna. Ingela andersson, Linneryd, Camilla Andersson, Växjö och Benny Arvén, Växjö får varsitt bokpaket hem med posten.
"Då för hundra år sedan, var Ester och Johan bästa kompisar. Nu är de bästa kompisar med extra allt. I alla fall i Johans huvud."
Boken Det är så logiskt alla fattar utom du handlar om Ester och Johan, två helt vanliga ungdomar som går på gymnasiet i Växjö, och vad som händer med deras vänskap när Ester blir kär i en långhårig hårdrockskille.
Nu har du chansen att vinna ett eget exemplar av Lisa Bjärbos debutroman.
Det gör du genom att svara på frågan: I vilken gymnasieskola i Växjö utspelar sig en del av handlingen?
Skicka ditt svar till ung@smp.se senast den 8 juni så deltar du i utlottningen. Glöm inte att ange din adress.
Viacom som äger rättigheterna till bland annat tv-programen Svampbob fyrkant och Dora utforskaren, har gått ut med att dom ska stämma användare som har laddat upp delar eller hela klipp med deras program utan tillåtelse.
På sajten spike.com som Viacom äger genom MTV kan man hitta klipp från Youtube, som är tagna direkt från sidan och upp lagda av anställda på Viacom utan att personen som gjort filmen har någon aning, och klippen innehåller ingenting från Viacoms tv-program.
Anställda på Viacom har även gjort falska medlemmar på Youtube. De har utgett sig för att vara barn och laddat upp klipp från till exempel Svampbob enligt Mike Mozart på Youtube.
Här kan man tala om att bita sig själv i svansen, hota med att stämma barn för att dom lägger upp klipp från TV-program när vuxna helt medvetet stjäl klipp som barn och ungdomar har gjort och bara ändrar titeln på klippen. Sen som så tidigt som samma dag ligger samma klipp med en ny titel på Spike.
Det är svårt att sätta sig in i hur barnen och deras föräldrar känner sig när
risken finns att dom stäms, fram för allt om man är cirka 13-15 år och gör det som många i den åldern gör, laddar upp klipp på Youtube.
Själv har jag aldrig laddat upp nånting på Youtube och jag är inte säker om jag nånsin tänker göra det.
Då har du chansen att visa det nu. Till hösten behöver vi både skrivande och fotograferande medarbetare. Känsla och intresse för webb är ett plus liksom intresse för sport. Ungredaktionen planerar och gör jobb till två egna sidor på måndagar och en sida sport på tisdagar. Vi gör även intervjuer för Smålandspostens Fredags-bilaga.
Skicka din ansökan till ung@smp.se senast 10 maj.
Berätta om dig själv och vad du skulle vilja göra om du kommer med i redaktionen.
För en tid sedan efterlyste vi sköna lunars på ung-sidorna i Smålandsposten. Det börjar dra i hop sig till ett avgörande. Måndagen den 12 april bestämmer vi vilka som vinner usb-minnen. Så än finns chansen, dra i väg ett mejl till ung@smp.se och berätta vad du hette som medlem på Lunarstorm.
Min ögonsten (PS3 alltså) var på lagning från mitten av december tills för sisådär en två veckor sedan (inga 7-9 arbetsdagar som utlovat här inte!). Efter mycket velande bestämde jag mig därför för att spela om Resident Evil 4 till PS2. Fortfarande ett bra spel även om vapenbytena och healingsystemet känns lite förlegade efter RE5, men kul hade jag i allafall.
Det var dock en sak som förvånade mig ganska rejält när jag var färdig. När eftertexterna rullat färdigt klockade min totala speltid in på 15:26, detta att jämföra med första gången då det tog mig 23:01 innan Leon och Ashley slutligen fick ha hett vattenscootersex (Leon bara spelar gentleman, det fattar ju vem som helst). Jag nådde alltså slutet sju timmar och trettiofem minuter snabbare än på min första genomspelning. Jag dog ungefär lika många gånger, sparade något färre andra genomspelningen och fattar verkligen inte hur det har gått till.
Passade även på att dra igenom bonusuppdraget Separate Ways.
Första gången: 5:52 Nu: 3:52.
Har jag blivit leet utan att märka det eller var jag bara en jävla n00b när jag var yngre?
Någon som har en gammal sparfil och vill kolla hur lång tid det tog för er att klara spelet?
Måste förresten berätta om en ganska kul grej som hände i går på Lagerlunden. Jag och mina kompisar står, coola som vi är, och hänger en bit från baren. Jag råkar få en knuff av någon, min arm flyger ut för att greppa tag i något för att återfå balansen. Helt plötsligt har jag min vänsterhand nerkörd till hälften i någon stackares drinkglas. När jag drar upp handen (hela den här händelsen sker instinktivt och tar kanske en halv sekund) har jag hans sugrör mellan två av mina fingrar. Vi skrattar som fan och jag vet inte ens om snubben märkte nåt. Förmodligen inte, isåfall hade man väl fått en smäll.
Erik och Mackan, för tillfället aktuella med Guldfeber på TV6, gör verkligen allt för att bli rika. Nu säljer de sin Volvo 850 av årsmodell -92 aka Partykändisbilen för ynka 14 999 kr.
Och vem vill inte ha den? Jag menar, kolla bara vad man får för en ungefärlig månadslön:
Den har kokvrå i bagaget, en lättdiskad (LÄTTDISKAD!!) dippskål medföljer och bilen är dokumenterat inpartad av kändisar.
Men bäst av allt: bilen är unisex, och kan alltså till skillnad från andra, normala bilar köras av både män och kvinnor.
Det här kommer hamna på en nästan existentiell nivå. Jag har i hela mitt liv varit hörselskadad. Jag föddes efter mycket komplikationer och led en kort tid av syrebrist i kuvösen vilket i sin tur ledde till en hörselskada. Vilket i sig är kanske den mildaste effekten där man i normalfallet som nyfödd får cerebral pares vid syrebrist till hjärnan.
Jag har alltså i hela mitt liv haft en ljudbild. Det jag hör är vad jag alltid har hört. Jag vet inte när jag inte hör någonting. Även om man går i skolan eller till audionomer och lär sig hur saker och ting är så kommer det alltid vara ur min ljudbild. Från mitt perspektiv. Det jag tycker låter som en ko som råmar, tycker du också låter som en ko. Men det kanske inte alls är samma ljud. Men då ingen av oss kan höra varandras kor kan man inte heller säga att någon av korna är fel.
Så långt, så bra. Men här kommer det intressanta problemet. Min ljudbild är på låtsas. Den är alltså fejkad. Det jag tycker låter som en ko skulle jag ju förvisso, som tolkning, kunna använda ändå i vilket sammanhang det än är. Men när man kommer ned till terminologin och i läroböcker läser om hur kon råmar, då krockar världarna. Det jag läser tycker jag till första anblicken verkar stämma. Ja, så låter det i hagen. Men det är för att min ljudbild alltid var varit densamma. Och jag har alltid levt strävandes efter att överkomma mitt handikapp. Jag vill alltså resa mig över det och aldrig se det som ett hinder. Så min hjärna tolkar bokens beskrivning av ljudet av en ko som råmar som sanning och som något som stämmer överens med det jag hör. När jag, om jag faktiskt stod i hagen på riktigt, sannolikt inte ens skulle höra kon, eller om jag gjorde det, inte skulle höra den på samma sätt.
Min ljudbild är driven med stödhjul. Ljudet hjälps upp, knuffas upp, ett antal decibel och balanseras dessutom upp i bas och diskant för att korrigera min hörselskada. Detta sker genom att jag får lyssna på ett antal förprogrammerade ljudeffekter och liknande. Dessa körs genom min hörapparat och anpassas till en volym jag tycker verkar bra. Sedan matchas dessa i datorn till min virtuella ljudkurva och mitt ljud ”planas” ut och lyfts upp till normal samtalston. Lite som att man fyller i hålen i vägen. Ungefär så skulle jag i alla fall beskriva det. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har någon aning om det verkligen är så här det fungerar i detalj, men på ett ungefär så här tolkar jag det. I vilket fall som helst.
Efter som min ljudbild bara är datorgenererad är alltså det ljud jag hör inte korrekt. Ljudet som skapas runt mig och som är min verklighet är bara en skalad anpassning. Det är precis som man beskriver en ljudkurva i boken. Visst, du kan korrigera kurvan, ändra dess värde och bearbeta det. Men då får du heller aldrig tillbaka originalvärdet. Så fort ljudet processas har dess råmaterial minskats ytterligare ett steg. Mitt ljud är omkastat och korrigerat och förstärkt för att skapa illusionen av att jag hör. Det är det som är det viktiga att komma ihåg och det lättaste för mig att glömma bort. Det är så lätt att tro att jag hör bra. För att min hörapparat ger mig upplevelsen att jag gör det. Men egentligen är det bara en hörsel på stödhjul.
Som ett bra exempel på detta kan vi ta en kväll här hemma nyligen. Jag bor fortfarande hemma, jag flyttar till campus i sommar, och var en kväll i köket för att hämta ett glas vatten. Lamporna var tända inne i badrummet bredvid köket och jag såg på ett ungefär var jag var, även om inget ljus föll på själva köksbänken eller kranen. Jag ställde mig och tappade upp mitt vatten när min mor gick ut ur badrummet bakom mig och släckte. Hon började prata med mig. Jag vände mig om och det första hon sade hörde jag. Sedan slocknade badrumsljuset och det blev kolsvart i hela huset. Min mor fortsatte prata med mig men nu hörde jag helt plötsligt ingenting. Hennes röst dog ut fullständigt.
Jag har alltså skapat mig en bild av vad hon säger. Detta eftersom jag i ljuset från badrummet ser hennes ansikte till en början och kan läsa mig till vad hon säger. Detta i kombination med ett liv levt med mamma som tillsammans med mina erfarenheter av hur hon talar och vad hon brukar säga samt min hörapparats tekniska stödhjul gör att jag ges illusionen av att jag ”hör” vad hon säger. Men sedan slocknar ljuset och helt plötsligt hör jag ingenting. Eftersom jag inte ser henne. Detta behöver inte gälla enbart ljus och förmågan att läsa på läppar. Detta kan gälla precis allt. Allt från störande bakgrundsljud till nya människor som jag inte ”lärt” mig än.
Det är så här jag får min ljudbild. Därför blir det en totalkrock för mig när jag försöker läsa i en bok om hur ljudet ska vara, tolkar det i min ljudbild, tittar på ljudkurvan och konstaterar att inget av det verkar stämma. Jag har ingen erfarenhet av det här ljudet. Jag kan inte läsa på ljudkällans läppar. Och jag kan inte heller avgöra vad som är bas eller diskant, skilja på toner eller förklara varför vissa passager i kurvan låter som de gör. Jag försöker vrida upp volymen men jag hör ändå ingen skillnad. Min kurva ligger där den ligger och kan inte urskilja någonting. Det blir bara en massa siffror framför mig som försöker förklara hur det borde låta. Men jag kan inte relatera till det. Eftersom min verklighet låter fel. Min hörselskada ligger i diskanten. Det är väldigt ovanligt då man normalt sett har sin hörselskada i basen. Min ljudkurva har alltså anpassats och planats ut. Vilket gör att den diskant och bas jag ”hör” är någon helt annan i verkligheten. Så jag vet inte vad som är vad. Jag kan egentligen inte skilja på de två, inte i praktiken och framförallt inte i teorin. Jag förstår inte det. Eftersom jag egentligen aldrig har hört det.
Även om jag, tillsammans med min hörapparat, gärna låtsas som det.
Så vilket är korrekt? Det som står i teorin, eller det jag hör? Är ljud beständigt? Är det en sanning? Eller är det något jag skapar själv ögonblicket det når min trumhinna? Har jag ens hört ljudet alls?
Det finns en thairestaurang i Växjö som heter Koh Thai. Den är något av ett standardhak för thaimat i vår familj. Inte nödvändigtvis för att den är bäst, utan för att den ligger bra till för avhämtning. Det finns dock en sak som stör mig rejält i deras meny. De tar nämligen ut överpriser för något som egentligen borde vara billigare.
Såhär ligger det till: valfri wokad rätt med kyckling kostar 79:- och med räkor kostar de 99:-. Sen finns även alternativet mix: Räkor/Kyckling. I rimlighetens namn borde ju denna mix kosta 89:-, eller hur? Pris: 119:-.
...
30 spänn extra för att blanda ihop två saker som båda är billigare än slutprodukten. Att de ska ha extra betalt för arbetet köper jag inte, det kan knappast ställa till så mycket besvär. Om mixen kostat 99:- så fine, men 119 pix? Man kanske skulle hitta någon annanstans att börja äta.
Finns en hemsida som heter Chatroulette. Den tillåter en att chatta med främlingar, fördelaktligen via webcamera. Man kan alltså dra obscena skämt, även om sajten avråder från det. Men det går.
Iallafall, en snubbe som heter Merton bestämde sig för att ta och spela lite improvisationspiano och samt sjunga om de personer han stötte på under en session med Chatroulette. Det här är resultatet:
Bortsett från att inneha den bästa filmtiteln någonsin är The Horribly Slow Murderer with the Extremely Inefficient Weapon även en mycket välgjord kortfilm, maskerad att se ut som en äkta filmtrailer. Handlingen går i korta drag ut på att en ond demon försöker slå ihjäl en man med... en matsked. En helt vanlig, jävla matsked till på köpet. Stor, och egentligen ganska konstig, humor utlovas. Men slå av undertexterna, de innehåller ändå bara en massa stavfel och dylikt.
Såg ovannämnda film i veckan och skulle rekommendera alla oinvigda att göra detsamma. Filmen utgår ifrån fem separata historier och beskrivs väl egentligen bäst som fem kortfilmer ihopklippta till en långfilm. Vi får följa en busschaufför som har en dålig dag, ett fjortisgäng, ett födelsedagsfirande där något går fel, ett grabbgängs helgfirande på landet samt en lärare som ställs inför ett prekärt problem. Just klippningen gör att man hela tiden undrar hur det gick i den historia som man nyss lämnade.
Min favorithistoria är lätt den om läraren som inte vet hur hon ska reagera efter att ha sett en lärare slå en elev. Eftersom jag själv ska bli lärare kan jag se framför mig hur man själv skulle kunna hamna i en liknande situation och efter min praktik måste jag säga att scenen med "lärarrumssnacket" var riktigt träffande och trogen verkligheten.
I övrigt fick jag hem mina USA-beställda tröja i fredags, så här ser den ut.
Utöver den fick jag även min företagsjulklapp i form av en morgonrock som jag i skrivande stund har på mig. Bekväm som fan, men ganska varm.
Testade Just Cause 2-demot på riktigt i går på min PS3, det gick ju inte så bra på min dator som ni kanske kommer ihåg.
Och det här var ju faktiskt riktigt roligt. Kontrollen till fots kändes inte alls så sladdrig som på PC och fordonsstyrning verkar mycket fungera bättre med en analog spak än ett tangentbord. Sen att änterhaken och fallskärmen verkar vara det bästa som hänt sandlådegenren sen soundtracket till Vice City är ju inte heller helt tokigt. Hoppas bara att det, till skillnad från GTA-spelen, finns olika svårighetsgrader att välja på för demot framstod som sjukt enkelt. Men tål mäkta mycket skada och vid ett tillfälle stod en fiende knappt tre meter ifrån mig och sköt med sin pistol medans jag lugnt och stilla iakttog hur han missade fyra av sina fem första skott.
Men summa summarum så blir det definitivt ett köp.
Årets gadget: Änterhaken i just Cause 2?
Årets onödigaste funktion: Möjligheten att kunna springa i Just Cause 2 (pga. änterhaken)?
Nu när jag har börjat spendera mycket tid med musik i öronen i lugn och ro, dvs inte cyklar tio kilometer varje dag, har jag insett att jag omedvetet börjat använda mig av ett nytt mätningssystem. Jag kollar inte på klockan särskilt mycket längre. Istället tar jag upp min iPhone och konstaterar att det är ungefär ett album och två singlar tills jag är hemma.
Om jag var ni skulle jag hålla mig borta från Just Cause 2, iallafall till PC. Själv laddade jag ner det via Steam, installerade det, och hann spela det i kanske 20 minuter innan min skärm flippar ur totalt.
Nu så flyger det runt vad som ser ut att vara en massa röda pixlar över hela skärmen varvat med att den ibland svartnar och kommer tillbaka och ibland så bara svartnar den helt och man måste starta om datorn.
Har testat att starta om datorn ett flertal gånger, samt använt både "Senast använda fungerande konfigurationen" och "Säkerhetsåterställning" eller vad de nu heter samt avinstallerat demot helt utan resultat.
Så min tanke är ju att det är skärmen det är fel på och inte datorn. Men om jag startar i felsäkert läge så fungerar skärmen helt normalt, så det tyder ju nästan på att det är datorn som är konstig. Kan tillägga att det vid omstarterna brukar poppa upp en ruta där det står "bildskärmsrutinen har stängts av och återställts" eller nåt liknande.
Någon som kan hjälpa mig?
Och kan man köra datorn, dvs. surfa på nätet och spela spel, i felsäkert läge utan att "riskera" något eller vad är det som skiljer felsäkert läge från det normala?
Kan tillägga att jag kör Vista med Service Pack 1.
I går var jag förresten på bio. På förhand visste jag vad som väntade eftersom jag kollat upp filmen, men detta verkade jag vara ensam om. I Love You Philip Morris var väldigt bra. Dess svarta humor langade ett och annat skratt. Men roligast var att se hur många i biosalongen som alldeles uppenbart väntade sig en slapstick-rulle à la Jim Carrey när den egentligen var ett drama som handlade om homo-kärlek och innehöll grafiska sexscener som den där Carreys karaktär ombeds spruta pojkvännen upp i rumpan. På raden framför mig satt fem småkillar två tvärhänder höga som inte visste vad de skulle tro. Bakom mig satt ett gäng tjejer som tjattrade örat av mig tio minuter innan filmen skulle börja, men som tystnade snabbt. I mitten satt jag mellan mina fyra chockade killkompisar och njöt av hur allas fördomar ställdes på ända.
Har efter mycket om och men fått fucking jävla Audacity att fungera, inte standardversionen, utan beta 1.3, som egentligen verkar rekommenderas för Windows 7-användare. När jag väl avinstallerat den gamla versionen och kör betan kan jag ändå inte importera något. Man behöver såklart libaries för att förklara för Audacity hur filerna ska hanteras. Det är ju tur att man kan åtminstone lite om codecs och hur de ska hanteras. Men hur gör de andra i klassen som inte kan sådant här på förhand? Det är inte lätt. Jag fattar verkligen inte hur våran examinator tänker. Det här har ingen förklarat för oss, utan det bara förväntas fungera. Några problem ska tydligen inte finnas enligt dem. Jomenvisst.
Nåja.
Dags att lyssna på min föreläsares röst om och om igen för ljud-redigeringsuppgiften.
Hoppas jag hinner göra klart den innan jag tar livet av mig.
I dag satt jag längst bak till vänster i bussen. Det var en märklig upplevelse. Efter att ha stått och frusit vitala delar ned till tjälen i marken hade jag äntligen hoppat på. Jag brukar alltid sätta mig till höger. I alla sammanhang. Jag är helt döv på höger sida och har således vant mig vid att se till att vänster öra är mot den största ytan av lokalen. Så att jag kan höra. Likadant på bussen. Jag sitter alltid i mitten till höger. Inte för nära dörrarna för där är det kallt. Utan alldeles lagom i mitten. Men i dag slog det mig att jag inte bryr mig ett dyft om vad som sägs i bussen. Människorna intresserar inte mig. Bara musiken i min iPod och på mitt Spotify. Från vänster såg allt annorlunda ut. Hela stan förändrades utanför fönsterna. I dag satte jag mig längst bak till vänster i bussen och såg något nytt och kände mig helt okej, nöjd med att vara döv på höger öra.
Som ni kanske vet så har jag ju ansökt om jobbet som Förbundskansler för de svenska herrbrottarna. Därför var det inte så konstigt att jag nästan satte nästan morgonmüslin i vrånstrupen när jag läste att Svenska Brottarförbundet tillsatt en ny Förbundskapten.
WTF?
Jag har ju inte ens hört av dom sen mitt senaste mail.
Och så knackar man sig in på deras hemsida och möts av den här chocknyheten. Usch.
"Imorgon tillträder Benni Ljungbäck som Förbundskapten för våra herrar.
Benni är anställd på 50% och uppdraget gäller över OS 2012. Benni kommer dessutom att utse ett tränarteam med en assisterande Förbundskapten och en stab av tränare med spetskompetens för både senior, junior och ungdom."
Förbunsdordförande Håkan Gustáv kommenterar: "En optimal lösning hade varit 100 procent men det finns det inte pengar till".
Hmm...
En Förbundskapten som bara jobbar 50%, en ledig post som assisterande förbundskapten samt flera vakanta tränarposter.
Det låter som att det är dags för ett nytt brev, eller hur?
Fortsättning följer (förmodligen imorgon) när jag knåpat ihop något lagom fyndigt och därmed fortsätter karusellen.
Gruset knastrar lite under skorna. Solen flimrar över mig plötsligt genom en stor lummig bok. Till höger om mig susar bilar mot Kalmar på den stora vägen. Jag vet att det är dit de är på väg, jag vet att det är till höger de kör. Men jag hör inte det.
Att tillhöra någon är svårt. Att bero av någon och vara där. Men det är viktigt att veta att det är upp till dig att göra det bästa av ett förhållande. Att ta tag i det med båda armarna och hålla hårt. Det är en så urgammal idé om att mannen ska vara stark. Vi borde ha passerat den för länge sedan med världen i ettor och nollor runt omkring oss.
Jag vrider på nacken, skruvar på mig, försöker ruska av mig det. Höjer volymen lite till på mp3-spelaren. Tillslut ger jag upp, tar av mig den och lyssnar på världen omkring mig. Inte försöka stänga ute det. Tänk istället inte alls på det. Bara var, lyssna på verkligheten. Det vackra där ute som inga siffror kan skapa.
Men pipet ligger kvar. Vibrerar ibland längs ryggraden. Ibland uppe till höger på huvudet. Ibland till vänster. Nej. Sluta följa efter det. Tänk på fågeln i trädet. Lyssna på den. På löven. På suset. Det är vackert.
Jag tittar ned och funderar medan jag går. Om det nu är ett ömsesidigt ansvar. Att stå för den man är. Att acceptera den andra. Om jag nu vet allt detta. Att alla har svagheter. Om jag har förstått det och känner med hela kroppen att denna personen gör mig till något bättre, hur kan det då vara så svårt?
Så svårt att säga att spårvagnens inbromsning kan förstöra en hel eftermiddag. Att ett bakgrundsljud i en mikrofon kan sitta kvar i dagar. Att säga att man inte räcker till.
Det blir en långsam, sorgsen smärta i bröstet. Ett ständigt ifrågasättande. Kunde jag inte bara vara lite starkare? Vetskapen om att det är okej hjälper inte. Man tänker så ändå. För idén om att mannen ska vara stark finns kvar där någonstans i bakhuvudet bakom tjutet. Bakom vrålet som sliter i en.
Och jag tar tag i det med båda armarna och håller hårt. För att det här är mitt ansvar. För att det här är min strid.
Igår såg jag en liten animerad film på dryga fem minuter kallad The Only Thing I Know.
Den berörde mig. Jag blev... sorgsen. Kände mig verkligen ledsen för hans skull och det är inte ofta filmer lyckas beröra mig så pass som den här faktiskt gjorde.
Efter att ha varit utan PS3 i över två månader började jag nästan tveka när filmen var slut. Är det värt det? Slänger jag bort mitt liv?
Jag tror att svaret på de två frågorna är ja respektive nej, men ändå.
Man börjar tänka.
"Life changing experience"? Nä, men gott och väl en tankeställare.
Bilderna till höger visar en PET-flaska som legat hemma hos oss i ca ett dygn. Som ni ser är den helt intryckt runt om, som om Dolph Lundgren gått loss på den. Men det har han inte, och ingen annan heller. När flaskan var tom och lass i pantkassen så var den helt rund och fin och bara ett dygn senare ser den helt misshandlad och ledsen ut.
Och det är inte bara den här flaskan som drabbats, utan det händer alla våra tomma PET-flaskor i varierande omfattning.
Varför?
Vad är det som gör att flaskor drar ihop sig på det här sättet?
Daniel Enestubbe, 39 år, sportreporter och krönikör.
Jag tycker om att tycka.
Jag tycker till om allmänt i allmänhet och om sport i synnerhet.
Vissa tycker det jag tycker är lysande medan andra tycker det jag tycker är fetuselt.
Det tycker jag är bra.
Här på bloggen kan du följa vår granskning av arbetslivets förändring. Det handlar om villkoren på jobbet, hur snäva ekonomiska förutsättningar för med sig hårdare tag på arbetsplatserna.
Vi kommer att vara så öppna det går med vad vi gör och kommer alltså uppdatera bloggen ofta, i realtid. Men för att vårt arbete skall bli bra behövs din hjälp med att finna fler exempel. Vi behöver alltså din hjälp.
Samtidigt ska du inte vara orolig för att lämna tips som kanske är känsliga.
Precis som tips lämnade till papperstidningen är uppgifter till denna blogg skyddade av grundlagens rätt till anonymitet. SOM TIPSARE KAN DU KÄNNA DIG TRYGG. Vi avslöjar inte ditt namn om du inte själv vill det.
Ni kan också höra av er med post till Inblicksredaktionen, Smålandsposten, 351 70 Växjö
En blogg om fotboll (faktiskt). Från Öster till väster, från Champinjonligan till de svenska fotbollsåkrarna.
Vid tangentbordet finns Per Johansson, specialreporter och sportredigerare på Smålandsposten. Blev aldrig särskilt ordinarie i Torna Hällestads P76-lag i början av 90-talet, men fick i alla fall en fast plats i Smp:s laguppställning 2007. Trivs både på Värendsvallen och på La Bombonera i Buenos Aires, och försöker se fotbollen som något mer än bara ett spel. Samtidigt som den ju är just det.
Finns även på Twitter.
Den egna karriären i Vislanda IF tog slut när sju spelare skulle bli elva. Något proffs blev jag aldrig men fotbollen följer jag med stort intresse ändå. Jag heter Daniel Rydström, 29 år, sport- och Älmhultsreporter på Smålandsposten. I denna blogg följer ni vad som händer på Torparängen, Älmekulla och Hultavallen. Häng med till vår sida på Facebook. Klicka på länken, klicka på "gilla" och du får lokala fotbollsnyheter på din sida.
Jag heter Marie, jobbar här på Smålandsposten. Men jag är även mamma. Tvåbarnsmamma numera. Vem kunde tro det? Leiah kom den 17 februari 2007 och den 27 maj 2010 föddes hennes lillasyster. Jag började blogga hösten 2006 och det här handlar om föräldraskap. Vardagen och livet i smått och stort med barn helt enkelt.
Slutspel, nytt kontrakt eller kvalserie. Elitserien ska avgöras för Växjö Lakers under ett par intensiva veckor. Skellefteå kommer till Vida Arena på tisdag, men redan måndag eftermiddag gästade målvakten Oscar Alsenfelt SMP-live. Strax kan ni se en repris av sändningen.
I Smålandsposten i dag:Växjö: Det stora bandyslaget • Inblick - Kjells dotter orkade inte leva med sin sjukdom • Personligt - Nils, 18n år arbetar för helnykter livsstil • Älmhult Bildningsförbundet ABF sluter cirkeln• Krönika: Kjell Johansson, fiskekrönika om fiskelåtar som platsar i Globen.• Lördag: Om samlare.
Här är den enda blogg du behöver. Ungbloggen.
Vi på ungredaktionen bloggar högt och vi bloggar lågt. Det kommer handla om allt från journalistiskt arbete till vilket fika vi har på våra möten och vad vi gjort under helgen. Och givetvis en och annan bild från photobooth.
Välkommen in!
Klicka på länken nedan för att skicka in ett referat från föreningsmötet till oss. Vi är intresserade av att få del av dessa möten och en del av texterna kommer vi publicera i tidningen.
LÄS MER
