Böcker

Alice Kassius Eggers: Det är bara regn

Böcker

Artikeln publicerades 10 april 2012.

Minns du öppningsscenen i den klassiska ITV-serien Brideshead revisted (En förlorad värld) efter Evelyn Waugs roman? Den där en grånad Charles Ryder (Jeremy Irons) som officer i den brittiska armén under andra världskriget återser slottet Brideshead där allting, precis allting, utspelade sig för så länge, länge sedan. Till synes under ett helt annat liv men ett liv som ändå aldrig ersattes av ett nytt.
I Det är bara regn står Alice Kassius Eggers på varje högersida av sin debutbok och ser ut över de scener som repriseras på sidan vi just har läst. Skillnaden är den att det inte är ett herresäte i norra Yorkshire som väcker minnet över en tonårskärlek och hans bortgång till liv. Istället blicker den nu vuxna huvudpersonen tillbaka ut över sitt eget Brideshead: det sena 1990-talets Södermalm och dess närförorter.
Med sitt nattbussnät, Gula Gången vid Slussen, barer en trappa ner ett stenkast väster om Mariatorget och efterfester i andrahandsettor med skuggfigurer ur huvudstadens klubbvärld.
Eggers är nu inte heller speciellt grånad (hon föddes 1980) och växte – uppenbarligen –upp med Per Hagmans tidiga romaner och delar även hans livslånga kärlek till The Cure och i synnerhet Robert Smiths texter. Om man nu väljer att låta författaren bli ett med bokens berättar-jag. Det är svårt att inte låta bli att göra just det.
Persongalleriet är så verkligt och jag vet vilka flera av dem är eller i alla fall vagt hur de ser ut. Eller såg ut då, 1998. Jag tror till och med att jag själv på ett lite bisarrt vis glimtar förbi i en mening som ska återskapa tidsandans musikfanatism. Det kan förstås vara en helt annan Andres som har fått ge namn till den popförening som nämns och i sådana fall ber jag om ursäkt för denna narcissistiska gissning.
Men i dessa lika korta som effektiva nedslag i en tid av livet då nerverna lever sitt eget liv utanpå kroppen fångar Eggers oförmågan att skapa en identitet på egen hand, hur vi så lätt betraktar oss själva genom andra ögon och de sena tonårens kompletta känsla av betydelselöshet om ingen älskar en lika mycket som man själv är kapabel att älska.
I synnerhet som skilsmässobarnet i Det är bara regn.
Berättelsen om ett tonår flankeras ständigt av en inre berättarröst, en intelligent undermedvetenhet. Eller en äldre röst som ser tillbaka på sina egna minnesanteckningar, förändrar eller förädlar dem till aforismer, och ibland inte kan låta bli att hänryckas av de starkaste minnena, dofterna och ögonblicken. Plötsligt är hon nyss fyllda sjutton igen, förlorad i samma låttexter men idag är det raden efteråt eller möjligen innan som har blivit viktigare än den som betydde allt då.
Det handlar om små skiftningar, om en framåtrörelse mot den nästan motvilliga acceptansen att faktiskt ha blivit vuxen.
Och så detta liv, denna kärlek, som rycks bort under berättelsens gång.
Försvinner någonsin en människa man en gång klamrat sig fast vid så hårt?

”Jag visste inte då hur försvunnen någon kunde vara som man fortfarande har ett telefonnummer till. Enligt analogibeviset är du död men det är inte rätt.”

Kan man kalla en berättelse om döden, om sorg, för en bagatell, om än en vacker sådan? Jo, jag tror det. Men det förhindrar på inget vis Det är bara regn från att vara full av drabbande insikter.
Vi kan genom livet byta ut skådespelarna, scenografin, bakgrundsmusiken, rubbet. Men pjäsen vi spelar huvudrollen i förblir densamma och kulissen allra längst bak på scenen går inte att byta ut. Den är obarmhärtigt fastskruvad i väggen.

Andres Lokko