Böcker

Aris Fioretos: Halva solen

Böcker Artikeln publicerades

När Aris Fioretos skriver fram sin fars berättelse sker det med omvänd kronologi. Boken begynner med döden och slutar med äldste sonens födelse, han som sedermera ska bli bokens författare. Händelserna markerar slutet och början för rollen som huvudpersonen spelar: pappan. Så sluts cirkeln. Sonen tar vid där faderns gärning upphör. Där pappan träder in sätter sonen punkt.
I någon mån minner boken om Fioretos fantastiska roman Den siste greken från år 2009. Pappans landsman, ”källargreken” kallad, som en period är inneboende hos familjen i huset i nordöstra Skåne, torde vara densamme som stått modell för hjälten i nämnda roman. Men framför allt knyter boken an till de självbiografiska skisser som inledde 2008 års klippbok Vidden av en fot. Motiv och minnen återkommer, somliga partier återanvänds, stråk och stämningar genljuder och vidareutvecklas.

Halva solen är ingen biografi utan snarare ett porträtt förklädd till roman. Och med diktarens rätt tar Fioretos sig vissa friheter. När sonen tar farväl av sin avlidne far fattar han också ett beslut: ”Om han skall berätta honom tillbaka till tiden före världens början kan det omöjligen ske utan myterna /?/ Och att det därför krävs både fakta och fantasi för att göra om en pappa.”

Först några fakta. Han som ska bli pappan lämnar inbördeskrigets Grekland i unga år. Han studerar till läkare och träffar en österrikiska. Tillsammans bildar de bo och familj i Sverige. Boplatserna blir många: Göteborg, Lund, Malmö, landsbygden utanför Kristianstad, en värmländsk bruksort, Lund igen. Efter pensionering återbördas pappan till sitt saknade hemland. Men med åren följer även krämpor och kroppsliga besvär.

Såväl livsöde som personlighet rymmer förvisso rejäla doser dramatik och karaktär, uppbrott och upptåg, men i händerna på en mindre begåvad författare riskerar sådant stoff att likväl blekna till en ordinär levnadsteckning.

Det är där fantasin och den litterära kreativiteten kommer in.

Av allt att döma var pappan en mångsidig man. Så varför nöja sig med en framställning som är stöpt i en enda form? Bättre då att prova sig fram, att ta fasta på de infall och variationer som minnet och fantasin med gemensamma krafter kan frambringa.

Konkret innebär det att boken växlar mellan berättande prosa, korta dramatiseringar i dialogform, karaktärsdrag redovisade i punktform som ”teser om utländska fäder” och minnesbilder återgivna med närmast prosalyrisk känsla. Men fantasin medger också att pappan tar aktiv del i berättelsen. Hans tankar förmedlas och stundom tillåts han själv komma till tals från ett hinsides fjärran.

De olika perspektiven och många greppen formar tillsammans ett porträtt som fascinerar inte blott tack vare motivets lyskraft utan därtill – och kanske mer ändå – genom det uppslagsrika utförandet. Palettens alla färger bereds utrymme: från det ömsinta och vackra över det mustiga och uppsluppna till det såriga och mörka.

Finesserna till trots förblir grundtonen alltigenom personlig. Det är en styrka, men läsaren förstår tidigt att valet aldrig var en självklarhet. Bara det att benämna bokens huvudperson ”pappa” vållar bekymmer: ”Länge förmår sonen inte använda ordet utanför familjen. Det känns sårbart, rentav barnsligt, som om det markerade gränsen för sådant som inte angår utomstående. ‘appa’ är ett ord som vetter inåt. Vem skulle komma på tanken att klä fasaderna till sitt hem med tapeter?”

Den sortens underbara liknelser finns det gott om i boken. Det enda att beklaga är väl att den det handlar om inte gavs möjligheten att njuta av den färgstarka mosaik som minnet av honom gett upphov till. I det avseendet är till och med fantasin otillräcklig.

Peter Viktorsson