Böcker

Att dressera sina barn

Böcker

Debatten gick het i USA när Amy Chua publicerade utdrag ur sin bok i Wall Street Journal i januari. Yaleprofessorns barn fick aldrig leka, bara lära. Tomas Polvall här läst hennes bok där barnuppfostran liknar hunddressyr. Eller fascism.

Artikeln publicerades 23 februari 2011.

Innan skolanhar livet varit lek. Att det nu ska läras också när det leks är uppfostran i tidens tecken. Hur snabbt och hur mycket barn kan lära sig med lämplig uppfostran framgår under läsningen av Battle Hymn of the Tiger Mother. Amy Chua skriver att äldsta dottern lärde sig alfabetet innan hon hade fyllt två och läste Sartre när hon hade fyllt tre. Ingenstans skiver Chua om att hennes döttrar lekte. Det verkar inte ha funnits tid till det. När, hur, var och med vilka andra barn hennes barn fick vara tillsammans med var något som Chua bestämde.

Det bästamed Amy Chuas skrivande är att hon inte hymlar. Hon skriver vad hon tycker. Hennes åsikter får mig att undra om hon är riktigt klok. I ett avseende är hon säkert det, annars hade hon inte blivit professor på Yale. Med ett mer vardagligt talesätt så är hon inte riktigt klok = jag tycker illa om hennes uppfostringsmetoder. Chuas moderskärlek är en kravlista där barnens viljor är bannlysta. Hade Amy Chua bott i Sverige hade hon varit stamgäst hos barnavårdsmyndigheterna. Fria val är inte något för hennes döttrar. De ska göra som de blir tillsagda, annars blir de bestraffade.
När yngsta dottern var tre år tyckte Amy Chua att det var tid för henne att lära spela piano. Det tyckte inte dottern. Hon tryckte ned fel tangenter och hon tryckte för hårt. Sådan vilja älskar en tigermorsa att knäcka. Ut, löd ordern från modern. Det var en kall vinterdag och varma kläder hade dottern inte fått på sig så hon började snart frysa. In fick hon komma först när hon lovat att uppföra sig som mamma ville. Dottern vägrade. Snart började hon skaka av köld, men foga sig hade hon inte tänkt. Hellre skulle hon frysa ihjäl. Till slut gav mamman upp.


Uppfostringsmetodenär tydlig. Barnen ska drillas. Chua skriver vid ett tillfälle att det kanske kan påminna om hur man dresserar hundar. Det är en bra jämförelse. Förbudslistan är lång som Mekong. TV fick döttrarna inte titta på. Dataspel var inte att tänka på. Fester fick flickorna inte vara med på. Nästbästa betyg var förbjudet. Tigermorsans barn ska vara bäst i klassen.
Mindre framgångsrika människor uppfattas som misslyckade. Svaghet föraktas.
Den norske filosofiprofessorn Harald Ofstad har i Vårt förakt för svaghet undersökt våra och nazismens värderingar. Om den aggressiva auktoritetsprincipen skriver han att kräva obetingad lydnad av en annan är att negligera hans rätt och plikt att ta självständigt ansvar. Det är att reducera honom till robot, och en dylik reduktion kan vara ett uttryck för eller leda till aggression och brutalitet.
Amy Chuas moderskärlek kan bästa beskrivas som uppfostringsnazism.
Därmed kan alla som tycker illa om sådant strunta i hennes självbekännelser. Det tänker jag inte göra, ty jag känner igen mig, tyvärr. Det vore oärligt och fegt att förneka likheterna med Amy Chua. Vi är båda offer för samma självgoda och skrytsamma personlighet. Viljan att vara bäst väcker lätt motvilja, men energin och viljan att aldrig ge upp möter också uppskattning.


Om vårapersonligheter är besläktade så är våra uppfostringsmetoder varandras motsatser. För Chua är yttre framgång allt. Hennes döttrar måste till varje pris lära sig något så att de kan bli något. Hur de mår och utvecklas som människor berörs inte. Hur blir samhällen där Chuas uppfostringsnazism är norm? Det diskuteras inte. Det bör göras. När skilda kulturer möts kan tigermorsans auktoritära stil bli tändvätska i en debatt om hur frihet och lydnad, lek och lärande fördelas när vi uppfostrar våra barn.

Tomas Polvall