Böcker

Camilla Läckberg: Lejontämjaren

Böcker Artikeln publicerades

Som så ofta hos Läckberg – och hos många svenska deckarförfattare med henne – spåras motiven för mord och hemskheter tillbaka till barndomstrauman och familjehemligheter.

Läckbergs författarskaphar varit av ganska ojämn kvalitet. Min tidigare favorit är Fyrvaktaren (2009), men frågan är om hon inte i Lejontämjaren lyckats minst lika bra. Visst är handlingen egentligen extremt långsökt, men skulle det vara ett tecken på dålig kvalitet skulle man nästan få avfärda majoriteten av alla deckare, hur bra de än kan vara i övrigt. Intrigen är utmärkt och även om man tidigt börjar ana hur en del saker hänger ihop håller Läckberg denna gång spänningen uppe och det kommer överraskningar på slutet.

Lejontämjarenär nionde delen i Läckbergs Fjällbackaserie om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström. Som alltid i Läckbergs deckare innehåller berättelsen två historier. En som utspelar sig i nutid och en ur det förflutna. Det senare innebär denna gång från 1960-tal till 1980-tal. I nuet är flera tonårstjejer försvunna, en av dem hittas då hon körs på av en bil och skadas svårt ute på en kall vinterväg nära Fjällbacka. Patrik och hans kollegor utreder fallet och mycket energi läggs på att tala med människor i den stallmiljö där flickan vistats mycket. Dåtidshistorien kretsar kring en ung kvinna som förälskar sig i en lejontämjare när en cirkus besöker Fjällbacka. Han blir kvar, de bildar familj, men i nuet sitter kvinnan inspärrad efter att ha dömts för mordet på sin man flera decennier tidigare. Erika Falck arbetar på en bok om det äldre fallet. Så småningom visar det sig naturligtvis att då och nu hänger samman.

Lejontämjarenhandlar till stor del om dysfunktionella familjerelationer och dessas katastrofala konsekvenser. Som så ofta hos Läckberg – och hos många svenska deckarförfattare med henne – spåras motiven för mord och hemskheter tillbaka till barndomstrauman och familjehemligheter. Den här gången finns dock också något annat, då det antyds att ondskan faktiskt är någonting medfött, något som visserligen kanske sedan påverkas av familjerelationerna, men som ändå så att säga fanns där från början. Detta är något som stämmer väl med den tradition inom seriemördarthrillern där Läckberg också skriver in sig med Lejontämjaren.
Miljön kring stallet och tjejerna där är fint skildrad och om man bortser från den lite tramsiga inledningen där läsaren får följa skeendet sett genom en hästs med­vetande är Lejontämjaren en alldeles utmärkt deckare – om än betydligt råare än vad Läckbergs böcker brukar vara. Kanske är det just seriemördarmotivet som gjort att Läckberg valt att trappa upp våldet denna gång – något som förmodligen stör en del av hennes trogna läsare, men som säkert tilltalar andra.