Böcker

En hyllning till naturen

Böcker Artikeln publicerades

– Ett sorgearbete, om man vill uttrycka sig högtidligt, säger Tomas Bannerhed om sin debutroman Korparna.

Tomas Bannerhed växte upp i Uråsa, på ett lantbruk. Längtade ständigt bort. Nitton år gammal flyttade han därifrån, till Växjö först och Stockholm sedan. Reste i hela världen. Nu bor han på Söder i Stockholm och har skrivit sig tillbaka till sin barndoms landskap. Jordbruket, skogen, fåglarna.
Korparna är ovanligt tjock för att vara en debutroman, över fyrahundra sidor. Ovanligt är också att närmare hälften av de dussin förlag som Tomas skickade sitt manus till ville ge ut hans bok. Tomas valde Weylers.
– Svante Weyler hörde av sig redan när han bara hade läst en tredjedel av boken. Han tyckte den var jävligt bra. Han bara skulle ge ut den, sa han.
Varför valde du just Weylers?
– De kunde ge ut boken snabbt. Svante Weyler är etablerad och respekterad. Plus att jag har jobbat mycket själv i stora organisationer och är trött på möteskulturen. Weylers är ett litet förlag och jag gillar att han är en uppstickare.
Blev du chockad över det stora gensvaret?
– Nej. Men positivt överraskad.
Tomas Bannerhed slarvar inte med orden. Inte när han pratar och inte när han skriver. Det är tydligt när jag läser Korparna. Hur orden är väl avvägda, noga utvalda.
Han berättar om processen bakom boken. Den började för tio år sedan. Då skickade han in ett utkast till folkhögskolan Biskops–Arnö och kom in på deras skrivarlinje. Han gick där i två år. Fortsatte skriva på manuset under några år, men sedan kom annat emellan. Jobb och livet. Men så för ett och ett halvt år sedan tog han fram manuset igen.
– Och då tog jag fram det som min egen redaktör. Det var enormt frigörande med distansen jag hunnit få då. Gottgörande för texten. Den fick en fräschör då som den inte kunnat få annars. Jag kunde förhålla mig fritt till texten. Stryka, lägga till. I somras kände jag att nu är det så bra det kan bli. Nu skickar jag i väg det.
Och nu, mindre än ett år senare, finns det en färdig bok.
På tal om noggrannhet och omsorg om detaljer berättar Tomas att Svante Weyler, som själv varit bokens redaktör, ringde en gång och lät uppgiven. Där satt han med rödpennan i högsta hugg och hittade ingenting.
– Du skriver mycket om naturen. Skogen, fåglar. Imponerande många detaljer. Är du fågelskådare?
– Näe, men jag var tvungen att bli för att kunna skriva den här boken. Jag har försökt gestalta huvudpersonens besatthet. Hans fågelintresse är hans tillflyktsort. Sedan är fåglarna en klichébild av friheten förstås. Ska jag väl göra något vill jag göra det ordentligt. Nu har jag blivit lite fågeltokig.
Korparna utspelar sig på sjuttiotalet, på ett lantbruk vid en utdikad myr. Huvudpersonen är en känslig tolvårig pojke i en jordbrukarfamilj där pappan börjar tappa förståndet. Pappan vill att pojken ska lära sig sysslorna. Pojken flyr till skogen och biblioteket.
– En tanke med boken har varit att beskriva traditionens makt i bondesamhället. Vad händer med den som stannar kvar fast den inte vill? Där finns en konformism, man ska hugga i och jobba och vara som folk. Jag vill ge en annan bild av landet än den vanliga, idylliserande. Folk säger ofta: ”Åh har du växt upp på landet, så mysigt!” Det kan vara precis tvärtom. Den sociala kontrollen var extrem i det gamla bondesamhället.
Det finns en väldigt obehaglig tidelagsscen med i boken. Varför skrev du den?
– Tidelag var ganska vanligt förekommande längre tillbaka i historien. Här står det för ett inkapslat känsloliv. Många i bondesamhället hade närmare känslomässig kontakt med sina djur än med människor.
Du är detaljerad i dina beskrivningar, skapar tydliga bilder. Som familjens kök som känns så trångt och klaustrofobiskt att jag bara vill ut därifrån.
–Jag har jobbat jättemycket med detaljer, miljöer. Jag har velat gestalta huvudpersonens hypersensibilitet, hur han är på sin vakt, hela tiden på helspänn. Beskriver man något detaljerat får det stor betydelse.
Skrivandet började med revanschlust. Saker Tomas länge gått och burit på.
– Revansch för vad?
– Om man inte blir sedd för den man är när man växer upp... Om man inte alls var intresserad av jordbruk, då blev man inte sedd för den man var. Jag menar inte familjen, men omgivningen, samhället. Jag hade inget tryck på mig att föra arvet vidare. Mina föräldrar sålde. Men jag tog ändå på mig den skulden, att jag svikit någonting.
– Att du svikit vad?
– Förfädernas slit kanske. Att det var meningslöst om nu gården ändå skulle upphöra. Jag hade känslominnen som satt som en tagg i mig. En spricka i själen. En spricka i självbilden. Det var känslorna jag ville skriva om. Jag valde den här miljön eftersom det är lättare att gräva där man står.
Tomas kallar boken för ett kompensationsprojekt.
– Nu bor jag i innerstan i Stockholm och boken är en hyllning till naturen av närmast bibliska mått. Som pojke levde jag mitt i naturen, men jag hade inget förhållande till den, som pojken i boken. Det är en stor sorg hos mig, att jag inte kunde ta vara på det mer. Men rötterna sliter man inte upp så lätt. Jag återvänder genom att skriva en roman.