En musas liv

Paris var konstens och nöjeslivets huvudstad (nöjesliv var emellanåt ett finare ord för synd) och drog till sig konstnärer och författare från hela Europa och från förbudstidens och de snäva moralkonventionernas USA. Hit kom Gertrude Stein och Ernest Hemingway, hit kom Amedeo Modigliani och Per Krogh, Djuna Barnes och James Joyce. Men naturligtvis lockade stadens ljus till sig människor från andra delar av Frankrike också, och 1913 klev den tolvåriga Alice Prin av tåget från Bourgogne på Gare de lEst.

Hon togs emot av sin mor, som bodde i Paris sedan tidigare, men blev snart tvungen att försörja sig själv. Arbetena i industrin och stadens affärer tråkade ut henne, och en tillvaro som lockade mer, även om den omgavs av rykten, var konstnärsmodellens. Hon var en oerfaren men respektlös lantlolla och gjorde sig snart ett namn i konstnärskvarteren på Montparnasse för sitt ansikte och sin figur och sin brist på blyghet, men också för sin livsglädje, sin impulsivitet och sin personlighet.

Så blev tösen Alice från landet storstadsdomptören Kiki, modell och älskarinna åt en lång rad berömdheter och efter ett tag kabarésångerska och konstnär i egen rätt. Redan i samtidens ögon var hon en symbol för det fria konstnärslivet, hon var drottningen av Montparnasse, skönheten förkroppsligad och målarnas, skulptörernas och inte minst fotografen Man Rays musa.

Men att vara musa är en passiv roll, och Alice hade inte blivit Kiki om hon bara varit en frigjord kvinna som obesvärat klädde av sig i ateljén. Det är de egenskaper som gjorde henne till något mer som paret Catel Muller och José-Louis Bocquet velat lyfta fram i sin seriebiografi "Kiki från Montparnasse", som utkom i franskt original 2008 och nu ges ut av Kolik förlag i svensk översättning av Oskar Sjölander.

Catels svartvita teckningar är väl förankrade i fransk-belgisk tradition, livliga och eleganta utan att bli stela; Bocquets text är ambitiös (albumet omfattar 370 sidor) och välstrukturerad, men nog hade det varit stilfullt att sätta ut vilka källor han använt. Framför allt samverkar text och teckningar väl i ett sympatiskt och inte alltför idealiserande porträtt av denna originella och inte alls okomplicerade person. Med tanke på hur många kletigt nostalgiska skönmålningar som gjorts av mellankrigstidens Paris uppskattar jag särskilt att också baksidorna av det fria livet de illegala aborterna, kokainet, de småsinta fejderna mellan konstnärer och författare också får sin plats i albumet.

Catel & Bocquet är också modiga nog att föra skildringen av Kikis liv till dess solkiga men för all del inte uppgivna slut. Född 1901 dog hon överviktig, alkoholiserad och drogberoende år 1953. På graven låg kransar från alla kaféer och nöjesställen, och i en vacker sista helsidesbild slår Man Ray i sorg händerna för ansiktet, omgiven av sina foton och målningar av Kiki, drottningen av Montparnasse.

Jonas Ellerström

Läs också:

Lou Mollgaard: Kiki, drottning av Montparnasse

Gertrude Stein: Alice B Toklas självbiografi

Ernest Hemingway: En fest för livet