Böcker

Eskil Franck: Giv mig, min son, ditt hjärta

Böcker Artikeln publicerades

En mer än 200-årig prästerlig släkttradition väger tungt. ”Den prästerliga dominansen var närmast bedövande”, skriver Eskil Franck i sin självbiografiska bok. Men nu, med honom själv, har traditionen nått sitt slut.

En mer än 200-årig prästerlig släkttradition väger tungt. ”Den prästerliga dominansen var närmast bedövande”, skriver Eskil Franck i sin självbiografiska bok. Men nu, med honom själv, har traditionen nått sitt slut. Inte bara genom att ingen i nästa generation har blivit präst, utan också genom att Eskil Franck själv år 2006 skickade ett kortfattat brev till domkapitlet med denna lydelse: "Härmed avsäger jag mig prästämbetet i Svenska kyrkan.”
Det är om vägen dit han skriver och det är en resa som fängslar och griper. En själs historia, naken och levande. Fromheten i den trygga, men också ängsligt kontrollerande, schartauanska miljön som han växte upp i - där slutenheten bara balanserades av det faktum att kyrka och samhälle var så intimt sammankopplade – präglades av gränser mot världen och vakthållning kring ”rätt lära”. Franck skriver: ”Den Gud jag uppfostrades med gjorde rädslan stor”. Det gällde att hålla sig på den smala och rätta vägen. Gossen Eskil ville vara konsekvent och bäst på det, men han ville också förstå varför han inte fick spela fotboll på söndagarna. Något nöjaktigt svar fick han inte.
Eskil Franck ger ett öppenhjärtigt och samtidigt ömsint porträtt av sina föräldrar. Eskil var omhuldad – en viktig länk i kedjan. Och han gjorde det som förväntades. Tidigt trädde han in i fädernas fotspår och blev präst. Den kyrkliga karriären var framgångsrik. På 1990-talet framstod han som en av de ledande teologerna i Svenska kyrkan; rektor för prästutbildningen i Uppsala, ärkebiskopskandidat.
Men under ytan pågick det som ingen såg. Brottningen, inte minst med den kristna trons anspråk visavi verkligheten; han ”såg alltmer de svaga punkterna men kunde allt mindre komma med konstruktiva alternativ”. Tjänsten som högskolerektor utanför kyrkans ram gav utrymmet han behövde för den bearbetning som var nödvändig. Vad med uppståndelsen? Vad med gudstron över huvud taget? Han slutade gå i kyrkan, han slutade verka som präst. Och så – brevet till domkapitlet 2006.
Numera betecknar sig Franck som ”tillitsfull agnostiker”. Men som en som tar sanningsfrågorna på djupaste allvar (han delar fortfarande sin ”bakgrunds krav på att det finns något som är sant och något som är falskt”) kan han samtidigt inte undgå att undra över att den kyrka han lämnat numera inte tycks göra det. Det illustrerar ett kristet grunddilemma sedan tvåtusen år: Jesus och apostlarna trodde att denna världen snart skulle ska ta slut. Det gjorde den inte. Vad innebär det?
CHRISTER HUGO