Ester försöker förstå

Min pappa Ann–Christine

Författare: Ester Roxberg

Förlag: Wahlström & Widstrand

Morgonsoffor i tv och långa intervjuer i flera tidningar. Historien om den småländska prästen och trebarnspappan Åke Roxberg som i 60-års­åldern kom ut som transvestit sprider sig snabbt nu när hans dotter, författaren Ester Roxberg, har skrivit en bok om honom. Honom, ja när boken börjar, henne när boken slutar. Boken handlar om Ester själv och om Åke när han inte kan hålla tillbaka­ längre utan blir Ann-Christine. Vad som händer med dessa båda under denna komplicerade tid.

För det är en svår ­period. En period de önskar ska bli överspelad, så att detta nya att pappa heter Ann–Christine, kan vara invant och normalt och ingenting de behöver hålla på att prata om eller förhålla sig till hela tiden.

Min pappa Ann–Christine är Ester Roxbergs tredje bok efter de skönlitterära Antiloper och Fågelhuset. Jag saknar skärpan som fanns i Fågelhuset i både språk och gestaltning, men här träder något annat fram i dess ställe. Ett försiktigt prövande, ett ärligt försök att skildra och förstå. Inte döma. Inte sig själv heller, utan vara uppriktig med de svåra känslorna, som varit både dömande, förbannade och trötta.

Boken är uppbyggd av fragment. Kapitlen ser olika­ ut och kan vara en situation, en dagboksanteckning, ett brev, en reflektion. Ett pussel läggs. Men här finns en kronologi i Åkes väg till Ann–Christine. Här finns också scener från Åkes barndom, brev hans mamma­ skrev till honom som barn. Esters ­mamma (Åkes fru) är inte med, eller hennes syskon. Jag saknar deras röster. Men det här är Esters och Ann–Christines bok.

Här finns massa kärlek. Kärlek och resonerande. Många frågor. Varför. Hur. När. Om Ann–Christine är sann och äkta, vem var då Åke?

Ann–Christines väg från Åke till själv sker stegvis och med hänsyn till familjen. Men när resan är inledd finns det ingen återvändo. Ester ­accepterar. Förstår? Kanske­. Den här boken är ett försök att förstå. På vissa­ sidor kan man riktigt­ känna att det har varit så himla jobbigt. Jobbigt att skriva om, jobbigt att gå igenom. Men nödvändigt. Ofrånkomligt. Ester kallar Ann–Christine för mördare. En som har dödat hennes pappa. Men det vänder och sedan är Ann–Christine Esters pappa­. Trots allt och fort­farande. Nu kan det inte vara på något annat sätt.

CAMILLA CARNMO