Ester Roxberg: Fågelhuset

I Ester Roxbergs nya bok Fågelhuset sitter kläderna oroligt på kroppen medan kollegorna synar varandra. Häftapparaten biter i fingertopparna och sponsorer mjölkas på gratis öl. Spektakulära bokreleaser arrangeras och kopiatorn ligger bitvis under is.

Det handlar om ett kontor. Liv är praktikant där nu. Hon har delat upp sommarlovslönen i fyra kuvert. Sextusen i varje, ett till varje månad. Pengarna ska räcka till både hyra och mat. Det måste gå. Hon har fått ett eget skrivbord, en dator, en sax. Hon är en del av något stort nu.

Kontoret är politiskt och religiöst oberoende och grundades 1973, säger nämligen chefen. Vår affärsidé är att förmedla litteratur som ska finnas tillgänglig för alla människor, oavsett bakgrund, klass och etnicitet. Vi ska motverka totalitära idéer och statsskick samt främja ekonomisk och politisk frihet. Det gör vi genom våra böcker och vi strävar ständigt efter att stärka och utveckla vår ställning som oberoende kulturinstitution. Det är ett fint program, men bakom kulisserna är ingenting vad det utger sig för att vara.

Roxberg, som är uppvuxen i bland annat Rottne, tilldelades Lilla Augustpriset 2004 för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hennes debutroman Antiloper kom 2011. Nu bor hon i Stockholm, där hon mött kulturbranschen både som volontär, praktikant och anställd.

Det är erfarenheter hon, med satirisk udd, använt i porträttet av sin tjugotreåriga huvudperson. Livs blick far syrligt och inträngande över miljöer och branschfolk, samtidigt som hon med en blandning av stolthet och oro tvingas uträtta både vanliga och smått absurda uppgifter. Skildringen fångar både underhållande och vasst (framförallt) ungas utsatthet på arbetsmarknaden. Tillgänglighet krävs i stort sett dygnet runt. Och många skulle vilja lysa upp sin CV med en praktikplats som Livs, även om den är obetald.

Romanen har en närmast filmisk karaktär. Korta episoder, inramade av den unga kvinnans uppbrott från pojkvännen och småstaden, avlöser varandra. Bitvis skrapar Roxberg väl tunt innan hon vänder blicken mot nya håll, men det lite kantiga registrerandet speglar samtidigt Livs svårigheter att komma in bakom fasaden - och inte minst hennes förvåning när hon väl är där.

Bäst är Roxbergs surrealistiska explosioner, när hon glider mellan verklighet och tanke och låter morgontidningens annonser förflytta Liv till en helt annan tillvaro, när känslosvallet gör Liv till en sorgligt krälande ödla vid andras fötter, eller när förlagsfolket förvandlas till vargar då det plötsligt vankas gratis gott.

Fågelhuset är en både elastisk och stilsäker skildring av en arbetsplats där alla sitter uppradade på sina pinnar. Konkret kan titeln kopplas till IT-redaktörens beskrivning av sitt hem, en bild som inte heller visar sig stämma överens med verkligheten - men som kanske kan öppna en helt ny väg för Liv. Roligt och överraskande är det i alla fall att läsa Roxbergs kontorsdrama, samtidigt som skildringen av arbetsvillkoren är både genomlysande och brännande.

JONNA FRIES