Annons
Nyheter

Frälsningen i skidspåret

Kroppens geni är en sportlitterär välsignelse, menar Magnus Sjöholm. En åldrande skidamatörs revanschistiska självbiografi, en antropologisk studie om norsk skidkultur samt en inre poetisk forskningsresa till kroppens fysiska extas.
Nyheter • Publicerad 18 januari 2011
Foto: 
Marit Björgen. Foto: Heiko Junge, Scanpix
Marit Björgen. Foto: Heiko Junge, ScanpixFoto: Camilla Carnmo
Sverker Sörlin.
Sverker Sörlin.Foto: 

PETTER NORTHUG och Marit Björgen är världens två bästa och snabbaste längdskidåkare genom tiderna. Det tror i alla fall Sverker Sörlin. När han nått lite drygt hälften av sin levnads bana bestämmer sig denne professor i miljöhistoria på KTH i Stockholm och författare till en rad idéhistoriska verk varav den senaste handlar om Darwin (Den blinde skaparen) för att göra något fullkomligt vansinnigt. Han ska ta reda på varför Norge är bäst, använda sig själv som forskningsreferens och sammanfatta det i en bok ett halvår senare.

FAST KROPPENS geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse handlar om så mycket mer. Det är tre underbart ofullständiga böcker i en liten tjock och överraskande tung volym; en åldrande skidamatörs revanschistiska självbiografi, en antropologisk studie om norsk skidkultur samt en inre poetisk forskningsresa till kroppens fysiska extas, en närmast kristen längtan bortom fysiologins gränser och denna innersta kretsens isiga spår.

Annons

EN ORSAK TILL triptyken är att Sörlin misslyckas ganska kapitalt. De vetenskapliga ambitionerna trängs ur spår i första motan och fram över sidorna forsar i stället killen som var 14:e man på en VM-uttagning i Föllinge 1977 men kort därefter tvingades ge upp karriären på grund av medicinska skäl och akademiska behov. Eller var det tvärtom?

Samtidigt bör sägas att det gör inte så himla mycket. Det är tveksamt om jag läst en bättre bok om elitidrottens mysticism än Kroppens geni.

Idrott är en moden religion och Sverker Sörlin återupprepar sin ungdoms späkande för att möjligtvis utröna vad denna högre själsliga livform består i.

SÖRLIN CITERAR den gamla svenske längdåkningsagnostikern från Delsbo (Thomas Magnusson) som hävdade att ”jag har slutat tänka, jag bara åker” och konstaterar sedan att sporten likaväl kan bekräfta Antonio Gramscis idé om den organiske intellektuelle som kommer till insikt genom upprepning.

Sörlin själv då? Jo när han ligger nära maxpulsen på myrarna tillsammans med sin 25-årige Vergilius så sprutar det ut klassiska citat av tyska filosofer i professorns huvud. Han framstår ofta så här – som en smått galen, charmigt cirkelrubbande, idrottsteolog.

SÖRLIN SKRIVER dessutom väldigt bra, en poetiskt och vackert svindlande prosa utan minsta självdistans. Till och med Tranströmerska metaforer kikar ibland fram bakom en snötyngd gran. Det finns en smittande glädje i Sörlins besinningslösa eufori. Han försöker finna ord för sina egna svettigt sinnliga upplevelser.

De tar honom till Tröndelag, trakterna kring Trondheim i mellersta Norge där längdåkningens heliga Graal anses vara sänkt i en av alla dessa oändliga myrar.

HAN PRAKTISERAR här, tillsammans med de inhemska längdåkningslandslagen, den typiska norska träningsmetoden som kallas ”lugn långkörning” och som för Sörlin blir själva sinnebilden för vårt grannland, en del av en nationell ”motståndsrörelse”:

Myren och fjället är därför inte bara naturtyper i Norden, de är sociologiska kategorier, ideologiska slagfält. Från myren och fjället härstammar friheten och det djupast mänskliga. Kanske, tänker jag, är det därför Brå (Oddvar, skidikon från 70-talet, min anm.) är en sådan helig gestalt i norsk självförståelse och hans stav viktigare än ärkebiskopens. Brå bär upp en nations dröm om att inte förvandlas till en vilken modern, mekanisk stat som helst.

VAD JAG saknar är en beskrivning av längdåkningens estetiska utarmning. Författaren verkar inte beröras illa av massstartens orättvisor och närmast parodiska regianvisningar. Han reagerar inte på det skidestetiska mord som stakande längdåkare utgör.

Annons

Diagonalen bär det Gyllene snittets dröm om en disparant absolut skönhet, den växelverkans vars sång Brå nynnande på. Stakningen däremot, vari Northugs överlägsenhet bottnar, är ful och aggressiv, ett rent maskinellt huggande med stavarna som för tanken till duschscenen i Hitchcocks Psycho. Och ändå söker Sörlin desperat dessa längdskidåkningens andra, eviga värden bortom vinsten, segern – den han själv aldrig känt.

FÖLJAKTLIGEN slutar texten tvärt i det ögonblick då den 54-årige författaren, vilt stakandes jämsides Petter Northug på en liten glaciär i Norditalien, glömmer såväl tider, placering som vetenskaplig diskurs och når det tillstånd som enligt Dante är Paradiset –”ögonblicket då själen förstår”.

Kroppens geni är en sportlitterär välsignelse.

MARKUS SJÖHOLM

Kroppens geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse

Författare: Sverker Sörlin

Förlag: Weyler

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons