Hatets rötter

En vanlig uppfattning om historiska studier är att de hjälper oss att förstå vår samtid. Om ett idealistiskt skikt läggs ovanpå heter det att vi kan lära oss att inte upprepa historiens misstag. Jag önskar att det vore sant.

De människor på Gazaremsan som den maltesiske journalisten Joe Sacco möter när han försöker klarlägga vissa händelser under Suezkrisen står ofta undrande eller blir upprörda: Varför frågar du om saker som hände 1956? Konflikten pågår här och nu!

Sacco, med sin bandspelare, sin kamera och sitt block, har inget färdigt svar på den frågan, men det framgår under läsningen av hans 400-sidiga Gaza – fotnoter till ett krig att han drivs mindre av nyhetsjournalistikens hunger efter scoop än av ett lågmält men ihärdigt rättvisepatos. De massakrer på civila i samhällena Khan Younis och Rafah som skedde i november 1956 skall ges sin plats i historien, de människor som överlevde skall få berätta.

Att berättelserna inte kan bli helt entydiga, att minnen efter femtio år har bleknat är Joe Sacco fullkomligt klar över och går till verket med föredömlig noggrannhet och systematik.

Hans speciella form, den journalistik i serieform han snabbt blivit uppskattad och prisbelönt för, visar sig kunna rymma både källkritik och dokumentredovisning utan att tappa i angelägenhet. Han är inte bara en fantastisk tecknare, direkt och ändå subtil, utan också en skicklig berättare som utan billigt effektsökeri låter då och nu spela mot varandra och ställer sig själv, den glasögonförsedde, lite nördige främlingen, i skärningspunkten.

Den framgrävda historien om israeliska krigsförbrytelser i november 1956 blir i den undersökande journalisten Saccos omsorgsfulla version också en nervöst levande skildring av nutiden med israeliska husrivningar och nattlig helikopterövervakning, palestinsk stenkastning och självmordsattacker.

Det är en situation som har mycket av sin grund i kriget 1956, i bildandet av staten Israel 1948, och vars rötter går ännu djupare. Nuet och det förgångna är inte så lätta att skilja åt, skriver Sacco, de utgör var sin del av ett obarmhärtigt kontinuum.

Jag har den största respekt för Joe Saccos övertygelse om att historiska kunskaper kan hjälpa till förstå dagens hatfyllda konflikt. En lösning måste ta sin början i förståelse, men jag drabbas också starkt av den trötte motståndsmannen Khaleds ord till Sacco när denne kommer tillbaka till Gaza för andra ledet av sin undersökning: Det är värre än förut. Det finns ingen politisk lösning i sikte.

Sedan Sacco samlade material till, skrev och tecknade sin imponerande bok har två viktiga förändringar skett, vilka han nämner i sitt förord: avvecklingen av de judiska bosättningarna på Gazaremsan, och Hamas maktövertagande med den åtföljande splittringen mellan Västbanken och Gaza.

Den överraskande alliansen mellan de styrande partierna Fatah och Hamas för någon vecka sedan skärper på sitt sätt situationen ytterligare.

Jag var en vecka på Västbanken i mars i år på internationellt kulturuppdrag, och alla verkade betrakta det som en officiell hemlighet att en unilateral palestinsk självständighetsförklaring var att vänta till hösten. Om den nu kommer att gälla de på nytt förenade palestinska områdena, inte bara Västbanken, och både Hamas och Fatah står bakom blir Israels och världens reaktion än svårare att förutsäga.

Jag kom hem från Västbanken med en känsla av att situationen hela tiden verkar förvärras, av att de israeliska provokationerna och den palestinska desperationen skruvats upp så att inget utrymme finns för eftertanke, inga öppningar mot samförstånd. Hur starkt intrycket än var är det naturligtvis en turistuppfattning, en uppgivenhet ur en trygg position.

Joe Sacco, israeliska dissidenthistoriker, palestinska pacifister, idealistiska biståndsarbetare och många andra har inte gett upp, och det är bara att hoppas att de har rätt.