Hilary Mantel: Wolf hall

Det har tagit fyra år för Hilary Mantels mångfaldigt prisbelönade Wolf hall att äntligen ges ut på svenska. Att den publiceras här bara några få veckor efter att det brittiska hovet precis har fått en tronarvinge, en pojke dessutom, må blott vara ett sammanträffande, men det ser onekligen ut som en tanke när man sjunker in i det sena 1520-tal där Mantels historiska roman utspelar sig.

Likheterna med dagens brittiska politiska intriger: premiärminister David Camerons utspel om Spaniens ekonomi, det forna brittiska imperiets alltmer uttalade tveksamhet inför sitt EU-medlemskap och de nationalistiska strömningar i norr som propagerar för ett skotskt självstyre är nästan skrämmande många.

I Wolf hall regerar Henrik VIII över England och behöver desperat just en manlig tronarvinge för att säkra sin släkts maktposition och samtidigt stävja ett potentiellt inbördeskrig. Sakta, skakigt och längs en väg kantad av allt fler mäktiga fiender blir en ”man av folket”, Thomas Cromwell, till slut Henriks närmaste rådgivare, den som bokstavligen måste gå över lik för att kungen ska få som han vill.

Det är Cromwell som Mantels roman – den första i en trilogi – handlar om. Mina kunskaper om det brittiska 1500-talets inrikespolitiska intriger är alltför vaga för att jag ska vara hundraprocentigt kapabel att avgöra vad i Wolf hall som är fakta, vad som är försiktig historierevisionism eller ren fiktion. Men det är förstås egentligen inte ett dugg viktigt för läsupplevelsen. Jag kan till och med tänka mig att för mycket kunskap på området skulle ställa sig i vägen för den historia Mantel vill berätta, den värld hon så uppenbart älskar att befinna sig i och lustfyllt levandegör in i minsta detalj. I bland är det som att befinna sig i en tavla.

I Jesper Högströms trygga översättning bibehålls skickligt Mantels språk, som inte alls är något slags svår Shakespeare-engelska, i stället är dialogen snabb, rapp och modern och London är en urban metropol där scenerna i rättssalar och dess korridorer lika gärna skulle kunna utspela sig i förrgår. Med undantag för själva brotten och de, milt uttryckt, avancerade och plågsamma straffen är samtalen lika fingerknäppande kvicka som i valfri tv-serie av Aaron Sorkin.

Men trots ett – högst nödvändigt – pedagogiskt förord av översättaren och noggranna kronologiska­ presentationer av alla skådespelets deltagare, deras släktband, fruar och älskarinnor är det inte helt problemfritt att komma in i Wolf hall. Bitvis verkar det som om alla män i London 1528 hette antingen Henrik (Henry) eller Thomas. Ibland tappar jag räkningen över hur många thomasar jag måste hålla isär och får – om och om igen – gå tillbaka tre sidor för att försäkra mig om huruvida det är Thomas Cranmer, Thomas Cromwell, Thomas Wolsey, Thomas Audley, Thomas More eller Thomas Howard jag just läser om. ”Vilken jäkla Thomas är det nu de ska skicka till Towern?”

I bland blir jag både utmattad och vimmelkantig, men när jag ger mig själv tid att verkligen stanna kvar i Mantels värld och inte låter något annat störa är det en storartad berättelse om en man (Cromwell) som jag, redan innan man har slagit upp den första sidan, vet kommer att bli halshuggen i slutet av den tredje boken.

Den kroniska närheten till död i alla dess former och den pest som härjar i staden varje sommar vilar över varje sida som ett hot och ett orosmoln. Och också en påminnelse om hur skört livet är och hur minsta lilla felsteg kan få den mest intelligenta person att bli bränd på bål eller halshuggen i gryningen.

Det är också i allra högs- ta grad värt att nämna hur Hilary Mantel skickligt gör den här epokens kvinnor – de som traditionsenligt mest har broderat något i hemmet, aldrig yppat ett ord eller bara varit offer i periferin – till starka och centrala karaktärer, minst lika – om inte mer – viktiga i maktspelen som alla henrikar och thomasar i sina kortbyxor, slängkappor i sammet och larviga fjäderhattar.