Jessica Kolterjhan: Den bästa dagen är en dag av törst

Jessica Kolterjahn har sedan debuten 2007 gjort mig nyfiken. Hennes andra roman om en kvinna som tar in på ett hotell i Kalifornien har en verklighetsgrund, precis som hennes nya roman om Karin Boye. Debuten skildrade en ung kvinnas förälskelse i en annan kvinna, Tematiskt är hon tillbaka där: existentiell olycka delvis på grund av könet och att romanernas huvudpersoner lever i en förfluten tid. Förra året kom en psykologiskt spännande och läsvärd bok av Ellen Mattson om Greta Garbo. Kolterjahn skriver här i samma genre: autofiktionen, som blandar fakta och fiktion och som ställer krav på författaren, i alla fall om man ger sig i kast med ikoner som Karin Boye eller Greta Garbo.

Utan övriga jämförelser går Kolterjahn in under huden på sin huvudperson, hon gör sig till Boye, det gör läsningen desto mer intensiv, samtidigt som jag inte får glömma att det rör sig om fiktion. Ändå glömmer jag det, hunnen halvvägs in i romanen. Berättartekniskt använder hon sig av terapisoffan i Berlin för att ge läsaren information och insikt. Om Boye verkligen tänkte och reagerade som hon gör i romanen kan vi inte veta, men jag lider med Karin Boye, äcklas med henne, tycker förskräckligt synd om henne, blir trött på henne, kort sagt det känns som jag är med henne den där dubbelt kalla tiden, 1932 i Berlin. Det är brunskjortornas tid, och vad de unga nazimännen utsätter ”misshagliga” för på ibland öppen gata finns med, men det är framför allt Boyes inre kamp med vad hon kallade Dödsmakterna som står i fokus.

Att sedan de mera personliga turerna inom den från Stockholm styrda litterära, politiska gruppen bakom tidskriften Clarté, sedermera Spektrum sprängs in i texten gör det bara mer trovärdigt. Psykoanalysen var vid tiden en het potatis, en del av rörelsens intressen. Karin Boyes intima och ibland komplicerade förhållande med sina kolleger och vänner i Berlin står fram, jämte den centrala delen: tron på psykoterapin, ambivalensen kring den egna sexualiteten, samt de sexuella skildringarna som är riktigt, riktigt bra. Inom autofiktionens ramar infinner sig också funderingen kring författarintention. Vad vill Kolterjahn med sin roman? Oavsett: det här är strongt, plågsamt och välskrivet i tid inte så långt ifrån vår egen.

TINA PERSSON