Böcker

Johan Theorin: Rörgast

Böcker Artikeln publicerades

Någonstans vid det bräckta vattnet, i det flacka landskapet med doften av smält smör på kroppkakor och roterande väderkvarnar, finns känslan av Öland. Ja, med ett stänk av sololja, semestrande turister och ljudet av flintastekar som slängs på grillen. Sedan finns författaren Johan Theorins fiktiva Öland, där vad som helst kan hända. Men nu är allting över. Theorin har skrivit sina sista ord i sin litterära kvartett vars delar utspelar sig på denna omtyckta ö i öst. Min barndoms magiska ö.

Året är1999. Den åldrade skepparen Gerlof Davidsson hamnar återigen i händelsernas epicentrum när han väcks mitt i natten av att det bultar på hans dörr. Utanför huset står den chockade 12-årige Jonas från Huskvarna som räddhågset berättar en osannolik historia om ett skepp med döende sjömän. Det är midsommar och turisterna har precis börjat invadera Öland för att tillbringa sin semester på ön – en av dem är en mördare. En hemvändare vars historia letar sig långt tillbaka i tiden. Hen är ute efter hämnd, men svaren finns både i dåtid och nutid. Allt kretsar kring den rika familjen Kross fashionabla anläggning Öland Resorts som har både golfbana, camping, swimmingpool och nattklubb. Här iscensätts dramatiken med ett gediget persongalleri vars karaktärer spelas ut likt schackpjäser på ett bräde. 

Rörgast kastaren genom rum och tid. Ena stunden befinner man sig på ett solvarmt Öland där ett gäng turister beställer champagne på en bar för att på nästa sida vara i en sovjetisk tortyrkammare och få ett gevär riktat mellan ögonen för att snabbt befinna sig ombord på ett skepp i nattetid vid den öländska kusten - där en figur slår ihjäl en annan med en yxa. Det är tvära kast i Theorins suggestiva roman som har drag av spökhistoria samt thriller och står för sig själv i det svenska deckarträsket. 

Kusligär den, Rörgast. Jag kommer på mig själv att lyssna efter ljud när jag sträckläser den sent en kväll. Knackade det inte i väggen? Ja, tre dova knackningar. Knack-knack-knack. Den effekten har boken på mig. Rörgast är som en väsning, berättelsen viskas fram i explosiva andetag utan uppehåll. Ibland saknar jag ett lugnare tempo och vill landa mer i Theorins mjuka ord, men handlingen stressar ständigt vidare. På gott och ont. Rörgast är ett fint avslut på serien, den rundar av och jag blir lite sentimental när jag stänger igen boken. Jag vill inte att Theorin ska överge denna ö gjord av kalksten. Denna vackra ö som säkert myser av stolthet över att ha fått en så bra plats i den samtida litteraturen.

Sofie Petersson