Böcker

Om godhet och ondska

Böcker Artikeln publicerades

Få ämnen torde ha samma­ dragningskraft som den aspekten av människans natur som rör förhållandet mellan godhet och ondska. Och få frågor är sannolikt lika svåra att komma till verklig klarhet i. Om och om igen visar historien att människor är kapabla till häpnadsväckande grymhet. Om och om igen visar historien att människan har en unik förmåga till empati och samarbete. Vad ger det ena? Av vad beror det andra?

Nu sällar sig journalisten Eva-Lotta Hultén till den månghövdade skara som sökt reda ut begreppen. Hennes bok är en tvådelad studie: första halvan tar sig an onda handlingar och de mekanismer som tros styra dem, andra delen är mer praktiskt inriktad på olika möjligheter att göra gott.

Materialet utgörs av en försvarlig mängd böcker, både fack- och skönlitteratur, psykologiska experiment, några egna intervjuer samt författarens personliga erfarenheter. Genom att växla mellan den moderna historiens värsta förbrytelser och mera vardagliga trakasserier vill Hultén visa ”att det är samma mekanismer som är verksamma vid mobbning som vid folkmord”.

Första delen är egentligen inte mycket att orda om. Den bekräftar vedertagna idéer, som menar att normala människor, du och jag som det brukar heta, är i stånd att utföra de mest otänkbara illdåd. Endast undantagsvis handlar det om en uttalad vilja att gå det ondas ärenden. Snarare rör det sig om omständigheter som möjliggör och frammanar onda handlingar. Samt en stundtals förekommande övertygelse att man faktiskt företräder en god sak.

Hulténs översikt av ondskans mekanismer är intressant och habil, men det är bokens andra del som väcker flest frågor och bör diskuteras. Det är ju trots allt godheten som är eftersträvansvärd. Och om vi väl accepterar att ondskan går att förstå tycks det också möjligt att finna verktyg för att stå det onda emot.

Vi måste börja med barnen, menar Hultén. I stället för att fostra dem till lydiga medborgare bör vi uppmuntra dem till att bli självständiga, kritiskt tänkande individer. Föräldrar och, framför allt, skolan har ett övergripande ansvar. Vi ska vara goda förebilder, barnen måste få bli medbestämmande. Demokratiskt inflytande behöver gå från tomma ord i läroplanen till praktisk handling.

Att se samma mekanismer bakom smärre och grövre förseelser är en sak, men plötsligt tycks diskrepansen mellan bokens båda delar besvärande stor. Från Förintelsen och folkmord till svenskt skolväsende – hur gick det till? Var blev omvärldsanalysen av? De ideologiska konflikterna? Politiken? De ekonomiska och materiella villkoren?

Normkritik och elevansvar, filosofi och etik på schemat, mer uppmärksamhet på värderingar: allt det där låter som välkomna initiativ för att göra skolan bättre. Men i vilken utsträckning är de gångbara på platser där demokratin har svag förankring eller inte existerar alls?

Kanske finns det miljöer och sammanhang som i högre grad än svenska skolor tenderar att utgöra grogrund för kommande katastrofer och onda handlingar. Kanske finns det institutioner där lydnad och underkastelse tar sig andra uttryck än avstängda mobiler under lektionstid. Religiös och politisk extremism är på frammarsch i olika delar av världen. Ekonomisk misär. Ideologiska, kulturella spänningar. Faktorer och omständigheter som underblåser hat, som riskerar att övergå i förtryck och terrorism. Hur handskas vi med dem? Svaret får utebli, men en gissning är att det krävs mer omfattande åtgärder än barnuppfostran och rollspel.