Böcker

Om problematiken i att behålla sin medmänsklighet och värdighet

Böcker

Artikeln publicerades 6 februari 2006.

Maria Fagerbergs tredje romanSkärvor av himlen problematiserar en dubbelbottnad och ganska sällan belyst situaton: den om verkligheten som arbetsmaterial (dokumentärfilmen) och filmaren (subjektets) roll som "samordnare" av den verklighet som ska beskrivas. I romanen bygger Fagerberg skickligt upp två parallella historier. Vi möter först Vendela, en ung dokumentärfilmare som förbereder ett projekt om unga männniskor i före detta Sovjetunionen. Från sin balkong i en svensk förort iakktar hon verkligheten omkring sig, som om hon redan hade filmkameran framför ögonen. Hon är i startgroparna för en resa till en icke namngiven ort i Ryssland och väntar bara på klartecken från finansiärerna och att hennes kontakt i Ryssland ska hjälpa henne hitta en person som kan tänka sig medverka i filmen.
I nästföljande kapitel får vi möta Nadja, som går på högstadiet och bor i en lägenhet tillsammans med sin mormor. Nadjas mamma har rest iväg till en annan stad på obestämd tid. Som läsare förstår man att det kommer att bli Nadja som ska ingå i Vendelas projekt. Man anar också att Nadjas mamma aldrig kommer att resa tillbaka. Att Nadja, liksom så många andra unga flickor, kanske kommer att tvingas försörja både sig själv och sin mormor. Lilja 4-ever ligger nära i tankarna, och som om författaren ville undvika att "ha stulit någon annans story" nämner hon Moodysons film i boken. Detta gör mig som läsare litet nyfiken. Vill Fagerberg säga någonting mer, peka på någonting annat än själva resultatet av en dokumentärfilmares arbete?

Ja, svaren kommer portionsvisoch ett långt stycke in i berättelsen blir läsaren plågsamt medveten om hur farligt svår balansgången är mellan att passa in en verklighet i ett medium, och att passa in ett medium för att få önskad bild av verkligheten. Nadja och hennes liv ser helt enkelt inte riktigt bra ut rent dramaturgiskt: det är för tråkigt, för litet händer och Nadja vill inte tala om sina innersta känslor om varför mamman har övergivit henne. "Där finns både närhet och en skör skönhet, utsatthet och beslutsamhet, men det saknas en rörelse framåt ..." funderar Vendela, som har uppenbara problem med att klippa ihop sitt material. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer imponerad blir jag av Fagerbergs sätt att berätta. Inte minst av det faktum att människor blir just material i en produktion som ska hålla måttet. Egentligen har vi tre berättelser: den om dokumentärfilmen, den om filmarens privatliv och så berättelsen om Nadja Vendelas eget liv som tar en oväntad vändning under resans gång. Hennes förhållande till studenten Emil gör Vendela betydligt mänskligare. Utan den ingrediensen hade romanen blivit än mer tillspetsad.

Samtidigt är det kanske just detFagerberg vill belysa: nämligen problematiken i att behålla sin medmänsklighet och värdighet i en situation där just detta ställs på prov. Kan vi betrakta och belysa verkligheten, göra konst av den, utan att göra våld på oss själva och/eller den eller dem som vi betraktar och belyser?
Är skapandet alltid ett självändamål? Om inte, för vem skapar vi? Lukas Moodyson satte en sten i rullning med sin film Lilja 4-ever. Trafficking fick ett ansikte.
Hur länge kan vi komma ihåg ett ansikte? För vilka syften behöver vi det? Fagerbergs roman är mycket välskriven och engagerande och bitvis väldigt obekväm. Den lämnar efter sig en hel del att fundera över.