Böcker

Övernaturliga inslag skapar distans

Böcker Artikeln publicerades

Henrik Tords debut med Kum var en av 2012 års mest minnesvärda läsupplevelser i kriminalgenren. Kum var ingen traditionell deckare, utan en originell thriller som berörde.

Lasaros tårar är en värdig uppföljare och nu fortsätter Tord att utforska ondskans väsen.
I Lasaros tårar får vi följa två parallella berättelser. En utspelar sig i Avesta i nutid, den andra i Thailand med början i slutet av 1970-talet. Så småningom visar de sig naturligtvis hänga samman. Båda historierna handlar på olika sätt om hur ondska fortplantar sig och lever vidare – ibland genom generationer – och om hur man aldrig kan undkomma sitt förflutna.

Lasaros i Avesta blev mobbad under skoltiden. I vuxen ålder präglar det ännu hela hans tillvaro och han lever ensam, fortfarande omgiven av sina värsta plågoandar. På nätet får han kontakt med thailändska Sunee och börjar drömma om kärleken. Han bjuder henne till Sverige för att undkomma ensamheten – men så enkelt är det förstås inte att bryta gamla mönster och bli lycklig. Åt andra hållet flyttar prästparet Erland och Ingbritt i slutet av 1970-talet för att arbeta som missionärer. När de grundar sin egen kyrka långt in i den thailändska djungeln står det snart klart att de och deras gud står sig ganska slätt mot naturens och den lokala kulturens makt.

Båda berättelserna präglas redan från början av undergångsstämning, något som genomgående bidrar till den otäcka thrillerkänslan – man vet att det ska gå åt helvete och väntar bara på att få se när och hur. En skillnad jämfört med Kum är att Tord i den nya boken väljer att korsa gränsen mot det övernaturliga. Det är något som allt fler svenska deckarförfattare gör idag, men det är samtidigt ett grepp som jag personligen inte är alltför entusiastisk inför. I Tords fall bidrar det till den otäcka stämningen, samtidigt som det känns som en lite enkel lösning och skapar distans till textens värld. Mobbningshistorien i Avesta för dock berättelsen närmare, gör den till något de flesta kan känna igen.
Tord skriver utmärkt och det är kul med en ny deckarförfattare som vågar ta ut svängarna, långt bortom den traditionella svenska polisromanen. Han lyckas göra både karaktärerna och de främmande asiatiska miljöerna levande och trovärdiga. Men frågan är ändå om Lasaros tårar förmår dröja sig kvar lika länge hos läsaren som Kum gjorde, det är inte lätt att bräcka en sådan debut.

KERSTIN BERGMAN