Tove Folkesson: Kalmars jägarinnor
En är väl inte direkt bortskämd med att bli fullkomligt golvad av en svensk debutroman, men bara några sidor in i Kalmars jägarinnor kletar jag fast och vill aldrig komma loss.
Kalmars Jägarinnor är ett tjejgäng i Kalmar (med omnejd) på 1990-talet, de är motsatserna till de välartade handbollstjejerna med pastellfärgade finkläder. Ett spräckligt småstads-Spice Girls med stulen vodka i ryggsäckarna och noll respekt för sin egen dödlighet. Deras motto: ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.”
De bränner sina ljus i båda ändar och på mitten samtidigt, på det där desperata sättet som jag tror att nästan bara de som varit missanpassade tonåringar i mindre städer kan känna till.
År av stampande på en tröskel utan att veta vad som ska komma när man tagit sig över den, hetsigt bankande på en dörr som man inte vet var den leder. Det enda som finns är en obrottslig-oavsett-hur-mycket-det-svider-lojalitet jägarinnorna emellan, en sorts kalmaritisk omertà. Den är fnösket under glöden som med tiden riskerar att bli en allt mer ödeläggande brand.
Och det är bättre att det händer något jävligt än ingenting. De skruvar ner busstidtabellen, ljuger sig in på krogen, snor plånböcker, däckar i jordhögar, snor Evas pappas bil, går bärsärk på dumma killar på någon musikfestival, röker weed. Ingen skulle väl misstänka dem för något, även om de gapar och skriker och spyr ner nattbussen. Tiden går, lojaliteterna prövas och håller, jakten på något oklart fortsätter och blir farligare och kanske tommare samtidigt. Men hur tar man sig någorlunda levande ur tonåren?
Berättelsen om tonårshärjet varvas med kursiverade stycken från Öland och en annan tidsrymd där huvudpersonen, Eva, kanske kan försöka landa. Till och med detta lite tjötiga formgrepp fungerar.
För: Tove Folkesson skriver fan i mig helt fantastiskt. Hon beskriver hur det känns som att tugga på grus när det blåser, en präktig snedfylla på ett krogtoalettgolv, hur ett svek känns i skelettet. Det är egna, fina liknelser, bra disposition, sällsynt lekfullhet med orden och dess vändningar, en rytm och ett tempo som är så vidunderligt Färdigt att jag baxnar. Tidsmarkörer i form av låtar, kläder, filmer – denna superfälla för litteratur – blir snygga små diamanter i Folkessons hand.
Tja, kort sagt, redan i början av året är jag sugen på att ropa ut Tove Folkesson till årets bästa svenska debutant.
Rebecka Åhlund
Kalmars jägarinnor
Författare: Tove Folkesson
Förlag: Weyler förlag
Läs också: Vi håller på med en viktig grej, serieroman av Sara Hansson.
Utdrag ur boken:
Tatuerade in ett kikarsikte i pannan på Sudden. Hon skulle gå fram och fråga om de hade tändare, bara för att råka spilla folköl över Lill-Kukens jacka. En Filippa K. Det var någon som hade skrivit ”Jenna är en hora” på busshållsplatsen vid Centralen. Alla visste att det var Lill-Kuken. Det måste vara hon.
