Böcker

Vilhelm Moberg: Fem enaktare

Vilhelm Moberg hade en klockarkärlek till teatern. Han var själv amatörskådespelare som ung och hade vid romandebuten med Raskens redan hunnit skriva fyra pjäser.

Böcker
Foto:

Vilhelm Moberg hade en klockarkärlek till teatern. Han var själv amatörskådespelare som ung och hade vid romandebuten med Raskens redan hunnit skriva fyra pjäser. På 1940-talet var han med och bildade Sveriges dramatikerförbund, systerorganisation till Sveriges författarförbund, och åren 1952-54 var han dess ordförande. Den sista urpremiären på en Mobergpjäs kom att sammanfalla med dödsåret 1973.
Det var en stark och livslång passion som gjorde att Moberg genom hela livet skrev för scen och radio. Totalt blev det trettioåtta pjäser, som spänner över folklustspel till mer allvarliga pjäser som Domaren och Nattkyparen. Arbetet skedde parallellt med hans övriga författarskap: romanerna, historieforskningen, debatterna, journalistiken. I förordet till sin bok om Vilhelm Moberg och teatern (1992) konstaterar Sigvard Mårtensson: "Att följa Vilhelm Mobergs väg till teatern innebär också att man ser den väg han följde som berättare". Man märker snart hur nära de båda uttrycksformerna ligger just hos honom.
De flesta av pjäserna gavs ut i små upplagor och är idag svåra att komma över. Att Ingrid Nettervik och Ann Carlsson i Fem enaktare har gett några av dessa dramer på nytt är därför en välgärning. Den lilla volymen utgör Mobergssällskapets senaste årsbok.
Här möter vi Moberg i det mindre formatet. De korta pjäserna står för raka motsatsen till de stora och breda romanernas sätt att berätta: allt är koncentrerat till en akt och reducerat till repliker. Av de fem dramer som samlats ihop här utspelar sig två i bondemiljö, och två anknyter till småstadssamhället i romanen A.P. Rosell bankdirektör från 1932 med Alvesta som förebild medan den femte har en mer oklar stadsmiljö.
Att samtliga pjäser är tillkomna under första halvan av 1930-talet är intressant. 1934 startade Riksteaterns verksamhet med lokala teaterföreningar och rikstäckande turnéverksamhet. Det fanns alltså en folkrörelse, med syftet att nå ut med vad man kallade förstklassig teaterkonst, som Moberg skrev för. Pjäserna måste därför ses som en del av det folkbildningsideal som en gång var en del av det svenska samhällsbygget.
Samtliga dramer i Fem enaktare är av det mer lättviktiga slaget. De har titeln komedi eller folklustspel. Det är inte buskis Moberg varnar i inledningen till pjäsen Bönder emellan för överdrifter i gestaltningen av vad han kallar teaterbönder även om syftet mer att roa än att oroa. Vilhelm Moberg var helt enkelt inte för fin i kanten för dra en skröna.

Mikael Löwegren