En feministisk regering?

I det parlamentariska läge som mer och mer liknar ett spektakel, för att tala med Per T Ohlson (Sydsvenskan 21/12), kan det vara idé att återvända till ett av de storslagna löften som gavs och trummades ut av den rödgröna regeringen, nämligen att detta var en feministisk regering. Hur gick det med det egentligen?

Den budget regeringen lade fram, och som regeringspartierna eventuellt kanske ska gå till val på (allt beroende på dagsformen och vem i regeringen medierna frågar), ger svar på hur väl man lever upp till det som utlovades. Några områden­ lämpar sig särskilt för att pröva regeringens feministiska hållfasthet: migrations- och integrationsfrågorna, biståndspolitiken och aversionen mot vinster i välfärden.

En undran som omedelbart infinner sig hos den genusteoretiskt orienterade är varför man inte anlagt ett könsperspektiv när det gäller migration och bistånd.

Enligt Migrationsverkets siffror så är den överväldigande majoriteten som söker asyl som flyktingar och som beviljas uppehållstillstånd män och pojkar. Av de ensamkommande­ ungdomarna som söker asyl är exempelvis cirka 17 procent flickor. 2 455 killar och 712 tjejer har beviljats uppehållstillstånd under 2014. Alltså mindre än en tredjedel är flickor. Ser man på helhetsbilden så ser den ut så här: Av de 78 491 personer som sökte asyl var 25 582 kvinnor. 31 828 uppehållstillstånd beviljades och 10 877 gavs till kvinnor.

Vi vet att kvinnor och barn drabbas hårdast i krig och konflikter, inte minst genom att de utsätts för sexuellt våld, och de drabbas också svårast av naturkatastrofer (Räddningsverkets Handbok i jämställdhet. Praktiska råd vid internationella insatser, 2008). Att bidra till ökat skydd för kvinnor och flickor borde vara högsta prioritet för en regering som kallar sig feministisk och som har hög svansföring i migrationsfrågorna. Åtminstone hade man kunnat förvänta sig något litet förslag från Fi, som inte att förglömma­ gick framåt i EU-valet och i flera kommuner. Könskvoterad flyktingpolitik? Ett könsmaktsordningsperspektiv på flyktingmottagandet? Varför diskuteras inte den skevhet som råder?

Fler kvinnor och flickor blir kvar i fattigdomen, i krig och utsatthet, och det är därför uppseendeväckande att den röd-gröna regeringen väljer att dra ned på biståndet. Att hjälpa på plats innebär att stödet når fler kvinnor­ och flickor än vad mottagandet här gör. Häromdagen meddelade Sida:s generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka att man får trycka på stoppknappen för flera projekt som skulle inneburit stöd på plats. Har regeringen verkligen tänkt igenom biståndsåtstramningen ur ett genusperspektiv?

Vinster i välfärden var en fråga som man först höll fast vid men som sedan blev något förhandlingsbart, som så mycket annat. Den som lever får väl se vad som händer innan den 22 mars och om det nu verkligen utlyses ett extra val. Men om vi letar oss tillbaka bland trådarna så var det en central fråga till en början för den röd-gröna feministiska regeringen. Men det var inte vinsterna för taxibolagen, med i huvudsak manliga anställda, som kör sjuktransporter som var i fokus eller sådana som Bert Karlsson som håvar in stora pengar på flyktingmottagandet. Nej, kritiken riktade sig främst mot skola och den konkreta vården, där många kvinnliga företagsledare är involverade och många kvinnor anställda.

Vi har ingen feministisk regering. Men det låter ju bra, det gör det.

Annika Borg

är teologie doktor och författare. Mottagare av 2014 års Torgny Segerstedtpris.