Brev till ledarsidan

Svenskt debattklimat undantaget

Brev till ledarsidan Artikeln publicerades

Vi är generellt sätt debattmässiga analfabeter när det gäller området islam, färgade av starka konservativa muslimska gruppers anspråk på tolkningsföreträde, skriver Annika Borg.

Debatten är bredare I Marocko än i Sverige, skriver Annika Borg som nyligen tilldelades 2014 års Torgny Segerstedts-pris.
Svenskt debattklimat undantaget
Mitt svenska resesällskap och jag tittar på varandra och får nästan nypa oss i armen när vi hör vad deltagarna som sitter i panelen vi kommit för att lyssna på säger. Vi befinner oss i Marrakesh i Marocko och deltar i World Forum for Human Rights (FMDH) tillsammans med närmare sjutusen andra delegater från hela världen.

Under fyra regniga dagar i november lyssnar vi till föreläsningar och paneler som på lika sätt lyfter frågorna om islam och mänskliga rättigheter. Eller för att vara mer korrekt: här är detta inte en frågeställning om ifall islam och mänskliga rättigheter, alltså dess universella anspråk och uttryck, går att förena utan om hur man gör det. Kritiska uppfattningar om korantexter och tolkningar av Koranen samt avvisande av muslimska gruppers anspråk på att i islams namn begränsa kvinnors rättigheter uttrycks, och stöts och blöts. Taken i de vita konferenstälten är förvisso låga, men av debattens tak ser vi inte mycket.

Och det är just därför vi svenska deltagare nyper oss i armen och säger: En sådan här diskussion hade knappast varit möjlig i Sverige. Här har istället olika tolkningar av och synsätt på islam svårt att tränga igenom. Bilden av islam är ofta stereotyp, dels för att tankelättja hos människor ofta skapar stereotyper, men också för att konservativa muslimska grupper gör sig till allvetande uttolkare av islam. Få journalister eller andra vill gå mot den strömmen. I Marocko arbetar man på alla nivåer för att förena de universella mänskliga rättigheterna med sin religiösa tradition, en strävan som finns också på andra håll i Nordafrika, men detta tränger sällan igenom bruset.

Marocko är således ett muslimskt land som värnar sina kontakter med Europa, västvärlden och den gemensamma i idétraditionen. Man vill fördjupa relationerna då hela världen står inför hotet av radikalisering av unga muslimer och rekrytering till grupper som IS och annan islamistisk terror. Kontakter och nätverk blir allt viktigare, och att söka samsyn. För rekryteringen hotar såväl på individnivå som hela tanken på och uppbyggnaden av en värld där frihet är frihet för alla och där ingen förhindras de mänskliga rättigheterna.

Marinerade i svensk debatt, som man onekligen är, väntar man ju på att någon i ett sådant här sammanhang ska kasta den första stenen om att de universella mänskliga rättigheterna är ett västerländskt påfund och att de som tror att frihet är något som är jämförbart över tid och rum är koloniala förtryckare. Men några sådana stenar kom inte. Människans frihetslängtan definierades istället som det för oss alla gemensamma, en drivkraft som får sitt bästa och yttersta uttryck i deklarationen och konventionerna om de mänskliga rättigheterna.

Sverige har mycket att lära. Vi är generellt sätt debattmässiga analfabeter när det gäller området islam, färgade av starka konservativa muslimska gruppers anspråk på tolkningsföreträde. Problematiken kring representation väcks dock då och då, till exempel i journalisten Ivar Arpis intressanta rapport Vem representerar Sveriges muslimska väljare? (Timbro 2014). Diskussionen kring den rapporten följde dock det gängse mönstret av pajkastning.

Men det börjar bli dags att nagga vår självbild i kanten. Det är faktiskt vårt svenska offentliga samtal som är undantaget.

Annika Borg, är teologiedoktor och författare. Mottagare av 2014 års Torgny Segerstedtspris.