När det blivit dags att summera sommarens VM-slutspel tänker jag på en av professorn/författaren Bodil Jönssons många kloka tankar om tid.

Med hjälp av de absolut sista krafterna lyckades de svenska spelarna besegra smärta, kramp, trötthet – och England. Sveriges tredje VM-brons var lika skönt som sensationellt.

Det var kvällens när drömmen om en VM-final förvandlades till en mardröm. Sverige förlorade en semifinal som borde vunnits – och fick i slutminuterna nyckelspelaren Kosovare Asllani utburen på bår.

Heta mästerskapssomrar är en trevlig svensk tradition. Bara ett av de fem senaste åren har det saknats anledning att känna stolthet över svenska fotbollsframgångar.

Jag var inte ens nervös när Sverige besegrade mardrömsmotståndaren Tyskland med 2–1 och nu flyger vidare till VM-semifinal. Sverige gjorde allt rätt. Bäst när det gäller som mest.

Ett spöke och (kanske) straffar står mellan Sverige och en VM-semifinal. Men det tyska spöket är inte lika skrämmande längre, och skulle det bli straffar kan Sverige få nytta av sina fina OS-minnen – samt Anna Anvegård.

Utslagna Österspelare på Myrans hybridgräs efter slutsignalen. Synen börjar bli irriterande vanlig. Bortatränare som säger sig vara nöjda med kryss i Växjö. Vi har hört det förut. Irriterande många gånger.

Utbuade efter 2–2 mot BP senast. Nu hyllade av hemmaklacken efter 1–1 mot serieledande Varberg. Öster är obesegrat i fyra raka matcher – problemet är bara att alla fyra slutat oavgjorda.

Det skiljer 22 poäng mellan nästjumbon Öster och serieledande Varberg inför kvällens möte mellan lagen på Myran. Smålandspostens Dan Magnusson pekar på några punkter som, trots tabelläget, talar för Öster.

Nu hettar VM till på allvar. Även för Sverige – och på många olika sätt. Sällan har en svensk åttondelsfinal varit viktigare än kvällens mot Kanada.