Är svenska politiken en fotbollsmatch?

Debatt Artikeln publicerades

De av er som sätter sig vid förhandlingsbordet med SD och låter dem få ”ett avgörande inflytande över asyl- och migrationspolitiken” kommer också att skicka en del av mina elever ut i avgrunden. Är makten värd det? Den frågan ställer gymnasieläraren Paul Johansson.

”Eftersom valresultatet innebär att inget av blocken har majoritet är frågan vem av partierna som gör ett avtal med SD om inte de anständiga partierna kommer överens över blockpolitiken”, skriver Paul Johansson.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
”Eftersom valresultatet innebär att inget av blocken har majoritet är frågan vem av partierna som gör ett avtal med SD om inte de anständiga partierna kommer överens över blockpolitiken”, skriver Paul Johansson.

Efter att ha sett valvakan när alla partier utropade sig till segrare gick jag dagen efter till jobbet på Katedralskolan. Många av mina elever såg uppgivna ut. Särskilt våra nyanlända elever var nedstämda.

Flera av dem saknar permanent uppehållstillstånd och är kvar i landet tack vare gymnasielagen. Jag förstod att de insåg att valresultatet med stor sannolikhet innebär att de skickas tillbaka till kriget i Afghanistan, till kriget i Syrien och i Irak.

SD har ju gjort klart att de vill ha ett centralt inflytande över migrations- och asylpolitiken. Eftersom valresultatet innebär att inget av blocken har majoritet är frågan vem av partierna som gör ett avtal med SD om inte de anständiga partierna kommer överens över blockpolitiken.

Men av valvakorna att döma verkar alla partier tro att valet är detsamma som ett derby mellan Hammarby och AIK, eftersom partifolken i alla partierna jublade över resultatet – en procent hit och dit, ett par mandat mer här eller där – som om det vore en fotbollsmatch. Men dagen efter såg jag verkligheten i ögonen på mina elever: hålögda, uppgivna blickar över att framtiden inte är säkrad.

Under 1930-talet vägrade Sverige att ta emot judar som flydde från Tyskland. I Bollhusmötet i Uppsala 1939 kom studentkåren efter ett stormigt möte överens om en skrivelse där de protesterade emot att regeringen ville ge asyl till tio tyska läkare med familjer med argumentet att Sverige behövde riktiga svenska läkare. De tyska judarna fick inte stanna.

När svenskarna såg bilder från koncentrationslägren efter kriget och hur Europas judar förts mot undergången medan vi teg och vägrade att hjälpa människor i nöd växte skamkänslorna över vår hjärtlöshet och vår asylpolitik förändrades. Det verkar vara en läxa vi glömt.

Över 80 procent av svenskarna röstade för anständigheten emot SD:s populism och konservativa nationalism, men ska dessa anständighetens människor svikas av politikens oförmåga att inse att samarbete kring svåra frågor har ett större stöd än enkla uppgörelser?

Politik handlar om att ta ansvar. Politik handlar om att fatta beslut som påverkar människors liv. De av er som sätter sig vid förhandlingsbordet med SD och låter dem få ”ett avgörande inflytande över asyl- och migrationspolitiken” kommer också att skicka en del av mina elever ut i avgrunden. Är makten värd det?

Paul Johansson, gymnasielärare, Katedral