Begränsad tillgång till gratis tolk främjar inte integrationen

Debatt Artikeln publicerades
Migranter har rätt till en fullgod kommunikation med de sociala myndigheterna, skriver Jesper Johansson.
Foto: Tore Meek/TT
Migranter har rätt till en fullgod kommunikation med de sociala myndigheterna, skriver Jesper Johansson.

Oliver Rosengrens (M) förslag att stoppa möjligheten till gratis tolk för personer med migrationserfarenheter som redan har läst klart SFI går stick i stäv med vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet, skriver Jesper Johansson vid Linnéuniversitetet.

Oliver Rosengren (M), ordförande i nämnden för arbete och välfärd i Växjö kommun, föreslår i en artikel i Smålandsposten möjligheten att stoppa möjligheten till gratis tolk för personer med migrationserfarenheter som redan har läst klart SFI. Skälen är ekonomiska, han vill minska på nämndens kostnader för tolkanvändning. Han tycker också att systemet med samhällsfinansierad tolk är för generöst för denna grupp, och vill att individen ska betala för den själv. Brukarens rättigheter till tolk har dock snarare stärkts genom uppdateringar i förvaltningslagen som trädde i kraft 1 juli. Det är inte första gången Oliver Rosengren utmanar (eller rent av obstruerar?) gällande lagstiftning när det gäller att begränsa flyktingar och migranters sociala rättigheter med hänvisning till att det minskar nämndens kostnader och innebär ökade krav på denna grupp människor.

Riskerna om Rosengrens förslag implementeras är att användningen av barn och anhöriga som tolkar i socialtjänsten kommer att öka, vilket Socialstyrelsen har påtalat som direkt olämpligt. I en färsk forskningsrapport från Linnéuniversitetet, institutionen för socialt arbete och på Socialstyrelsens uppdrag, påvisas fördelarna för socialtjänsten med att använda auktoriserade tolkar respektive nackdelarna med att använda barn och anhöriga. Författarna Kristina Gustafsson, Eva Norström, Ingrid Fioretos och Petra Höglund menar i rapporten "Barn och anhöriga som översätter och medlar inom socialtjänst och hälso- och sjukvård" att för socialtjänsten handlar bristen på tillgång till tolkar om att inte kunna utföra ett rättssäkert arbete och tillgodose brukarens rättigheter. Det handlar också om effektivitet och ekonomi vid handläggning/utredning och beslut, då kostnader minskar ju mindre felmarginalen är i kommunikationen. Dessutom handlar det om brukaren (föräldern eller vännen till det barn eller vuxne som tolkar) som har rätt att ha insikt och kunna påverka sitt ärende.

Den anhöriges språkkunskaper är inte beprövade och inte heller kunskapen om lagstiftning och vedertagna begrepp inom socialtjänstens område. För barn som får tolka innebär det även att de får information de inte borde få, och att de tilldelas ett orimligt vuxenansvar.

Rosengrens förslag går alltså stick i stäv med vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet inom socialtjänstens område gällande villkoren för tolkanvändningen. De sociala myndigheterna behöver snarare bättre tolkservice, inte mindre och/eller med urholkad kvalitet. Förslaget främjar alltså inte långsiktig integration för brukare som inte fullt ut tycker sig behärska svenska språket i kontakterna med myndigheter. Dessa brukare har rätt till en fullgod kommunikation med de sociala myndigheterna runt handläggning och beslut som kan vara svårbegripliga och som kan innebära avgörande vändpunkter i deras liv.

Jesper Johansson, lektor i socialt arbete, migrations- och integrationsforskare vid Linnéuniversitetet.