Blågröna vill inte följa lagen
Socialtjänstlagen och Föräldrabalken ger inte utrymme för egna tolkningar och saken behöver således inte prövas på nytt. Enligt rättspraxis får ett indraget studiebidrag inte påverka föräldrarnas försörjningsstöd. Orsaken är att barn naturligtvis aldrig ska vara skyldiga att bidra till familjens försörjning. Förslaget strider även mot Barnkonventionens artikel 2, som slår fast att inget barn ska diskrimineras på grund av sina föräldrars sociala status. Detta ignorerar den blågröna alliansen helt.
Men varför är inte alla elever i skolan? Flera studier visar att hälften av de elever som hoppar av gymnasiet gör det på grund av att de blir kränkta eller mobbade. En annan huvudsaklig orsak till elevers frånvaro är att de inte har fått tillräckligt med pedagogiskt stöd. Enligt både Skolverket och Skolinspektionen uppvisar många svenska skolor stora brister när det gäller att uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd. Många elever får inte den hjälp eller de pedagogiska anpassningar som de har laglig rätt till, vilket i sin tur kan leda till frånvaro eller skolavhopp. I Smålandsposten (3/11) framgår det att gymnasieskolorna i Växjö inte anmäler trakasserier eller kränkningar och att kunskap om dessa problem följaktligen saknas. Det är kommunens och skolornas ansvar att tillgodose alla elevers behov och välbefinnande. Och ytterst de styrande kommunpolitikernas skyldighet att se till att det sker. Det är alltså inte på något sätt självklart vem som bär skulden för barns skolfrånvaro.
Det ogenomtänkta förslaget kommer främst att drabba familjer som redan befinner sig i en mycket svår situation. Ekonomiskt bistånd är tänkt som ett tillfälligt stöd i akuta skeden och följderna av att leva länge på försörjningsstöd innebär för de flesta människor en urgröpt självkänsla och stora svårigheter att upprätthålla ett normalt fungerande liv. Beloppen som utgår är så låga att familjen utestängs från många sociala sammanhang. Forskning visar också att barn bär på en oro över att familjens pengar inte ska räcka till och har dåligt samvete för att de behöver nya byxor eller pengar till bio. De avstår från att delta i skol- eller fritidsaktiviteter som kostar pengar. Pengar som familjen inte har. Barn drabbas i avsevärt högre grad av psykisk ohälsa om deras föräldrar är satta under ekonomisk press. De tar redan ett alltför stort ansvar för sina föräldrars ekonomiska situation. Att i det läget skuldbelägga dem ytterligare för familjens ekonomi är inhumant och hjärtlöst. Det är föräldrarna som är underhållsskyldiga för sina barn – aldrig tvärtom.
Det finns dock en samlad kunskap om effektiva sociala och pedagogiska insatser för att såväl förebygga som åtgärda elevers skolfrånvaro. Att ta pengar från de som inga har, ingår inte bland dessa insatser. I stället ser man till att inga barn kränks i skolan och att nödvändigt pedagogiskt stöd vid behov sätts in. Såväl ekonomiskt utsatta familjer som samhälle tjänar på att politiken satsar långsiktigt på att hjälpa alla elever att klara sina gymnasiestudier. Den blågröna majoritetens ledamöter måste börja ta sina förtroendeuppdrag på allvar och använda sig av den kunskapen.
Mats Anderberg, lärare och forskare
