Blir skattebetalarna i Växjö vinnarna av en tolkreform?
Oliver Rosengren (M) har föreslagit att begränsa tiden för hur länge skattebetalarna står för tolkkostnader, och har nämnt tre år som en gräns.
Ser man här och nu delar jag uppfattningen att skattebetalarna blir vinnare med förslaget. Vinsten är själva fundamentet. Jag menar dock att det är kontraproduktivt. Skattemedel behövs senare på grund av språkliga förbistringar.
Föräldrar med tolkbehov kommer inte i samma grad att delta vid möten i skolan och kontakter med myndigheter, språket brister. Det leder till kostnader för kommunen, grupper hamnar i utanförskap, man nekas tolk, ”redskapet” till samhällsgemenskapen. Man är inte delaktig i barnets skolgång, på ett rättvist sätt. Man förstår inte vad läraren säger. Språkliga misstag kommer att ske i onödan, de blir kostsamma.
De med tolkbehov har ofta begränsad ekonomi. Åsikten att tolkning kostar kommunen orimliga summor, innebär detsamma för individen. En omöjlighet för enskilda familjer. Jag som Kristdemokrat önskar att alla föräldrar är delaktiga i barnets skolgång, rimligtvis inte med tolkning från förskolan till studenten. Förslagets vinst är temporär.
De som beviljas tolk vid möten är inte en homogen grupp, vilket modersmålstalare inte heller är, vi är unika. Treårsgränsen innebär att de som har goda kunskaper i svenska eller god ekonomi får ”redskapen”. Ett orättvist förslag. Det kommer välutbildade akademiker med språkkunskaper och människor med dialektala kunskaper av modersmålet och som är analfabeter. Gruppen av invandrare vi ofta glömmer är de som varit i Sverige en längre tid, de fungerar i samhället och de jobbar.
Av någon anledning hamnar de i en situation, språket brister. Det är kanske en allvarlig medicinsk diagnos som konstaterats eller behövs jurist, individen är målsägande. Ska personen nekas tolk? Man har arbetat och betalat skatt. Hur ser kommunalrådet på detta? Det är skillnad på ”vardagssvenska” och formell svenska vid myndighetsutövning.
Jag påstår inte att samhället inte ska kräva prestation av asylsökande tvärtom, men individuell. Att prestera och vara del av samhället skänker välbefinnande och bygger upp självförtroendet. Med ”treårsregeln” kommer många misslyckas, det resulterar i uppgivenhet och faktiskt ett utanförskap ofrivilligt. Många andraspråkinlärare har traumatiska upplevelser från hemlandet och flykten hit. Vi ser regelbundet överfulla gummibåtar av människor som tas om hand.
SFI bör revideras. Undervisning i svenska och ”sverigekunskap” ska gälla från dag ett i Sverige, adekvat utbildning för att bygga samhällsgemenskapens ”redskap”.
Jag vill poängtera att ”Lika för alla” inte alltid är genomförbart. Vi är alla unika men också en del av samhällets nav.
Jonas Aronsson (KD), kandidat till Växjö kommunfullmäktige, språklärare vid Sunnerbogymnasiet, Ljungby
