Dagens sjukvård är ett svek mot de svagaste
En nittioårig man drabbas av hjärtbesvär och förs akut till sjukhus med ambulans. Han medicinerar för både hjärt- och lungbesvär och är tidigare hjärtopererad. Tillståndet är initialt kritiskt men stabiliseras efter något dygn. Mannen orkar inte stödja på sina ben och kan under vårdtiden inte lämna sängen.
Stundvis är han inte klart orienterad till tid och rum, men känner igen sina anhöriga som är oroliga för situationen och uppfattar mannen som döende. Efter en knapp vecka genomförs vårdplaneringen och vid denna beslutas att den sjuke ska komma hem med tillsyn från hemtjänsten varannan timme.
Övrig tid förväntas han vid behov tillkalla hjälp genom trygghetslarm. När de anhöriga påtalar sin oro möts man av svaret att det varit den gamles eget önskemål att få komma hem. I väntan på utskrivning blir mannen kvar på avdelningen och avlider där tre dagar senare.
En åttioettårig kvinna med tidigare cancersjukdom, nedsatt lungfunktion och kraftigt nedsatt syn, läggs in akut på sjukhus. Kvinnan är avmagrad efter en längre tids aptitlöshet och lider av ständiga smärtor från ett flertal ställen på kroppen. Hon tappas på över två liter lungsäcksvätska och behandlas med starka smärtstillande läkemedel.
Den tidigare klara och adekvata kvinnan utvecklar ett förvirringstillstånd, vilket oroar de anhöriga. Det påtalas och observeras även av personalen. Vid vårdplaneringen som genomförs några dagar senare tillfrågas den gamla om hon vill komma hem till eget boende eller till ett korttidsboende. Ställd inför frågan framför kvinnan att hon helst vill komma hem. Det överlåts nu åt den 85-årige maken att ansvara för vård och tillsyn under dygnets 24 timmar.
Hemtjänsten kommer med mat en gång om dagen samt ytterligare vid något tillfälle för tillsyn. Övrig tid hänvisas man till trygghetslarmet. Lösningen fungerar i knappt fem dygn. Vid det laget är den bedrövade maken helt utmattad och kvinnan får föras akut med ambulans till ett korttidsboende där hon avlider fyra dagar senare. Under den sista helgen i kvinnans liv ansvarar en ensam undersköterska för kvinnans vård vid sidan av nitton andra patienter. Det sista dygnet, som är en måndag, sätts ett extravak in och kvinnan behöver inte ligga ensam och dö.
Dessa händelser är autentiska och har ägt rum i närtid, på olika ställen i vårt land. Inga enskilda personer ska lastas för de fattade besluten. Gällande regler och policys har följts.
När undertecknad tjänstgjorde inom geriatriken under det tidiga nittiotaltalet fanns alla typer vårdnivåer; rehab avdelningar, sjukhem och ålderdomshem under en och samma förvaltning. Det fanns sjukhusbunden jourläkarlinje, även nattetid. Vi hade också vårdplaneringar men vi överlät inte åt gamla och förvirrade människor att själva avgöra vilken vårdform som var lämpligast för dem. Och vi skickade aldrig hem döende patienter. Vi grundade våra beslut på medicinska bedömningar, som vi tog ansvar för.
Visst är det viktigt att äldre människor ska ges möjlighet att delta i planeringen av sin egen vård, men man kan inte begära att en sjuk åldring med avsaknad av förmåga att orientera sig till tid, rum och person ska kunna fatta adekvata beslut om vilken vårdform som är lämpligast för dem. Det är också riktigt att många äldre sätter värde på att få kunna bo kvar hemma - förutsatt att de får den hjälp och det stöd de behöver. Men det är inte värdigt ett samhälle som vårt att låta åldriga makar och makor ansvara för vård och tillsyn av en döende äkta hälft.
Äldre, multisjuka människor som befinner sig i livets slutskede måste naturligtvis ges möjlighet till adekvat vård och tät tillsyn på en avdelning med rimlig vårdbemanning. Ett samhälle avslöjar sig, är det sagt, genom det sätt på vilket det behandlar sina svagaste medlemmar.
Att inte kunna erbjuda gamla, sjuka och döende människor en trygg avslutning på sina liv kan inte ses som något annat än ett stort misslyckande för ett av världens rikaste länder.
Joakim Färdow, läkare
