Annons

Det river i hjärtat jag uppmanades att öppna

2015 var direktiven tydliga. Öppna era hjärtan. Nu, efter två år har vi krasat sönder det sista de hade. Nu finns bara spillrorna kvar av ett hopp och en dröm, skriver Erika Angelsmark, lärare på språkintroduktion.
Debatt • Publicerad 24 januari 2018

År 2015 var direktiven tydliga. Öppna era hjärtan. Älska era medmänniskor. Ta hand om de liv som slagits sönder och låt dem få pussla sig samman.

Så jag lärde känna ungdomarna. De var trasiga men starka. Fulla av liv, driv och lust att lära. Vilja att leva. Handkraftiga och påhittiga. Nyfikna. I ett klassrum var varje lektion fylld med tusen frågor och en vilja att förstå. Debatterna haglade när vi diskuterade allt från världspolitik, solens förhållande till jorden till hinduismens ursprung.

Annons

Lektionerna är tystare nu. Avslagen och förflyttningarna gör att stolarna ekar tomma. Ett luftrum i klasslistan som river i det hjärta jag uppmanades att öppna. Med en dags varsel åker de någon annanstans. Jag får inte se dem igen. Några har flytt landet för att pröva lyckan i ett annat europeiskt land. Vägrar ge upp hoppet. Vi som är kvar är lämnade med vårt tomrum. Lektionerna är tystare nu. Debatterna haglar inte lika mycket. Frågorna ställs inte lika ofta. Nyfikenheten som en gång lös genom dem börjar släckas allt mer. Hoppet som omgav dem är nästan borta.

År 2015 var direktiven tydliga. Öppna era hjärtan. Älska era medmänniskor. Ta hand om de liv som slagits sönder och låt dem få pussla sig samman. Så vi tog emot dem. De var trasiga men starka. Nu, efter över två år i Sverige har vi krasat sönder det sista de hade. Nu finns det ingenting kvar. Bara spillrorna av ett hopp och en dröm.

Erika Angelsmark, lärare på språkintroduktion

Annons
Annons
Annons
Annons