Annons

Efter tre avslag – nu väntar sista chansen

Efter tre avslag där Migrationsverkets skäl för utvisning är att hans berättelse varit vag, att han inte gjort sin identitet sannolik, att han är elva dagar äldre än vad han uppgivit och att våldet i Kabul inte är av sådan karaktär att hazarer riskerar att dödas, finns nu bara en chans kvar.
Insändare • Publicerad 25 juni 2018
Detta är en insändare i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Jag har inget svar att ge honom. Inget hopp, inte det minsta halmstrå. Detta är Sverige 2018. Ett av världens rikaste länder”, skriver Krister Holgersson.
”Jag har inget svar att ge honom. Inget hopp, inte det minsta halmstrå. Detta är Sverige 2018. Ett av världens rikaste länder”, skriver Krister Holgersson.Foto: Jessica Gow/TT

Bertil (vi kan kalla honom Bertil) har ingen mamma. Hon dog i cancer för snart fem år sedan i Kabul. Han, tillsammans med sin tre bröder, placerades då hos sin morbror eftersom pappan for till Iran för att arbeta. Hazarer är inte speciellt välkomna i sitt hemland, de har svårt att hitta ett nytt jobb när talibanerna tagit deras gård.

Han var en av dem som kom hit hösten 2015. Det är han och de andra, ensamkommande, som är orsaken till att vi har det som vi har det i dag. Det är därför som de inte kan stanna kvar i landet. Vi har helt enkelt inte råd.

Annons

Bertil var den första ensamkommande som jag blev God man för. Mellan oss har förtroende, respekt, trygghet och kärlek vävts samman som mellan en far och son. Han har frågat, jag har svarat på om varför vissa saker är si och andra så. Han har lovat ta hand om mig när jag blir gammal så jag slipper komma på äldreboende. Jag skrattade naturligtvis åt hans naiva och omoderna tankar om syftet med äldreboenden.

I Sverige har vi den lägsta ungdomsarbetslösheten på tio år (källa: Ekot), antal sysselsatta fortsätter att öka (källa: SCB) och tillväxten är den högsta sedan andra kvartalet 2000 (källa: SVT). Märkligt, vi hade den tärande invandringen av ensamkommande hösten 2015, alltså efter att vi började få det bättre, men eftersom vi inte har råd måste vi ha fått det sämre, ändå pekar siffrorna uppåt. Men det här förstår naturligtvis inte jag.

Han är analfabet, Bertil. Det är därför han har svårt att formulera sina svar på Migrationsverkets frågor på ett trovärdigt sätt. Den natten han rymde från sin våldsamma morbror, med hjälp av sin granne som sett misshandeln (han har läkarintyg på brännskador och skärsår), var det inte tid till att ta med Tazkira (ID-handling). Men det hade kvittat för numera betraktar Migrationsverkets alla Tazkiror som förfalskade.

När det första beslutet togs om utvisning skrev de upp hans ålder elva dagar för att utvisningen skulle kunna verkställas utan komplikationer. Hade han inte blivit uppskriven hade han varit minderårig och då kunde inte Migrationsverket skicka hem honom utan att en anhörig tog emot på flygplatsen. Det är skillnad när du är 18 år, då är du vuxen.

Varje vecka kan vi läsa om våldet i Kabul och mot Hazarer.

Bertil går i skola. Enligt hans lärare är han intresserad och vetgirig. Men han saknar studievana och det sätter sina spår. Han får jobba betydligt mer än andra med sina studier. ”Men han sköter sig och har viljan”, säger hans lärare. Fyra till fem gånger i veckan tar han sig in till Växjö om kvällarna. Tack vare det enorma stöd han fått av sina träningskompisar och klubben åker han gladeligen de 13 milen tur och retur för att träna. Äta, sova, skolan och träna, det är hans liv i Sverige.

Bertil har nu fått sitt tredje avslag, han har en chans kvar, han vet det. Han är tyst på tåget hem från Migrationsverket i Malmö.

På kvällen skickar han ett mejl till mig: Jag är trött på livet, Krister. Vad ska jag göra?

Jag har inget svar att ge honom. Inget hopp, inte det minsta halmstrå. Detta är Sverige 2018. Ett av världens rikaste länder.

Krister Holgersson

Annons
Annons
Annons
Annons