Granska skolsystemet i stället för skolorna
I Kalla Fakta den 5 februari uppdagades skolföretaget Astars fusk inom sfi-utbildningen. Och som alltid handlar den efterföljande debatten om huruvida det är de privata eller de kommunala utbildningsanordnarna som fuskar. Debatten stannar sedan vid konstaterandet att fusket finns både inom det privata och det kommunala, och för att komma åt problemen inriktar man sig på den enskilda anordnaren och skriker på kommunen eller skolinspektionen efter mer kontroll. Det är hög tid att ta diskussionen vidare och ta tag i systemet som gör att utbildningsanordnare, kommunala eller privata, överhuvudtaget fuskar och behöver inspektion för att göra det de ska.
Det är systemet som har skapat incitament att fuska som ska angripas och inte de enskilda skolorna. Marknadsstyrningen har gjort att alla skolor, kommunala såväl som fristående, har tvingats anpassa sig till marknadens förutsättningar, och för att klara sig i konkurrensen om eleverna eller om att vinna upphandlingar måste alla skolor ”frisera” vad de gör och lägga pengar och energi på marknadsföring och på att verka bra i stället för på själva skolverksamheten och på att vara bra.
Att friserandet och fusket är mer utbrett bland de privata anordnarna, vilket den mesta forskningen visar, beror på att de privata oftast drivs som företag (är marknadsanpassade), har starkare incitament att frisera och fuska (möjlighet till vinstuttag), löper större risk att göra fel (okunskap och oerfarenhet att driva offentlig verksamhet) och löper mindre risk att avslöjas (avsaknad av offentlighetsprincip och meddelarfrihet) än de kommunala anordnarna.
Men även kommunala anordnare har tvingats anpassa sig till att skolan befinner sig på en marknad, och de agerar därefter. De gör vad marknadssystemet inbjuder och uppmuntrar till – lägger resurser på att verka bra, mörkar brister och tystar kritik. Att inte göra det innebär att riskera den egna verksamhetens överlevnad.
Innan de privata anordnarna och marknadstänket kom in i bilden diskuterades utbildning som en enhet. Läraren var lojal mot sitt uppdrag och sitt ämne. Eleven, kunskapen och den pedagogiska diskussionen var i fokus. Läraren vågade kritisera sin egen verksamhet utan rädsla för att mista uppdrag, elever eller sitt jobb. Skolan och lärarna hade självförtroende och eleverna och samhället litade på skolan och lärarna.
I nuvarande marknadssystem gäller det för den enskilda utbildningsanordnaren att vara ”kunderna” (kommunen eller eleven) till lags så de inte väljer en annan skola. I och med att skolan inte längre ägs och drivs gemensamt har samarbetet mellan skolor i det närmaste försvunnit och lärarnas och även kommunens, skolverkets och skolforskningens möjligheter till styrning och påverkan har minskat. Och diskussionerna på skolorna handlar nu mer om den enskilda skolans överlevnad än om Sveriges och elevernas framtid.
Är det verkligen såhär vi vill ha det?
Catarina Thestrup, lärare i Växjö kommun
