Jonas Engman: Medan det fortfarande finns snö

Växjö Artikeln publicerades

Pulkabackarna var längre förr. De var brantare och det var definitivt mer snö. Vi gick ut när det fortfarande var mörkt och vi kom hem igen först när kylan från svettiga och snöblöta kläder stack outhärdligt i fingrar, tår och rosenröda kinder.

Foto: Jonas Engman

Det är så jag minns vintrarna när jag var yngre, eller vill minnas dem i alla fall. Hembygdsparken i Gnosjö låg bara ett stenkast från där jag växte upp. Det var en naturlig samlingsplats för alla barn i kvarteret. Det är fortfarande en fin pulkabacke. Guppen där vi hade galna hopptävlingar är förvisso borta. Prästgården längst uppe i backen står dock kvar och kastar sin spöklika känsla över området. Den har sannolikt gett upphov till blixtsnabba starttider hos flera generationer pulkaåkande barn. Blundar jag kan jag höra skratten och det svischande ljudet av skidor mot hårdpackad snö. Vi var Ingemar Stenmark eller Stig Strand. Nerför och upp igen, dragandes på pulkor och skidor, i timmar.

Vi var Ingemar Stenmark eller Stig Strand. Nerför och upp igen, dragandes på pulkor och skidor, i timmar.

Lördag förmiddag i soffan. Tillbaka i vuxen ålder. Vinterstudion är på TV och Charlotte Kalla ska ge sig i väg i jakten på en ny seger i världscupen. Kaffet ryker färskt i koppen. Jag sitter med datorn i knäet och tittar igenom sidorna till dagens tidning. Mejlar och uppdaterar mig på nyhetsläget och svarar på ett par samtal från er läsare. Jag är upptagen och svarar endast hummande när barnen vill prata med mig. De vill ut och åka pulka och leka i snön. Jag drar en djup suck och tänker precis svara; ”Det går tyvärr inte. Pappa jobbar i dag förstår ni...”

Jag ångrar mig innan jag hunnit svara och kastar en blick ut på gatan. Vad jag är dum och tråkig. Det töar ju redan. Vem vet hur länge snön ligger kvar? Det kanske blir en så där tråkig gråbrun jul i år igen? Nej, allt annat får faktiskt vänta. Jag prioriterar lek och tid med varandra.

Glädjen blir så klart total när vi packar termos med chokladmjölk och snowracern tas fram ur förrådet.

Ja, backarna har blivit kortare och är inte lika branta som förr. Men det spelar ingen roll. Då som nu är det fortfarande lika barnsligt kul att kasta sig ut för branten och skrika, ”Se upp i backen!”

Det gäller att passa på medan det fortfarande finns snö.