Kristina Bingström: …Vi måste tya vidare

Foto:

Artikeln publicerades 18 augusti 2017.

Listan är redan alltför lång. I går blev den ännu längre.

Barcelona. La Rambla. Tusen och åter tusen i folkvimmel som aldrig vill ta slut. Ett fordon som löper amok och mejar ner allt i sin väg. Alltför många skadade. Alldeles för många döda.

Och det är lätt att reagera med rädsla. För säkerhets skull. Undvika folksamlingar och turistattraktioner. Ställa in semesterresan. Strunta i konserten. Hålla sig undan, borta från allt som kan vara farligt. Och allt kan vara farligt.

Det är en farlig väg.

Och det är lätt att bli blasé. Ännu ett terrordåd. Ännu en vansinneshandling. Ännu fler rapporter om skadade och dödade och misstänkta.

Det är en ännu farligare väg.

Vi måste tygla vår rädsla. Vi får aldrig bli blasé.

Jag skulle skriva en lättsam spalt och dra paralleller mellan Vilhelm Moberg och mig själv. Mellan en annan Kristina och de Karl Oskar-dagar som väntar. Om en hemvändarhelg och höstkickoff och nu-är-sommaren-slut-fest på en och samma gång. Folkligt, festligt och fullsmockat. Om hur scenen är på plats på Stortorget, att tivoliattraktionerna står redo. Om att matvagnar och öltält och reastånd och ballongförsäljare ska trängas med tusen och åter tusen växjöbor och inresta kronobergare.

"Jag tyar inte längre, Karl-Oskar." Sa Vilhelm Mobergs Kristina på den arma stenåker som var parets levebröd i en tid när svälten tvingade folk i våra trakter att lämna allt för en osäker tillvaro i en annan värld. På samma sätt som folk tvingas lämna allt i dag.

Det är lätt att säga som Kristina. Jag tyar inte längre. Det svåra är att tya vidare. Som vanligt. Trots allt. Besöka de platser vi alltid drömt. Bli en del av tusen och åter tusen i publikhav och folkvimmel. I Stockholm, Nice, Barcelona – och Växjö. Trotsa vår rädsla och våga hoppas att det där som inte får hända inte kommer att hända här, i alla fall inte just nu.

Den dag vi inte tyar längre är den dag vi ger upp om oss själva.