Annons

Nytänk krävs för att öka fiskearbetet

På senare år har det blivit allt besvärligare att besätta styrelseposterna i fiskevårdsområdesföreningar och viljan att arbeta med fiskebefrämjande åtgärder har svalnat, skriver Kjell Johansson.
Debatt • Publicerad 16 februari 2018

Fiskevårdsområden startades i Sverige i slutet av 1900-talet. Markägarna (kommuner, kyrkan, staten och privatpersoner) bildade fiskevårdsområdesföreningar med valda styrelser att sköta den eller de sjöar och åar som ingick i området. Dessa vatten öppnades då för första gången för fiske med spö mot att fiskaren löste ett fiskekort som tillhandahölls av föreningen. Pengarna som inkom skulle enligt stadgarna användas till fiskebefrämjande åtgärder. På detta sätt har genom åren den sportfiskande allmänheten gjort det möjligt att till exempel anlägga vägar, göra båtramper, grillplatser, bryggor, parkeringsplatser och toaletter. Vattnen har gjorts mer tillgängliga vilket har gynnat alla; inhemska och turistande sportfiskare. Utsättning av ål, gös och kräftor har finansierats på samma sätt. Markägarna har utfört arbetet.

Styrelserna bestod, och består även nu, av markägare som inte arvoderas för sitt arbete. I vissa områden har mycket uträttats på detta ideella sätt och i andra knappast något. På senare år har det blivit allt besvärligare att besätta styrelseposterna och viljan att arbeta med fiskebefrämjande åtgärder har svalnat.

Annons

Här behövs ett nytänkande, men inte på det sätt som till exempel Åsnens och Helgasjöns fiskevårdsområdesföreningar har tänkt sig. Man funderar på att dela ut de medel som redan finns i kassorna och i fortsättningen hantera inkomster från fiskekortsförsäljningen på samma sätt. Ingen information om detta har gått ut, så detaljerna är okända. Troligen avser man att dela ut pengar proportionerligt efter markinnehav. Det blir mycket pengar till de stora och knappast inget till de små. Viljan att arbeta ideellt i fiskevårdsområdet sjunker troligen ytterligare.

Det ovan skisserade kräver ändringar i stadgarna för fiskevårdsföreningarna och rubbar grundtankarna med fiskevårdsområdena. Innan något görs borde situationen undersökas och de stora offentliga markägare som stat, kyrka och kommun hinna reflektera och yttra sig? Vad är den bästa lösningen för den allmänhet de representerar?

Nytänkande skulle kunna ske enligt följande riktlinjer till fromma för mångfaldigt fler.

1. Det i dag ganska otacksamma arbetet i styrelserna bör arvorderas efter arbetsinsats och efter hur god föreningens ekonomi är.

2. Arvode utbetalas likaså till dem som sköter det praktiska arbetet med underhåll av befintliga anläggningar och nya förbättringar som kommer sportfiskare till del.

Med dessa punkter undanröjs problemet att besätta posterna i styrelsen och att få arbetet utfört. De som gör jobbet belönas.

3. Bygg öppna ramper med parkeringar så att fiskare med egen båt kan fiska i sjön. Detta är ett stort problem i många fiskevårdsområden i dag.

4. Upphör helt med insättning av fisk. Inga nya gössjöar behövs för det är viktigt att behålla många vatten som de varit i tusentals år. Pengarna för detta behövs till viktigare saker.

5. Länsstyrelserna bör ta tag i frågan eftersom dessa har det övergripande ansvaret för fisket.

Jag anser att detta inte enbart är en lokal fråga som kan avgöras av enstaka fiskevårdsföreningar, utan en fråga för länen och för hela landet.

Kjell Johansson, Växjö, sportfiskare, fiskeguide och fiskeförfattare

Annons
Annons
Annons
Annons